Detta med känslor.

Men du, om du menar att det är en gengre påverkat så kanske du inte ska peka på ett TV-program och förvänta dig att folk ska inse att du menar amerikanska serier i stort
Jag tyckte jag var tydlig. Först gav jag ett exempel på en präktig l Love you_ serie, och meningen efter står det att vi fått -jag älskar dig "frasen" från amerikanska filmer.
I love you Dad…...I love you to hannie. Frasen kommer från Lilla huset på prärien. Den fattiga präktiga familjen där LÖÖÖV hägrade och de strödde orden i kring sig. Laura sa till sin pappa att hon älskade honom och han bekräftade henne det samma. Mmmm....såååå fiiiiint!!
"Jag älskar dig" frasen kommer från amerikanska filmer - och flyttat in i svenska hem.
/QUOTE]
 
@gulan

Jag antar att Konrad och Hulda som brevväxlade i slutet på 1800-talet var begeistrade i Amerikanska filmer. Deras kärleksbrev finns bevarade.

"O Hulda! Jag älskar dig så ömt, som någon kan älska en flicka. Älskar du mig tillbaka? Eller kanhända du har skänkt bort ditt hjerta åt någon annan, är det så?"

https://www.sormlandsmuseum.se/utforska/karlek/konrad-och-hulda/

Självklart sade vi versioner av jag älskar dig långt innan vi började se på amerikanska filmer, åtminstone har flertalet som gift sig gjort det då en version av det ingår i äktenskapsceremonin. "Jag ska älska dig i nöd och lust" - känns det bekant?

Och ett citat från Hamlet som i och för sig är översatt till svenska, men den lästes flitigt i Sverige innan vi fick bio och TV

”betvivla att stjärnorna lyser, att solen går upp var dag .
betvivla att sanning är sanning, men tror: dig älskar jag!
Ack, kära Ofelia, jag går dåligt på versfötter,
Och jag kan inte konsten att skandera mina suckar.
Men jag älskar dig allrahögst, du högst älskade,
Tro mig! Farväl. Din för evigt, du sköna dam.
Så länge jag dväljs i detta kroppens maskineri.”
 
Nära och nära det är diskutabelt. Vi ses väl då och då men aldrig som så att jag blir inbjuden på t.ex. släktträffar eller liknande när övriga blir här så känner mig inte direkt som om jag tillhör den där släkten hela tiden. Ses i yttersta nödfall om man säger så. Dock så är de duktiga på att ringa och gnälla hos min mamma för att jag "inte visar känslor".

Är det jobbiga i det hela just att de ringer din mamma om det? Att du blir tolkad som känslokall när du egentligen inte är det? För jag tänker att det finns två aspekter av det hela; din relation till din släkt, och din relation till dig själv. Kan vara värt att liksom klura ut vad som är vad och agera efter vad som är viktigast där.
 
Nära och nära det är diskutabelt. Vi ses väl då och då men aldrig som så att jag blir inbjuden på t.ex. släktträffar eller liknande när övriga blir här så känner mig inte direkt som om jag tillhör den där släkten hela tiden. Ses i yttersta nödfall om man säger så. Dock så är de duktiga på att ringa och gnälla hos min mamma för att jag "inte visar känslor".



Tre av dem är från Polen så majoriteten har polskt påbro, antar det där den andra levnadskulturen kommer in (att yttra känslor eller vad det nu kan vara). De umgås mest med polacker.
Jag tycker att du ska se det för vad det är. Det är deras problem om de verkligen känner som de säger att de känner och därmed deras problem att hantera. Du blir utsatt av dem pga deras gränslöshet och det enda du kan göra är att säga ifrån när de går över gränsen (även om du inte borde behöva det så kan det kännas bättre för en själv att säga, hörru, nu gick du faktiskt över gränsen för vad som känns okej för mig) och i övrigt försöka se det som just gränslöshet, de gör fel.

