Döden

[Liten]

Jag är inte rädd för att dö, inte för döden i sig, det har jag nog aldrig varit. Jag tror att det tar slut, helt enkelt, att jag upphör.

Men jag vill inte att döden ska bli utdragen. Jag vill inte leva en massa år och inte klara mig, inte må bra osv.
Jag är mer rädd för tiden. Att inte hinna eller kunna leva såsom jag vill.. Och eftersom jag själv tar förluster väldigt hårt - jag är inte alls bra på att hantera när mina älskade dör - så är jag rädd för att min död ska såra någon på det sättet.

Jag hoppas att jag på något sätt bidragit till någons liv. Några barn kommer jag inte att lämna efter mig. Gällande eventuella tillgångar så hoppas jag att jag styrt upp, när det blir dags, så att den biten är så enkel som möjligt för mina nära.

 

[Raderad medlem 120709]

Jag har brottats med tankar om min egen död sedan jag var typ 10 år (tack, trauma...) , så jag har sedan länge nått en slags acceptans. Jag är inte speciellt rädd för att dö, utan mest för att transportsträckan dit ska vara lång och plågsam. Värre är det med dem jag älskar och vetskapen att jag kommer att mista dem - det har jag svårt att riktigt ta till mig.

Jag hoppas att jag kommer lämna några fina minnen efter mig, och att jag kan känna att jag åstadkom det jag drömt om under mitt liv. Jag har inga barn och har inte heller lust att skaffa, så några ättlingar efter mig kommer inte att finnas.

Jag tror på någon slags liv efter detta, men det är ett känsligt ämne så jag vill inte gå in på det i detalj. Men kort sagt är universum så stort och det finns så mycket vi inte vet, så för mig är det svårt att tro att det bara blir punkt slut när man lämnar jordelivet.

 

[Aviello]

Jag hoppas att mina efterlevande kommer att göra precis som jag gjorde efter pappa. Jag bjöd in hela huset (två uppgångar på söder i Stockholm) till att komma o ta vad de ville.
För mig gav det jättemkt att sakerna kom till användning, det blev som en slags tribut till honom. Första timmen var folk försiktiga, sen släppte det

Jag har själv gjort ett antal dödsstädningar kan man säga, utan att ha döden i tanke. Bara gjort mig av med sånt man kan vara utan!

Allt jag behöver rymdes i typ fyra resväskor insåg jag (kläder, lite dukar jag virkat, garn o sånt) när jag flyttade ner.

Skor är bra att få med. Annars kan resten gå på tippen.

När jag dör har jag donerat allt som går att donera. Vill ngn ha ngt så ta det. Duger det inte så släng! Då lär jag ju inte bry mig... Så känner jag.

Jättebra och viktig fråga, alla har sitt sätt att se på det.

 

[Aviello]

Jo, jag tror på reinkarnation, har alltid gjort, så jag tror inte att slut är slut. Bara slut den här vändan.

Nästa liv lär inte bli bättre, bara mer lärorikt om man lyssnar. (Inte min starka sida den här gången )

 

[trazel]

Vi pratade faktiskt om detta på jobbet i veckan - att få pratar nog om döden så mycket som vi gör. Kanske inte dagligen, men ett par gånger i veckan diskuterar jag döden med olika personer och framförallt var folk vill dö.

Jag själv är inte rädd för döden, men det finns alldeles för mycket kvar som jag vill uppleva innan jag dör. Jag vill hinna se mina barn växa upp bland annat - att missa det är en större oro för mig än döden i sig. Jag är ju inte kvar då, så det är inget som oroar mig.

 

[Kilauea]

Jag är ganska luttrad inför döden. Har upplevt den flera gånger på nära håll. Det enda jag inte vill är att ligga och vänta på döden. Inte för att jag är rädd för döden i sig utan för att bespara omgivningen och i viss mån mig själv. Döden är inte som på film, det är inget vackert med den långsamma döden. Där önskar jag att tiden hade kunnat förkortas för både den döende och de anhöriga. Jag är i det läget för dödshjälp, helst en rejäl överdos av morfin eller motsvarande.

