Förbereda en 13 månaders på att få syskon?

[Voeux]

Jag har tänkt att det inte behövs, att hon är för liten för att kunna förstå och att det är bäst om hon bara får flyta med. Såklart med mycket uppmärksamhet och omsorg från vår sida så att hon inte känner sig åsidosatt när lillebror är här. Men så plötsligt, bara senaste veckorna, så känns det som att hon tagit ett språng i sin utveckling. Att hon plötsligt förstår så mycket mer. Från att ha varit mestadels i sin egen bubbla förstår hon vilka andra personer utöver mamma och pappa här. Hon förstår när folk kommer och går. Saker vi ska göra. Det är såklart långt ifrån komplexiteten i att få en ny familjemedlem som just nu befinner sig i mammas mage, men det har ändå fått mig att fundera.

Kan vi, och bör vi, förbereda henne på något vis? Vi pratar en del om att hon ska få en lillebror och att mamma har en bebis i magen, men jag vet inte alls hur mycket av det hon tar in. När jag Googlar och försöker läsa på om att förbereda barn på syskon så verkar det som att de allra flesta tips är för lite äldre barn. Hon kommer att vara 15 månader när lillebror beräknas komma.

Vad tror ni?

 

[Lingon]

Jag har bara ett barn men jag tänker att det sker väl naturligt? "Titta, här är sängen lillebror ska sova i när han föds", "Titta så små lillebrors kläder är, vill hjälpa mig att lägga dem fint i lådan?" "Här den nya vagnen som du och lillebror ska få åka i. Här ska du sitta och här ska lillebror ligga". Osv. I övrigt tror jag inte att ett sånt litet barn kan förberedas annat än om barnet är van vid att alltid sova med mamma hela natten varje natt. Eftersom det inte kommer kunna fortsätta när lillebror är född så är det ju i det läget bra om storasyskonet vänjer sig vid att sova med pappa innan bebis föds. Men annars tror jag att det bara är att köra på och göra det till en naturlig sak som sker.

 

[TinyWiny]

Det är ju svårt för vuxna att tänka sig in i hur det är att ha bebis så det kan hon såklart ha svårt med men att förbereda med att titta på de pyttesmå kläderna, sängen och liknande kan väl vara ett sätt. Det viktigaste tror jag är att inte säga saker som ger förväntningar som inte är realistiska. Hur många barn har inte varit arga, ledsna och frustrerade över den där bebisen som bara ligger där och äter, skriker och bajsar och inte alls är den där lekkamraterna som föräldrarna målade upp bilden av att hen skulle vara.

 

[Tilly_85]

Jag tror inte man behöver förbereda så väldigt mycket innan bebisen kommer utan mer ha fokus på tiden efter. Det är mycket som kommer förändras när bebisen väl är där, tänker man kan förbereda lite hur man som föräldrar ser för sig att nya rutiner kommer bli tex som @Lingon redan nämnt, bra att ha fått sova med pappan innan nr två kommer. Och att man tänker på att stora syskonet får lite mamma tid även när bebisen kommit tex man badar, läser böcker etc, en aktivitet, ca 15 min eller så någon dag/vecka där man får sin mamma helt för sig själv. Det blir en del mindre mamma tid för äldre syskon men tror det hjälper på i omställningen om man ändå känner att man får den tiden tillsammans när man bara är er två.

Nu var vår äldsta lite större men vi hade med en liten present till stora syskonet som bebisen gav till hen när vi kom hem från sjukhuset. Det var uppskattat

Vill man kan man kanske gå till biblioteket/köpa nån bilderbok om syskon. Men generellt så är inte bebisar sådär super spännande, vi "drog ner" förväntningarna en del typ i stil med när lilla syskonet kommer kan hen ingenting, dom bara sover, äter och går på toa. Vi måste hjälpa och passa på sen när hen blir större så kan vi hjälpa så hen får lära sig å gå, äta etc... Men i början gör dom verkligen typ iiingenting har egentligen gått hyfsat bra för oss, många som säger dom e söta tillsammans när dom ser dom ^^ är så glad för mina små lyckotroll

 

[Voeux]

Tack för input! Ebba gillar andra barn, och bebisar. Hon brukar vilja krama och klappa alla bebisar hon ser, så hoppas att hon kommer att gilla även lillebror även om det såklart blir annorlunda för henne.

