Diskussion kring npf-diagnoser (Utbruten)

[Dentaku]

Men herregud.

Tråden var en utbrytning. Jag skulle aldrig ha kommit på tanken att starta den själv. Jag hade heller aldrig startat en tråd om den där utopin. Jag gjorde ett uppenbarligen helt misslyckat försök att fundera över det sätt på vilket en del diagnoser används. Det är så sett allt för min del.

Att sedan personer med autism tror att jag skriver om dem, kan jag uppenbarligen inte göra något åt.

Diskussionen startade i tråden om autism, jag både skrev och läste där.

Jag har f ö svårt att komma på 600 diagnoser som skulle vara överflödiga oavsett hur samhället är anpassat. Men jag får gå och lägga mig och fundera över det.

 

[Petruska]

Använder man överhuvud taget begreppet kronisk om utvecklingsrelaterade tillstånd?
Är inte det bara för sjukdomar där det finns anledning att skilja på vad som är botbart och inte?

Jag tänkte faktiskt bland mycket annat på personer som säger att deras npf "vuxit bort" med åren. Exakt vad "vuxit bort" betyder i de fallen, varierar nog. Men ändå.

 

[Dentaku]

Använder man överhuvud taget begreppet kronisk om utvecklingsrelaterade tillstånd?
Är inte det bara för sjukdomar där det finns anledning att skilja på vad som är botbart och inte?

Det gällde tydligen 600 olika åkommor och funktionshinder.

 

[MiaMia]

Jag tänkte faktiskt bland mycket annat på personer som säger att deras npf "vuxit bort" med åren. Exakt vad "vuxit bort" betyder i de fallen, varierar nog. Men ändå.

Är inte det ofta feldiagnostiserad ADHD det handlar om då?

 

[Petruska]

Det gällde tydligen 600 olika åkommor och funktionshinder.

Men vad håller du på med, det där är ju bara trams.

 

[Petruska]

Är inte det ofta feldiagnostiserad ADHD det handlar om då?

Ingen aning. Om någon har fått en autismdiagnos, och sedan "växer ur" autismen, så är det verkligen inte jag som kommer fram till att det nog i själva verker var adhd.

 

[MiaMia]

Ingen aning. Om någon har fått en autismdiagnos, och sedan "växer ur" autismen, så är det verkligen inte jag som kommer fram till att det nog i själva verker var adhd.

Jag menade att de fallen när det sägs att folk växt ur är oftast ADHD-diagnoser det handlar om där det (efter vad jag förstått) är en viss risk för att mista en sen utveckling så att det felaktigt sätts en diagnos.

Ska inte säga att jag vet, det är lite diffusa minnen av vad jag hört. Men du kanske har hört om urväxandet i fråga om andra Npf-diagnoser också.

 

[Petruska]

Jag menade att de fallen när det sägs att folk växt ur är oftast ADHD-diagnoser det handlar om där det (efter vad jag förstått) är en viss risk för att mista en sen utveckling så att det felaktigt sätts en diagnos.

Ska inte säga att jag vet, det är lite diffusa minnen av vad jag hört. Men du kanske har hört om urväxandet i fråga om andra Npf-diagnoser också.

Vaga minnen där det sades vara just autism, men det är inget jag kan ta gift på.

Det spelar heller ingen direkt roll för min del.

 

[mandalaki]

Jag har inte velat vara på bukefalos så mycket sedan jag läste hur feminister borde hålla käft, men det gjorde mig inte hälften så jävla ledsen som att läsa den här tråden.

Gravt OT men sedan dess har det nog varit mer feminism än någonsin här, om det kan vara till nån tröst

 

[Kimmya]

Jag tror inte alls att @Petruska är respektlös även om jag absolut förstår de som ser inläggen som respektlösa. Jag blir också provocerad.

Mitt tidigare inlägg om att det tillhör vanligt hyfs att känna till de vanliga diagnoserna och att arbeta för tillgänglighet i offentliga samanhang var riktat till @cirkus som skrev i andra tråden att han tyckte att folk skulle förklara sina problem istället för att hänvisa till diagnoser han ändå inte har koll på.
Nu tror jag nog inte att @cirkus menade nått illa med det, tonen i mitt inlägg var mer ett uttryck för hur illa jag tycker att det blir, inte att någon speciell person förtjänade otrevligheter.

