Övr. dagbok Ett slut och en början

#1
Efter ett hektiskt slut på året så har jag nu gått in i en mellandagsvila som är alldeles underbart välgörande. Jag får bara inte nog av att vila! Eftersom jag hade möjlighet att välja fritt så valde jag att inte börja jobba igen förrän efter alla helger. Och fram tills dess ska jag inte göra nånting. Ingenting alls överhuvudtaget. Bara tillåta mig själv att vara helt jävla onyttig och sova tupplur mitt på dagen om jag vill!

Slutet på hösten var hektiskt. Mitt fantastiska jobb som jag älskade varenda dag skulle avvecklas. Det var mycket för mig att göra i avvecklingen, plus att det var ett ständigt flöde av adjön. Kollega efter kollega försvann åt olika håll - “kram, lycka till, hejdå, hoppas vi ses igen nångång” - och kontoret blev allt mer tomt och tyst. Jobbet som jag älskade. Jobbet som jag trodde var för bra för att vara sant när jag fick det. Närmare fem år senare så visade det sig att det var det - för bra för att vara sant. Det första jobbet i mitt liv som jag kände att jag trivdes så bra med att jag hade kunnat stanna där för obestämd framtid, blev det första jobb någonsin jag mist för att det lades ner.
Så ironiskt.

Och visst - jag borde vara tacksam. Jag blir inte arbetslös. Min anställning, tillsammans med ett gäng andra från mitt jobb, fördes över till en helt annan verksamhet.

Så alltså är det frid och fröjd? Borde väl bara vara som vilken omorganisation som helst?
Det trodde jag med. Så jag tänkte inte så mycket på det, när vi först fick beskedet.
Men istället så kommer sorgen och ilskan först NU och slår mig rejält i huvudet. Jag har mist mitt favoritjobb! Jag har mist de flesta av mina underbara kollegor. Jag har mist den arbetsmiljö jag själv VALDE, och har skuffats över i något jag inte själv har valt. Tvärtom så valde jag redan för 8 år sedan aktivt bort den typ av verksamhet som jag nu blivit placerad i, för att jag inte trivdes, för att det inte var en typ av miljö jag ville jobba i. Steget är ändå ganska långt från statlig myndighet till konsultbolag - arbetsmiljön och företagskulturen skiljer sig vanligtvis rätt rejält...

Och det ligger dessutom nånting större än jag trodde i att jag inte själv har valt.
Visst har det även tidigare varit sorgligt att lämna jobb och kollegor, men tidigare har jag alltid slutat på ett jobb för att jag själv har VALT det - antingen har jag sagt upp mig själv, eller så har jag valt att tacka ja till något som redan från början har varit en tidsbegränsad tjänst. Och när jag har gått till ett nytt jobb har det alltid varit ett jobb jag har VALT själv; sökt och tackat ja till. Nu har jag inte valt att sluta utan blivit bryskt frånryckt mitt jobb, och jag har inte heller valt min nya tjänst utan bara blivit ditplacerad. Och det stör mig faktiskt mer än jag kunde föreställa mig.

Sen har jag inte den blekaste aning om vad jag kommer att få göra eller vad mina arbetsuppgifter kommer att bli. Det mesta jag har pysslat med på min tidigare tjänst sköts redan centralt i den nya verksamheten. Vi fick möta en chef från den nya verksamheten för att presentera oss själva och våra förmågor, och jag höll ett brandtal om att jag ser min roll som senior administratör som någon som ska avlasta kärnresurserna och effektivisera rutinerna, så att jag i slutändan bidrar till verksamheten genom ett bättre och effektivare utnyttjande av både tid och personal. Till svar fick jag att det ju lät bra, men de har inga andra administratörer i den nya verksamheten, för de har valt att låta alla sköta sin egen administration istället.

Jaha, och vad skulle jag göra med den informationen? Tror de att jag tänker försöka rättfärdiga min egen existens genom att försöka kämpa med att överbevisa dem om att jag verkligen behövs trots allt, så tror de fel. Jag jobbar inte så. Om inte annat blev det åtminstone väldigt tydligt att jag uppenbarligen bara var en del av ett helt paket som de köpt. Typ “Ska ni ha specialisterna får ni allt ta administratören också”.
Vad roligt det känns.
(eller inte)
Oj vad önskad jag känner mig.
(eller inte)

Om jag sedan lägger till hur vissa delar av bemötandet har varit från den nya verksamheten sedan det blev känt att vi skulle inkorporeras där, så är min magkänsla inte särskilt bra alls.
Men visst.
Jag ska självklart ge det en chans.
Det kanske kan bli jätteroligt.
*försöker le*
 

cassiopeja:s ev trådar under: Dagbok Annonser Överallt
#2
Efter ett hektiskt slut på året så har jag nu gått in i en mellandagsvila som är alldeles underbart välgörande. Jag får bara inte nog av att vila! Eftersom jag hade möjlighet att välja fritt så valde jag att inte börja jobba igen förrän efter alla helger. Och fram tills dess ska jag inte göra nånting. Ingenting alls överhuvudtaget. Bara tillåta mig själv att vara helt jävla onyttig och sova tupplur mitt på dagen om jag vill!