Vissa är gränslösa och jag tror inte att det beror på varifrån de kommer utan gränslösa människor finns överallt och i alla läger för det är gränslöshet det handlar om, inget annat. Det här har inget med att visa känslor att göra eller att de skulle älska mer eller mindre utan det är ren gränslöshet på samma sätt som att tafsa på någon som inte vill bli berörd eller börja rota i folks garderober när man hälsar på. Att klampa in i någons personliga sfär och bete sig på ett oönskat sätt så att den utsatta personen far illa av det har man inte rätt till och det är gränslöst. Det är knappast kärleksfullt att säga som du beskrev i första inlägget att de gör. Kärlek är inget man kan kräva och inget man kan kräva att andra berättar om/säger/bedyrar heller. Att man är släkt innebär inte heller automatiskt att man känner kärlek för personen/personerna. Blod är inte tjockare än vatten och även om man har växt upp med vissa människor runt sig så finns det inga krav på att man ska älska dem dessutom.

Om det handlar om att de ringer din mamma och gnäller så säg ifrån till henne med att du inte vill att hon vidarebefordrar det till dig. Det finns ju ingen anledning att göra det.

Du är i din fulla rätt att älska eller inte älska vem du vill och du är också i din fulla rätt att berätta om din kärlek för personerna det berör eller inte (sålänge den är önskad) men ingen kan kräva kärlek tillbaka eller att personen som är föremålet för ens kärlek bedyrar sin kärlek tillbaka. Att vara släkt betyder bara att man har blodsband, inte att man automatiskt också har kärleksband. Att ställa krav så som de gör har inget med kärlek att göra. Det är gränslöshet.
 
@gulan

Jag antar att Konrad och Hulda som brevväxlade i slutet på 1800-talet var begeistrade i Amerikanska filmer. Deras kärleksbrev finns bevarade.

"O Hulda! Jag älskar dig så ömt, som någon kan älska en flicka. Älskar du mig tillbaka? Eller kanhända du har skänkt bort ditt hjerta åt någon annan, är det så?"

https://www.sormlandsmuseum.se/utforska/karlek/konrad-och-hulda/

Självklart sade vi versioner av jag älskar dig långt innan vi började se på amerikanska filmer, åtminstone har flertalet som gift sig gjort det då en version av det ingår i äktenskapsceremonin. "Jag ska älska dig i nöd och lust" - känns det bekant?

Och ett citat från Hamlet som i och för sig är översatt till svenska, men den lästes flitigt i Sverige innan vi fick bio och TV

”betvivla att stjärnorna lyser, att solen går upp var dag .
betvivla att sanning är sanning, men tror: dig älskar jag!
Ack, kära Ofelia, jag går dåligt på versfötter,
Och jag kan inte konsten att skandera mina suckar.
Men jag älskar dig allrahögst, du högst älskade,
Tro mig! Farväl. Din för evigt, du sköna dam.
Så länge jag dväljs i detta kroppens maskineri.”
Att du orkar, att i en tråd där en människa vill lufta sina känslor, börja med en kvasidiskussion om hur kärleksförklaringar använts historiskt. Snälla. Låt @astronauts tråd handla om hennes fråga. Inte om dig och om hur rätt du har.
 
Jag är 32 år och har under hela min tid på jorden nog aldrig sagt "jag älskar dig" till någon. Inte ens till min mamma. Det handlar inte om att jag ogillar mamma på något sätt men det känns inte bekvämt med att säga just de orden.

När någon säger "jag älskar dig" till mig blir jag stel och vet inte vad jag ska säga. I mitt huvud är alla positiva kommentarer mm en lögn. Mest för att i mitt bakhuvud ekar alla negativa tankar om "du kan inte det där", "det klarar du inte", "du är så jävla värdelös" osv osv så i sig känns det som om de orden är en lögn. Att jag är värdelös, inte värd något eller någon och att de orden sägs bara för att.

Jag pratade med min barndomsvän om detta och hon sade "nej, du har aldrig sagt det till en människa men det du gör för en visar ju på att du bryr dig om en, att du gillar en och du visar det genom ord/attityd/sätt att vara så då behövs inget muntligt "jag älskar dig".

Har noll problem med att säga "jag älskar dig" till mina djur.

Jag känner mig liksom känslokall när jag aldrig säger det, som om de tänker "jaha, här säger jag att jag älskar henne men hon älskar inte mig".

Hade den diskussionen med min morbrors fru för två år sedan typ.
"Astronaut, vi alla älskar dig men du älskar inte oss". Försökte förklara läget men det verkade inte komma in rätt.