Beroende på vem som dör ser jag olika på döden. När jag satt hos min kära tant ville jag att hon skulle släppa taget. Hon var gammal, hennes liv var slut. Henne tid var inne och hon hade accepterat det. Då blev jag nästan frustrerad på hennes hjärta som envisades med att fortsätta slå. När hon dog så kändes det som en lättnad även om jag blev väldigt ledsen där och då.
När min pappa dog så visste jag att han ville leva. Han var ung, han var inte alls klar med livet. Jag kände att döden var orättvis men samtidigt önskade jag att han skulle dö för att inte plågas mer. Väldigt splittrade känslor.

Jag tror inte på ngt liv efter döden, jag försöker leva här och nu. Man vet verkligen aldrig när det tar slut.

Känner väldigt samma. Pappa var inte alls redo att dö, vet att han hade ångest över det. Men det var ändå en befrielse när han dog, att han slapp lida mer.
När vi tittade på honom i kistan sen så var det bara skalet kvar. Han var inte där. Det var ett skal med den elakaste av tumörer, men utan pappa fast däri.


Jag tror inte på liv efter döden och så, men jag märkte när pappa lämnade kroppen, eller hur man ska säga. Märkligt var det.
Jag tänker mig gärna att man träffas igen, men det känns konstigt att tänka när jag samtidigt inte tror på det.

Jag är inte rädd för att dö, men jag vill varken dö för tidigt eller för sent.

Jag efterlämnar mig en son (hemska förbjudna tanke att han dör innan mig). Annars kommer jag nog vara sist ut tror jag. Ser inte fram emot att förlora folk . Hoppas det dröjer.

Min kropp ska kremeras. Tror tyvärr inte den duger till donation, annars är det klart dom ska få ta vad som går för att andra ska få chans att leva. Dom får använda delar till forskning också.

 

[athena_arabians]

"Mors ianua vitae" - Döden är livets port.

Jag är inte rädd för döden men jag rusar inte mot den heller (under en period var jag rätt övertygad om att jag inte skulle bli 30 ens, jag hade en ganska stark dödslängtan). Eftersom jag har en sjukdom som kan förkorta livet (en kär vän till familjen dog i sviter av samma sjukdom när han var 45...) har jag tänkt igenom det hela ganska grundligt. Får jag cancer kommer jag att slåss så länge det finns något hopp men oavsett skäl hoppas jag att jag kan släppa taget när det är dags. Jag ä absolut för aktiv dödshjälp, min mamma är dement och det är en fasa att hamna i den situationen. Får jag den diagnosen hoppas jag att jag kan göra slut på det medans jag kan.

Jag tror inte på något liv efter detta eller att vi återföds. Däremot tror jag att något av oss finns kvar (kalla det essens, energi - vad som helst). För mig är det en del av livets kretslopp, vi har alla gett avtryck här och påverkat vår omgivning. Vi är många som känt en närvaro av de vi förlorat (jag har känt det med både djur och människor). För mig är det en tröst, att en liten del av dem finns med oss fortfarande.

Jag får inte donera organ pga sjukdom/medicin men jag låter gärna läkarvetenskapen använda min kropp om det kan göra nytta. Pga min uppväxt med lågintensiva gräl om vem som ska ta hand om en grav i släkten så avskyr jag gravar, det blir minneslund med pappa och mamma (mamma lever fortfarande men jag tänker se till att hon begravs i samma minneslund som pappa när den tiden kommer). Den minneslunden är väldigt vacker och jag är dit och hälsar på pappa regelbundet. Det ger mig ro.

 

[tanten]

Vet inte hur jag ska uttrycka det begripligt.
På något sätt ser jag livet som ett uppdrag att förvalta på bästa sätt. Inte ställa till för mycket skada, och sträva efter att göra något för att förbättra.

Försöker leva efter goda vännens livsmotto -att göra skillnad.
Är jag med i något sammanhang så ska det ha blivit lite annorlunda av att jag var där. Någon formulering i texten har blivit bättre, ett beslut har blivit annorlunda. I stort har jag lyckats skapligt. Inga stordåd men små inatser har jag nog gjort.

