Bukefalos 28 år!

Diskussion kring npf-diagnoser (Utbruten)

Allt möjligt bemötande, men kanske framför allt i kommunikation och interaktionssituationer. Det går inte att bara följa instruktioner, utan behövs en viss nivå av förståelse för att kunna utföra så att de gör den nytta som är avsedd.

"nu klarar jag inte att fortsätta prata" personen ska bara ta tre frågor till eller göra detta också innan vi slutar, istället för att ta den sista orken till att göra upp om hur och när vi kan fortsätta istället (när det var avhandlat innan att kapaciteten är begränsad)
Har förklarat att ifall något uppfattas som provocerande så är det nästan aldrig avsikten för den personen. Men så fort det blir aggiterat tal och omedvetet fel ansiktsuttryck så blir bemötandet ändå som ifall man hade muckat gräl.
Jättesvårt att ge bra exempel om det inte ska bli en detaljerad uppsats. Råkar ha flest från vård- och omsorgsområdet, men tänker inte de är specifika för det.

Så bra exempel! Jag kan verkligen relatera, det händer mig flera gånger varje vecka om jag inte är ständigt är vaksam på fällorna.

Fällor i form av tex alla de kollegor som inte känner mig väldigt väl och där jag måste lägga den där vansinniga mängden energi på att se till att åtminstone jag kan lämna mötet innan jag är så dränerad att jag inte kommer ta mig hem den dagen. Det går aldrig att förutse eftersom orken variera så dramatiskt mellan dagar. Eller att planera hela veckan så att jag med någorlunda säkerhet kommer ha energi nog att vara bland människor den dagen jag verkligen vill/måste träffa andra.

En vanlig dag går långt mer än hälften av min energi åt att hålla en såpass icke-provocerande mimik och ögonkontakt att människor inte blir stressade av mig. Då är ändå de flesta i min omgivning öppna, vänliga människor som inte bestämt ska ha det på ett visst sätt. Det är bara väldigt obekvämt för andra när någon avviker så från alla de små bekräftande tecken människor ger varandra hela tiden, de flesta utan att ens vara medvetna om det.

(Förtydligande: "möte som drar iväg och blir för mycket" kan alltså vara en planerad halvtimmes avstämning av något vi jobbar med, där fem minuter för mycket i fel läge gör skillnaden om jag "bara" är slut och behöver en paus eller att jag är helt tom och inte kan ta mig hem för egen maskin.)
 
Senast ändrad:
Tycker också att det blivit något av en "diagnoshysteri" kring framförallt NPF-diagnoserna.
Absolut om man har svåra problem, som kraftigt inskränker ens vardag och livskvalité, då ska man givetvis få en diagnos med tillhörande hjälp. Inget snack om saken!
Däremot har jag träffat flertalet personer som legat precis på gränsen, som inte alls varit betjänta av diagnoserna, utan "bara inte passat in i normalmallen" och ev. kanske behövt någon mindre anpassning på något sätt. "Normalkorridoren" har blivit allt snävare och då har (NPF) diagnoser i vissa fall blivit en enkel "stämpel" för de som inte fullt ut passar in. Absolut inte i alla fall, men det förekommer. Tyvärr.
 
Jag känner att jag blir väldigt provocerad av denna tråden. Att man ses som lite "udda" och att någon som inte är utbildad anser att andra ligger på gränsen på en npf- diagnos är otroligt förminskande.
En diagnos är inte något som bara snyts ur näsan och något man får för att man önskar det.

Självklart måste vi ha en öppen syn på att alla inte fungerar likadant, men att vara "udda" och ha en npf- diagnos är två helt vitt skilda saker.
Att vara "udda" är ofta bara det lilla som syns om man har en npf- diagnos.

Jag som jobbar med yngre barn där vi har en del elever med npf- diagnos påverkas otroligt mycket. Jag har sett hur "illa" det kan gå utan korrekt anpassningar och bemötande. Det ställer stora krav på personal, på ett sätt som en "udda" elev inte gör.
 