Men @Petruska :
Autister, med eller utan diagnos har förmodligen ägnat enormt mycket tankekraft åt att fundera över vad som är problemet i deras samspel med andra. De har säkert undrat över skillnaden mellan de själva och de "normala" många gånger. De kan inte veta hur det är att vara normal, men de vet förmodligen mer om skillnaden mellan autister och "normal"a än den genomsnittliga "normala" personen.
Det är osannolikt att en "normal" person skulle lägga så mycket tankekraft på var gränsen för det "normala" går eftersom de gränserna inte har så stor betydelse om man ändå är "normal" av naturen. Om du inte är autistisk har du förmodligen mycket mindre koll på var gränsen går mellan neurotypiska och autister än den genomsnittliga autisten, eftersom du förmodligen lagt mycket mindre energi på att försöka förstå det.

Därför blir det väldigt skevt när någon som säger sig vara "normal" inte är ödmjuk inför det här.

Jag tycker som du att man ska ha rätt att vara sig själv med eller utan diagnos. Men det måste finnas ett sätt att säga att man skiljer sig från normen på ett fundamentalt sätt. Det är svårt att erkänna för sig själv, svårt att förklara och svårt att leva med. Det handlar inte om specifika problem eller specifika egenskaper utan om en grundläggande skillnad. Som att man har ett annat operativsystem (alltså som windows eller mac os) än andra människor. Man kan fortfarande få fram samma resultat som andra men man måste gå en annan väg, samma sak in ger inte alltd samma sak ut. Om någon försöker säga till dig att hen har ett annat operativsystem än det vanliga, med eller utan bevis i form av diagnos, så är chansen stor att det faktiskt är så.
Det spelar ingen roll hur många likheter du kan hitta mellan ditt system och deras. Kanske har de stylat sitt operativsystem och gjort extra inställningar så att det blir tillsynes lika dant. Men det ÄR olika i grunden och om man envisas med att köra program gjorda för fel operativsystem så krashar det tillslut.

Jag vet inte om det blir enklare eller svårare för att jag drar in datorer i det här men jag försöker förklara vad det är folk försöker förmedla med hjälp av de här diagnos-orden, som tyvärr också har massa provocerande associationer till olika destruktiva värderingar i samhället. De som oberopar en NPF-diagnos försöker nog ofta inte säga något om samhällets syn på olika slags människor utan förklara just det här med att de fungerar annorlunda i grunden. Det blir konstigt om man vägrar tro dem.

 

[Petruska]

Jag tror inte alls att @Petruska är respektlös även om jag absolut förstår de som ser inläggen som respektlösa. Jag blir också provocerad.

Mitt tidigare inlägg om att det tillhör vanligt hyfs att känna till de vanliga diagnoserna och att arbeta för tillgänglighet i offentliga samanhang var riktat till @cirkus som skrev i andra tråden att han tyckte att folk skulle förklara sina problem istället för att hänvisa till diagnoser han ändå inte har koll på.
Nu tror jag nog inte att @cirkus menade nått illa med det, tonen i mitt inlägg var mer ett uttryck för hur illa jag tycker att det blir, inte att någon speciell person förtjänade otrevligheter.

Men @Petruska :
Autister, med eller utan diagnos har förmodligen ägnat enormt mycket tankekraft åt att fundera över vad som är problemet i deras samspel med andra. De har säkert undrat över skillnaden mellan de själva och de "normala" många gånger. De kan inte veta hur det är att vara normal, men de vet förmodligen mer om skillnaden mellan autister och "normal"a än den genomsnittliga "normala" personen.
Det är osannolikt att en "normal" person skulle lägga så mycket tankekraft på var gränsen för det "normala" går eftersom de gränserna inte har så stor betydelse om man ändå är "normal" av naturen. Om du inte är autistisk har du förmodligen mycket mindre koll på var gränsen går mellan neurotypiska och autister än den genomsnittliga autisten, eftersom du förmodligen lagt mycket mindre energi på att försöka förstå det.

Därför blir det väldigt skevt när någon som säger sig vara "normal" inte är ödmjuk inför det här.

Jag tycker som du att man ska ha rätt att vara sig själv med eller utan diagnos. Men det måste finnas ett sätt att säga att man skiljer sig från normen på ett fundamentalt sätt. Det är svårt att erkänna för sig själv, svårt att förklara och svårt att leva med. Det handlar inte om specifika problem eller specifika egenskaper utan om en grundläggande skillnad. Som att man har ett annat operativsystem (alltså som windows eller mac os) än andra människor. Man kan fortfarande få fram samma resultat som andra men man måste gå en annan väg, samma sak in ger inte alltd samma sak ut. Om någon försöker säga till dig att hen har ett annat operativsystem än det vanliga, med eller utan bevis i form av diagnos, så är chansen stor att det faktiskt är så.
Det spelar ingen roll hur många likheter du kan hitta mellan ditt system och deras. Kanske har de stylat sitt operativsystem och gjort extra inställningar så att det blir tillsynes lika dant. Men det ÄR olika i grunden och om man envisas med att köra program gjorda för fel operativsystem så krashar det tillslut.

