Diskussion kring npf-diagnoser (Utbruten)

[Petruska]

Jag tycker att homosexualitet är ett rätt dåligt exempel om man inte vill riskera att hamna i ett resonemang om att homosexualitet har en ärftlig komponent och att homosexuella skiljer sig biologiskt från heterosexuella.

Det kan du LÄTT hitta studier som.påstår sig visa!

 

[Pilot]

Jag kan inte ge några konkreta exempel, det är mer än filosofisk fråga det här med medikalisering och att sjukdomsförklara vissa saker. Som t ex homosexualitet, som var en sjukdom fram till 1979. Det betyder inte att jag på något vis jämför homosexualitet med autism eller ADHD. Men det är ett liknande fenomen, det vi inte kan förklara, eller det vi inte vill ska få utrymme i att vara som det är i normalmallen sjukdomsförklaras. Jag vill inte på något vis underskatta eller nedvärdera eller missförstå de svårigheter och funktionsnedsättningar som de med npf har, jag lever med detta dagligen och vet vad jag pratar om. Men tanken med den här diskussion tycker jag är djupt humanistisk, rätten att få vara den man är, utan att få en diagnos. Det är klart att det är en utopi, det är klart att man måste ha en diagnos idag för att få rätt till hjälp överhuvudtaget, men tanken är hisnande tycker jag, tänk om mina barn kunde slippa ha en diagnos och få leva sitt liv precis som de är och det skulle vara ok? Tänk om alla kunde förstå - och acceptera - hur de fungerar utan att de behöver säga att de har autism? Det uppfattar jag vad @Petruska är ute efter, rätta mig om jag har fel.
Det jag tror många blir upprörda av är att man tror att man blir ifrågasatt, att ens funktionsnedsättning inte är verklig. Den är i högsta grad verklig! Men, tänk om ens autism inte betraktades som en nedsättning, utan som en tillgång, som en del av ens personlighet bara? Självklart fattar jag att det är utopiskt, en galen tanke, men jag gillar den på nåt sätt.

Det här kan jag skriva under på, men det var inte bara det som diskuterades i tråden. (Om det var detta som ENDAST som åsyftades, har det stundvis påtalats extremt plumpt.)

Jag som har perioder av depression där jag t.ex. inte klarar av att hålla normal hygien, utan all min lilla ork går åt mina djur. Som bryter mig ur min bubbla. Hade någon då svarat mig att "vi är alla lite ledsna ibland" så hade jag tagit väldigt illa vid mig och känt mig förminskad.
Denna liknelsen tycker jag passar väldigt bra eftersom det har talats om i denna tråden att många har samma svårigheter/ drag som personer med NPF och då påstår att en sådan diagnos är onödig eftersom vi alla har liknande drag, men vissa mer.

 

[Monstermom]

Ja, men jag förstår inte varför det blir så upprörd stämning. Jag missar nåt.

Det ser - för mig - ut som att ni helt blint pratar ur en privilegieposition, allt prat om att vi är alla lite underliga så varför sätta ett namn på npf-are why can't we all just get along liksom. Liknar "jag ser inte färg [för jag är vit så jag slipper tänka på det där] så du är inte mörkhyad".

Jag hade också svårt att lära mig gå, alla barn har det. Jag får också anstränga mig i sociala sammanhang, det är jättevanligt. Jag sticker också ut och får anpassa mig ibland... Så vi är alla likadana och vi behöver inte sätta något ord på att NI är annorlunda.

Men det är inte så. Det är inte en konstruktion att det skaver när motparten i en diskussion inte ger rätt mikroresponser, inte förstår det underförstådda, försvinner iväg i egna tankar, mm. Och diagnosen är inte främst satt för att neurotypiska ska ha ett ord på avvikande, den är satt för att den avvikande ska ha ett ord på varför världen är sönder. Och den här tråden ser ut som "men lilla vännen, inte behöver du det när vi kan tycka om dig ändå! ". Som att det handlar om era behov.