Tycker också att det blivit något av en "diagnoshysteri" kring framförallt NPF-diagnoserna.
Absolut om man har svåra problem, som kraftigt inskränker ens vardag och livskvalité, då ska man givetvis få en diagnos med tillhörande hjälp. Inget snack om saken!
Däremot har jag träffat flertalet personer som legat precis på gränsen, som inte alls varit betjänta av diagnoserna, utan "bara inte passat in i normalmallen" och ev. kanske behövt någon mindre anpassning på något sätt. "Normalkorridoren" har blivit allt snävare och då har (NPF) diagnoser i vissa fall blivit en enkel "stämpel" för de som inte fullt ut passar in. Absolut inte i alla fall, men det förekommer. Tyvärr.

Vad har du för relevant utbildning/erfarenhet i ämnet som gör att du kan bedöma att de "bara inte passat in i normalmallen" och "kanske behövtn ågon mindre anpassning"?
Flera har ju t.ex. här på buke berättat hur deras npf-diagnos inte märks för andra än de som känner dem väldigt väl (om någon), men ändå ger stora problem och svårigheter i vardagen. Känner du de här personerna du träffat så bra verkligen att du kan uttala dig såhär?

(Nu blev just du utpekad för att det var just ditt inlägg som provocerade mig, men alla som tänker/säger lika kan få ta åt sig)
Jag tycker det är väldigt förminskande att uttala sig så om andras diagnoser, som man förmodligen inte är så insatt i egentligen. Stöter typ aldrig på det i så många andra sammanhang än npf-diagnoser, att random människor/bekanta lägger sig i och värderar om personen verkligen är "tillräckligt onormal" :crazy:
 
Ja märkligt hur folk klarade sig förr utan dem? Fast då kanske de var deppiga och fyllda av ångest antar jag. Som Strindberg kanske.

De gjorde de inte. De tog livet av sig istället eller blev inlåsta och torterade (systematiska tortyren slutade väl på typ 70-talet? isbad mm...) Läser man självmordsstatistik så har antalet fullbordade självmord minskat drastiskt bara de senaste 50 åren.

Hysteriskorna var ju kvinnor som ofta blivit sjuka av sina män som misshandlade dom, fick de så mycket el att minnena raderades och "var nollställd och gjorde som mannen sa" så var det ett lyckligt slut.
 
Jag är jävligt fascinerad över att folk kan sitta och säga att npf-diagnoser blir vanligare pga ett mer otillåtande samhälle som om diagnoserna vore hittepå, utan en enda liten tanke på det faktum att man tidigare helt enkelt inte känt till att diverse npf ens existerar.

Man började diagnosticera Asperger i Sverige först kring 90-talet liksom, det är väl fullständigt självklart att mängden individer med diagnos ökar i takt med ökad kunskap precis som med exakt alla andra diagnoser som existerar.
 
Allt möjligt bemötande, men kanske framför allt i kommunikation och interaktionssituationer. Det går inte att bara följa instruktioner, utan behövs en viss nivå av förståelse för att kunna utföra så att de gör den nytta som är avsedd.

"nu klarar jag inte att fortsätta prata" personen ska bara ta tre frågor till eller göra detta också innan vi slutar, istället för att ta den sista orken till att göra upp om hur och när vi kan fortsätta istället (när det var avhandlat innan att kapaciteten är begränsad)
Har förklarat att ifall något uppfattas som provocerande så är det nästan aldrig avsikten för den personen. Men så fort det blir aggiterat tal och omedvetet fel ansiktsuttryck så blir bemötandet ändå som ifall man hade muckat gräl.
Jättesvårt att ge bra exempel om det inte ska bli en detaljerad uppsats. Råkar ha flest från vård- och omsorgsområdet, men tänker inte de är specifika för det.
Jag tänkte nog mest att det ju finns avgörande skillnader mellan formella och informella kontakter, och så myndighetskontakter i en egen kategori. Det finns ju lagstiftning kring tillgänglighet och anpassning.
 
De gjorde de inte. De tog livet av sig istället eller blev inlåsta och torterade (systematiska tortyren slutade väl på typ 70-talet? isbad mm...) Läser man självmordsstatistik så har antalet fullbordade självmord minskat drastiskt bara de senaste 50 åren.

