En tråd för oss som vill ha barn/som försöker bli gravida del 12

[Kilauea]

Liten uppdatering från mig! Var i St Petersburg för tredje gången förra veckan och det var dags för embryo transfer. En hel veckas semester bara för den lilla proceduren. Under veckan fick jag IVIG-dropp två gånger och hämtade ut fulla kassar med mediciner på ett ryskt apotek. I fredags återfördes ett av sju frysta embryon med graderingen 3AA vilket så vitt jag förstår är ganska bra. Jag tar just nu 16 piller, tre sprutor och två vaginalgelstuber varje dag, samt östrogenplåster två gånger i veckan. Jag fick också med mig ett annat slags dropp hem som jag glatt tog emot. Tre stora flaskor. När jag började titta på det och pratade med en svensk läkare och ssk inser jag att här i Sverige sätts det bara som cvk och inte pvk och tas under typ ett halvt dygn - ett helt omöjligt projekt alltså. Så nu måste jag försöka skaffa fram en annan medicin. Nästa vecka får vi veta om jag är gravid eller inte. Men troligtvis är jag ju inte det, det är vårt tionde försök och jag känner att statistiken är emot oss. Men vem vet

Åh vad jag håller tummar och tår!!

 

[Jossan_92]

Ny deltagare i tråden här
Jag och sambon har efter 9 år tillsammans bestämt att det är dags att försöka bli tre i familjen och det känns både härligt och så läskigt på samma gång

Slutade skydda oss efter min senaste mens (start 20/4) så det är lite spännande just nu, har i snitt en cykel på 30 dagar så jag planerar att testa den 20/5. Just nu känner jag mig helt som vanligt och det vore rätt skönt om det rullar på så trots ett (förhoppningsvis) plus på stickan inom några månader

Jahopp, där drog mensen igång ett par dagar tidigt

Även om jag är medveten om att det oftast tar några månader (och ibland år..) så har jag en liten känsla av besvikelse just nu. Min plan är att vara lite ledsen ikväll, äta en bit choklad och hoppas på ett annat resultat nästa månad

 

[Voeux]

Jahopp, där drog mensen igång ett par dagar tidigt

Även om jag är medveten om att det oftast tar några månader (och ibland år..) så har jag en liten känsla av besvikelse just nu. Min plan är att vara lite ledsen ikväll, äta en bit choklad och hoppas på ett annat resultat nästa månad

Förstår besvikelsen, jag hade känt precis likadant i din sits. Trots att man vet att det kan ta tid så hoppas man ju på att det inte ska göra det, och längtar man så såklart det känns jobbigt när man måste vänta ännu längre. Sörj lite och käka lite choklad, så hoppas vi på bättre lycka nästa månad

 

[Caspi]

Hoppar in i tråden med nytt nick. Vi har försökt att få barn i mer än ett år nu, utan resultat. Så jag börjar bli bitter och less. Allt ter sig som om det fungerar normalt - regelbunden normal mens, positiva ägglossningstest 3 av de 4 cykler jag testat (och nummer 4 tror jag att jag missade dagen), inga konstigheter. Vi är båda under 30, inga sjukdomar som borde spela någon roll för chansen att bli gravid, normalviktiga, ingen historik av infektioner eller dylikt som kan ställa till det ... Fastän jag på ett plan visste att det inte går lätt för alla osv så var jag ändå så himla inställd på att det skulle gå på några månader, just för att vi har alla odds på vår sida. Men den pirriga och förväntansfulla känslan inför varje graviditetstest har ändrats till att jag försöker planera in att kolla testerna tills när jag har tid att vara ledsen efteråt.

Så nästa vecka påbörjar vi fertilitetsutredning. Väntar mensen någon dag efter besöket, så hinner med ett tidigt test först, men förväntningarna är låga samtidigt som jag inte kan låta bli att hoppas lite.