Om man finner sig i en situation där man ofta får förklarat för sig att motparten har en npf-diagnos kanske man ska fundera på varför? För det är verkligen inte något de flesta går runt och säger hela tiden, tvärtom brukar det väljas med omsorg om man alls ska nämna det - ibland efter flera år. "Vill du ha en kasse? Ja tack, jag har aspergers." Det händer liksom inte. Så om någon väljer att berätta att den har en diagnos är det ofta pga en konkret anledning, du får veta det för att motparten anser att det behövs. Men diagnosen fanns ju där oavsett...

Hela tråden andas - för mig - ett von oben som är väldigt svårt att smälta. Jag är så frisinnad så jag tycker inte du behöver någon diagnos.

 

[Kimmya]

Jag tycker också att homosexualitet är en bra jämförelse, på många sätt.

Då försöker vi igen..

Om en vän till dig en dag berättar att hon har kommit fram till att hon är homosexuell. Hon säger att hon har mått dåligt hela livet och känt sig konstig och utanför i många samanhang och hon har äntligen förstått vad det var som skavde hela tiden. Hon har helt enkelt mått dåligt av att vara homosexuell utan att förstå det själv, vilket så klart är väldigt jobbigt. Nu när hon förstått detta kan hon leta efter rätt partners, förklara hur hon fungerar för sin familj osv osv.
Edit: Och hon har genom detta hittat andra homosexuella som hon kan relatera till och utbyter erfarenheter vilket hon känner har hjälpt henne enormt.

Tycker du att det är okej om din respons på detta genast blir "Jag tror inte att det finns homosexuella, jag tror att alla är bisexuella i varierande grad. Dessutom är kön en konstruktion och egentligen rätt meningslöst att prata om"?

Jag tycker det är helt okej att diskutera huruvida kön är en konstruktion eller inte. Men det är inte okej att inleda den diskussionen när någon precis berättat en väldigt personlig berättelse där begreppet homosexualitet spelar en viktig roll.

Vad tycker du?

 

[TinyWiny]

Det här kan jag skriva under på, men det var inte bara det som diskuterades i tråden. (Om det var detta som ENDAST som åsyftades, har det stundvis påtalats extremt plumpt.)

Jag som har perioder av depression där jag t.ex. inte klarar av att hålla normal hygien, utan all min lilla ork går åt mina djur. Som bryter mig ur min bubbla. Hade någon då svarat mig att "vi är alla lite ledsna ibland" så hade jag tagit väldigt illa vid mig och känt mig förminskad.
Denna liknelsen tycker jag passar väldigt bra eftersom det har talats om i denna tråden att många har samma svårigheter/ drag som personer med NPF och då påstår att en sådan diagnos är onödig eftersom vi alla har liknande drag, men vissa mer.

Ungefär lika dumt som när jag som bland annat har ME/CFS får höra, -men jag är också trött!

 

[Petruska]

Det ser - för mig - ut som att ni helt blint pratar ur en privilegieposition, allt prat om att vi är alla lite underliga så varför sätta ett namn på npf-are why can't we all just get along liksom. Liknar "jag ser inte färg [för jag är vit så jag slipper tänka på det där] så du är inte mörkhyad".

Jag hade också svårt att lära mig gå, alla barn har det. Jag får också anstränga mig i sociala sammanhang, det är jättevanligt. Jag sticker också ut och får anpassa mig ibland... Så vi är alla likadana och vi behöver inte sätta något ord på att NI är annorlunda.

Men det är inte så. Det är inte en konstruktion att det skaver när motparten i en diskussion inte ger rätt mikroresponser, inte förstår det underförstådda, försvinner iväg i egna tankar, mm. Och diagnosen är inte främst satt för att neurotypiska ska ha ett ord på avvikande, den är satt för att den avvikande ska ha ett ord på varför världen är sönder. Och den här tråden ser ut som "men lilla vännen, inte behöver du det när vi kan tycka om dig ändå! ". Som att det handlar om era behov.

Om man finner sig i en situation där man ofta får förklarat för sig att motparten har en npf-diagnos kanske man ska fundera på varför? För det är verkligen inte något de flesta går runt och säger hela tiden, tvärtom brukar det väljas med omsorg om man alls ska nämna det - ibland efter flera år. "Vill du ha en kasse? Ja tack, jag har aspergers." Det händer liksom inte. Så om någon väljer att berätta att den har en diagnos är det ofta pga en konkret anledning, du får veta det för att motparten anser att det behövs. Men diagnosen fanns ju där oavsett...

