Döden

[Rialavargen]

Ps, jag har sakt till min gubbe att han ska ta med alla hästsaker till den lokala ridskolan, om det händer mig något. Han kommer inte att bry sig om att sälja det ändå, så lättast är att skänka bort allt dit.

 

[Hoarfrost]

Jag har inte tänkt så mycket på just döden. Jag tror jag är både rädd för den och inte rädd för den. Men jag har förhoppningsvis långt kvar så det kanske är därför jag inte bekymrar mig så mycket.

Däremot är jag fruktansvärt rädd för demens. Alla andra ålderskrämpor känns mest som "äh, det får jag lösa då" Men demens kan jag bli nästan panikrädd över när jag har en dålig dag.

Eftersom jag så kaxigt tänker att jag har långt kvar vet jag ju inte vad jag lämnar efter mig då om många många år. Dör jag knall fall nu lämnar jag efter mig ett gäng ledsna personer, femtioelvatusen löpargrejer, en konsertbiljett, tusentals musikskivor, en knasig katt, massor med spelkonsoler, ca 320 spel, massor med fotogrejer, tusentals foton, massor ridkläder, och ett pinsamt försök till att skriva fantasybok när jag var 15 (komplett med kartor, karaktärsblad, ca 50 olika påhittade varelser och hela tre olika påhittade språk.). Sen har jag bakat 80 lussebullar i dag så förmodligen lämnar jag även efter mig magknip

 

[Hippocampus]

Jag har upplevt ”liv efter döden” flera omgångar så för mig tar inte allt slut.

 

[lil-sis]

Jag tänker mig att det är som att bli sövd, dvs *borta*.

Jag är inte rädd för att dö men jag vill gärna att avkomman är mer redo att stå på egna ben den dagen det är dags.

Min del av det gemensamma hushållet är relativt ”ordnat”, det finns önskemål om vad som ska ske med det mesta inkl kropp och begravning. Avkomman är förmånstagare överallt och önskat att pappan inte får råda för mycket i de pengar som finns, pga oförmåga, inte illvilja.

 

[Lumos_Nox]

Inte rädd för döden, men som många andra, ålderrelaterade sjukdomar. Är en mycket introvert person och får rysningar av att inte kunna leva fritt och på mitt vis, att ha människor tätt inpå mig och hjälp med det mest privata eller bara vardagliga sysslorna. Det är en framtid jag inte vill vara med om.
Har aldrig sett mig själv som äldre och insåg för ett par år sen att det beror på att jag har bestämt mig för att när jag anser att det är nog så löser jag det, mitt val. Det är en mer lugnande tanke för mig än ett långt liv. Jag vill inte bli ett skal och en börda för andra.
Sen väldigt ung ålder har jag varit säker på att det är cancer som väntar mig. Stor majoritet av min släkt har dött eller levt med cancer och det känns logiskt och väntat. Är prognosen dålig så får vi se, jag vill inte bli en börda för andra.

Min farmor blev väldigt dement på slutet och att höra och se henne gråta under de få halvklara stunderna var hjärtskärande och inget jag önskar någon. För mig dog hon långt innan kroppen gav upp och jag besökte henne inte de sista 6 månaderna för det fanns ingen kvar att besöka och jag hade sörjt färdigt redan innan begravningen.

Efter döden tror jag inte att det finns något det tar stopp och jag kommer inte vara medveten om det. Vet inte vad jag efterlämnar mig, kanske några sörjer (har svårt att föreställa mig att jag gjort intryck i så mångas liv) och det är upp till de hur de vill hantera det. Inga barn kommer finnas i bilden.
Vill donera det som går och sedan kremeras, ser ingen anledning till att "spara" kroppen. Har också haft funderingar på "body farms" konceptet, jag har ingen nytta av kroppen något mer så varför inte. Bara det inte blir en börda för ev efterlevande.

 

[Sonic76]

Jag är mest orolig för vad som händer med min dotter när jag är borta. Hon blir ju myndig nästa åt så så sett är det ok men.
Hon får tyvärr inte ärva nåt.
Mina skulder är för stora.

 

[Tass]

Jag har upplevt ”liv efter döden” flera omgångar så för mig tar inte allt slut.

Menar du att du har varit nära att dö och haft nära-döden-upplevelser?

 

[Sevenofnine]

Menar du att du har varit nära att dö och haft nära-döden-upplevelser?

Jag vill inte ta ifrån någon deras upplevelser - som kanske är till tröst och hopp för någon - men idag vet vi, att hjärnan inte stänger av helt direkt efter att hjärtat stannat och vi är "kliniskt döda" (eller hur man nu ser på saken) - hjärnan, och en form av medvetande, fortsätter många minuter och jag misstänker att det är där människor upplever sina "nära döden-upplevelser". Trist, kanhända, men en förklaring till det så många har upplevt sedan de "dött" men sedan återupplivats.

