Drunknar i sambons känslor

[Bonita4]

Jag har ett rejält problem som blivit mer och mer påtagligt på senare tid.

Min sambo har lätt att fastna i negativa tankar, irritation och ältande. Det kan handla om jobb, boende, saker han stör sig på och egentligen vad som helst.

Det här har pågått under större delen av vår relation men eskalerat i takt med att han faktiskt börjat må sämre på riktigt (som han tyvärr inte vill söka professionell hjälp för).

Mitt problem är att jag har väldigt svårt att hantera hans negativitet och irritation. Det leder till att jag försöker förutse när det ska hända och försöker ”rädda” situationen på förhand. Jag är så uppmärksam på min sambos känslor att jag bara fokuserar på hur han mår - vad jag vill och känner är oftast sekundärt. Jag analyserar tonfall, kroppsspråk och försöker förstå vad som är fel och hur jag kan hjälpa.

Jag känner att jag tappar kontakten med mig själv och glömmer känna efter vad jag känner, eftersom det viktigaste blir att säkerställa att min sambo är nöjd så
att stämningen är god. När vi pratar om det här blir han oftast defensiv och tycker att jag kritiserar hans personlighet, vilket jag till viss del kan förstå. Vad jag INTE förstår är hur han inte kan förstå att hans humör dränerar mig på energi.

Har ni tips på hur jag tar mig vidare ur detta? Verktyg som hjälper mig att inte ta över min sambos mående och attityd?

 

[Palermo]

Jag är ledsen, men separat terapi för båda, eventuellt även som par. Och läkarbesök för din sambo.

 

[niardasp]

Det är inte ditt ansvar. Ditt mående i detta spelar också roll och det ska inte vara så att det bara är hans mående som tas hänsyn till. Mår han dåligt är det han som behöver söka hjälp.

Varför vill han inte söka professionell hjälp?

Jag var i en väldigt liknande situation för några år sedan, med skillnaden att den andre parten ville ha hjälp. Lite terapi och medicin senare så blev det så mycket bättre.

 

[the_connemara]

Nej men fy fan. Det där får han ta tag i och inte låta gå ut över dig (och skylla på?!)! Var rädd om dig!

 

[SaraXX]

Jag har varit i den situationen i två relationer.
Det har inte löst sig utan relationerna har tagit slut.

 

[Bulldoozer]

När man börjar tassa på tå kring partnern så är det något allvarligt fel i relationen.

Det är INTE ditt jobb att hålla din partner glad och nöjd, ditt jobb är att se till att du själv mår bra. Du är varken partnerns terapeut, mamma eller slagpåse utan just dennes partner där man liksom möts på mitten.

Är min partner sur och stressad ibland? Ja. Är jag sur och stressad ibland? Ja.
Är det den andres ansvar att göra partner glad? Nej.
Tvärtom märker vi att den andra är på dåligt humör så låter vi denne vara ifred och hantera sina känslor själv. Vi kan såklart fråga om den vill prata eller behöver nåt men numera vet vi att ge varann utrymme en stund.

Jag kan bli riktigt negativ och fastna på saker ibland, jag vet om det, min partner vet om det och låter mig vara ifred. Det inte hans fel, jag bara är sån och numera kan jag sätta fingret på mönstret men det spelar ingen roll att jag vet om att jag ältar för jag kan inte släppa det ändå förrän jag är klar. Jag kan dock låta bli att ta ut det över min partner och säga att han får strunta i mig ett tag för jag inte kan släppa en grej. Personligen kan jag störa mig på nåt i flera dagar tom längre så jag vet själv att jag är oresonlig. Det är så att jag numera själv blir irriterad över att jag inte kan släppa saker.. Men även om det maler på lite inombords så behöver jag inte ta ut det över maken och vår vardag.

Det inte ett sunt förhållande att man ska gå och sopa mattan för partnern och känna sig ansvarig för dennes sinnesstämning. Självklart ska man stötta varann och finnas där för samtal men inte helt forma om sin existens i syfte att behaga partner.

 

[athena_arabians]

Jag har ett rejält problem som blivit mer och mer påtagligt på senare tid.

Min sambo har lätt att fastna i negativa tankar, irritation och ältande. Det kan handla om jobb, boende, saker han stör sig på och egentligen vad som helst.

Det här har pågått under större delen av vår relation men eskalerat i takt med att han faktiskt börjat må sämre på riktigt (som han tyvärr inte vill söka professionell hjälp för).