Och självklart har halva bekantskapskretsen blivit gravida eller fått barn de senaste månaderna - i början var jag bara glad för deras skull (och tänkte att "åh, då får vi nästan jämnåriga barn, vi försöker ju också!)" men det blir ärligt talat svårare och svårare att vara glad annat än för närmsta vännernas graviditeter. Vilket i sin tur gör mig till en bitter människa som jag inte riktigt vill vara.

 

[em-pirre]

Hoppar in i tråden med nytt nick. Vi har försökt att få barn i mer än ett år nu, utan resultat. Så jag börjar bli bitter och less. Allt ter sig som om det fungerar normalt - regelbunden normal mens, positiva ägglossningstest 3 av de 4 cykler jag testat (och nummer 4 tror jag att jag missade dagen), inga konstigheter. Vi är båda under 30, inga sjukdomar som borde spela någon roll för chansen att bli gravid, normalviktiga, ingen historik av infektioner eller dylikt som kan ställa till det ... Fastän jag på ett plan visste att det inte går lätt för alla osv så var jag ändå så himla inställd på att det skulle gå på några månader, just för att vi har alla odds på vår sida. Men den pirriga och förväntansfulla känslan inför varje graviditetstest har ändrats till att jag försöker planera in att kolla testerna tills när jag har tid att vara ledsen efteråt.

Så nästa vecka påbörjar vi fertilitetsutredning. Väntar mensen någon dag efter besöket, så hinner med ett tidigt test först, men förväntningarna är låga samtidigt som jag inte kan låta bli att hoppas lite.

Och självklart har halva bekantskapskretsen blivit gravida eller fått barn de senaste månaderna - i början var jag bara glad för deras skull (och tänkte att "åh, då får vi nästan jämnåriga barn, vi försöker ju också!)" men det blir ärligt talat svårare och svårare att vara glad annat än för närmsta vännernas graviditeter. Vilket i sin tur gör mig till en bitter människa som jag inte riktigt vill vara.

Vet hur det känns. Det hittades aldrig några fel på oss heller. Tvärtom såg allt superfint ut.

 

[TinaJ]

Hoppar in i tråden med nytt nick. Vi har försökt att få barn i mer än ett år nu, utan resultat. Så jag börjar bli bitter och less. Allt ter sig som om det fungerar normalt - regelbunden normal mens, positiva ägglossningstest 3 av de 4 cykler jag testat (och nummer 4 tror jag att jag missade dagen), inga konstigheter. Vi är båda under 30, inga sjukdomar som borde spela någon roll för chansen att bli gravid, normalviktiga, ingen historik av infektioner eller dylikt som kan ställa till det ... Fastän jag på ett plan visste att det inte går lätt för alla osv så var jag ändå så himla inställd på att det skulle gå på några månader, just för att vi har alla odds på vår sida. Men den pirriga och förväntansfulla känslan inför varje graviditetstest har ändrats till att jag försöker planera in att kolla testerna tills när jag har tid att vara ledsen efteråt.

Så nästa vecka påbörjar vi fertilitetsutredning. Väntar mensen någon dag efter besöket, så hinner med ett tidigt test först, men förväntningarna är låga samtidigt som jag inte kan låta bli att hoppas lite.

Vi tog hjälp rätt snabbt, eftersom vi är äldre. Men våran utredning gick faktiskt snabbt och smidigt. Kommer vara typ 1.5år mellan att vi först sökte hjälp, gjort två försök och BF(som är om 3 veckor)
Skriver det mest för att jag oftast läst om hur jobbigt det är med utredningen, behandling och vilken tid det tar. Det behöver faktiskt inte bli så!

När vi sökte hjälp första gången så sa vi att vi kunde komma med kort varsel om de fick några återbud, så blev det och vi fick en tid snabbt. Utredningen gick snabbt, jag hade lite dålig passage i äggledarna. Sen bokade vi privat IVF som första försök, för att vi inte ville ha väntetider(sen han vi få svar på remissen så det blev landstinget iaf, men iom Corona vågade vi inte vänta på remisssvar innan vi bokade tid). Första försöket misslyckades, andra tog sig, nu är jag höggravid. Även om det såklart är enklare om det går naturligt direkt, så behöver alternativet inte vara så jobbigt.