Slutet på hösten var hektiskt. Mitt fantastiska jobb som jag älskade varenda dag skulle avvecklas. Det var mycket för mig att göra i avvecklingen, plus att det var ett ständigt flöde av adjön. Kollega efter kollega försvann åt olika håll - “kram, lycka till, hejdå, hoppas vi ses igen nångång” - och kontoret blev allt mer tomt och tyst. Jobbet som jag älskade. Jobbet som jag trodde var för bra för att vara sant när jag fick det. Närmare fem år senare så visade det sig att det var det - för bra för att vara sant. Det första jobbet i mitt liv som jag kände att jag trivdes så bra med att jag hade kunnat stanna där för obestämd framtid, blev det första jobb någonsin jag mist för att det lades ner.
Så ironiskt.

Och visst - jag borde vara tacksam. Jag blir inte arbetslös. Min anställning, tillsammans med ett gäng andra från mitt jobb, fördes över till en helt annan verksamhet.

Så alltså är det frid och fröjd? Borde väl bara vara som vilken omorganisation som helst?
Det trodde jag med. Så jag tänkte inte så mycket på det, när vi först fick beskedet.
Men istället så kommer sorgen och ilskan först NU och slår mig rejält i huvudet. Jag har mist mitt favoritjobb! Jag har mist de flesta av mina underbara kollegor. Jag har mist den arbetsmiljö jag själv VALDE, och har skuffats över i något jag inte själv har valt. Tvärtom så valde jag redan för 8 år sedan aktivt bort den typ av verksamhet som jag nu blivit placerad i, för att jag inte trivdes, för att det inte var en typ av miljö jag ville jobba i. Steget är ändå ganska långt från statlig myndighet till konsultbolag - arbetsmiljön och företagskulturen skiljer sig vanligtvis rätt rejält...

Och det ligger dessutom nånting större än jag trodde i att jag inte själv har valt.
Visst har det även tidigare varit sorgligt att lämna jobb och kollegor, men tidigare har jag alltid slutat på ett jobb för att jag själv har VALT det - antingen har jag sagt upp mig själv, eller så har jag valt att tacka ja till något som redan från början har varit en tidsbegränsad tjänst. Och när jag har gått till ett nytt jobb har det alltid varit ett jobb jag har VALT själv; sökt och tackat ja till. Nu har jag inte valt att sluta utan blivit bryskt frånryckt mitt jobb, och jag har inte heller valt min nya tjänst utan bara blivit ditplacerad. Och det stör mig faktiskt mer än jag kunde föreställa mig.

Sen har jag inte den blekaste aning om vad jag kommer att få göra eller vad mina arbetsuppgifter kommer att bli. Det mesta jag har pysslat med på min tidigare tjänst sköts redan centralt i den nya verksamheten. Vi fick möta en chef från den nya verksamheten för att presentera oss själva och våra förmågor, och jag höll ett brandtal om att jag ser min roll som senior administratör som någon som ska avlasta kärnresurserna och effektivisera rutinerna, så att jag i slutändan bidrar till verksamheten genom ett bättre och effektivare utnyttjande av både tid och personal. Till svar fick jag att det ju lät bra, men de har inga andra administratörer i den nya verksamheten, för de har valt att låta alla sköta sin egen administration istället.

Jaha, och vad skulle jag göra med den informationen? Tror de att jag tänker försöka rättfärdiga min egen existens genom att försöka kämpa med att överbevisa dem om att jag verkligen behövs trots allt, så tror de fel. Jag jobbar inte så. Om inte annat blev det åtminstone väldigt tydligt att jag uppenbarligen bara var en del av ett helt paket som de köpt. Typ “Ska ni ha specialisterna får ni allt ta administratören också”.
Vad roligt det känns.
(eller inte)
Oj vad önskad jag känner mig.
(eller inte)

Om jag sedan lägger till hur vissa delar av bemötandet har varit från den nya verksamheten sedan det blev känt att vi skulle inkorporeras där, så är min magkänsla inte särskilt bra alls.
Men visst.
Jag ska självklart ge det en chans.
Det kanske kan bli jätteroligt.
*försöker le*
Jag tror inte att det är konstigt alls att hamna i någon slags kris när livet förändras så mycket, mot ens vilja. Jobbet påverkar mycket i vardagen. Men att det kanske kan vara både bra och skönt att låta sig sörja och sakna ett tag - och att tillåta sig att släppa ut den där ilskan, innan man blickar framåt och går vidare. Så dina tankar om att vara helt ledig och bara vila och ta hand om dig tycker jag låter som en bra plan! Och inte bara rusa in i det nya.