Hela tråden andas - för mig - ett von oben som är väldigt svårt att smälta. Jag är så frisinnad så jag tycker inte du behöver någon diagnos.

Och jag tycker att jag har skrivit 2000 gånger att det jag funderar över inte handlar om diagnostiserade personer överhuvudtaget.

Jag tycker ju tex, för att återanvända ditt exempel, att hudfärg har en mycket problematisk plats i vår kultur. Det betyder inte att jag förnekar att personers hud faktiskt har olika färg. Men allt det den skillnaden tillskrivs förtjänar kritisk analys (och det finns ju tex kritiska vithetsstudier, postkolonial teoribildning med mera).

 

[Raderad medlem 6459]

@Monstermom Precis exakt samma sak känner jag när jag läser tråden! Du satte verkligen fingret på det.

 

[Petruska]

Då försöker vi igen..

Om en vän till dig en dag berättar att hon har kommit fram till att hon är homosexuell. Hon säger att hon har mått dåligt hela livet och känt sig konstig och utanför i många samanhang och hon har äntligen förstått vad det var som skavde hela tiden. Hon har helt enkelt mått dåligt av att vara homosexuell utan att förstå det själv, vilket så klart är väldigt jobbigt. Nu när hon förstått detta kan hon leta efter rätt partners, förklara hur hon fungerar för sin familj osv osv.

Tycker du att det är okej om din respons på detta genast blir "Jag tror inte att det finns homosexuella, jag tror att alla är bisexuella i varierande grad. Dessutom är kön en konstruktion och egentligen rätt meningslöst att prata om"?

Jag tycker det är helt okej att diskutera huruvida kön är en konstruktion eller inte. Men det är inte okej att inleda den diskussionen när någon precis berättat en väldigt personlig berättelse där begreppet homosexualitet spelar en viktig roll.

Vad tycker du?

Eftersom motsvarande inte är vad jag säger om npf, håller inte exemplet som du använder det.

Om vi istället, tex, tittar på hur förslagsvis Migrationsverket tycks förstå homosexualitet, så kommer vi närmare en fungerande parallell.

Det du säger att jag säger, säger jag inte. Det blir svårt att svara artigt hundrade gången.

 

[Sleepy]

Hen säger också själv att autismen öht inte MÄRKTES innan hen flyttade hemifrån - och således hamnade i nya sociala miljöer.

(Samma person är fö trans. Det märktes inte heller innan hen var i ålder för att stå på egna ben. I min familjekrets reagerar ingen på en unge som inte är "tjejig"/"killig" på "rätt" sätt.

Alla är ju inte så accepterande för olikheter. Den som avviker från det en känner till är konstig. Där kan ju en förklaringsmodell och info behövas för att bidra till bättre förståelse och acceptans.

 

[Hazel]

Ungefär lika dumt som när jag som bland annat har ME/CFS får höra, -men jag är också trött!

Det värsta med både "jag är också trött/jag har också svårt att umgås i stora grupper/alla känner så" grejen är att till slut börjar man tvivla på sig själv. Jag kanske inte har några problem? jag kanske bara är lat och dum?

 

[Kimmya]

Eftersom motsvarande inte är vad jag säger om npf, håller inte exemplet som du använder det.

Om vi istället, tex, tittar på hur förslagsvis Migrationsverket tycks förstå homosexualitet, så kommer vi närmare en fungerande parallell.

Det du säger att jag säger, säger jag inte. Det blir svårt att svara artigt hundrade gången.

Alltså jag försöker förklara HUR DU UPPFATTAS och varför folk blir så himla ledsna av vad du skriver.

Jag får en känsla av att du faktiskt inte bryr dig om att folk blir ledsna, det är ju inte ditt fel liksom.

