Dingelass
Trådstartare
Separerade i aug.-08 och vår dotter har sedan dess bott växelvis varannan vecka,
självklart hade jag velat att hon bodde med mej hela tiden men det känns som om att varken jag eller någon annan inte har rätt att bestämma det.
Har själv växt upp med en far som sällan var närvarande och det sista jag vill är ju att min dotter ska få samma djupa sår av saknaden efter sin far...
Känner mej helt klyven
Separetionen var väldigt påfrestande för oss allihop,
pappan fick bo kvar i huset under ett par månader och eftersom han var arbetslös så försörjde jag både honom och mitt nya boende.
Jag orkade inte käfta med han så han fick behålla hela vårt gemensamt inköpta bohag(under våra år ihop så har han arbetat på sin höjd 3veckor i sträck)
Han fick även behålla båda våra bilar och gav bort vår hund över mitt huvud.
Jag till och med städade huset när han flyttat och körde han jävla skräp till tippen.
I flera veckor nu har jag bett honom att köpa en egen bilstol till vår dotter då vi har delat bilstol och den bilstolen vår dotter redan har har min far köpt till oss,han har vägrat så det slutade med att jag fick köpa en ny själv.
Problemet är att det inte går att kommunicera med han,han vänder och vrider på saker så att det alltid faller till hans fördel och det räcker att han höjer rösten så bryter jag ihop och gör som han vill.
Men det räcker nu,Jag pallar inte med han mer..han bara tar o tar o tar och det var läänge sedan jag inte hade något kvar att ge..
Just nu känns det som att jag helst hade raderat han ur våra liv
Nån som har några tips p¨å vad man gör med bångstyriga pappor?
Har försökt gå den padagogiska mjuka vägen och försökt att inte reta upp han men då utnyttjar han en till max.
Sätter man hårt mot hårt så tjurar han ihop helt och vägrar att ens prata med en förrens han verkligen verkligen behöver hjälp och Idiot som jag är så kan jag omöjligen neka någon som verkligen ber om hjälp och det vet han ju också..
självklart hade jag velat att hon bodde med mej hela tiden men det känns som om att varken jag eller någon annan inte har rätt att bestämma det.
Har själv växt upp med en far som sällan var närvarande och det sista jag vill är ju att min dotter ska få samma djupa sår av saknaden efter sin far...
Känner mej helt klyven
Separetionen var väldigt påfrestande för oss allihop,
pappan fick bo kvar i huset under ett par månader och eftersom han var arbetslös så försörjde jag både honom och mitt nya boende.
Jag orkade inte käfta med han så han fick behålla hela vårt gemensamt inköpta bohag(under våra år ihop så har han arbetat på sin höjd 3veckor i sträck)
Han fick även behålla båda våra bilar och gav bort vår hund över mitt huvud.
Jag till och med städade huset när han flyttat och körde han jävla skräp till tippen.
I flera veckor nu har jag bett honom att köpa en egen bilstol till vår dotter då vi har delat bilstol och den bilstolen vår dotter redan har har min far köpt till oss,han har vägrat så det slutade med att jag fick köpa en ny själv.
Problemet är att det inte går att kommunicera med han,han vänder och vrider på saker så att det alltid faller till hans fördel och det räcker att han höjer rösten så bryter jag ihop och gör som han vill.
Men det räcker nu,Jag pallar inte med han mer..han bara tar o tar o tar och det var läänge sedan jag inte hade något kvar att ge..
Just nu känns det som att jag helst hade raderat han ur våra liv
Nån som har några tips p¨å vad man gör med bångstyriga pappor?
Har försökt gå den padagogiska mjuka vägen och försökt att inte reta upp han men då utnyttjar han en till max.
Sätter man hårt mot hårt så tjurar han ihop helt och vägrar att ens prata med en förrens han verkligen verkligen behöver hjälp och Idiot som jag är så kan jag omöjligen neka någon som verkligen ber om hjälp och det vet han ju också..