 

[karamelldrottningen]

Jag vill inte ta ifrån någon deras upplevelser - som kanske är till tröst och hopp för någon - men idag vet vi, att hjärnan inte stänger av helt direkt efter att hjärtat stannat och vi är "kliniskt döda" (eller hur man nu ser på saken) - hjärnan, och en form av medvetande, fortsätter många minuter och jag misstänker att det är där människor upplever sina "nära döden-upplevelser". Trist, kanhända, men en förklaring till det så många har upplevt sedan de "dött" men sedan återupplivats.

Jag tänker att i framtiden kan man säkert starta om hjärnan och leva vidare. Bli dubbelt/trippelt så gammal som idag.

 

[lingonben]

Avkomman är förmånstagare överallt och önskat att pappan inte får råda för mycket i de pengar som finns, pga oförmåga, inte illvilja.

Mm, jag har tänkt samma sak sen jag skilt mig. Mina avkommors far skulle lätt kunna få för sig att göra en "finfin och säker investering" med pengarna för min BR om jag gick och dog nu. Av ren välvilja för att mitt arv skulle växa sig större för barnen, men hans investeringar hittills imponerar inte

 

[Sevenofnine]

Jag tänker att i framtiden kan man säkert starta om hjärnan och leva vidare. Bli dubbelt/trippelt så gammal som idag.

Wow! Tänk - men då behöver vi fler beboeliga planeter. Vår egen rymmer knappt idag de vi redan har..... Och beboeliga planeter är så, så sällsynta. Kanske en (!) i varje galax!

 

[asfaltsflickan]

Det är inte riktigt samma lika som en body farm, men ett alternativ kan vara helkroppsdonation. Då används kroppen ffa i undervisningen av läkarstudenter (och andra vårdyrken). Möjligen också för att utbilda kirurger för nya ingrepp eller testa ingrepp, men eftersom det är brist på kroppar så går undervisning före om jag förstår det rätt.

Man måste specifikt anmäla sig till någon av universitetssjukhusen för att hamna på dissektionsbordet, och det är rätt okänt, och det är lite för få som gör det tydligen. Sjukhuset står för extra kostnader och (budgetalternativet för) begravning eller kremering efter ett år.

Jag undersökte det här för några år sen, men fegade ur. Det känns lite larvigt, men jag klarar inte tanken på mitt lik naken och till "allmän" beskådan hur respektfullt, anonymt och viktigt det än är. Det sitter nog mest i mitt självförtroende och självbild tror jag, jag klarar inte av att bli bedömd levande så... Jag tror ju inte att det finns något kvar alls när en dör, och donerar gladeligen organ plus till forskning i vanliga registret.

Det är planen! Tyvärr har mitt närmsta universitetssjukhus en undre åldersgräns som jag inte ännu har uppnått, så jag får se till att hålla mig vid liv några år till så jag kan ansöka. Bra motivation att ta hand om mig och undvika onödiga risker om inte annat.

 

[Skjøldur]

Då jag läste den här tråden så tänkte jag: Men har ingen skrivit något testamente? Fast det har jag inte själv heller. Jag har tre syskon som arvtagare men äger inte som dom behöver. Jag har samlat på mig allt möjligt som behövs för trädgård, grönsaksodling och att fixa egen ved. Skulle kanske kunna skriva att det ska gå till deltagarna på Skattungbykursen. Djuren måste jag skriva något om också.

Jag har jobbat natt i många år på äldreboenden och då tog jag även på mig extravak då jag satt hos döende. Dessutom var jag hos min mamma då hon dog. Jag har varit med då många människor lämnat jordelivet och det har varit väldigt olika. Även hos de medvetslösa var det olika, jag är andligt vaken så jag märkte det tydligt. Jag kände mig så hjälplös om dom inte hade fred och ro runt sig. Själv är jag övertygad om att Gud skickar en ängel som hämtar min själ. Här på jorden pågår en kamp hela tiden mellan Gud och djävlarna men i den andra världen härskar Gud och den kallas himmelen.

 

[TheRedLightning]

Hur förhåller ni er till döden?
Vad sker efter livet?
Vad lämnar ni efter er?

Jag vet ärligt talat inte, tänker inte så mycket. Ett tag skrämde det mig, nu känns det ok.
Jag tror inte det finns någon som vet vad som händer efter, kanske får man träffa de nära å kära som försvunnit ur livet igen, kanske händer ingenting.

I nuläget lämnar jag inte direkt något efter mig, lite minnen, foton, teckningar, filmer, en bil... tja jag har inte så mycket att lämna efter mig.

 

[Sol]

Jag tänker inte på det, dör jag så dör jag. Inget värt att gå och fundera över.

 

[Fibusen]

Jag är rädd för att dö enbart pga sonen är liten, han fyller snart 7 år. Jag vill iallafall leva så pass länge att han hinner bli vuxen. Skulle jag gå bort nu så vet jag inte om han skulle förstå eller kunna bearbeta det. Eftersom han är den enda som kommer ärva mig så vill jag också att han ska kunna få fatta beslut om alla ägodelar själv, tex huset.