Du har gång på gång skrivit att "normalstörda också har problem" att autisterna i tråden har "en orealistisk bild av hur verkligheten ser ut för normala" och att det inte är nån skillnad på att inte orka pga autism och inte orka pga annan anledning.
Jag vet inte vad DU menar, men folk har uppfattat detta som att du ifrågasätter att de ens använder ordet för att beskriva sig själva, och ännu värre att det här som de försöker beskriva hos sig själva inte ens existerar!

Sen kan du påstå hur många gånger som helst att du inte har skrivit det här.

Jag tycker att du verkar bry dig väldigt lite om att du gjort ett antal personer med autismdiagnos ledsna med ditt sätt att uttrycka dig. Och även många utan faktiskt. Även om du inte förstår kan ju kanske åtminstone förstå att det är något du inte förstår här..

 

[Kimmya]

Det värsta med både "jag är också trött/jag har också svårt att umgås i stora grupper/alla känner så" grejen är att till slut börjar man tvivla på sig själv. Jag kanske inte har några problem? jag kanske bara är lat och dum?

Precis. Folk som fått diagnos i vuxen ålder har väl i allmänhet inte sökt hjälp för att de har svårt för ögonkontakt utan för att de krashar av utmattning / hatar sig själva för att de är lata / hamnar i ständiga konflikter för att de inte förstår att andra inte är som de själva.

Det är ju därför det blir så himla viktigt att ha ett ord, och en diagnos, en förklaring och förhoppningsvis även ett nätverk av likasinnade.

 

[Gry]

Jag kan inte ge några konkreta exempel, det är mer än filosofisk fråga det här med medikalisering och att sjukdomsförklara vissa saker. Som t ex homosexualitet, som var en sjukdom fram till 1979. Det betyder inte att jag på något vis jämför homosexualitet med autism eller ADHD. Men det är ett liknande fenomen, det vi inte kan förklara, eller det vi inte vill ska få utrymme i att vara som det är i normalmallen sjukdomsförklaras. Jag vill inte på något vis underskatta eller nedvärdera eller missförstå de svårigheter och funktionsnedsättningar som de med npf har, jag lever med detta dagligen och vet vad jag pratar om. Men tanken med den här diskussion tycker jag är djupt humanistisk, rätten att få vara den man är, utan att få en diagnos. Det är klart att det är en utopi, det är klart att man måste ha en diagnos idag för att få rätt till hjälp överhuvudtaget, men tanken är hisnande tycker jag, tänk om mina barn kunde slippa ha en diagnos och få leva sitt liv precis som de är och det skulle vara ok? Tänk om alla kunde förstå - och acceptera - hur de fungerar utan att de behöver säga att de har autism? Det uppfattar jag vad @Petruska är ute efter, rätta mig om jag har fel.
Det jag tror många blir upprörda av är att man tror att man blir ifrågasatt, att ens funktionsnedsättning inte är verklig. Den är i högsta grad verklig! Men, tänk om ens autism inte betraktades som en nedsättning, utan som en tillgång, som en del av ens personlighet bara? Självklart fattar jag att det är utopiskt, en galen tanke, men jag gillar den på nåt sätt.

Så du tror inte att många homosexuella har behov av att definiera sig som homosexuella? Och om det nu är så att man kan dela in människor/man kan definiera sig själv i strikt homosexuella, pansexuella, hetero, bi osv så betyder det ju inte att man lägger någon värdering i det. Det är varken sämre eller bättre att vara homosexuell liksom.

Jag har träffat lite för många med grav adhd och/eller med svår autism att jag värjer mig mot att det ska vara någon sorts superkraft eller tillgång i livet. Det känns bland annat som att folk som säger så spottar min son i ansiktet. Jag kan försäkra dig att min sons adhd inte är någon tillgång. Varje dag är en kamp att inte hamna i svårigheter socialt. Medicinen är jag oerhört tacksam för.

Visst finns det härligt spontana, rastlösa människor med adhd och där adhdn är en tillgång men jag tror och gissar att vi i framtiden inte kommer att betrakta det som en funktionsnedsättning.