Vi kommer att vara föräldralediga tillsammans i 3-4 månader så vi alla kommer att få mycket tid med varandra. Det som känns lite lyxigt är möjligheten att kunna "byta barn". Även om jag på pappret är ledig med lillebror och maken med Ebba så finns möjligheten för mig att komma utanför dörren och leka med Ebba i parken när jag tröttnar på att sitta still och amma, och maken kan ta nyfödd om han blir trött på hög aktivitetsnivå och vill ligga och kolla serier en halv dag med bebis som bara sover och äter (hoppas på att han ska ta flaska så vi kan turas om med matning). På så vis kommer jag ju kunna få mycket tid med Ebba också vilket känns fint.

Nu var ju lillebror högst oplanerad och lite av en chock när beskedet kom men nu måste jag ändå säga att... vad tajmat det blev med dubbla föräldraledigheter april-augusti. Känns som att vi kommer få en fin sommar!

 

[Magnum]

Vår äldsta var 13 månader när lillebror föddes.
Man pratar ju om det, bebisen i magen, syskon och sådär men ja, det är såklart oerhört svårt (nära omöjligt) att förbereda en så liten på samma sätt. Skulle säga att det snarare är att man får ta det som det kommer när bebis väl är ute. Kanske mer förbereda sej som förälder på olika scenarion.
Det gjorde inte jag..

Storebror var van vid att sova hos sin morfar som träning inför födseln och det var inga problem.
När pappan hämtade honom där var det heller inga konstigheter. Allt var ju hitintills helt som vanligt för storebror.

Men

Spoiler: Vet inte om detta kan vara väldigt känslomässigt känsligt så ville göra det valbart läsbart. Men här är min berättelse och min upplevelse om hur det blev för oss:

när de hälsade på på sjukhuset vägrade storebror titta på mej, vara med mej eller alls vara nära mej. Allt var ju superkonstigt för en så liten människa.
Det var h j ä r t s l i t a n d e!
Han hade inga problem med lillebror egentligen utan med.. mej..?
Jag var på helt fel plats, allt var helt fel, ingen hemvan trygg miljö osvosv. En av hans absolut tryggaste var ju såklart jag, och det var jag inte just då. Herregud så jag grät ensam där med lillebror på vårat rum när de lämnat. Hade absolut inte väntat mej det!

Blev kvar på sjukhuset en hel vecka dessutom och jag hade en sån oerhörd ångest.

Några dagar hemma gick och sen var allt lyckligtvis som vanligt.
Bröderna är verkligen tajta.
Men de första dagarna var verkligen omtumlande, för mej mest..

Vet inte vad vi skulle gjort annorlunda, mer än som vi gjorde. Ta det lugnt, vara lite kall, vara som vanligt och så vänta ut oss, och såklart ägna storebror extra uppmärksamhet och egentid med båda föräldrarna.
Vi samsov innan och storebror fortsatte samsova tex. Lillebror fick egen säng bredvid från början (vilket passade alla).
Barnen anpassade sej till varandra och storebror till lillebror väldigt väldigt snabbt.

Men vi ruckade lite på världen där ett tag.

Kanske mest min värld då
Storebror var ju bara ett år och en är rätt mycket känsligare 'efter barn' än vad man var 'före barn' och de täta graviditeterna och hormonerna och allt möjligt

 

[Sedna]

Tror inte det går att förbereda ett så litet barn, det kräver en abstraktionsförmåga som små barn inte har. Det jag tror man kan göra är att ändra rutiner så att förändringar redan påbörjats, men att förbereda barnet på vad ett syskon är eller hur det kommer att bli går inte. Det vet ju inte vuxna heller, även om vi besitter en abstraktionsförmåga som gör det möjligt att föreställa oss förändringen.