Mitt problem är att jag har väldigt svårt att hantera hans negativitet och irritation. Det leder till att jag försöker förutse när det ska hända och försöker ”rädda” situationen på förhand. Jag är så uppmärksam på min sambos känslor att jag bara fokuserar på hur han mår - vad jag vill och känner är oftast sekundärt. Jag analyserar tonfall, kroppsspråk och försöker förstå vad som är fel och hur jag kan hjälpa.

Jag känner att jag tappar kontakten med mig själv och glömmer känna efter vad jag känner, eftersom det viktigaste blir att säkerställa att min sambo är nöjd så
att stämningen är god. När vi pratar om det här blir han oftast defensiv och tycker att jag kritiserar hans personlighet, vilket jag till viss del kan förstå. Vad jag INTE förstår är hur han inte kan förstå att hans humör dränerar mig på energi.

Har ni tips på hur jag tar mig vidare ur detta? Verktyg som hjälper mig att inte ta över min sambos mående och attityd?

Det är inte ditt ansvar och han måste fås att inse att det här är inte hållbart i längden. Tyvärr är det ju en klassisk kvinnofälla att försöka se till att alla mår bra men det är INTE vårt jobb.

Min särbo kan vara lite väl negativ ibland, utan att det är psykisk ohälsa inblandat, utan mer "gammal surgubbe" (vilket han håller med om ) och när det blir väl mycket för mig säger jag ifrån. Jag tänker inte låta någon, oavsett vem, dra ner mig.

Jag vet att det låter hårt men han får f-n steppa upp och vara vuxen och inse att det här är ett problem i er relation men att det bara är han som kan lösa det. Sedan är det galet osexigt att inte vilja ta hjälp när en fått veta rent ut att det här är ett problem för ens partner och att partnern håller på att gå under.

Mitt tidigare dåliga psykiska mående fått ett förhållande att krascha. Det lärde mig att mitt mående är min sak att reda ut, ingen annans.

 

[Fd Diabetikern]

Usch vad jobbigt. Men en stor eloge till dig som nu lyckats hitta problemet.

Fokusera på ditt mående. Det tar sjukt mycket energi att stå vid sidan och lyssna på allt det negativa. Säger som ovanstående speciellt Palermo separat + parterapi

DU är också viktig. Betyder inte att ni inte älskar varandra. Jättesvårt när man lokaliserra ett mönster såhär men till syvende och sist såmåste man tänka på sig själv och sitt egna mående.

Ta han dom dig

 

[McFlurry]

Jag har ett rejält problem som blivit mer och mer påtagligt på senare tid.

Min sambo har lätt att fastna i negativa tankar, irritation och ältande. Det kan handla om jobb, boende, saker han stör sig på och egentligen vad som helst.

Det här har pågått under större delen av vår relation men eskalerat i takt med att han faktiskt börjat må sämre på riktigt (som han tyvärr inte vill söka professionell hjälp för).

Mitt problem är att jag har väldigt svårt att hantera hans negativitet och irritation. Det leder till att jag försöker förutse när det ska hända och försöker ”rädda” situationen på förhand. Jag är så uppmärksam på min sambos känslor att jag bara fokuserar på hur han mår - vad jag vill och känner är oftast sekundärt. Jag analyserar tonfall, kroppsspråk och försöker förstå vad som är fel och hur jag kan hjälpa.

Jag känner att jag tappar kontakten med mig själv och glömmer känna efter vad jag känner, eftersom det viktigaste blir att säkerställa att min sambo är nöjd så
att stämningen är god. När vi pratar om det här blir han oftast defensiv och tycker att jag kritiserar hans personlighet, vilket jag till viss del kan förstå. Vad jag INTE förstår är hur han inte kan förstå att hans humör dränerar mig på energi.

Har ni tips på hur jag tar mig vidare ur detta? Verktyg som hjälper mig att inte ta över min sambos mående och attityd?

När man är i ett förhållande ska man väl ändå höja varandras livskvalité, göra livet lite bättre och härligare, annars har man det bättre själv. Tycker jag.

Inte ska du behöva lära dig hantera din sambos dåliga attityd som får dig att må dåligt. Nä, den får han jobba med på egen hand. Och är han inte villig att göra det är det ju tydligt att han inte vill bidra till att göra ditt liv bättre och vad är då meningen med ert förhållande? Självklart kan man må väldigt dåligt i perioder och det är inget man kan ro för men måste ta ansvar för sitt eget mående och inte lägga det på sin partner.

 

[Red_Chili]

Gör upp en plan för hur du smidigast lämnar förhållandet. Säg åt honom att antingen ser han till att vara vuxen och ta hand om sitt mående och er relation, eller så lämnar du.

Du är inte hans mamma. Vill han inte ändra sig så kommer han inte göra det, och du kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt.

Det som beskrivs nu är alltså hur han förväntar sig att du ska göra ditt bästa för att han ska må bra, men han själv behöver inte göra sitt bästa för att du ska må bra, tvärtom anser han att du är jobbig när du pratar om vad du behöver (vilket inte är något mer extremt än att han ska försöka ta hand om sig själv!).

Han förstår inte hur hans mående dränerar dig delvis eftersom han kommer undan med hur han beter sig. Sluta tassa på tå och fixa åt honom. Och som sagt var, gör upp en plan för hur du ska lämna så att du kan göra det om det känns som att han inte kommer försöka må bättre när du slutar fixa allt åt honom.

 

[Masse]

När jag läser det här och ser det hela helt utifrån. Då känner jag att det är väldigt enkelt.
Ingen av er mår bra och sambon vill inte söka hjälp. Det innebär att du inte mår bra och lösningen som jag ser det är att du söker hjälp för dig själv. Att gå och prata med ett proffs kommer att hjälpa dig, ge dig verktyg. Även ge dig insikt i om förhållandet ska räddas eller avslutas för att alla ska må så bra som möjligt.

 

[kolblakkur]

Min särbo är också en ältare. Inte bara med negativa saker, utan han kan verkligen snöa in på något och tala om det i TIMMAR. Han är inte mottaglig för att prata om något annat än just den saken, när han blir såhär.

Vi bodde ihop tidigare men jag märkte att jag blev helt tömd av energi pga detta. När han skulle flytta ut så pratade han om flytten nästan non-stop i veckor. I kombination med att han satt och tittade på möbler i timmar och ville ha smakråd.

Jag har fortfarande lätt PTSD över när han trodde han hade cancer pga en prick på näsan

Man kan heller ej säga ifrån, då blir det som att man attackerar honom.

Vi är särbos nu och ska ALDRIG bo ihop igen, det vill jag lova.

 

[Libbsticka]

Jag brukar inte vara så förtjust i dumpa dreven men det du beskriver är psykisk misshandel. Just att han vänder det till att du är den elaka så fort du lyfter vad du behöver är extra oroande. Ja det är något fel på hans personlighet och han behöver jobba på den.

Jag tycker inte ens du ska ge honom chansen att förändra sig i ert förhållande. Avsluta förhållandet säg att han får söka hjälp. Om han fortfarande är intresserad av en relation om 1-2 år när han mår bättre kan han ta upp kontakten och se var du befinner dig i livet då.

Det finns flera varningsklockor i inlägget du skrev. Du är inte i en bra situation just nu.

Om du har möjlighet kan det vara positivt om du själv pratar med någon.

Han FÖRSTÅR vad han gör mot dig. Han bryr sig bara inte

 

[Bison]

Jag är ju team dumpa och här kan jag inte se någon anledning öht att fortsätta relationen.
Som det är nu kommer du gå under fullständigt om du fortsätter leva i det där.
Var rädd om dig

 

[athena_arabians]

Jag brukar inte vara så förtjust i dumpa dreven men det du beskriver är psykisk misshandel. Just att han vänder det till att du är den elaka så fort du lyfter vad du behöver är extra oroande. Ja det är något fel på hans personlighet och han behöver jobba på den.

Jag tycker inte ens du ska ge honom chansen att förändra sig i ert förhållande. Avsluta förhållandet säg att han får söka hjälp. Om han fortfarande är intresserad av en relation om 1-2 år när han mår bättre kan han ta upp kontakten och se var du befinner dig i livet då.

Det finns flera varningsklockor i inlägget du skrev. Du är inte i en bra situation just nu.

Om du har möjlighet kan det vara positivt om du själv pratar med någon.

Han FÖRSTÅR vad han gör mot dig. Han bryr sig bara inte

Ja, det skaver verkligen att han skyller på TS och verkligen inte vill göra något för att få till en förändring.

Jag kan må dåligt i perioder (mkt pga ett galet jobb med galen belastning periodvis)... och jag talar om för särbon när det är riktigt illa men sen är det min sak att hantera.

Det här är verkligen som du säger misshandel.

 

[Teilani]

Detta låter otroligt toxiskt, du är ju helt insnurrad i vad han känner, vad han tänker, hur han mår. Medan han bryr sig 0 om hur du har det.

Är det så en relation ska se ut?

 

[Skojamindoja]

Jag sällar mig till kören som säger att ingen av er mår bra, han vill inte ändra sig/ta hjälp och då finns bara alternativet lämna det sjunkande skeppet kvar. För din egen skull.

Jag har ett syskon som är väldigt negativ. Utan att det är någon psykisk ohälsa inblandad, hen har bara väldigt lätt för att se livet från den mörka sidan och snöa in på småsaker som får enorma proportioner. Hen lever med en partner som också är väldigt negativ (där finns även psykisk ohälsa och destruktiva relationer i ursprungsfamiljen med i bilden) vilket drar ner mitt syskons redan ganska negativa bild ännu mer.

Vi bor ju inte längre ihop av förklarliga skäl och därför fungerar det. Men man blir helt dränerad när vi träffats och hen är på det humöret. Det påverkar så klart också våra föräldrar negativt att allt är så gnälligt jämnt. Ett bråk om nytt porslin kan få hysteriska reaktioner. Jag hade aldrig orkat leva med någon som är så gnällig och negativ jämnt. Inte heller mitt syskon vill hitta lösningar utan vill helst bara fortsätta gnälla.

 

[Vinur]

Jag kommer lite från andra hållet eftersom jag är den som kan må extremt dåligt i perioder. Det var en svår läxa att ingen "knight in shining armour" kommer dyka upp för att ge mig en kram och lösa mina problem åt mig. Men som vuxen är det mitt ansvar, inte min mans, att se till att jag tar hjälp. Min man stöttar och har varit med vid flera av mina behandlingar, men det är jag själv som måste se till att faktiskt ta hjälp av proffs och inte låta honom vara slagpåse.

Försök släppa att planera saker framåt för att han inte ska bli sur (vet att det är lättare sagt än gjort). Kan du till exempel ta en 20 minuters promenad eller gå in i ett annat rum och säga att du förväntar dig att han ältat färdigt under den tiden? Har han inte gjort det så kan ju han ta en promenad och älta bäst han vill när du slipper vara i närheten.

 

[Otherside]

Inte mycket till hjälp, men det är väl detta som bl.a. kallas "Fawning"? Jag hittade uttrycket då det i viss mån stämmer in på mig. Det härrör förmodligen från ens uppväxt.

 

[Malibu_Stacy]

Jag har ett rejält problem som blivit mer och mer påtagligt på senare tid.

Min sambo har lätt att fastna i negativa tankar, irritation och ältande. Det kan handla om jobb, boende, saker han stör sig på och egentligen vad som helst.

Det här har pågått under större delen av vår relation men eskalerat i takt med att han faktiskt börjat må sämre på riktigt (som han tyvärr inte vill söka professionell hjälp för).

Mitt problem är att jag har väldigt svårt att hantera hans negativitet och irritation. Det leder till att jag försöker förutse när det ska hända och försöker ”rädda” situationen på förhand. Jag är så uppmärksam på min sambos känslor att jag bara fokuserar på hur han mår - vad jag vill och känner är oftast sekundärt. Jag analyserar tonfall, kroppsspråk och försöker förstå vad som är fel och hur jag kan hjälpa.

Jag känner att jag tappar kontakten med mig själv och glömmer känna efter vad jag känner, eftersom det viktigaste blir att säkerställa att min sambo är nöjd så
att stämningen är god. När vi pratar om det här blir han oftast defensiv och tycker att jag kritiserar hans personlighet, vilket jag till viss del kan förstå. Vad jag INTE förstår är hur han inte kan förstå att hans humör dränerar mig på energi.

Har ni tips på hur jag tar mig vidare ur detta? Verktyg som hjälper mig att inte ta över min sambos mående och attityd?

Jag tycker du ska ta upp det med honom, när ni båda är på bra humör och har en trevlig stund.

Säg ungefär det du skrev här. Utgå från dig själv och dina känslor - inte det han gör.
Du kan inleda så här till exempel:

”Jag har mår dåligt när du är irriterad och negativ. Jag blir väldigt påverkad av stämningen. Det leder till att jag försöker förutse när det ska hända och försöker ”rädda” situationen på förhand vilket är väldigt utmattande för mig. Jag är så uppmärksam på dina känslor att jag bara fokuserar på hur du mår - vad jag vill och känner är oftast sekundärt. Jag försöker förstå vad som är fel och hur jag kan hjälpa dig vilket kan ta jättemycket energi att försöka lista ut.
Jag känner att jag tappar kontakten med mig själv och glömmer känna efter vad jag känner, eftersom det viktigaste blir att säkerställa att du är nöjd så att stämningen är god. Jag orkar inte ta ansvar för dina känslor längre.
Jag förstår att du mår dåligt och det är okej att inte må bra hela tiden, men situationen nu är ohållbar. Hur ser du på det hela?”

Han måste börja ta ansvar för sitt mående och sina känslor, det kan aldrig vara ditt ansvar.