Sedan tycker jag att du gör rätt i att ge det nya jobbet en ärlig chans. Du saknar ditt gamla jobb, men det har väl egentligen inget direkt samband med ditt nya? Även det kan ju bli bra och en plats att trivas på! Och så det är ju onödigt att må dåligt för något som inte ens har hänt.

Alltså jag försöker verkligen inte påstå att det är lätt att påverka tankar och känslor, men liksom rent krasst sett. Jag tänker liksom att du kanske egentligen är mer ledsen och förbannad över själva situationen du har hamnat i just nu - än att du säkert vet att du kommer att hamna på en dålig plats istället? Förhoppningsvis kan det nya ju snarare vara en möjlighet för dig att komma vidare.

Jag hoppas att det blir bra för dig och att du kommer att trivas även på det nya jobbet! :)
 
#3
Jag förstår ganska bra hur det känns, nåt liknande hände mig också. Utbränd och utköpt och utgången på egen begäran.
 
#5
Tack för era inlägg! :) Jag fastnade visst i min vila så pass att jag inte ens återkom hit på flera dar.... :p Men skönt var det! :cool:

Nu har jag jobbat i några dagar och försöker bita ihop. Just nu känns det inte bra alls och det är jobbigt, men jag försöker tänka att det kanske ger sig så småningom. För att trösta mig själv och ha något att hänga upp mitt hopp på, så har jag sagt till mig själv att om jag inte har börjat trivas om två månader så ska jag söka mig något annat jobb. På två månader borde det ha hunnit börja kännas bättre, och om inte så är det nog inte rätt ställe för mig. (Fast jag har som ren tröst redan nu börjat scanna av jobbannonser....:o )

Som det är nu så är jag väldigt negativ och noterar allt som är dåligt, men jag vet att jag kanske inte är helt objektiv och att det kanske är mycket som är stökigt nu just för att alla är lite omtumlade av situationen. Så jag vet att jag ska försöka hålla mig lugn och inte överreagera. Men häromdagen började det krypa fram mobbingtendenser bland kollegorna, och då kunde jag bara inte låta bli att bita ifrån. På en fikarast satt det ett gäng människor och gjorde sig lustiga över en kollega som inte var närvarande - den ena drog värre "skämt" än den andra och nya som tillkom drogs in i skitsnacket. Jag brukar försöka att inte säga något, då stämningen i vissa grupperingar på jobbet är väldigt gnällig och jag vet att jag har extra svårt för den mentaliteten, så av ren diplomati brukar jag hålla tyst och bara avvika. Jag kan ju inte förändra deras personligheter, och det är dumt att göra sig osams. Och det har inte varit något större problem - tvärtom har stämningen i den tidigare organisationen generellt varit extremt bra! Men nu i den nya organisationen så konstaterar jag att de personer som tidigare brukade fungera som oljegjutare på vågorna med sin blotta närvaro har försvunnit, och "gnällspikarna" har fått större utrymme. Och då blir det i mina ögon en på gränsen till rent otrevlig stämning emellanåt.

När "skämten" om den frånvarande kollegan blev allt värre och grövre så kunde jag bara inte hejda mig längre utan fräste ifrån "Är inte det här mobbing??!?" Folk blev lite sura och kom med bortförklaringar typ att personen ifråga ju inte var närvarande och att denne får skylla sig själv för att den "är ju faktiskt ganska konstig", men då bröt i alla fall alla upp från fikapausen och gick till sitt. Jag var arg så jag nästan skakade hela resten av den dagen.

Egentligen hade jag velat skälla ut dem allihop, men jag bet ihop så gott jag kunde. Grejen är att om jag gör mig allt för obekväm så kommer de andra bara att snacka sin skit när jag inte är närvarande istället. Och då kommer jag inte att kunna säga ifrån. Fast det kanske är bättre för min sinnesfrids skull... Ja, jag vet inte. :grin: Jag vet i alla fall att om mobbingmentaliteten befästs och "normaliseras" så är det INTE en organisation som jag vill jobba i en enda dag mer än nödvändigt! Märkligt hur en stämning kan förändras från jättebra till "gul flagg" bara för att ett stort antal av gruppens medlemmar har försvunnit. Resten av gänget är ju ändå samma personer?!....
(Gruppdynamik är verkligen ett väldigt intressant ämne!)

Anyway....

Jag vet ju inte var i Sverige du bor, men "min" myndighet kommer under 2019, vad det ser ut som utlysa den typen av tjänst som du verkar gilla.
Åh, spännande! Jag finns på ostkusten, nära det där hysteriska stället som kallar sig huvudstad... :p Är det möjligtvis i närheten? :)
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

  • En vecka kvar

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

Upp