Sedan är det väl bra att man hittar sin nisch i livet och i arbetet, där ens personlighet och förmågor kommer till godo och där ens svårigheter inte sätter käppar i hjulet. Det är väl snarare dit vi behöver komma. Vi passar ju alla olika bra till olika yrken utan att det är något konstigt alls. I den meningen kan man ju inte säga att alla normala kan trivas och göra ett bra jobb som,säg, lärare. Eller kartritare. Elller att packetera aluminiumprofiler 40 Tim/vecka.

 

[TinyWiny]

Det värsta med både "jag är också trött/jag har också svårt att umgås i stora grupper/alla känner så" grejen är att till slut börjar man tvivla på sig själv. Jag kanske inte har några problem? jag kanske bara är lat och dum?

Ja precis. Hade jag inte vetat hur jag var innan så hade jag nog funderat på det. Nu tänker jag mest att jag skulle vilja lämpa över eländet till de som säger så i någon månad eller så så att de hade fått veta vad de pratar om. Och, jag blir så erbarmligt ledsen varje gång någon jag trodde stod mig nära säger så. Så förbannat ledsen att de går till sin egen lathet och lägger den på mig

 

[Petruska]

Ja precis. Hade jag inte vetat hur jag var innan så hade jag nog funderat på det. Nu tänker jag mest att jag skulle vilja lämpa över eländet till de som säger så i någon månad eller så så att de hade fått veta vad de pratar om. Och, jag blir så erbarmligt ledsen varje gång någon jag trodde stod mig nära säger så. Så förbannat ledsen att de går till sin egen lathet och lägger den på mig

Varför tror du att det handlar om en (lågstatusegenskap som) lathet hos andra? Även den som bara har 10 % av din trötthet, har väl en trötthet? Det blir rätt moraliserande om andra är lata, medan du är berättigat och genuint trött. (Sen kan ju orsaker och strategier vara olika, men om vi begränsar frågan till andras lathet.)

 

[Petruska]

Alltså jag försöker förklara HUR DU UPPFATTAS och varför folk blir så himla ledsna av vad du skriver.

Jag får en känsla av att du faktiskt inte bryr dig om att folk blir ledsna, det är ju inte ditt fel liksom.

Du har gång på gång skrivit att "normalstörda också har problem" att autisterna i tråden har "en orealistisk bild av hur verkligheten ser ut för normala" och att det inte är nån skillnad på att inte orka pga autism och inte orka pga annan anledning.
Jag vet inte vad DU menar, men folk har uppfattat detta som att du ifrågasätter att de ens använder ordet för att beskriva sig själva, och ännu värre att det här som de försöker beskriva hos sig själva inte ens existerar!

Sen kan du påstå hur många gånger som helst att du inte har skrivit det här.

Jag tycker att du verkar bry dig väldigt lite om att du gjort ett antal personer med autismdiagnos ledsna med ditt sätt att uttrycka dig. Och även många utan faktiskt. Även om du inte förstår kan ju kanske åtminstone förstå att det är något du inte förstår här..

Jag ser nog helt enkelt absolut inget som jag kan göra åt det. I det här fallet och i liknande.

 

[Kattennizze]

Så du tror inte att många homosexuella har behov av att definiera sig som homosexuella? Och om det nu är så att man kan dela in människor/man kan definiera sig själv i strikt homosexuella, pansexuella, hetero, bi osv så betyder det ju inte att man lägger någon värdering i det. Det är varken sämre eller bättre att vara homosexuell liksom.

Jag har träffat lite för många med grav adhd och/eller med svår autism att jag värjer mig mot att det ska vara någon sorts superkraft eller tillgång i livet. Det känns bland annat som att folk som säger så spottar min son i ansiktet. Jag kan försäkra dig att min sons adhd inte är någon tillgång. Varje dag är en kamp att inte hamna i svårigheter socialt. Medicinen är jag oerhört tacksam för.

Visst finns det härligt spontana, rastlösa människor med adhd och där adhdn är en tillgång men jag tror och gissar att vi i framtiden inte kommer att betrakta det som en funktionsnedsättning.

