Ang reservationer ;Jag har också en liten dansk, men är inte alls lika ambitiös och duktig med Mynta som ni verkar vara med era, min är rätt och slätt en råtthund och ett "plåster", dvs hänger med i vått och torrt hela tiden och hon verkar vara rätt nöjd med det.
Hon är 5 år nu och har haft två kullar, utställd med VG (sen tröttnade matte och har inte satt sin fot på en utställning, är också trött på sälar). Hon är friröntgad samt med ett väldigt fint bph med goda omdömen från domaren, det kändes viktigare för mig än ett excellent i ringen, det lär hon aldrig få ändå eftersom hon är väldigt liten och smäcker, samt att hon är övertecknad.
Tanken är att hon ska få en sista kull här framöver med sin bästa kompis, men vi skjuter lite på det, min egen bebis trängde sig före i "avelskön".
Såg att nån lagt ut i dsg-gruppen på Facebook och frågat om reservation hos rasen. Är era reserverade?
Min verkar helt ha missförstått sin rasbeskrivning, hon är ett socialt underbarn och hade varit något av ett societetslejon om hon var människa. Alla älskar henne och Mynta älskar alla; medan matte är den reserverade av oss två.
Min första tik var ganska reserverad, men hon var en omplaceringshund och hade en del rädslor med sig i bagaget när hon kom. De övriga jag har haft, har varit riktiga människo-älskare. Disa, min nuvarande, är helt galen i både folk och andra hundar - nästan så att det är lite jobbigt ibland!
Disa är den första dsg:n som jag varit riktigt aktiv med - tack vare att hon har en sådan otrolig arbetslust. Mina tidigare vovvar var "bara" råttehundar - som din - och var fullständigt nöjda med det. Att larva runt hemma på gården, i stallet, ta en mus då och då, mysa i soffan - ett utmärkt hundliv enligt dem