Inga stora livsmål att uppfylla och inget jag vill för egen del.
Så i det stora är jag "klar" . Så jag ser ingen orsak till att vara rädd för att dö.

 

[TygerTyger]

Jag tänker väldigt lite på min egen död. Nu när tråden kom upp så gjorde jag ett försök men det tar verkligen emot. Kanske beror det på att jag inte tycker om frågor som inte har något svar? När jag tänker på att åldras och bli gammal så ser jag fram emot ökad visdom (så extremt stor skillnad per tioårsperiod hittills!) men inte mot krämpor. Då blir jag glad över att jag i alla fall börjat träna regelbundet och tänker mer på vad jag äter, så att jag i alla fall gör vad jag kan. Sen går det ju verkligen inte att styra hela utfallet.

 

[TygerTyger]

Förresten! Apropå att lämna saker efter sig: Passa på att anmäla er för organdonation om ni inte tagit tag i det tidigare. Det är jättelätt med BankID.
https://donation.socialstyrelsen.se/donation/

 

[sthu]

Förresten! Apropå att lämna saker efter sig: Passa på att anmäla er för organdonation om ni inte tagit tag i det tidigare. Det är jättelätt med BankID.
https://donation.socialstyrelsen.se/donation/

Det hade jag helt glömt att göra!
Nu är det ifyllt och klart, tog en minut max.

 

[Yossarian]

Jag tycker om tanken på ett efterliv, så jag väljer att föreställa mig ett fint sådant, även om jag är ganska benhårt säker på att jag bara kommer att sluta existera. Jag vet inte om jag är rädd för döden i sig, men jag gillar att leva och kan känna ångest vid tanken på att dö innan jag känner mig klar - det är så mycket jag vill göra och uppleva, liksom.

Förhoppningsvis lämnar jag efter mig fina minnen hos mina efterlevande. Jag känner inget som helst behov av att sätta något slags märke på eftervärlden.

Jag följer Caitlin Doughty (Ask a mortician på youtube) och hennes videor och böcker har gett mig ett lugnare och mer avslappnat förhållande till min egen dödlighet. Har också funderat en hel del på vad jag vill ska hända med min kropp när jag inte använder den längre. Det är synd att det finns så få begravningsalternativ i Sverige, för varken traditionell jordfästning eller kremering är särskilt miljövänligt. Helst skulle jag vilja läggas ut i naturen så djur och bakterier får ta hand om mig. Allra, allra helst skulle jag vilja bidra till viktig forskning på en body farm.

Det är inte riktigt samma lika som en body farm, men ett alternativ kan vara helkroppsdonation. Då används kroppen ffa i undervisningen av läkarstudenter (och andra vårdyrken). Möjligen också för att utbilda kirurger för nya ingrepp eller testa ingrepp, men eftersom det är brist på kroppar så går undervisning före om jag förstår det rätt.

Man måste specifikt anmäla sig till någon av universitetssjukhusen för att hamna på dissektionsbordet, och det är rätt okänt, och det är lite för få som gör det tydligen. Sjukhuset står för extra kostnader och (budgetalternativet för) begravning eller kremering efter ett år.

Jag undersökte det här för några år sen, men fegade ur. Det känns lite larvigt, men jag klarar inte tanken på mitt lik naken och till "allmän" beskådan hur respektfullt, anonymt och viktigt det än är. Det sitter nog mest i mitt självförtroende och självbild tror jag, jag klarar inte av att bli bedömd levande så... Jag tror ju inte att det finns något kvar alls när en dör, och donerar gladeligen organ plus till forskning i vanliga registret.

 

[Unafraid]

Det är inte riktigt samma lika som en body farm, men ett alternativ kan vara helkroppsdonation. Då används kroppen ffa i undervisningen av läkarstudenter (och andra vårdyrken). Möjligen också för att utbilda kirurger för nya ingrepp eller testa ingrepp, men eftersom det är brist på kroppar så går undervisning före om jag förstår det rätt.

Man måste specifikt anmäla sig till någon av universitetssjukhusen för att hamna på dissektionsbordet, och det är rätt okänt, och det är lite för få som gör det tydligen. Sjukhuset står för extra kostnader och (budgetalternativet för) begravning eller kremering efter ett år.