 

[rosapantern]

Har inte hunnit läsa de andra svaren men kan berätta hur det var för oss. Storebror hade sovit intill mig och kunde bara nattas av mig, så en månad innan bf åkte spjälsängen fram och vi tänkte börja vänja honom mer vid att pappa nattar. Samma kväll som vi lagt honom där för första gången så gick vattnet när jag gick och la mig

Lillebror var alltså en månad tidig och vi fick stanna några nätter på neo. Det gick bra för pappan att natta när jag inte var hemma. De hälsade på och han fick klappa bebis.

När vi kom hem ville han dock hellre va hos sin mormor än mig, det tog otroligt hårt då jag saknat ihjäl mig efter honom. Det gav sig efter några dagar eller så, och pappan tog f-ledigt 6 månader. Jag la allt krut på storebror och pappan fick bonda mer med bebis. Det har hängt i sedan dess, (de är snart 4 och 3), äldsta är fortfarande supermammig medans andra är lika nöjd med pappa.

Är så glad att vi kunde vara lediga så länge tillsammans, hade blivit väldigt ensamt annars i och med pandemin. Vi levde i vår lilla bubbla på gården och behövde inte känna någon stress över att lillebror sov väldigt lite nattetid eftersom vi kunde bytas av och ingen skulle iväg och jobba. Storebror hade fyllt 1 några veckor innan brorsan föddes. Och de har så roligt med varandra nu när de kan prata med varandra.

Inga direkta tips på hur man förbereder ett sådant litet barn, utan tänker mer att man får förbereda sig själv så gott det går och inkludera barnet när bebis sen är ute. Vi upplevde aldrig någon svartsjuka utan det var som han alltid funnits med. Stort lycka till

 

[Voeux]

Vår äldsta var 13 månader när lillebror föddes.
Man pratar ju om det, bebisen i magen, syskon och sådär men ja, det är såklart oerhört svårt (nära omöjligt) att förbereda en så liten på samma sätt. Skulle säga att det snarare är att man får ta det som det kommer när bebis väl är ute. Kanske mer förbereda sej som förälder på olika scenarion.
Det gjorde inte jag..

Storebror var van vid att sova hos sin morfar som träning inför födseln och det var inga problem.
När pappan hämtade honom där var det heller inga konstigheter. Allt var ju hitintills helt som vanligt för storebror.

Men

Spoiler: Vet inte om detta kan vara väldigt känslomässigt känsligt så ville göra det valbart läsbart. Men här är min berättelse och min upplevelse om hur det blev för oss:

när de hälsade på på sjukhuset vägrade storebror titta på mej, vara med mej eller alls vara nära mej. Allt var ju superkonstigt för en så liten människa.
Det var h j ä r t s l i t a n d e!
Han hade inga problem med lillebror egentligen utan med.. mej..?
Jag var på helt fel plats, allt var helt fel, ingen hemvan trygg miljö osvosv. En av hans absolut tryggaste var ju såklart jag, och det var jag inte just då. Herregud så jag grät ensam där med lillebror på vårat rum när de lämnat. Hade absolut inte väntat mej det!

Blev kvar på sjukhuset en hel vecka dessutom och jag hade en sån oerhörd ångest.

Några dagar hemma gick och sen var allt lyckligtvis som vanligt.
Bröderna är verkligen tajta.
Men de första dagarna var verkligen omtumlande, för mej mest..

Vet inte vad vi skulle gjort annorlunda, mer än som vi gjorde. Ta det lugnt, vara lite kall, vara som vanligt och så vänta ut oss, och såklart ägna storebror extra uppmärksamhet och egentid med båda föräldrarna.
Vi samsov innan och storebror fortsatte samsova tex. Lillebror fick egen säng bredvid från början (vilket passade alla).
Barnen anpassade sej till varandra och storebror till lillebror väldigt väldigt snabbt.

Men vi ruckade lite på världen där ett tag.

Kanske mest min värld då
Storebror var ju bara ett år och en är rätt mycket känsligare 'efter barn' än vad man var 'före barn' och de täta graviditeterna och hormonerna och allt möjligt

Har inte hunnit läsa de andra svaren men kan berätta hur det var för oss. Storebror hade sovit intill mig och kunde bara nattas av mig, så en månad innan bf åkte spjälsängen fram och vi tänkte börja vänja honom mer vid att pappa nattar. Samma kväll som vi lagt honom där för första gången så gick vattnet när jag gick och la mig

Lillebror var alltså en månad tidig och vi fick stanna några nätter på neo. Det gick bra för pappan att natta när jag inte var hemma. De hälsade på och han fick klappa bebis.