Sedan är det väl bra att man hittar sin nisch i livet och i arbetet, där ens personlighet och förmågor kommer till godo och där ens svårigheter inte sätter käppar i hjulet. Det är väl snarare dit vi behöver komma. Vi passar ju alla olika bra till olika yrken utan att det är något konstigt alls. I den meningen kan man ju inte säga att alla normala kan trivas och göra ett bra jobb som,säg, lärare. Eller kartritare. Elller att packetera aluminiumprofiler 40 Tim/vecka.

Som jag skrev så jämför jag inte alls homosexualitet med npf, det vore ju barbariskt. Det mitt exempel med homosexualitet ville belysa var att det var en sjukdom, en diagnos fram till 1979, vilket är synnerligen förfärligt. Det är det som är medikalisering, man tar något som är "onormalt" som att bli kär i personer av sitt eget kön och sätter en stämpel i pannan på folk. "Du är sjuk, det är något fel på dig".Självklart är inte homosexualitet och t ex autism på något sätt jämförbara, men det är en intressant aspekt för att belysa just det här med medikalisering. Så har det ju sett ut genom historien, saker som betraktas som "onormala" sjukförklaras, t ex hysteriska kvinnor på 1800-talet som bara ville ha någon slags makt över sina egna liv, vips så blev de sjukförklarade. (återigen jag jämför inget här med npf).
Jag har aldrig skrivit att jag tycker ADHD är en superkraft, jag tycker sådana jämförelser är fåniga. Det kan ju bara uppfattas som kränkande för de individer som har svåra besvär pga sin ADHD och sen får höra att de minsann har en superkraft. Bara dumt och som sagt var, kränkande för den individen. Däremot är det positivt om den som har ADHD hittar sin plats i tillvaron och får göra det den är bra på. Precis som för alla andra människor i vårt samhälle.
Frågeställningen med diagnoser och medikalisering är så intressant för att det säger något om hur samhället för tillfället ser på npf. Jag lever som sagt med det här dagligen, jag vet mycket väl om hur jävligt det kan vara att ha den här funktionsvariationen. Men rent politiskt, värderingsmässigt, ideologiskt vet jag inte om det här med diagnoser är rätt väg att gå. Det kanske det är, det vet jag inte. Som det är nu, tycker jag utvecklingen går åt helt fel håll med evighetslånga köer till BUP, sjukpensionering (aktivitetsstöd), usel lärartäthet, stökiga miljöer i skolor, psykisk ohälsa som bara eskalerar speciellt hos unga mm mm mm. Det är för jävligt helt enkelt.

 

[Petruska]

Alla är ju inte så accepterande för olikheter. Den som avviker från det en känner till är konstig. Där kan ju en förklaringsmodell och info behövas för att bidra till bättre förståelse och acceptans.

Visst.

Och det iofs enstaka exemplet visar ju nåt om sas miljöfaktorernas roll.

 

[Milosari]

Alltså, jag ser också vissa hål i resonemanget som förs, men bästa sättet att bemöta det är väl att förklara varför teorierna inte håller. Inte att säga ”du är dum i huvudet som tycker så”. Jag ser noll och ingen vinst i att man sätter en mur kring vissa ämnen och säger att man inte får prata om det. Jag fattar visst att man blir trött och uppgiven ibland när omgivningen fortfarande inte förstår, men omgivningen kommer inte att begripa bättre av att få skäll.

Med det sagt, så tror jag att det är viktigt att belysa att svårigheterna i allra högsta grad är verkliga. Att alla människor har drag av något, men det är en gräns någonstans där svårigheterna blir handikappande. Jag ställer mig tveksam till att det går att anpassa alla miljöer så att de kompenserar för alla funktionsnedsättningar, och benämningarna funktionsnedsättning eller funktionsvariation är väl sådant som diskuteras livligt även bland de som är bärare av diagnoser. Det är inte lätt, men ibland kan det vara ganska missvisande att tala en variation istället för en nedsättning av en funktion (t ex lider jag av en nedsättning av min synförmåga, det finns inte en chans att det skulle kunna beskrivas som en variation). Ibland ligger man på gränsen. Systers barn har fått den flummiga diagnosen atypisk autism på grund av att vissa av barnets svårigheter ligger gott och väl inom autismspektrumet och helt klart är handikappande. Att inte kunna prata ordentligt eller kommunicera på andra sätt vid 7 års ålder är enormt frustrerande för alla inblandade och hur ska omgivningen kunna kompensera när de faktiskt inte förstår vad barnet vill säga? Samtidigt så är de sociala skillsen riktigt goda trots detta enorma hinder. Tack vare diagnosen så kunde rätt specialister sättas in (vanlig logoped gjorde inte tillräckligt) och på bara ett år skedde en fantastisk utveckling av både tal och självförtroende.