 

[rtf]

Liten uppdatering från mig! Var i St Petersburg för tredje gången förra veckan och det var dags för embryo transfer. En hel veckas semester bara för den lilla proceduren. Under veckan fick jag IVIG-dropp två gånger och hämtade ut fulla kassar med mediciner på ett ryskt apotek. I fredags återfördes ett av sju frysta embryon med graderingen 3AA vilket så vitt jag förstår är ganska bra. Jag tar just nu 16 piller, tre sprutor och två vaginalgelstuber varje dag, samt östrogenplåster två gånger i veckan. Jag fick också med mig ett annat slags dropp hem som jag glatt tog emot. Tre stora flaskor. När jag började titta på det och pratade med en svensk läkare och ssk inser jag att här i Sverige sätts det bara som cvk och inte pvk och tas under typ ett halvt dygn - ett helt omöjligt projekt alltså. Så nu måste jag försöka skaffa fram en annan medicin. Nästa vecka får vi veta om jag är gravid eller inte. Men troligtvis är jag ju inte det, det är vårt tionde försök och jag känner att statistiken är emot oss. Men vem vet

Vad spännande! Håller tummar och tår! Har du gjort alla tio ivf i St:Petersburg? Är du nöjd med dem (är det Olga)?

 

[Caspi]

Vet hur det känns. Det hittades aldrig några fel på oss heller. Tvärtom såg allt superfint ut.

Så himla märkligt att allt kan se så fint ut och det ändå bara inte fungerar. Jag har smygläst i tråden då och då genom åren och sett din resa och hur du har kämpat ❤ Så jag borde väl ha varit mer förberedd på att det kan bli svårt, men det var ett "det händer inte mig, bara andra".

 

[Caspi]

Vi tog hjälp rätt snabbt, eftersom vi är äldre. Men våran utredning gick faktiskt snabbt och smidigt. Kommer vara typ 1.5år mellan att vi först sökte hjälp, gjort två försök och BF(som är om 3 veckor)
Skriver det mest för att jag oftast läst om hur jobbigt det är med utredningen, behandling och vilken tid det tar. Det behöver faktiskt inte bli så!

När vi sökte hjälp första gången så sa vi att vi kunde komma med kort varsel om de fick några återbud, så blev det och vi fick en tid snabbt. Utredningen gick snabbt, jag hade lite dålig passage i äggledarna. Sen bokade vi privat IVF som första försök, för att vi inte ville ha väntetider(sen han vi få svar på remissen så det blev landstinget iaf, men iom Corona vågade vi inte vänta på remisssvar innan vi bokade tid). Första försöket misslyckades, andra tog sig, nu är jag höggravid. Även om det såklart är enklare om det går naturligt direkt, så behöver alternativet inte vara så jobbigt.

Så fantastiskt, stort grattis! ❤ Och verkligen uppmuntrande att höra både om hur snabbt det gick och att det tog sig så bra!

Hur ser det ut med väntetider för landstingsfinansierad IVF? Förstår att det skiljer sig mellan olika platser osv, men mellan tummen och pekfingret?

Sedan gissar jag väl att de vill att vi försöker lite längre först om de inte hittar något fel, i och med vår ålder och att vi faktiskt har tid på oss om allt är normalt. Men vi får väl se.

 

[em-pirre]

Så himla märkligt att allt kan se så fint ut och det ändå bara inte fungerar. Jag har smygläst i tråden då och då genom åren och sett din resa och hur du har kämpat ❤ Så jag borde väl ha varit mer förberedd på att det kan bli svårt, men det var ett "det händer inte mig, bara andra".

