Döden

[karamelldrottningen]

Hur förhåller ni er till döden?
Vad sker efter livet?
Vad lämnar ni efter er?

 

[sthu]

Jag är inte rädd för att dö, däremot är jag rädd för att bli gammal. Eller kanske snarare för åldersrelaterade sjukdomar. Och att min partner ska dö före mig.

Efterlivet vet jag inte om jag tror på. Visst vore det fint med ett slags äventyr efter döden men jag tror inte jag vill det. Jag vill nog att det ska vara slut när det är slut. Har funderat mycket på reinkarnation. Kanske det vore något?

Vad jag lämnar efter mig. Förhoppningsvis trevliga minnen och ett inte alltför stort dödsbo.

 

[tanten]

Inte det minsta rädd att dö. Tror att det är en sorts evig sömn, att det helt enkelt tar slut.

Vad jag lämnar efter mig? Förhoppningsvis så lite spår som möjligt. Materiellt så har jag en enda släkting som kommer att få allt. Hoppas ha kunnat dödstädat så pass att det inte blir för betungande.

 

[pepp]

Hur förhåller ni er till döden?
Vad sker efter livet?
Vad lämnar ni efter er?

Jag är extremt dödsrädd och kan få ångest när jag tänker på det
Tror tyvärr att allt blir svart, vill gärna tro nåt annat.

Absolut ingenting. Kommer inte ha några avkommor eller så som för mig vidare.

 

[Görel]

Jag tänker att någon trycker på avstängningsknappen.
Sen tar det slut.
Förhoppningsvis lämnar jag efter mig goda minnen hos de som känt mig.

 

[asfaltsflickan]

Jag tycker om tanken på ett efterliv, så jag väljer att föreställa mig ett fint sådant, även om jag är ganska benhårt säker på att jag bara kommer att sluta existera. Jag vet inte om jag är rädd för döden i sig, men jag gillar att leva och kan känna ångest vid tanken på att dö innan jag känner mig klar - det är så mycket jag vill göra och uppleva, liksom.

Förhoppningsvis lämnar jag efter mig fina minnen hos mina efterlevande. Jag känner inget som helst behov av att sätta något slags märke på eftervärlden.

Jag följer Caitlin Doughty (Ask a mortician på youtube) och hennes videor och böcker har gett mig ett lugnare och mer avslappnat förhållande till min egen dödlighet. Har också funderat en hel del på vad jag vill ska hända med min kropp när jag inte använder den längre. Det är synd att det finns så få begravningsalternativ i Sverige, för varken traditionell jordfästning eller kremering är särskilt miljövänligt. Helst skulle jag vilja läggas ut i naturen så djur och bakterier får ta hand om mig. Allra, allra helst skulle jag vilja bidra till viktig forskning på en body farm.

 

[Tranan]

Hur förhåller ni er till döden?
Vad sker efter livet?
Vad lämnar ni efter er?

Hur jag föråller mig till den, det är slutet på allt vad det kommer till mig.
jag dör och jorden får äta mig som jag har ätit jorden.
inget, bara skräp.-

 

[Mia_R]

Jag är inte rädd för döden, möjligen för hur jag skulle dö men jag brukar inte fundera på det utan hoppas på att det går antingen fort så jag inte hinner tänka eller få dö i sömnen. Jag vill inte bli jättegammal utan tänker att det får sluta när krämpor eller skador gör att kvalitén inte är något att ha längre. Hellre kvalité än kvantitet.

Jag tror att det finns inget efter döden, jag kommer inte träffa de jag älskat och förlorat, det finns ingen himmel och inget helvete utan det är bara slut.

Helst skulle jag nog dö utan att efterlämna ett spår. Funderar på att testamentera bort allt till någon organisation.

 

[parellikusken]

Jag förhåller lite för lättsamt till döden i mitt nuvarande deprimerade tillstånd. Har en ständig dödslängtan som tar sig uttryck i intoxer ibland.
Så ja.. Döden skrämmer mig inte det minsta. Tyvärr.

