Vi löste problemet genom att skaffa en hund till. När vi köpte vår första hund arbetade jag hemma = hunden var aldrig ensam mer än korta stunder eller när vi var borta typ någon kväll. När han var 2 år ändrades våra förhållanden så han skulle få vara ensam 6-8 timmar/dag. Stort dilemma! Men vi tänkte att hunden vill ha sällskap och vad kan vara bättre än en artfrände? Så vi köpte en hund till. De levde sida vid sida i 12 år och vi upplevde aldrig att de saknade oss utan var nöjda att ha varandra. Vi människor överskattar nog vår betydelse hos djuren.
Ett nytt problem uppstod när den äldsta hunden fick lämna jordelivet 14 år gammal p g a ålderskrämpor. Vad gör vi med den som var kvar, som aldrig varit ensam ens en minut? Bekanta skaffade valp som vi passade ibland och vi tyckte det var ett bra sätt att se hur vår hund tog det. Men han var inte alls intresserad av denna hund. Tvärt om så ville han gå till sin korg och vara i fred. Vi har provat med andra, men nej, han vill inte ha med någon annan hund att göra. Däremot bestämde sig en av våra stallkatter för att flytta in. (katter kan ju göra sådant), och se där, den tolererades av hunden! När man kommer hem så kommer de tillsammans och man kan se att ligger ihop. Så så får det bli. Hunden är nu 14 år och det är nog lagom sällskap av en trött katt som varit ute och jagat hela natten och bara vill sova inne hos hunden.
