- Svar: 13
- Visningar: 1 059
Jag tänker mycket, vilket är ett problem. Problem säger du, det är väl bara bra att tänka? Och du kanske har rätt, om det ur tanken föds en handling. Ibland händer det att jag lyckas utföra en handling av en tanke, och idag verkar det kunna vara så.
Tittar man på dagens samhälle, och hur den fungerar, så är det bara handlingar som räknas, man ska ha driv, man måste kunna sälja sig själv, man måste ha driv, man måste kunna allt, och de av oss som inte klarar av detta, vi mår dåligt, på ett eller annat sätt. Vad kan vi göra åt det hela? Det är en bra fråga, som nog inte har något enkelt svar. Men jag tror att vi behöver se att alla inte har samma förmågor och egenskaper, att vi trots ett mer individualistiskt samhälle, går vi mer och mer mot att alla ska ändå vara stöpta i samma form.
Det är en intressant paradox, hur kan vi bli mer lika, när vi är fria att göra vad vi vill? Det kan bero på att vi ändå är flockdjur, vi vill hålla ihop någon form av gemenskap, även om vi inte kanske alltid är säkra på exakt vad den gemenskapen kommer från, eller innebär.
Ett inte helt ovanligt tankesätt är att det var bättre förr, men det är nog sällan sant. Däremot kan det nog vara att det var sämre förr, var bättre ändå, för vi är anpassade för att kämpa för vår överlevnad.
Som vanligt vandrar mina tankar, och jag är inte längre säker på vad jag ville få ut av det här, annat än att samhället vi lever i, inte har plats för oss som avviker från den individualistiska mall som just nu verkar vara den vi alla ska stöpas i. Vi har idag en ökande andel personer som mår dåligt psykiskt, av olika anledningar; vi har en kraftigt ökande diagnostisering av NPF-diagnoser, i viss mån för att dessa diagnoser är relativt nya, men i större utsträckning för att det inte längre finns plats för den typen av människor.
Vad kan vi göra åt det här, undrar du. Och jag har inget bra svar på det, men jag tror att vi behöver börja titta oss omkring i världen, och upptäcka att alla inte är likadana, och att vi måste skapa ett samhälle där alla faktiskt får plats, där alla kan känna sig delaktiga utan att behöva vara exakt likadana individualister. Där man kan få uppskattning för att man gör det som är rätt, och inte det som är populärt.
Just nu tänker jag att jag borde ta hand om tvättmaskinen, som nyss meddelade att den var klar; jag tänker på att det är dags att fixa lite mellanmål; jag tänker på att jag behöver gå och handla, eftersom jag har slut på fil och inte mycket mjölk kvar. Sedan tänker jag på det jag försöker skriva just nu, och hamnar i att fortsätta skriva, istället för att göra något av det jag kanske borde göra istället, men att prioritera kan vara svårt för mig, så blir det mer av en paralys, inget av det jag borde göra blir gjort. Fördelen med att skriva det här, är att jag inte jagar dopaminkickar med hjälp av mobilspel för stunden, och kanske jag kan komma in i ett läge där jag till och med lyckas hitta det där fokuset som krävs för att läsa en bok eller två, jag saknar det. Jag är inte helt säker på vad som hänt i livet, som gjort att jag inte längre verkar ha förmågan till det, annat än i undantagsfall. Kanske är det att mitt liv hade mer struktur än idag, eller så är det bara att när jag blivit äldre, så har den energi jag har tillgodo minskat, jag vet inte.
Men nu ska jag se om jag klarar att sätta på tevatten, ta hand om tvätten medan teet blir klart, och sedan hoppas på att mjölken räcker till teet, så jag kan njuta av te och hemodlade jordgubbar och vaniljglass.
Tittar man på dagens samhälle, och hur den fungerar, så är det bara handlingar som räknas, man ska ha driv, man måste kunna sälja sig själv, man måste ha driv, man måste kunna allt, och de av oss som inte klarar av detta, vi mår dåligt, på ett eller annat sätt. Vad kan vi göra åt det hela? Det är en bra fråga, som nog inte har något enkelt svar. Men jag tror att vi behöver se att alla inte har samma förmågor och egenskaper, att vi trots ett mer individualistiskt samhälle, går vi mer och mer mot att alla ska ändå vara stöpta i samma form.
Det är en intressant paradox, hur kan vi bli mer lika, när vi är fria att göra vad vi vill? Det kan bero på att vi ändå är flockdjur, vi vill hålla ihop någon form av gemenskap, även om vi inte kanske alltid är säkra på exakt vad den gemenskapen kommer från, eller innebär.
Ett inte helt ovanligt tankesätt är att det var bättre förr, men det är nog sällan sant. Däremot kan det nog vara att det var sämre förr, var bättre ändå, för vi är anpassade för att kämpa för vår överlevnad.
Som vanligt vandrar mina tankar, och jag är inte längre säker på vad jag ville få ut av det här, annat än att samhället vi lever i, inte har plats för oss som avviker från den individualistiska mall som just nu verkar vara den vi alla ska stöpas i. Vi har idag en ökande andel personer som mår dåligt psykiskt, av olika anledningar; vi har en kraftigt ökande diagnostisering av NPF-diagnoser, i viss mån för att dessa diagnoser är relativt nya, men i större utsträckning för att det inte längre finns plats för den typen av människor.
Vad kan vi göra åt det här, undrar du. Och jag har inget bra svar på det, men jag tror att vi behöver börja titta oss omkring i världen, och upptäcka att alla inte är likadana, och att vi måste skapa ett samhälle där alla faktiskt får plats, där alla kan känna sig delaktiga utan att behöva vara exakt likadana individualister. Där man kan få uppskattning för att man gör det som är rätt, och inte det som är populärt.
Just nu tänker jag att jag borde ta hand om tvättmaskinen, som nyss meddelade att den var klar; jag tänker på att det är dags att fixa lite mellanmål; jag tänker på att jag behöver gå och handla, eftersom jag har slut på fil och inte mycket mjölk kvar. Sedan tänker jag på det jag försöker skriva just nu, och hamnar i att fortsätta skriva, istället för att göra något av det jag kanske borde göra istället, men att prioritera kan vara svårt för mig, så blir det mer av en paralys, inget av det jag borde göra blir gjort. Fördelen med att skriva det här, är att jag inte jagar dopaminkickar med hjälp av mobilspel för stunden, och kanske jag kan komma in i ett läge där jag till och med lyckas hitta det där fokuset som krävs för att läsa en bok eller två, jag saknar det. Jag är inte helt säker på vad som hänt i livet, som gjort att jag inte längre verkar ha förmågan till det, annat än i undantagsfall. Kanske är det att mitt liv hade mer struktur än idag, eller så är det bara att när jag blivit äldre, så har den energi jag har tillgodo minskat, jag vet inte.
Men nu ska jag se om jag klarar att sätta på tevatten, ta hand om tvätten medan teet blir klart, och sedan hoppas på att mjölken räcker till teet, så jag kan njuta av te och hemodlade jordgubbar och vaniljglass.