 

[Raderad medlem 68338]

Jag är ganska luttrad inför döden. Har upplevt den flera gånger på nära håll. Det enda jag inte vill är att ligga och vänta på döden. Inte för att jag är rädd för döden i sig utan för att bespara omgivningen och i viss mån mig själv. Döden är inte som på film, det är inget vackert med den långsamma döden. Där önskar jag att tiden hade kunnat förkortas för både den döende och de anhöriga. Jag är i det läget för dödshjälp, helst en rejäl överdos av morfin eller motsvarande.

Beroende på vem som dör ser jag olika på döden. När jag satt hos min kära tant ville jag att hon skulle släppa taget. Hon var gammal, hennes liv var slut. Henne tid var inne och hon hade accepterat det. Då blev jag nästan frustrerad på hennes hjärta som envisades med att fortsätta slå. När hon dog så kändes det som en lättnad även om jag blev väldigt ledsen där och då.
När min pappa dog så visste jag att han ville leva. Han var ung, han var inte alls klar med livet. Jag kände att döden var orättvis men samtidigt önskade jag att han skulle dö för att inte plågas mer. Väldigt splittrade känslor.

Jag tror inte på ngt liv efter döden, jag försöker leva här och nu. Man vet verkligen aldrig när det tar slut.

 

[Unafraid]

Jag är inte rädd för döden för min egen skull, jag vill dock inte bli "för gammal". Jag vill kunna ta hand om.mog själv och orka ta mig ut. Granntanten är typ 87 och får sig knappt till brevlådan, hon är dessutom dement på det. Hon bor hemma av ren envishet, men belastar egentligen bara sin familj. Mardröm! Då planerar jag hellre någon form av självmord innan dess faktiskt.

Jag har valt att inte ha några barn, så jag hoppas att jag njuter av alla mina pengar till sista spänn.

Jag är mer bekymrad över att bli "sist kvar". Förhoppningsvis kommer jag och sambon hänga ihop hela livet, men det kan ju skita sig. Om vi skulle hålla ihop tills vi blev pensionärer och han dog så skulle jag nog bli ruskigt deppad.

 

[tanten]

Som flera skrivit. Döden är inte skrämmande. Men skröplig ålderdom är.

jag är skapligt sjukdomsdrabbad.Är rädd att bli sämre och sämre medan jag blir ensammare och ensammare.
Har en äldre dam i utkanten av bekantskapskretsen. Hon sitter i sin stuga. Orkar inte umgås specielt mycket och orkar inte följa med på utflykter. Så där sitter hon. Sådana sista år vill jag inte ha.
Hellre sluta mitt i något roligt, medan jag fortfarande kan njuta.

 

[sjoberga]

Hur förhåller ni er till döden?
Vad sker efter livet?
Vad lämnar ni efter er?

Mycket sker efter livet - för andra som är kvar och blir till.
För min del är det slut. Lämnar minnen och avtryck efter mig som blir kvar ett tag till. Sedan inte alls.

Tanken på fortsatt evigt liv skulle skrämma mig mycket mer än att livet tar slut. Jag har varit nära döden två gånger hittills och då har det känts som för tidigt, men ändå okej på nåt sätt, händer det så händer det. Man kan inte styra över allt. Nu är det alltmer så att man känner att man levt ett bra liv och gjort mycket gott - så det är liksom inte konstigt att man inte skulle finnas kvar om ett tag. Men det får gärna dröja 30 år till, det finns mycket man vill uppleva och åstadkomma än :-)

 

[lingonben]

Jag var fullkomligt obrydd över döden tidigare, men sen råkade jag ut för nånslags försenad fyrtioårskris. Nu är jag rädd för att dö innan mina barn är riktigt flygfärdiga, rädd för ett döende som är utdraget och smärtsamt, rädd för ett åldrande där jag tappar förmågor och inte kan reda mig själv. Det känns som jag har peakat fysiskt och härifrån är det bara nedförsbacke till döden, typ.

Efter livet tror jag bara det blir svart, jag har väldigt svårt att tro på ett efterliv. Och efter mig lämnar jag barnen och minnen, förhoppningsvis (för rädslan att barnen ska gå före mig finns där också).

