Sv: Eftersökshund?
Jag har inte svar på dina frågor tyvärr, men kan kanske bidra liiite. Under hela mina tonår delade jag nämligen hus med en eftersökshund (för vilteftersök).
Han var först jaktlagets eftersökshund, att han blev det var mest för han visade enorm motivation och en god portion mod men utan att bli dumdristig, och jaktlagets tidigare eftersökshund trillade av pinnen. Det som tydligen skilde agnarna från vetet om de ansågs lämpliga för eftersök var hur de hanterade slutet på spåret sas. En skadad, uppretad älg är inte alltid så 'rolig' att tas med. Dvs en del goda spårare föll ifrån för de inte hanterade slutet av spåret så bra. I övrigt är det ju motivation som krävs, kan ju vara långa, 'dåliga' och snirkliga spår, kolsvart ute osv.
Vår B blev som en annan hund när husse plockade fram spårselen. Nu skulle det JOBBAS, hunden var redan i hallen tokfokuserad - men vibrerade. (när det var jakt på G tjöt han rakt ut och visste inte till sig av lycka, men han hade stenkoll på skillnaden, vad selen innebar). Och han skulle hellre trillat död ner av utmattning än självmant ge upp ett spår eller sluta leta efter ett tappat spår. Däremot var han lätt att bryta på kommando och spårade metodiskt och noga och i lämplig fart.
Nu vet jag inte hur det är IDAG, men då var kravet att eftersökshund i jaktlaget skulle vara 'särskilt tränad eftersökshund'. Dvs anlagsprov etc var inte det viktiga och det var för jakt-eftersökshund (vad säger man?) inga krav på formell utbildning.
Sen så ick väl ryktet antar jag om honom och polisen ringde några gånger när de inte fick tag i eftersökshund, och sen organiserade de och dona och han gick ngn kortare utbildning via polisen, och sen ingick han ju i den grupp eftersökshundar som finns/fanns att tillgå. Alltså när någon ringer in trafikskadat vilt så har ju polisen (eller hade iaf) uppdelat i sektioner. Först ringer de jakträttsinnehavaren, om de inte har eftersökshund att skicka ut, kan de ringa någon av de som finns på listan. Där stod alltså vår hund med.
Så det var standard procedure att det ringde alla möjliga tider på dygnet när det behövdes en eftersökshund pga trafikskadat vilt. Och då var det dags för vovven att jobba.
ANg hur man vet i skarpt eftersök så just för vår hade han ju visat det vid påskjutningar under jakten, att han tog sådana spår med. Jag har för mig han fick dödspåra en del i samband med jakt med i början, som 'starter'. Och när han skulle pensioneras, så gick den nya påtänkta eftersökshunden med honom ett tag vet jag, och en period så fanns alltid vår B med som backup ifall 'nya' hunden skulle missa just när det var skarpt läge. Var ett par gånger när det var spår utan blod där den nya inte redde ut det, utan B fick ta över. Är ju lite knepigt just 'träna' när det är skarpt läge, kan ju inte träna på det skadade djurets bekostnad. Och det finns ju tillfällen när det inte finns blod/annat att spåra, utan djuret t ex har/befaras ha invärtes skador efter en trafikolycka, vilket gör det svårare att spåra.
Ställer ju en del krav på föraren med, att analysera olycksplatsen/skottplatsen och bedöma den. Rena grekiskan för mig så jag går inte in på det. Däremot vet jag att de gärna var 2 st personer vid eftersök, just för B spårade i lina (och det i sin tur var för att särskilja 'jakt' och 'jobb'). Då bör man om jag minns förklaringen rätt gärna ha en skytt med sig, även om föraren är en duktig skytt, helt enkelt för att fort kunna skjuta när skottillfälle ges. Ett skadat djur kan ju ligga och trycka, och sen plötsligt fara upp och kasta sig iväg, och då kan skillnaden mellan att fälla det där och då, eller få söka upp det igen tydligen vara om man har en 'extra skytt' med sig och inte bara den som håller i hundens lina.
Det var vad jag kunde bidra med, vet inte om det var någon hjälp. Jag tyckte det var trevligt att ha en hund i huset som kunde göra sådan nytta. Speciellt det fåtal ggr han ringdes ut för att eftersöka annat än vilt, en gång var det en påkörd kossa, och en annan gång en häst som sprängt sin hade, skadat sig när den drog genom staketet men sprungit till skogs och man inte hittade den. Ägaren hade kunnat följa blodspåren en bit men sen tog de slut. Den gången tjatade jag mig till att få följa med, och minns hur gruvligt impad jag var över hunden. Vår fjolliga, flamsiga hund jag var van med hemifrån syntes inte ett spår av, det var en helt annan hund, och jag har sällan sett en hund så envist motiverad. Det var en chansning att skicka ut honom för att leta efter hästen, då han ju aldrig spårat häst förr, men fanns ju ingenting att förlora. Och han skötte det med den äran. Hästen var tack och lov inte så svårt skadad som blodet vid staketet och första biten gav bilden av. Den hade slutet blöda helt efter ungefär 100 meter, och när den hittades hade den ett ytligt rivsår över hela bringan men där blodet levrat sig. Det behövde några stygn men hästen blev helt återställd. Och jisses vad jag led med hästägaren innan hästen hittades.
), något de aldrig skulle göra med mig/husse under träning.