Jag antar att det är nåt med generna.

Senast jag blev gravid tog jag stora doser kortison. Så kanske nåt autoimmunt. Vem vet.

 

[AgentCarter]

Jag fick mens på dag 25 i cykeln, men hade en normal längd på blödningen i alla fall. Nu så har jag börjat testa på äl-stickor varje morgon för att se så det inte blivit något vajsing med det med.

Brottas också lite med känslor kring andras graviditeter (framför allt sådana som upplevs som oönskade). Har lite svårt att fira att någon får negativt på stickan när jag själv bara vill ha plus.
För mig så blir det mycket så också att jag inte tycker jag ska "få" ha dom här känslorna då vi faktiskt bara försökt sen mars. Men då jag haft stark barnlängtan i ~8 år och levt i relation innan som där vi inte var överens om barnfrågan och det ändå råkade bli två graviditeter som båda slutade i missfall så tror jag mycket av mina känslor kommer därifrån.

Tycker inte alls det är kul att ta gravtest, upplever det som otroligt stressande oavsett resultat då jag bara förbereder mig på missfall om mensen är sen eller det blir plus. På något sätt så var det skönt att mensen var så tidig den här månaden så slapp jag testa.

 

[Hedblomster]

Vad spännande! Håller tummar och tår! Har du gjort alla tio ivf i St:Petersburg? Är du nöjd med dem (är det Olga)?

Tack för tumhållning! Det är vår första återföring i Ryssland Tidigare bara gjort i Sverige.

 

[Tora]

Liten uppdatering från mig! Var i St Petersburg för tredje gången förra veckan och det var dags för embryo transfer. En hel veckas semester bara för den lilla proceduren. Under veckan fick jag IVIG-dropp två gånger och hämtade ut fulla kassar med mediciner på ett ryskt apotek. I fredags återfördes ett av sju frysta embryon med graderingen 3AA vilket så vitt jag förstår är ganska bra. Jag tar just nu 16 piller, tre sprutor och två vaginalgelstuber varje dag, samt östrogenplåster två gånger i veckan. Jag fick också med mig ett annat slags dropp hem som jag glatt tog emot. Tre stora flaskor. När jag började titta på det och pratade med en svensk läkare och ssk inser jag att här i Sverige sätts det bara som cvk och inte pvk och tas under typ ett halvt dygn - ett helt omöjligt projekt alltså. Så nu måste jag försöka skaffa fram en annan medicin. Nästa vecka får vi veta om jag är gravid eller inte. Men troligtvis är jag ju inte det, det är vårt tionde försök och jag känner att statistiken är emot oss. Men vem vet

Vad för medicin är det? Vet flera som fått hjälp i Stockholm och Göteborg med att få dropp, men det kanske du har koll på? Det är de som fått hjälp i Grekland som fått jaga runt för att få hjälp att sätta dropp.

 

[TinaJ]

Så fantastiskt, stort grattis! ❤ Och verkligen uppmuntrande att höra både om hur snabbt det gick och att det tog sig så bra!

Hur ser det ut med väntetider för landstingsfinansierad IVF? Förstår att det skiljer sig mellan olika platser osv, men mellan tummen och pekfingret?

Sedan gissar jag väl att de vill att vi försöker lite längre först om de inte hittar något fel, i och med vår ålder och att vi faktiskt har tid på oss om allt är normalt. Men vi får väl se.

Tack!

Hur länge har ni försökt? Både riktlinjer och väntetider diffar mycket mellan olika landsting.

 

[Hedblomster]

Vad för medicin är det? Vet flera som fått hjälp i Stockholm och Göteborg med att få dropp, men det kanske du har koll på? Det är de som fått hjälp i Grekland som fått jaga runt för att få hjälp att sätta dropp.

Aminoven 10% fick jag, men kommer köra på Octagam och Intralipid istället som man får i armvecket. Och jag får hjälp i Stockholm med dem, som tur är bor jag inte helt på andra sidan landet - då hade det verkligen blivit svårt!