Hysteriskorna var ju kvinnor som ofta blivit sjuka av sina män som misshandlade dom, fick de så mycket el att minnena raderades och "var nollställd och gjorde som mannen sa" så var det ett lyckligt slut.
Jag tror inte heller att de klarade sig. I min pappas familj dog typ farbröder och kusiner i självmord under 50-talet. Men de levde också i en väldigt trång miljö - utom de som då flyttade till stan.

Däremot tror jag att lidande ser olika ut vid olika tider, och vi vet ju att lidande ges olika förklaring vid olika tider.
 
Jag är jävligt fascinerad över att folk kan sitta och säga att npf-diagnoser blir vanligare pga ett mer otillåtande samhälle som om diagnoserna vore hittepå, utan en enda liten tanke på det faktum att man tidigare helt enkelt inte känt till att diverse npf ens existerar.

Man började diagnosticera Asperger i Sverige först kring 90-talet liksom, det är väl fullständigt självklart att mängden individer med diagnos ökar i takt med ökad kunskap precis som med exakt alla andra diagnoser som existerar.
Eller så börjar de existera på ett visst sätt när de får ett visst namn och en viss förklaring? Personerna fanns ju även innan dess, och hade det jobbigt, och det blev föremål för olika förklaringar.
 
De gjorde de inte. De tog livet av sig istället eller blev inlåsta och torterade (systematiska tortyren slutade väl på typ 70-talet? isbad mm...) Läser man självmordsstatistik så har antalet fullbordade självmord minskat drastiskt bara de senaste 50 åren.

Hysteriskorna var ju kvinnor som ofta blivit sjuka av sina män som misshandlade dom, fick de så mycket el att minnena raderades och "var nollställd och gjorde som mannen sa" så var det ett lyckligt slut.
Jag har uppfattat att just hysterika användes om övre samhällsklassers antagligen väldigt uttråkade kvinnor? Med eller utan våldsamma män, iofs. Att typ arbetarkvinnor inte omnämndes så, hur dåligt de än mådde?
 
Jag tycker att det där är kluvet. Å ena sidan är jag tacksam för att de i mina barns skola uppmärksammar problematiken och gör anpassningar som kommer alla barn till del - oavsett diagnos. Å andra sidan skaver det inom mig, har man inte rätt att vara som man är? En intressant grej tycker jag är när Seattle (Silicon Valley) befolkades av många it-specialister på 90-talet så sköt npf-diagnoser i höjden där, dvs deras barn fick diagnos. Jag tänker att Sverige är några år efter USA där (som vanligt). Sannolikt hade föräldrarna samma problematik men hade lyckats skapa sig en frizon eller fristad där de kunde arbeta med sina specialintressen och lyckas väldigt bra. Men deras barn fick diagnoser. Och så har det fortsatt, diagnositieringen har bara ökat, och man ska också komma ihåg att det finns ett starkt annat incitament och det är ju läkemedelsindustrin som vill sälja sina produkter. (ta bara adhd-mediciner som inte ens hjälper på några års sikt).
Det blir ju precis som du skriver, npf-diagnoser bidrar ju paradoxalt nog till att öka den här diskrepansen mellan de normalstörda och det som är sjukligt. Å andra sidan återigen, så är det skönt för mig som anhörig att förstå mina barns funktionsvariation. Men det skaver på något vis ändå. Att vara annorlunda idag och inte vara en glad och socialt begåvad konsument blir verkligen ett problem.
Hur länge har de som under längst tid fått de där läkemedlen haft dem? Kan man öht veta något långsiktigt ännu?
 
Jag tänkte nog mest att det ju finns avgörande skillnader mellan formella och informella kontakter, och så myndighetskontakter i en egen kategori. Det finns ju lagstiftning kring tillgänglighet och anpassning.
Nja, inte så skarpa skillnader i praktiken som i teorin. I slutändan blir man i alla fall beroende av individer och den mellanmänskilga interaktionen. Både de bästa och de värsta exemplen har jag sett vid just myndighetskontakter.
 