Jag vet inte om det blir enklare eller svårare för att jag drar in datorer i det här men jag försöker förklara vad det är folk försöker förmedla med hjälp av de här diagnos-orden, som tyvärr också har massa provocerande associationer till olika destruktiva värderingar i samhället. De som oberopar en NPF-diagnos försöker nog ofta inte säga något om samhällets syn på olika slags människor utan förklara just det här med att de fungerar annorlunda i grunden. Det blir konstigt om man vägrar tro dem.

Precis. Jsg har fattat det eftersom ca sextifemton inlägg säger det och eftersom jag var väl informerad om det synsättet redan innan. Det du skriver där snuddar knappt ens vid mina funderingar.

 

[Gry]

Jag tänkte faktiskt bland mycket annat på personer som säger att deras npf "vuxit bort" med åren. Exakt vad "vuxit bort" betyder i de fallen, varierar nog. Men ändå.

Jag tänker att det också kan röra sig om att man har lärt sig strategier i svåra situationer. Tillslut har man lärt sig hur man ska hantera sina svårigheter så att man inte längre har en funktionsnedsättning.

 

[Gry]

Jag är lite nyfiken på hur man vill att samhället skulle kunna bli mer inkluderat? Kan ni ge några konkreta exempel på hur samhället kan bli ännu bättre på att hantera autism och adhd?

Att man tex känner att man måste anstränga sig i sociala sammanhang är ju svårt att anpassa bort. Det handlar om kunskap hos enskilda och att man kan kommunicera om sina svårigheter. Jag brukar tex vara mkt öppen med att jag behöver vara ifred på raster och jag går undan. Hittills har alla bara varit förstående. Hade en lärare i en kurs på högskolan som berättade att hen varit tvungen att lära sig hur man använder mimiken, hur länge man ska titta någon i ögonen osv. Hen berättade att hen var tvungen att räkna sek samtidigt som hen skulle tänka på vad hen skulle säga för att inte titta för långe och sedan fundera på exakt hur intensivt man skulle titta, le när hen fick en fråga osv. Hen frågade sen om hen kunde släppa det och fokusera på att lära ut. Det var helt klart mkt annorlunda men då vi visste gick det alldeles utmärkt. Möts man av oförstånd måste det vara fruktansvärt.

 

[Gry]

För mig blir det jättekonstigt att det finns så många som inte tycker att man ska benämna saker vid namn. Eftersom det går alldeles utmärkt att säga saker såsom närsynt, gladlynt, hetsigt temperament, lomhörd, gomspalt, synnedsättning, särbegåvad, etc så kan jag inte utgå annat än ifrån att de som inte tycker att man kan sammanfatta vissa svårigheter med förmågor i ett visst spektra tycker att det är något fel med det. Vadå inte ska behövas? Läggs det en värdering i att man är avvikande? Eller kan man inte bara se det som att alla är på samma skala, bara har högre eller lägre förmåga. Eller är det sämre/är man sämre om man har en lägre förmåga? Är man sämre om man har lägre förmåga att se? Höra? Springa fort? Kognitivt tänka utvecklat? Tänka flexibelt? Fokusera? Har vi inte kommit längre?

Många tycker att det är najs med ett utvecklat språk där ett stort ordförråd skapar förutsättningar att verkligen sätta ord på saker, nyansera. Inom olika ämnesområden läggs mkt tid på begreppens betydelse. Definitioner. Så att man sätter fingret på vad saker innebär. Det blir jättekonstigt då, i mitt huvud, att man inte ska få använda sammanfattande begrepp på funktionsnedsättningar i ett visst kluster. Nej, man är inte lika bara för att man har adhd eller autism men delar ur kriterierna delar man ju. Varför skulle man inte samtidigt kunna förstå att personligheten påverkar helheten? Som att alla som har något gemensamt är lika? Det är ju jättefånigt. Det ena utesluter ju inte det andra. Jag tycker att det känns jätteskönt att kunna använda ett begrepp som sammanfattar att ex min son har svårigheter inom ett visst antal definierade förmågor. Jag har nog aldrig tänkt att helt normalstörda människor då tänker att han bara är adhd. De flesta människor har vid det här laget träffat så många med svårigheter inom adhd-spektrat att de kan sätta in den kunskapen i en helhet.

Jag känner mig lite ensam om att tänka så här, men jag tänker så.

 

[Milosari]

Jag menade att de fallen när det sägs att folk växt ur är oftast ADHD-diagnoser det handlar om där det (efter vad jag förstått) är en viss risk för att mista en sen utveckling så att det felaktigt sätts en diagnos.