Hur kan man på ett bra sätt förklara hur man fungerar? Att jag faktiskt inte ogillar någon fast man aldrig kan uttala dessa ord? Om de inte förstår att jag visar min uppskattning mm genom saker jag gör än att uttala det?
Ingen som träffat dig och som vet vilken varm och omtänksam person du är bryr sig om vilka ord du använder i vardagen. Jag säger i princip aldrig Jag älskar dig till mina barn. Men jag skulle ställa mig framför en skenande bil för dom. Mina föräldrar så det heller aldrig. Men jag tvekade inte en sekund på deras kärlek.
 
Nära och nära det är diskutabelt. Vi ses väl då och då men aldrig som så att jag blir inbjuden på t.ex. släktträffar eller liknande när övriga blir här så känner mig inte direkt som om jag tillhör den där släkten hela tiden. Ses i yttersta nödfall om man säger så. Dock så är de duktiga på att ringa och gnälla hos min mamma för att jag "inte visar känslor".



Tre av dem är från Polen så majoriteten har polskt påbro, antar det där den andra levnadskulturen kommer in (att yttra känslor eller vad det nu kan vara). De umgås mest med polacker.

Det går inte att tvinga fram känslor för någon, att pressa dig till att säga "jag älskar dig" kommer inte att fylla någon funktion.

Kärlek, om den betyder något, är villkorslös. Börjar man blanda in "du älskar inte oss på samma vis som vi älskar dig - så börja att älska oss för att du ska betyda något för oss" så är man helt ute på fel spår. Om personerna verkligen älskat dig så hade det sista de velat göra varit att försöka pressa dig till kärlek - och definitivt inte via någon annan person. Visst du kan kanske lära dig säga "jag älskar dig" men det ändrar knappast på dina känslor och du mår knappast bättre av att ljuga (du känner väl knappast så för dem?).

Det de håller på med är känslomässig utpressning inte kärlek.
 
Är det jobbiga i det hela just att de ringer din mamma om det? Att du blir tolkad som känslokall när du egentligen inte är det? För jag tänker att det finns två aspekter av det hela; din relation till din släkt, och din relation till dig själv. Kan vara värt att liksom klura ut vad som är vad och agera efter vad som är viktigast där.

Ja, är det inte de som ringer och gnäller över min "känslolösa" sida så är det min faster som ringer till mamma och skäller ut henne för något mina syskonbarn gjort (eller inte gjort men som hon tror de har gjort). Har sagt till mamma att hon ska inte behöva ta den skiten för hon har ju inget med det att göra.
 
Är det, kanske, själva ordet som är laddat och därmed obekvämt, inte innebörden? Jag tänker ofta på det, och på hur svenskar kan använda laddade ord på engelska, ord de aldrig skulle strö omkring sig på svenska fast de betyder samma sak. På svenska har orden en laddning som kan upplevas som obekväm, pinsam, högtravande, allt möjligt - men på engelska kan man uttala ord med samma betydelse utan att uppleva laddningen. Det gäller både kärleksfulla ord och "fula ord" och uttryck. Ordet "f*ck" tycker jag är ett sånt. En brittisk närstående till mig kan aldrig vänja sig vid hur vi svenskar använder det ordet vitt och brett som det vore vilket ord som helst - även i radio! Det skulle aldrig slippa igenom hos BBC till exempel. Här används det utan urskiljning av vem som helst i etern.
 

Liknande trådar

Relationer Hej Då jag inte har någon i min krets att vända mig till kollar jag om det finns någon på buke. Kanske blir ett långt inlägg, så ni...
Svar
11
· Visningar
1 874
Senast: Twihard
·
  • Artikel
Dagbok Idag känner jag mig så otillräcklig. Otillräcklig på jobbet, som fru, som mamma och mest av allt som matte. Det känns som om jag skulle...
2 3 4
Svar
76
· Visningar
9 135
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
19 060
Senast: jemeni
·
Hemmet Lägenheten ovanför mig har fått nya boende. Vet att jag tidigare har skrivit om mitt lyhörda hus och att det hörs särskilt mycket från...
12 13 14
Svar
272
· Visningar
22 761

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Uppdateringstråd 29
  • Bra familjehund? Rasvak😇
  • Valp 2023 -den andra

Hästrelaterat

Omröstningar

  • 🇪🇺EU VALET 2024🇸🇪
Tillbaka
Upp