När vi kom hem ville han dock hellre va hos sin mormor än mig, det tog otroligt hårt då jag saknat ihjäl mig efter honom. Det gav sig efter några dagar eller så, och pappan tog f-ledigt 6 månader. Jag la allt krut på storebror och pappan fick bonda mer med bebis. Det har hängt i sedan dess, (de är snart 4 och 3), äldsta är fortfarande supermammig medans andra är lika nöjd med pappa.

Är så glad att vi kunde vara lediga så länge tillsammans, hade blivit väldigt ensamt annars i och med pandemin. Vi levde i vår lilla bubbla på gården och behövde inte känna någon stress över att lillebror sov väldigt lite nattetid eftersom vi kunde bytas av och ingen skulle iväg och jobba. Storebror hade fyllt 1 några veckor innan brorsan föddes. Och de har så roligt med varandra nu när de kan prata med varandra.

Inga direkta tips på hur man förbereder ett sådant litet barn, utan tänker mer att man får förbereda sig själv så gott det går och inkludera barnet när bebis sen är ute. Vi upplevde aldrig någon svartsjuka utan det var som han alltid funnits med. Stort lycka till

Det kanske är jag som förälder helt enkelt som behöver förbereda mig mest av alla

Vi har haft lite "tur" med Ebba på så vis att hon inte har varit så kruxig med vilken förälder som gjort vad. Vi båda har varit iväg på resor/övernattningar under hennes första år och hon har inte verkat så brydd över vem av oss som haft henne. När jag var föräldraledig var det alltid maken som gjorde nattningen, och nu när han är ledig så är det jag. Hon har dock haft vissa dagar när hon varit lite extra pappig på sistone. Det blev väl en omställning när jag började jobba, så när hon har blivit ledsen över något på kvällen sen så vill hon ha tröst av pappa. Samtidigt som hon kan bli väldigt klängig på mig precis när jag kommer hem från jobbet om hon är på bättre humör.

Det som känns lite tufft är att eftersom vi får kejsarsnitt så kommer vi vara kvar på BB sannolikt två nätter. Hon har sovit hos sin mormor några gånger och det går alltid jättebra, hon har en till övernattning planerad där nu i mars. Men två hela dygn känns som lång tid utan någon av oss föräldrar. Jag har funderat på om maken kan få åka till henne efter en natt, samtidigt kom jag inte ur sängen på 24 h efter senaste snittet så jag tvivlar på att jag kommer kunna ta hand om nyfödd själv. Men jag ska se om möjligheten finns att maken kan få åka hem och min mamma kan få komma in sista dygnet. Får fundera lite.

Överlag så tänker jag att så länge Ebba är trygg spelar det ingen roll vilken vuxen hon är med. Om hon inte vill ha mig utan vill va med sin pappa så är jag glad över att hon åtminstone vill det. Eller tvärtom. Eller sin mormor. Resten går över när det får lägga sig lite, jag vet att hon har en stark anknytning till oss alla. Huvudsaken är att hon aldrig upplever sig som ensam om hon blir ledsen

 

[Eloise]

Det kanske är jag som förälder helt enkelt som behöver förbereda mig mest av alla

Vi har haft lite "tur" med Ebba på så vis att hon inte har varit så kruxig med vilken förälder som gjort vad. Vi båda har varit iväg på resor/övernattningar under hennes första år och hon har inte verkat så brydd över vem av oss som haft henne. När jag var föräldraledig var det alltid maken som gjorde nattningen, och nu när han är ledig så är det jag. Hon har dock haft vissa dagar när hon varit lite extra pappig på sistone. Det blev väl en omställning när jag började jobba, så när hon har blivit ledsen över något på kvällen sen så vill hon ha tröst av pappa. Samtidigt som hon kan bli väldigt klängig på mig precis när jag kommer hem från jobbet om hon är på bättre humör.

