Chili
Trådstartare
Nej, det handlar inte om män. Vi är på hästmänniska, det handlar om hästar. Det handlar om att fatta det beslut vi alla djurägare vet att vi en dag antagligen får fatta, även om vi gärna puttar undan den vetskapen i det allra mörkaste hörnet av hjärnan.
Min häst kommer inte att klara ut sin fraktur i hoven, det är kört. Och det känns ändå rätt okej, för det har gått så pass lång tid nu. Det är 5 veckor sedan han fick sin ringsko, och 6 veckor var den tid vi skulle ge honom. Han är inte bättre; det fatala beslutet är överhängande.
Vad beträffar hästen bekymrar mig inte så mycket. Han kan inte se framtiden, han vet inte vad som väntar. Han kommer inte känna något, och han kommer slippa ha ont. Därför är den som lider jag, men betyder det att det inte finns någon norm eller oskriven lag angående ny häst?
Nej jag är ingen känslokall jävel men hur ska jag hantera detta om jag varje dag låter känslorna ta över? Däremot måste jag nu ta makt över mina funderingar, känslan av att bli snuvad på mållinjen nu när jag fick chansen att äga min drömhäst i ynka 5 månader. Och även om sorgen är överhängande så vet jag att jag kommer vara ännu mer olycklig om några veckor eller månader, när sorgen lagt sig och vardagen infunnit sig. Vad är det för liv att endast arbeta, träffa vänner, festa, titta på film? Ett sånt liv har ju ingen mening!
Och jag vet inte om jag har begått den största dödssynden av alla, men jag har redan kikat på hästannonser… Först inte så allvarligt, och det kändes som om jag var otrogen. Men nu känns det mer på riktigt. För samma dag som jag fick diagnosen för Hazze så dog mina drömmar med honom. Jag drömmer inte längre om att rida honom, jag saknar det inte, jag saknar inte våra stunder. För jag vet att de aldrig kommer igen. Men jag saknar att rida och pyssla, det gör jag. Och jag kan redan se mig med en annan häst.
Men är det så illa? Och hur förklarar man vid en eventuell provridning att jag egentligen är uppriven inombords men jag vill ändå ge det hela en chans igen? Vem vill sälja sin häst till någon som just förlorat en?
Det känns sjukt, sjukt, sjukt att fundera på sånt här när hästen fortfarande lever men jag som är i stånd till att tänka på framtiden tycks inte kunna göra något annat än att tänka på just framtiden, dag som natt. Och jag vet inte hur jag ska ventilera mig. Pappa är mer känslokall även om han är djurvän och älskar våra djur. Men det är inte samma sak för honom. Hans åsikt är att köpa ny för försäkringspengarna. Mamma vägrar prata om det, jag antar att hon skulle bryta ihop. Vänner fungerar inte heller så bra alla gånger, ibland säger de det som de tror att jag vill höra, och oftast har vi så olika åsikter kring detta med hästeri att deras svar inte ger mig nånting.
Jag känner mig ond som redan gett upp hoppet, men faktum är ju att han blev utdömd redan på kliniken, fast inte på papper eftersom vi gav honom en chans. Finns det rätt och fel i en sån här situation? För just nu längtar jag efter ett nytt projekt, en häst som inte är världsbäst och som kan ge mig massor av huvudbryderier, så länge den är frisk. Något att kanalisera all min energi på, så jag inte blir helt tokig.
Tack för ventileringen.
Min häst kommer inte att klara ut sin fraktur i hoven, det är kört. Och det känns ändå rätt okej, för det har gått så pass lång tid nu. Det är 5 veckor sedan han fick sin ringsko, och 6 veckor var den tid vi skulle ge honom. Han är inte bättre; det fatala beslutet är överhängande.
Vad beträffar hästen bekymrar mig inte så mycket. Han kan inte se framtiden, han vet inte vad som väntar. Han kommer inte känna något, och han kommer slippa ha ont. Därför är den som lider jag, men betyder det att det inte finns någon norm eller oskriven lag angående ny häst?
Nej jag är ingen känslokall jävel men hur ska jag hantera detta om jag varje dag låter känslorna ta över? Däremot måste jag nu ta makt över mina funderingar, känslan av att bli snuvad på mållinjen nu när jag fick chansen att äga min drömhäst i ynka 5 månader. Och även om sorgen är överhängande så vet jag att jag kommer vara ännu mer olycklig om några veckor eller månader, när sorgen lagt sig och vardagen infunnit sig. Vad är det för liv att endast arbeta, träffa vänner, festa, titta på film? Ett sånt liv har ju ingen mening!
Och jag vet inte om jag har begått den största dödssynden av alla, men jag har redan kikat på hästannonser… Först inte så allvarligt, och det kändes som om jag var otrogen. Men nu känns det mer på riktigt. För samma dag som jag fick diagnosen för Hazze så dog mina drömmar med honom. Jag drömmer inte längre om att rida honom, jag saknar det inte, jag saknar inte våra stunder. För jag vet att de aldrig kommer igen. Men jag saknar att rida och pyssla, det gör jag. Och jag kan redan se mig med en annan häst.
Men är det så illa? Och hur förklarar man vid en eventuell provridning att jag egentligen är uppriven inombords men jag vill ändå ge det hela en chans igen? Vem vill sälja sin häst till någon som just förlorat en?
Det känns sjukt, sjukt, sjukt att fundera på sånt här när hästen fortfarande lever men jag som är i stånd till att tänka på framtiden tycks inte kunna göra något annat än att tänka på just framtiden, dag som natt. Och jag vet inte hur jag ska ventilera mig. Pappa är mer känslokall även om han är djurvän och älskar våra djur. Men det är inte samma sak för honom. Hans åsikt är att köpa ny för försäkringspengarna. Mamma vägrar prata om det, jag antar att hon skulle bryta ihop. Vänner fungerar inte heller så bra alla gånger, ibland säger de det som de tror att jag vill höra, och oftast har vi så olika åsikter kring detta med hästeri att deras svar inte ger mig nånting.
Jag känner mig ond som redan gett upp hoppet, men faktum är ju att han blev utdömd redan på kliniken, fast inte på papper eftersom vi gav honom en chans. Finns det rätt och fel i en sån här situation? För just nu längtar jag efter ett nytt projekt, en häst som inte är världsbäst och som kan ge mig massor av huvudbryderier, så länge den är frisk. Något att kanalisera all min energi på, så jag inte blir helt tokig.
Tack för ventileringen.
, jag sänder med lite styrke kramar