Jag undersökte det här för några år sen, men fegade ur. Det känns lite larvigt, men jag klarar inte tanken på mitt lik naken och till "allmän" beskådan hur respektfullt, anonymt och viktigt det än är. Det sitter nog mest i mitt självförtroende och självbild tror jag, jag klarar inte av att bli bedömd levande så... Jag tror ju inte att det finns något kvar alls när en dör, och donerar gladeligen organ plus till forskning i vanliga registret.

Den är lite svår, jag tänker att mina anhöriga inte får kroppen/askan förrän efter ett år. Jag donerar alla organ, men inte hela kroppen. Ska fundera på saken..

 

[pepp]

Annorlunda med någon som känner samma. Oftast kan ingen ens relatera till vad jag känner. Dom flesta tycks bara acceptera döden som en del av ens existens.

Känner också precis så!

 

[athena_arabians]

Den är lite svår, jag tänker att mina anhöriga inte får kroppen/askan förrän efter ett år. Jag donerar alla organ, men inte hela kroppen. Ska fundera på saken..

Det skulle inte vara ett problem för mig. Jag har inga barn och inga riktigt nära släktingar så om någon ens bryr sig om en begravning lär de inte vara upprörda över att vänta ett år.

 

[Yossarian]

Den är lite svår, jag tänker att mina anhöriga inte får kroppen/askan förrän efter ett år. Jag donerar alla organ, men inte hela kroppen. Ska fundera på saken..

Ja så är det ju. Tror jag läste en artikel om det här, och att det vanliga var att de anhöriga först hade en ceremoni, motsvarade begravning men utan kroppen, och sen gravsättning/askspridning med eller utan ytterligare ceremoni långt senare. Men jag kan komma ihåg fel.

Det är säkert en fördel, minst sagt, om nära anhöriga känner till beslutet. Kan tänka mig att det kan kännas väldigt obehagligt om det kommer som en överraskning...

 

[Unafraid]

Ja så är det ju. Tror jag läste en artikel om det här, och att det vanliga var att de anhöriga först hade en ceremoni, motsvarade begravning men utan kroppen, och sen gravsättning/askspridning med eller utan ytterligare ceremoni långt senare. Men jag kan komma ihåg fel.

Det är säkert en fördel, minst sagt, om nära anhöriga känner till beslutet. Kan tänka mig att det kan kännas väldigt obehagligt om det kommer som en överraskning...

Om mina anhöriga tycker att det känns jobbigt med "dubbel begravning" så kan dom få slippa det. Jag bryr mig egentligen inte ett dugg.

 

[Teilani]

Inte rädd för döden, har haft allvarliga tankar på att ta mitt eget liv när jag mått dåligt. Nu mår jag bättre och vill helst leva länge.

Vad som händer efter döden är för mig oklart. Jag tror egentligen inte på något liv efter detta, men när man kommer nära döden så händer det något. Det är så uppenbart när någon dör att de inte är där längre, att det bara är skalet kvar. Jag har ibland känt en närvaro i rummet när jag varit i samma rum som en döende. Det går inte att ta på, men jag kan heller inte förneka det.

Det kommer troligen att visa sig när den dagen kommer och det är okej.

 

[lingonben]

Förresten! Apropå att lämna saker efter sig: Passa på att anmäla er för organdonation om ni inte tagit tag i det tidigare. Det är jättelätt med BankID.
https://donation.socialstyrelsen.se/donation/

Bra påminnelse! Jag är uppsatt i donationsregistret, och mina anhöriga är informerade. När jag är klar med min kropp är det bra om den kan komma till nytta för andra känner jag.

 

[Rialavargen]

Hur förhåller ni er till döden?
Vad sker efter livet?
Vad lämnar ni efter er?

När döden infaller, slutar mitt medvetande. Jag tror inte på själar, så där och då är det "intet".
Min tid på jorden är då över, men förhoppningsvis minns min familj mig med glädje, trygghet och med minnen av mig.
Eftersom jag förhåller till döden på det viset är jag inte rädd för själva döden.