Sen hoppas jag ju självklart att jag har många år kvar, så jag hinner med barnbarn och sånt också.

Hunden vet jag att mamma tar, alt så skulle hon få somna in. Hästen är väll det största bekymret. Vet vem jag skulle vilja ha som tog över, men det handlar ju såklart om en stor kostnadsfråga för denna. Hästen i sig är inte värd så mycket, så det blir ju nästan bara att pracka på någon annan massa extrautgifter... Men jag har iaf meddelat min mamma hur jag önskar att det skulle bli om det skulle hända något med mig,så förhoppningsvis skulle hon vidarebefodra det till den personen.

Så, sett till det praktiska så känns det ju också lugnt, har sagt hur jag vill att det ska bli, både med allt runtomkring, men också hur jag vill begravas (kremering och minneslund). Jag tror på nånting efter döden, men jag vet inte vad. Men jag vet att jag kommer prata med tex mina föräldrar den dagen dom försvinner (usch, hemska tanke!!) i hopp om att dom är där någonstans.

Sett till min egna skull är jag inte rädd för döden. Dör gör vi allihopa tillslut. Det är inget jag ser som skrämmande.

 

[_Taggis_]

Jag tänker mkt på döden, det är på nåt vis en tröst för mig att det finns ett slut på detta existerande. Min egen död ser jag fram emot i form av att slippa lidandet som livet till störst del innebär. Däremot kan jag vara rädd för sättet att dö på, jag önskar att jag bara somnar in eller på annat sätt dör ögonblickligen och utan ångest. Ff hoppas jag att det slipper dröja så länge, jag har liksom gjort mitt och mer därtill.
För anhörigas skull känner jag att det är tungt att jag är så livstrött. Det blir jobbigt för dem både att se min dödslängtan och om de då får begrava mig i förtid, men för min egen del tycker jag även att det är tungt att känna att mitt enda syfte med livet är att bespara dem deras lidande att hantera min död.

Mina anhörigas död känns däremot värre. Får ångest bara av att tänka på det. Samma gäller mina djur.

Jag efterlämnar mig inget, jag behöver inte ens testamentera. Arvsordningen kommer att lösa det på bästa sätt ändå. Min hund är det enda som blir över sas, och hunden är så fin och snäll och älskvärd så jag vet att det kommer att vara lätt för henne att få ett bra hem. Jag känner rent spontant att det enda jag behöver skriva i ett testamente är vem som ska ta hand om hunden och/eller att denne får i uppdrag att hitta ett bra hem. Jag har några jag litar på att de kan lösa det på bästa sätt.

Jag tror inte på ett liv efter döden, däremot tänker jag att nån form av existens finns. Lite som en belöning för att en stått ut, jag tror mest jag tänker så för att trösta mig. Det känns rätt värdelöst om detta är det enda en fått ta del av, till ingen nytta.

 

[strawberrysylt]

Jag tänker som flera andra att jag är inte rädd för själva döden, utan isf mer för sjukdomar t ex demens. Hoppas också kunna "ta saken i egna händer" om det skulle börja barka ditåt.

Är också mer rädd för närståendes hälsa/ohälsa och känner att jag skulle vilja ta ett snack om detta (vård vid t ex demens, testamente, begravning osv) med mina föräldrar och min bror så man vet vad de vill. Svårt nog ändå för den som blir kvar, vem som nu går först känns det som.

Jag tror vi får träffa dem som "gått före" när vi dör. Eller, jag väljer att tro det.

 

[Narcissa]

Jag har upplevt ”liv efter döden” flera omgångar så för mig tar inte allt slut.

Berätta gärna. Oerhört intressant.

 

[Narcissa]

Jag vill inte ta ifrån någon deras upplevelser - som kanske är till tröst och hopp för någon - men idag vet vi, att hjärnan inte stänger av helt direkt efter att hjärtat stannat och vi är "kliniskt döda" (eller hur man nu ser på saken) - hjärnan, och en form av medvetande, fortsätter många minuter och jag misstänker att det är där människor upplever sina "nära döden-upplevelser". Trist, kanhända, men en förklaring till det så många har upplevt sedan de "dött" men sedan återupplivats.

Förutom det finns det ytterligare förklaringar till att folk faktiskt har upplevt ett medvetande efter döden. Finns många intressanta Ted-talk om detta. Läkare som jobbat länge på hospice som har väldigt intressanta erfarenheter av döden och ett medvetande efter att hjärnan har stängt ner.
Mitt ena logiska sinne säger att inget finns efter döden samtidigt som mitt andra logiska sinne säger att vi ingenting vet. Vi vet bara om lite som händer här på jorden men inget annat. Människans hjärna är inte skapad för att förstå allt. Vi är helt enkelt för betydelselösa.