 

[Sel]

Som många andra är jag också rädd för ett utdraget lidande. Dödshjälp - ja tack!
Annars är jag inte det minsta rädd för döden, jag har varit där många gånger i mina tankar och det känns ganska skönt att vara där ibland. Inte hotfullt.
Det enda som oroar mig om jag skulle gå bort i förväg är vad som skulle hända med djuren och hur släkt och vänner skulle må.

Jag lämnar väl minnen efter mig skulle jag tro, utspridda lite här och där i världen.

Tror inte på något efterliv alls. Ingen dom och ingen nåd liksom.

 

[Sporthorse]

Hur förhåller ni er till döden?
Vad sker efter livet?
Vad lämnar ni efter er?

Jag är JÄTTERÄDD för döden och får ångest av BLOTTA TANKEN. Det känns helt absurt att allt plötsligt kommer ta slut. Att allt man gått igenom, kämpar för och emot kommer sakna all betydelse och mening.
Att jag aldrig mer kommer kunna se någonting, tänka någonting eller känna någonting. Att bara försvinna.

Jag tror inte på ett liv efter detta, utan vi kommer dö och bli till aska. Hemska tanke

Vad lämnar jag efter mig? En ledsen dotter, familj, djur och vänner.
Jag tycker att döden är så otroligt svår att hantera och hade gärna levt för evigt. Bara tanken på att jag en dag ska dö gör att det svider och ilar i hela kroppen.

 

[Hedblomster]

Jag är JÄTTERÄDD för döden och får ångest av BLOTTA TANKEN. Det känns helt absurt att allt plötsligt kommer ta slut. Att allt man gått igenom, kämpar för och emot kommer sakna all betydelse och mening.
Att jag aldrig mer kommer kunna se någonting, tänka någonting eller känna någonting. Att bara försvinna.

Jag tror inte på ett liv efter detta, utan vi kommer dö och bli till aska. Hemska tanke

Vad lämnar jag efter mig? En ledsen dotter, familj, djur och vänner.
Jag tycker att döden är så otroligt svår att hantera och hade gärna levt för evigt. Bara tanken på att jag en dag ska dö gör att det svider och ilar i hela kroppen.

Känner EXAKT samma.

 

[Marvin]

Jag har lättare att hantera min egen dödlighet än mina föräldrars, tanken på att de ska försvinna ger mig panik.
För egen del känns det lugnt. Jag har en lista i huvudet på diagnoser som jag inte kommer att vänta ut själv, och planerar inte att bli så gammal. Men förhoppningsvis många år kvar ännu.

 

[Sporthorse]

Känner EXAKT samma.

Annorlunda med någon som känner samma. Oftast kan ingen ens relatera till vad jag känner. Dom flesta tycks bara acceptera döden som en del av ens existens.

 

[tuaphua]

Jag är nog rätt kluven. Förr har jag varit väldigt obrydd inför döden för egen del. Jag mådde som ung dåligt och hade tom välkomnat döden. Nu vill jag ju leva många år till. Och har en period både velat leva och varit orädd.
Men så blev jag sjuk en sväng samtidigt som jag tyckte min klippa, min pappa, åldrades så. Och att min sambo är 20 år äldre blev också helt plötsligt väldigt läskigt just för att jag inte vill förlora honom. Precis som med pappa. När jag då var nedsatt själv blev allt ännu läskigare.

Jag vet inte vad jag tror händer när man dör.
Jag vill ju hellre dö än leva och lida svårt.

Pappa och jag har pratat om ålder och döden. Han vill bli inlåst om han blir jobbig och grav/inte bestämmer jag vad jag mår bäst av.
Så känner jag nog för egen del också. De kan gärna få ta min kropp till forskning eller donera organ etc. Går inte det får efterlevande avgöra.
Sambon har jag sagt att jag ska stoppa upp och ha i vardagsrummet.
Ärligt talat är jag jätterädd för den dagen han tacklar av. Det är det enda jag tycker(numer iaf) är jobbigt med åldersskillnaden.

Jag kommer inte lämna efter mig barn. Men förhoppningsvis har man gjort ngt som gör andras liv bättre. Och ev pengar etc ger jag gärna till nära och kära. Jag hoppas det inte behöver göras massa fix efter för dem.