Nja, inte så skarpa skillnader i praktiken som i teorin. I slutändan blir man i alla fall beroende av individer och den mellanmänskilga interaktionen. Både de bästa och de värsta exemplen har jag sett vid just myndighetskontakter.
Det sista förvånar mig tyvärr inte. Trots att det är väldigt enkla krav på myndigheter. De ska anpassa.
 
Jag har uppfattat att just hysterika användes om övre samhällsklassers antagligen väldigt uttråkade kvinnor? Med eller utan våldsamma män, iofs. Att typ arbetarkvinnor inte omnämndes så, hur dåligt de än mådde?

Vården skulle ju betalas = de rikare hade råd. Hysteri handlade inte bara om sexuallitet utan mycket annat. Många fick "Meltdowns", och tillstånd vi nu kanske skulle diagnotiserat med gå in i väggen, bipoläritet och liknande. Att använda fingrarna var bara en alla metoder, men det botar ju inte vissa typer av sjukdomstillstånd som har symptom med hypersexuallitet, och den försvinner ju inte förrän grundproblemet inte är fixat. Och alla var inte hypersexuella.
Allt lidande som skapats av någons sjuka fixering av kvinnornas muttor. :(
 
Vården skulle ju betalas = de rikare hade råd. Hysteri handlade inte bara om sexuallitet utan mycket annat. Många fick "Meltdowns", och tillstånd vi nu kanske skulle diagnotiserat med gå in i väggen, bipoläritet och liknande. Att använda fingrarna var bara en alla metoder, men det botar ju inte vissa typer av sjukdomstillstånd som har symptom med hypersexuallitet, och den försvinner ju inte förrän grundproblemet inte är fixat. Och alla var inte hypersexuella.
Allt lidande som skapats av någons sjuka fixering av kvinnornas muttor. :(
Ja. Varianter av utbrändhet är ju också tillstånd som har getts olika förklaringar, olika namn, och drabbat olika skikt av befolkningen vid olika tid. Likheterna är symtombeskrivningen. Resten varierar mer. Där finns ju också en likhet med det som för närvarande tolkas i termer neuropsykiatri. I kommande tidevarv kan förklaringarna komma att se helt annorlunda ut. Det vore konstigt om vår tid skulle leverera evigt giltiga förklaringar.
 
Där finns ju också en likhet med det som för närvarande tolkas i termer neuropsykiatri. I kommande tidevarv kan förklaringarna komma att se helt annorlunda ut. Det vore konstigt om vår tid skulle leverera evigt giltiga förklaringar.

Vad menar du med "tolkas" i termer neuropsykiatri? Personer med autismspektrumstörningar har skillnader i sina hjärnor i jämförelse med neurotypiska. Det handlar om mätbar neurobiologi.
 
Jag har uppfattat att just hysterika användes om övre samhällsklassers antagligen väldigt uttråkade kvinnor? Med eller utan våldsamma män, iofs. Att typ arbetarkvinnor inte omnämndes så, hur dåligt de än mådde?
Ja jag har alltid förknippat dem med överklassdamer som fick be pigan om luktsaltet. Sedan blev de ju suffragetter och plötsligt svimmade ingen längre. Angående läkemedel så vet jag bara att det har varit en stor debatt kring dem, eller stor och stor, men jag har läst om det iaf. Men jag kommer inte ihåg detaljer. Medicinerna kom väl på 90-talet så de har ju funnits ett tag i alla fall.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
4 849
Senast: Grazing
·
  • Låst
Övr. Hund Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan...
20 21 22
Svar
425
· Visningar
28 629
Senast: Snurrfian
·
Kropp & Själ Det finns ju massor av trådar om Corona men hur sjutton ska man veta vad man har? I förrgår började jag må lite dåligt, började bli...
9 10 11
Svar
203
· Visningar
25 794
Senast: Lillefrun
·
Kropp & Själ Kan någon hjälpa mig att tänka för jag har tappat hjärncellerna! Bakgrund: Lång sjukskrivning pga utmattning efter dement mamma och...
Svar
6
· Visningar
1 433
Senast: MJLee
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp