Mötas i olikheter?

[Trasdockan]

Jag och min sambo har varit tillsammans i 5 år. Vi har alltid haft vissa olikheter, som eskalerat efter att vi nu köpt hus. Jag har en "det löser sig-mentalitet" och försöker att alltid se positivt på saker och ting, medan min sambo är mycket mer negativ och pessimistiskt lagd. Han oroar sig ständigt för ekonomin, störiga grannar, saker som behöver fixas osv osv. Ju mer negativ han är desto mer tenderar jag att stänga av och överdriva min positivitet, vilket såklart provocerar honom.

Det här har verkligen blivit en prövning av vårt förhållande på senaste tiden och jag har börjat fundera över om det verkligen är den här mannen jag vill leva resten av mitt liv med. I mina ögon är många av de problemen han ser som jättestora ganska banala, och många av dem är i proportionerna "vi kanske inte har råd att åka till grekland just i sommar om vi behöver prioritera att köpa nya vitvaror". Hans sätt att hantera (eller inte hantera?) motgångar gör mig otrygg och jag förstår inte hur han (eller vi) någonsin skulle kunna ta oss igenom större problem så som arbetslöshet, sjukdom eller annat, när han har så lätt att älta och gräva ned sig så fort inte allt går enligt plan.

Samtidigt vet jag att man inte kan förändra en annan människa och jag känner väl någonstans att det är hans ansvar att avgöra vilken inställning han har till livet.

Kommer vi någonsin kunna mötas i detta? Har ni några erfarenheter?

 

[the_connemara]

Jag tål inte den typen av människor alls så för mig är det ju ett solklart nej. Jag tappar respekten direkt med sådant i ett förhållande och det finns inget att bygga på.

Men det låter ju som att du är medveten om att ditt bemötande av hans oro förvärrar saken. Det blir ju verkligen destruktivt i en relation att känna att man inte blir förstådd/lyssnad på när man tycker sig se problem man mår dåligt över. Även om din partner behöver ta hjälp att hantera den oron på sitt håll behöver ni ju hitta ett mindre destruktivt förhållningssätt från båda håll. Om det är något ni båda vill rota i för att kunna fortsätta tillsammans alltså. Men ja, för mig funkar det ungefär noll sekunder i ett förhållande.

 

[Midsommarblomster]

Jag och min sambo har varit tillsammans i 5 år. Vi har alltid haft vissa olikheter, som eskalerat efter att vi nu köpt hus. Jag har en "det löser sig-mentalitet" och försöker att alltid se positivt på saker och ting, medan min sambo är mycket mer negativ och pessimistiskt lagd. Han oroar sig ständigt för ekonomin, störiga grannar, saker som behöver fixas osv osv. Ju mer negativ han är desto mer tenderar jag att stänga av och överdriva min positivitet, vilket såklart provocerar honom.

Det här har verkligen blivit en prövning av vårt förhållande på senaste tiden och jag har börjat fundera över om det verkligen är den här mannen jag vill leva resten av mitt liv med. I mina ögon är många av de problemen han ser som jättestora ganska banala, och många av dem är i proportionerna "vi kanske inte har råd att åka till grekland just i sommar om vi behöver prioritera att köpa nya vitvaror". Hans sätt att hantera (eller inte hantera?) motgångar gör mig otrygg och jag förstår inte hur han (eller vi) någonsin skulle kunna ta oss igenom större problem så som arbetslöshet, sjukdom eller annat, när han har så lätt att älta och gräva ned sig så fort inte allt går enligt plan.

Samtidigt vet jag att man inte kan förändra en annan människa och jag känner väl någonstans att det är hans ansvar att avgöra vilken inställning han har till livet.

Kommer vi någonsin kunna mötas i detta? Har ni några erfarenheter?

Som du säger kan man inte förändra en annan människa, men frågan är ju vad han själv känner kring saken? Hur mår han av att ständigt vara orolig och negativ? Det kan ju vara så att skon klämmer någonstans och att han själv också anser att han skulle må bra av att reda ut det och få lite mer inre lugn.

Om han själv inte ser något problem med sitt beteende, varken hur det påverkar honom eller dig, så hade det sannolikt varit en deal breaker för mig.

 

[Nepenthe]

Jag tänker som föregående att om han inte ser problemet/kanske är villig att ta hjälp?
För det KAN ju vara så att han mår dåligt.

Men för din skull så hade jag sagt att du ska lämna. För tillslut sjunker en ner i det där själv... o de är inte kul eller lätt att ta sig ur det.

 

[SaraXX]

Väldigt likt hur det var för mig, förutom att vi var särbo. Så olika inställning till livet liksom.
Jag lämnade.

 

[Görel]

Vill han ändra sig, eller tycker han att hans sätt är det enda rätta? Vill han inte ändra sig utan kräver förståelse för sitt sätt att tänka men vill inte sätta sig in i hur du tänker, så hade jag inte kunnat se någon framtid i relationen.

Har haft människor i min närhet som hanterat motgångar lika dant, och det är verkligen påfrestande när de bara vill älta sin oro och inte försöka komma framåt i sitt tänkande.

 

[Hermelin]

Jag tror visst att man kan mötas trots olikheter. Men det behöver så klart vara olikheter där det går att respektera den andres inställning utan att behöva göra avkall på sin egen inställning. Jag är övertygad om att det går att hitta en väg genom dialog och respekt. Men med det sagt så tror jag att det kräver en hel del arbete från er båda. Och där båda i viss mån behöver vara lite flexibla i sin egna attityd.

 

[Malibu_Stacy]

Jag tror visst att man kan mötas trots olikheter. Men det behöver så klart vara olikheter där det går att respektera den andres inställning utan att behöva göra avkall på sin egen inställning. Jag är övertygad om att det går att hitta en väg genom dialog och respekt. Men med det sagt så tror jag att det kräver en hel del arbete från er båda. Och där båda i viss mån behöver vara lite flexibla i sin egna attityd.

Det här tycker jag är viktigt. Man behöver inte vara helt lika, tycka samma om allting eller ha exakt samma värderingar och åsikter som sin partner. Men det behöver finnas respekt från båda håll, tydlig kommunikation och förståelse för att alla inte fungerar likadant. Samt såklart en hel del jobb med både sig själv och relationen, men det krävas att båda är lika villiga att få det att fungera annars är det dödsdömt skulle jag säga.

 

[MiniLi]

Som du är inne på så är det kanske så att ni förstärker varandra. Om ni sk hitta en väg framåt är det förmodligen inte bara han som ska ändra sig, utan du också. Huruvida han vill förändra eller ej kan ju inte vi veta, det måste vara upp till honom. Den mest relevanta frågan i den här tråden är kanske snarare om DU är villig att ändra något för att mötas? Man kan ju inte styra andras beteenden, men man kan påverka sig själv vilket indirekt kan påverka andras ageranden.

Du beskriver att hans oro och ältande gör dig otrygg, men jag skulle gissa att han också bli otrygg av ditt sätt. För någon som är mer oroligt lagd kan det vara en mardröm att möta en ”det löser sig”-mentalitet. Hög risk att han känner sig invaliderad och att du inte tar hans känslor på allvar, och också hög risk att han blir ännu mer orolig om han känner sig ensam med att ta svårigheter på allvar.

Ska man kunna mötas behöver det nog vara från båda håll. Han jobbar på sin oro och sina negativa tankar, men du kanske också behöver validera honom mer så att han känner att du tar hans känslor på allvar.

 

[Skojamindoja]

Mina föräldrar har varit lite så, där pappa alltid är först på att ropa ja och göra saker utan att tänka efter en sekund och mamma är ganska precis tvärtom, och i just deras fall har det visat sig att det varit en tillgång. De har varit tillsammans i snart 40 år och har fyra barn tillsammans. Mamma behöver någon som ibland ger henne en spark därbak för annars hade ingenting hänt, och pappa behöver definitivt någon som bromsar honom för annars blir det galet.

Med det sagt så tror jag att det kan fungera, men att man måste ha förståelse för att den andre kanske inte känner så. Det handlar om en medelväg som båda mår bra av, för om bara en ska ändra sig (oavsett om det är du eller han) och bli precis sin raka motsats, så kommer ingen av er må bra.

 

[Bison]

Hade aldrig pallat att leva med en neggig gnällspik så jag hade dragit direkt.

 

[Palermo]

Det är ju meningslöst stt diskutera här hur han borde ändra sig. Var du pådrivande om huset? Gick han lite lagom oentusiastiskt med på att köpa hus och nu känner han sig trängd?

Det finns ju inget som säger att din attityd är rätt och hans fel. Vad skulle DU kunna göra för att möta honom på allvar, där han är, inte med ditt eget lättsinne?

 

[Inte_Ung]

Jag och min sambo har varit tillsammans i 5 år. Vi har alltid haft vissa olikheter, som eskalerat efter att vi nu köpt hus. Jag har en "det löser sig-mentalitet" och försöker att alltid se positivt på saker och ting, medan min sambo är mycket mer negativ och pessimistiskt lagd. Han oroar sig ständigt för ekonomin, störiga grannar, saker som behöver fixas osv osv. Ju mer negativ han är desto mer tenderar jag att stänga av och överdriva min positivitet, vilket såklart provocerar honom

Eget hus kanske inte är för er?
Ni kanske borde ha ett boende som innebär mindre eget ansvar.

Bostadsrätt?
Hyra ett hus?

 

[hundtant]

jag känner väl någonstans att det är hans ansvar att avgöra vilken inställning han har till livet.

Allt du skriver går ju ut på att det är hans ansvar att dela din inställning

 

[Palermo]

Allt du skriver går ju ut på att det är hans ansvar att dela din inställning

Ja, så ser det ju ut. Sen är det ju något konstigt med hela resonemanget om "inställning", som om det är något man rätt upp och ner väljer. Och då har han alltså valt att vara en allmänt gnällig bromskloss, medan TS har valt att ta lätt på saker, enligt sin egen beskrivning. (Han kanske beskriver det som att han är realistisk och TS är ansvarslös, vad vet vi.) Men jag tror inte på det där valet. Man ÄR helt enkelt olika.

 

[hundtant]

Jag tänker också,@Trasdockan, att det du beskriver som att du har en det löser sig-mentalitet, kanske också spelade in när du valde att göra en stor gemensam investering (hus) med den här mannen. Du skriver att era olikheter eskalerat efter husköpet. SÅ du kanske störde dig på hans sätt att vara redan innan men tänkte att "det löser sig". Det gör det INTE, enligt min erfarenhet. Det där bygger på nåt slags idé om att det antingen a) löser sig av sig själv (nope) eller b) han får göra om sig (varför skulle han det?) eller c) jag får göra om honom (aaargh)

 

[Bison]

Jag tänker också,@Trasdockan, att det du beskriver som att du har en det löser sig-mentalitet, kanske också spelade in när du valde att göra en stor gemensam investering (hus) med den här mannen. Du skriver att era olikheter eskalerat efter husköpet. SÅ du kanske störde dig på hans sätt att vara redan innan men tänkte att "det löser sig". Det gör det INTE, enligt min erfarenhet. Det där bygger på nåt slags idé om att det antingen a) löser sig av sig själv (nope) eller b) han får göra om sig (varför skulle han det?) eller c) jag får göra om honom (aaargh)

Så tänker jag med och jag fattar inte varför man ska leva med någon där man antingen måste göra om sig själv eller att den andra ska göra om sig.
Det är ju så mycket enklare när man matchar varandra från början

Jag och min partner har en del olikheter, men de gör istället att vi kompletterar varandra.
Han har tålamodet jag saknar, jag har bromsen när han hetsar iväg med tusen projekt.

 

[hundtant]

Så tänker jag med och jag fattar inte varför man ska leva med någon där man antingen måste göra om sig själv eller att den andra ska göra om sig.
Det är ju så mycket enklare när man matchar varandra från början

Jag och min partner har en del olikheter, men de gör istället att vi kompletterar varandra.
Han har tålamodet jag saknar, jag har bromsen när han hetsar iväg med tusen projekt.

Jag har en vag obehaglig känsla av ett förhållande där jag trodde att våra olikheter skulle slipas av, dvs, när vi väl flyttat ihop skulle han bli som jag ville. Men som tur är har jag förträngt det

 

[Malibu_Stacy]

Så tänker jag med och jag fattar inte varför man ska leva med någon där man antingen måste göra om sig själv eller att den andra ska göra om sig.
Det är ju så mycket enklare när man matchar varandra från början

Jag och min partner har en del olikheter, men de gör istället att vi kompletterar varandra.
Han har tålamodet jag saknar, jag har bromsen när han hetsar iväg med tusen projekt.

Jag tycker att man inte alltid märker olikheterna i början. Sådant kan komma med tiden, exempelvis när man köper hus ihop.

 

[Bison]

Jag tycker att man inte alltid märker olikheterna i början. Sådant kan komma med tiden, exempelvis när man köper hus ihop.

Så kan det absolut vara.
Ännu en anledning till att vara särbo, bara få godbitarna och slippa vardag och tråk.