Ska inte säga att jag vet, det är lite diffusa minnen av vad jag hört. Men du kanske har hört om urväxandet i fråga om andra Npf-diagnoser också.

Man kan inte växa ur autism, men PANDAS kan man bli frisk ifrån så det är kanske det du tänker på? Eller att personen har blivit tillräckligt skicklig på att dölja sina svårigheter?

 

[Hyacinth]

ÄNNU hellre så stor frihet att betydligt färre personer skulle behöva diagnostiseras med sas kroniska diagnoser. Eller ja, båda.

Det blir ju också någon sorts problem om man "måste" ha en diagnos för att det ska kunna vara sant att man inte kan göra x. Typ tillåtet att ifrågasätta odiagnostiserade i sådana situationer, men inte diagnostiserade.

Exakt min tanke.

 

[Hyacinth]

Man säger ju att kvinnor kompenserar i högre grad än män vid ex autism för att”passa in”. Jag kan inte låta bli att fundera på hur mycket man kompenserar i onödan? Eftersom männen tydligen klarar sig rätt ok ändå? Eller är det en feltolkning från min sida?
Min partner utövar flera hobbys där det finns en överrepresentation av män med autism eller asperger, därav min fundering. Eller är det just i de sammanhangen det går bra, där man har ett gemensamt intresse?

 

[Raderad medlem 120709]

Man säger ju att kvinnor kompenserar i högre grad än män vid ex autism för att”passa in”. Jag kan inte låta bli att fundera på hur mycket man kompenserar i onödan? Eftersom männen tydligen klarar sig rätt ok ändå? Eller är det en feltolkning från min sida?

Det där skulle jag säga till stor del beror på könsroller. Det sätts större press på kvinnor att vara på ett visst sätt, ha större empati, social smidighet, osv, och då är det klart att man får jobba hårdare för att passa in i mallen om man redan har svårt för de sakerna. Och gud nåde den som inte passar in i de könade förväntningarna...
Jag har tappat räkningen på alla gånger jag kallats okvinnlig och liknande idiotiska saker för att jag uppenbarligen inte kan göra kön på rätt sätt. Är det så konstigt om man blir dödstrött till slut och börjar överkompensera för att få någon slags lugn och ro när man måste utsätta sig för sociala sammanhang?

 

[MM]

Det där skulle jag säga till stor del beror på könsroller. Det sätts större press på kvinnor att vara på ett visst sätt, ha större empati, social smidighet, osv, och då är det klart att man får jobba hårdare för att passa in i mallen om man redan har svårt för de sakerna. Och gud nåde den som inte passar in i de könade förväntningarna...
Jag har tappat räkningen på alla gånger jag kallats okvinnlig och liknande idiotiska saker för att jag uppenbarligen inte kan göra kön på rätt sätt. Är det så konstigt om man blir dödstrött till slut och börjar överkompensera för att få någon slags lugn och ro när man måste utsätta sig för sociala sammanhang?

Ja gisses. Jag ska på kalas i eftermiddag och har planerat mentalt i 2 veckor nu hur jag ska orka genomföra en hel kväll med massa människor. Jag brukar gå undan och låsa in mig på toa i en kvart då och då bara för att sitta och göra ingenting. Maken brukar se efter barnen då. Men nu är han på jobbresa vilket innebär att jag inte kommer kunna ta paus från folket. Då blev tanken igår kväll att ställa in men svärmor fyller 70 år. Barnen vill dit och eftersom alla har npf i olika grader så klarar de inte att hantera ett kalas själva så jag måste med. I normala fall klarar ju en tolvåring av att gå på kalas själv men så är ju inte fallet här (apropå vad som skiljer vanliga från autistiska. Men gravt autistiska kanske är undantagna i tråden, vad vet jag..).

Jag kommer överkompensera så jag ligger död imorgon. Men har som sagt mentalt förberett mig för det ett tag nu (vilket i sig innebär att jag överkompenserar redan innan jag ens är där). Innan tänkte jag att nästa kalas är i maj så nu får jag lugn och ro ett tag. Det tycker jag säger en del om hur utmattande det kan vara för oss med AS med sociala tillställningar. Min man är normalfungerande och gillar kalas och umgänge med andra. Han är helt obrydd vad det gäller allt socialt. Jag gillar egentligen också det men avstår helst då det tar så mycket energi att överkompensera mina sociala färdigheter. Ett kalas är ett projekt att ens ta sig till.

 

[Dentaku]

Men vad håller du på med, det där är ju bara trams.

Ja, jag erkänner att det var lite tramsigt. Men faktum är att jag faktiskt var tvungen att fundera på om du verkligen menade 600 eller om det var en hyperbol.
I ett sånt läge är det bara att inse att jag är för trött för att diskutera vidare.