 

[lykke]

Jag har förhoppningsvis min första FET i början av juni, det känns helt otroligt att vi äntligen kommit så här långt. Vi fick remiss i september 2019 och sedan dess har det varit ett evigt väntande. Jag försöker att inte vara för pessimistisk, men det känns ändå som att den här cykeln är som vilken som helst och att chanserna är minimala, även om jag såklart innerst inne vet att det här är vår bästa chans under alla tre år vi försökt. Jag har varit gravid en gång innan (tidigt mf) och nu försöker jag anpassa allt i den här cykeln till att motsvara den månaden. Det var säkert bara slumpen att jag blev gravid just då, men det känns samtidigt bra att ha en "stig" att följa under de här spännande veckorna.

 

[Voeux]

För mig så blir det mycket så också att jag inte tycker jag ska "få" ha dom här känslorna då vi faktiskt bara försökt sen mars. Men då jag haft stark barnlängtan i ~8 år och levt i relation innan som där vi inte var överens om barnfrågan och det ändå råkade bli två graviditeter som båda slutade i missfall så tror jag mycket av mina känslor kommer därifrån.

Känslor kring graviditet är ju högst individuellt och det finns inga kriterier kring vad som är okej att känna och inte. Det vet du ju redan, men kan vara bra med en påminnelse. Med dina erfarenheter hade nog de flesta känt likadant. En del har ju inte haft så mycket tankar och känslor om graviditet innan de börjar försöka och då kanske man är lite mer resistent om det drar ut på tiden, medan andra redan har gjort en känslomässig resa av olika anledningar och då har man ju redan varit i processen en tid, av olika skäl. Har man längtat länge så har man ju gjort det, aktiva försök eller inte. Jag är lite i samma sits, då det är mycket känslor kring detta just nu, trots att vi precis nu börjar försöka.

 

[Voeux]

En fråga som många kanske har koll på men jag som newbie började fundera på här om dagen. Om en kvinna har ägg och en man har spermier, och dessa möts i samband med sex, vad kan det bero på att det inte "tar"? Att ägget eller spermierna inte är i tillräckligt bra skick har jag förstått kan se. Mer än så? Inte kompatibla har jag hört, men vad innebär det?

Jag har en vän just nu som inte fick ÄL, så hon fick någon hormontablett så löste det sig. En annan har blockerade äggledare och fick göra IVF. Men om dessa problem inte finns så blev jag lite nyfiken på vad vanliga skäl kan vara. Jag är inte så påläst som jag önskar vara.

 

[Voeux]

En fråga som många kanske har koll på men jag som newbie började fundera på här om dagen. Om en kvinna har ägg och en man har spermier, och dessa möts i samband med sex, vad kan det bero på att det inte "tar"? Att ägget eller spermierna inte är i tillräckligt bra skick har jag förstått kan se. Mer än så? Inte kompatibla har jag hört, men vad innebär det?

Jag har en vän just nu som inte fick ÄL, så hon fick någon hormontablett så löste det sig. En annan har blockerade äggledare och fick göra IVF. Men om dessa problem inte finns så blev jag lite nyfiken på vad vanliga skäl kan vara. Jag är inte så påläst som jag önskar vara.

Hittade denna länk nu som var bra:
https://www.1177.se/Stockholm/barn--gravid/barnloshet/ofrivillig-barnloshet/

 

[em-pirre]

Hittade denna länk nu som var bra:
https://www.1177.se/Stockholm/barn--gravid/barnloshet/ofrivillig-barnloshet/

Det kan vara problem med generna. Att embryona inte delas som de ska (och här finns säkert massvis med orsaker på cellnivå)

Det kan vara fel på slemhinnan, man stöta bort ägget (ai-sjukdom).

Det finns verkligen hur mycket som helst.

Spermiern kan vara dåliga fast det finns många.