Det som känns lite tufft är att eftersom vi får kejsarsnitt så kommer vi vara kvar på BB sannolikt två nätter. Hon har sovit hos sin mormor några gånger och det går alltid jättebra, hon har en till övernattning planerad där nu i mars. Men två hela dygn känns som lång tid utan någon av oss föräldrar. Jag har funderat på om maken kan få åka till henne efter en natt, samtidigt kom jag inte ur sängen på 24 h efter senaste snittet så jag tvivlar på att jag kommer kunna ta hand om nyfödd själv. Men jag ska se om möjligheten finns att maken kan få åka hem och min mamma kan få komma in sista dygnet. Får fundera lite.

Överlag så tänker jag att så länge Ebba är trygg spelar det ingen roll vilken vuxen hon är med. Om hon inte vill ha mig utan vill va med sin pappa så är jag glad över att hon åtminstone vill det. Eller tvärtom. Eller sin mormor. Resten går över när det får lägga sig lite, jag vet att hon har en stark anknytning till oss alla. Huvudsaken är att hon aldrig upplever sig som ensam om hon blir ledsen

När vår lillasyster kom var storebror 18 månader. Han sov hos mormor och morfar ensam en natt då min man var med mig och bebis efter snittet.
Natt två sov han hemma med min man/pappa.
Jag var då inte längre själv på rummet på BB så min man fick inte stanna även om vi själva också tänkt han skulle åka hem till storebror.
Jag har mått fint efter mina två snitt och varit ganska mobil direkt, så för oss kändes det tryggt att han skulle åka efter första dygnet ihop.

Vi hade förberett och läst böcker om att få syskon men han kastade ändå bollar till lillasyster och sa ”vov vov” ganska länge

 

[TinyWiny]

Det kanske är jag som förälder helt enkelt som behöver förbereda mig mest av alla

Vi har haft lite "tur" med Ebba på så vis att hon inte har varit så kruxig med vilken förälder som gjort vad. Vi båda har varit iväg på resor/övernattningar under hennes första år och hon har inte verkat så brydd över vem av oss som haft henne. När jag var föräldraledig var det alltid maken som gjorde nattningen, och nu när han är ledig så är det jag. Hon har dock haft vissa dagar när hon varit lite extra pappig på sistone. Det blev väl en omställning när jag började jobba, så när hon har blivit ledsen över något på kvällen sen så vill hon ha tröst av pappa. Samtidigt som hon kan bli väldigt klängig på mig precis när jag kommer hem från jobbet om hon är på bättre humör.

Det som känns lite tufft är att eftersom vi får kejsarsnitt så kommer vi vara kvar på BB sannolikt två nätter. Hon har sovit hos sin mormor några gånger och det går alltid jättebra, hon har en till övernattning planerad där nu i mars. Men två hela dygn känns som lång tid utan någon av oss föräldrar. Jag har funderat på om maken kan få åka till henne efter en natt, samtidigt kom jag inte ur sängen på 24 h efter senaste snittet så jag tvivlar på att jag kommer kunna ta hand om nyfödd själv. Men jag ska se om möjligheten finns att maken kan få åka hem och min mamma kan få komma in sista dygnet. Får fundera lite.

Överlag så tänker jag att så länge Ebba är trygg spelar det ingen roll vilken vuxen hon är med. Om hon inte vill ha mig utan vill va med sin pappa så är jag glad över att hon åtminstone vill det. Eller tvärtom. Eller sin mormor. Resten går över när det får lägga sig lite, jag vet att hon har en stark anknytning till oss alla. Huvudsaken är att hon aldrig upplever sig som ensam om hon blir ledsen

Om det skulle bli som efter förra snittet får du helt enkelt kräva att personalen hjälper dig. De är ju där för din skull. Det behöver inte heller bli som förra gången. Alla snitt innebär inte att man mår så dåligt som du gjorde utan ibland fungerar det riktigt bra och även om man kanske inte har lust med ett aerobicpass så kan det fungera att plocka upp bebis i famnen, byta blöja och lite sådär smått iallafall. Planera för det värsta, peppa dig själv med att det är okej att be personalen om hjälp, och, hoppas på det bästa