Sv: Ersättningskostnad för foderhäst?!
Men hur blir det om hon väljer att låna ut hästen på foder sen? Kommer ja fortfarande att vara skyldig att ge henne ersättning tills dess att "mitt" kontrakt gått ut? Eftersom att kontraktet redan är brytet så borde väl inte det ens gälla?
För vårat kontrakt borde väl brytas helt och hållet om hon lånar ut hästen vidare och jag ska väl inte behöva betala ägaren när någon annan har hästen på foder?
I och med att hon tar hem hästen, bryts kontraktet, ett eventuellt skadeståndsansvar fortsätter däremot att gälla (om det inte anses oskäligt enligt 36 § AvtL). Det är viktigt att du håller isär på avtalet och skadeståndsanspråket då skadeståndsanspråk är ett resultat av avtalsbrott (dvs avtalets upphörande i förtid).
Utgångspunkten vid beräkning av skadeståndets storlek är att den part som drabbats av avtalsbrott (ägaren) ska försättas i samma ekonomiska situation som om avtalet hade fullgjorts avtalsenligt (dvs ägaren får inte TJÄNA på det, det skall gå +-0). Att ägaren skulle kunna kräva dig på fortsatt betalning även om hon hyr ut hästen till en tredje persen, är inte möjligt då hon inte lider någon ekonomisk skada, dvs ägaren är inte längre skadeståndsberättigad eftersom skada ej längre skulle föreligga.
Jag kan inte heller undgå att fastna för det faktum att ägaren väljer att ta hem hästen, istället för att låta dig försöka hitta en ny fodervärd (trots ryggproblem hos hästen). Doktrin (juridisk litteratur) säger att en part (här ägaren) som lider skada pga den andre partens avtalsbrott (ditt) anses ha en skyldighet att vidta rimliga åtgärder för att begränsa skadeverkningarna (den rimligaste torde vara att låta dig försöka hitta en ny fodervärd, som iofs kan kosta dig en del om det tar lite tid för att hitta en lämplig fordervärd).
Om ägaren trots detta underlåter att försöka begränsa din ekonomiska förlust, begränsas även din skadeståndsskyldighet gentemot henne. Med detta åsyftas att ägaren inte har rätt att ta hem hästen för att sedan stalla upp den dyrt och sedan kräva dig på summan. Ett sådant förhållande anses ej vara rimligt då det borde finnas bättre alternativ ur ekonomiskt synvinkel.
Jag vill slutligen påpeka att det bästa, för båda parter, är att ni sätter er ner och försöker komma överrens om en lösning som känns bra för er båda två. Oavsett vad lagen säger, kan ni komma överrens om en bättre lösning för er.