Det är verkligen inte heller särskilt lätt att sätta sig in i hur det funkar med tankegångarna hos en person med autism. Jag kämpar fortfarande trots år av erfarenhet och med många utbildningar bakom mig. Jag har ett hum, men det blir just bara ett hum. Jag kommer aldrig att VETA.

 

[Gry]

Som jag skrev så jämför jag inte alls homosexualitet med npf, det vore ju barbariskt. Det mitt exempel med homosexualitet ville belysa var att det var en sjukdom, en diagnos fram till 1979, vilket är synnerligen förfärligt. Det är det som är medikalisering, man tar något som är "onormalt" som att bli kär i personer av sitt eget kön och sätter en stämpel i pannan på folk. "Du är sjuk, det är något fel på dig".Självklart är inte homosexualitet och t ex autism på något sätt jämförbara, men det är en intressant aspekt för att belysa just det här med medikalisering. Så har det ju sett ut genom historien, saker som betraktas som "onormala" sjukförklaras, t ex hysteriska kvinnor på 1800-talet som bara ville ha någon slags makt över sina egna liv, vips så blev de sjukförklarade. (återigen jag jämför inget här med npf).
Jag har aldrig skrivit att jag tycker ADHD är en superkraft, jag tycker sådana jämförelser är fåniga. Det kan ju bara uppfattas som kränkande för de individer som har svåra besvär pga sin ADHD och sen får höra att de minsann har en superkraft. Bara dumt och som sagt var, kränkande för den individen. Däremot är det positivt om den som har ADHD hittar sin plats i tillvaron och får göra det den är bra på. Precis som för alla andra människor i vårt samhälle.
Frågeställningen med diagnoser och medikalisering är så intressant för att det säger något om hur samhället för tillfället ser på npf. Jag lever som sagt med det här dagligen, jag vet mycket väl om hur jävligt det kan vara att ha den här funktionsvariationen. Men rent politiskt, värderingsmässigt, ideologiskt vet jag inte om det här med diagnoser är rätt väg att gå. Det kanske det är, det vet jag inte. Som det är nu, tycker jag utvecklingen går åt helt fel håll med evighetslånga köer till BUP, sjukpensionering (aktivitetsstöd), usel lärartäthet, stökiga miljöer i skolor, psykisk ohälsa som bara eskalerar speciellt hos unga mm mm mm. Det är för jävligt helt enkelt.

Ja. Det är förjäkligt med samhällets ointresse och förmåga att lösa problemen på ett sätt som är till gagn för alla.

Gällande medikalisering; vi har det omvända också; förståelse och bra medicin vid depression, PTSD, psykisk sjukdom mm. Där pratar vi inte i termer som du återger. (Och jag jämför inte det med NPF)

Jag tycker också att utveckligen går åt fel håll. Fast av andra skäl. Jag upplever att den danska professorn Heljskov både har bidragit till oerhört mkt gott och en del ont. Det är förödande att inte få mer vägledning än att ens problembeteende ska nonchaleras och att ”vet man rätt gör man rätt”.

Min bästa vän har en pojk med Downs. Jag lovar att hab aldrig skulle uttrycka sig i termer av att han inte kan. Det finns en enorm rörelse av att alla kan, det tar bara längre tid att lära sig. Och man tränar på sociala situationer och man lär sig rätt och fel.

För mig är det enorm skillnad att få lära sig sociala samspel och koder, på ett respektfullt sätt, och förståelse för att man är olika och att bli lämnad med det i den meningen att man inte kan lära sig att kompensera svårigheter och utvecklas och bara bli behandlad med respekt.