Förhållanden som inte startade med blixtförälskelse

Mina relationer har alltid börjat med en varm vänskap oss i mellan och när jag stötte på begreppet Demisexuell/romantisk så gick det upp ett ljus för mig varför jag aldrig känner en fysisk attraktion eller förälskelse förens jag lärt känna personen i fråga väldigt väl och vi delar ett intimt och starkt band.

Så med hälp av bilden nedan så betyder det att jag får squishes som ibland har fortsatt att bara kännas platoniska, men en del har jag utvecklat en romantisk attraktion för och andra en fysisk och en del både ock.

Personligen känner jag att man ofta hänger upp sig på att kärlek och attraktion måste se ut på ett sätt för vara Kärlek med stort k.
Själv trodde i många år att det måste vara nåt fel på mig som aldrig blev blixtförälskad eller sexuellt attraherad som andra verkade kunna bli på en gång när de träffat någon.

12088181_937372496301708_7347003663105085362_n.jpg
 
Jag föredrar att det går sakta och ökar ökar ökar, blixtförälskelse är enligt mig bara kåtslag och bäst att undvika... Usch :rofl::wtf:

Jag tycker det är jättehäftigt att efter 12,5 år ihop med min man kärleken liksom fortfarande ökar.

Så våga se hur det utvecklas :)
 
Mina relationer har startat med blixtförälskelser
Jag har alldeles för lite tålamod att gå och vänta på att något ska hända
Jag har haft någon sån relation, där jag tänkte att "känslorna växer fram"....den blev bara tråkigare och tråkigare....Visst tyckte jag om killen som människa, men det va allt, ingen förälskelse infann sig...
 
Min pojkvän var min bästa vän i tio år innan jag fattade att det var honom jag älskade. Nu har jag det bästa förhållande jag nånsin haft.
Så nej, det behöver inte börja med blixtförälskelse. Det bästa med det här är ju att jag blir mer och mer kär i honom varje dag ;)

Men typ alla andra fattade det lite tidigare än ni själva gjorde :angel:.

:love::love:
 
Jag tror inte att man ska räkna med att kärlek är som i Hollywoodfilmer. Löjlig grej att skriva kanske, men jag tycker mig märka att många tycker att det känns väldigt oväntat att kärlek kan vara något annat än en stormande nyförälskelse. En vän gjorde rent av slut för att han hade tappat det där nyförälskelsepirret, som väl alla tappar efter några år..? Det gäller att ha realistiska förväntningar tror jag.

Själv var jag singel fram till 25 års-åldern. Jag hade så mycket kul för mig och så mycket vänner och allt att jag aldrig reflekterade över att jag var singel. Jag trivdes med det livet och sökte aldrig något annat. Jag blir irriterad över den där bilden att kärlek är något som ska slå ner som en blixt och drabba människor när de minst anar det. Jag har inte alls den erfarenheten. Faktum är att jag tror att man aktivt måste söka, eller åtminstone vara öppen för att hitta någon. Det var inte jag. Jag uppfattade inte ens när killkompisar började visa intresse. Jag tänkte att vi var kompisar liksom. Det fanns inte i min värld att man kunde ragga, dejta..

En dag tänkte jag "mitt liv är perfekt och om jag inte gör något aktivt så kan det rulla på såhär tills jag är gammal, vill jag det?" och då insåg jag att jag kanske ville testa förhållande ändå. Men då visste jag ju inte alls hur det skulle gå till. Hur vet man ens vem som är singel? Hur visar man intresse? Jag hade ingen aning. Jag hade aldrig träffat andra på det sättet förut. Jag hade levt mycket uteliv liksom, men aldrig haft intresse av en seriös relation. Jag hade ingen bild av hur man alls inleder ett seriöst förhållande.. Så.. jag testade nätdejting. En bekant visade sig finnas på samma sida, vi träffades och hade hur mycket som helst att säga varandra. Jag vet inte om det var "kärlek vid första ögonkastet", men lite grand kändes det väl så. Men det var väl kanske för att vi båda var intresserade av och öppna för att träffa någon och redan hade passerat det stadiet när man konstaterar det för sig själva. Nu har vi varit ihop i 4 år. Älskar honom. Hade jag inte bestämt mig för att testa att dejta så hade jag varit singel fortfarande. Jag hade inte förmågan att bli kär förrän jag bestämde mig för att försöka.
 
Detta med att finna den rätta, hur vet man liksom? Jag är 32 och har inget direkt långvarigt förhållande bakom mig. Hade en kille för några år sen, vi var tillsammans med jag var aldrig kär. Och när jag tänker efter så var det nog länge sen jag var kär, förtjust ja, men kär har jag svårt för att bli.
I alla fall, tycker jag hela tiden hör om folk som träffar någon och många säger att de blev blixtförälskad på en gång och man vet när man hittat rätt jadijadijadi. Är det någon här som har pojkvän, sambo, man, där det faktiskt inte var helt självklart på en gång? Känslor som växte fram?

För att göra det kort, för ett år sen var jag på date med en kille två ggr, det blev inget för jag såg bara det negativa, han var inte tillräckligt intressant och det fanns en annan framför ögonen just då. Nu ett år senare hörde han av sig igen, vi har inte setts på denna tiden och jag tänkte att varför inte ge honom en chans. Han är snygg, snäll och ingen som springer på krogen och raggar på allt och alla. Han är lite motsats till de jag dragits till innan, dvs de som säger att de inte vill ha förhållande, bara vill ligga och utnyttja mig. Jag har som sagt gett honom en chans, vi har ätit middag ihop, sällskapat i bil till jobb, rumlat runt i sänghalmen (:angel: fantastiskt bra) och sms:ar dagligen. Jag är absolut intresserad (i början var jag knappt intresserad men det har vänt) men känner ingen pang förälskelse. Hur gör man då, fortsätter man ses? Kan det va så att känslorna kommer när jag vågar släppa garden för att inte bli sårad? Eller är det bara så att blir man kär så vet man det på en gång, som på film?
Jag vet såklart att bara jag kan svara på frågan och självklart är det olika. Jag skulle gärna vilja höra från er där det inte alltid varit så självklart att bli tillsammans i början. Och gärna tips till en som har en jäkla Berlinmur fram till hjärtat :crazy:
(Ursäkta stavfel och kass meningsbyggnad, blir inge bra på ipaden..)
Min upplevelse är att när det är rätt så behöver det inte alls komma blixtar.
Det bara liksom känns som att allt faller på plats. som när man nöjt lägger den sista pusselbiten och den bara glider på plats.

Mvh //Flumflum :p
 
Detta med att finna den rätta, hur vet man liksom? Jag är 32 och har inget direkt långvarigt förhållande bakom mig. Hade en kille för några år sen, vi var tillsammans med jag var aldrig kär. Och när jag tänker efter så var det nog länge sen jag var kär, förtjust ja, men kär har jag svårt för att bli.
I alla fall, tycker jag hela tiden hör om folk som träffar någon och många säger att de blev blixtförälskad på en gång och man vet när man hittat rätt jadijadijadi. Är det någon här som har pojkvän, sambo, man, där det faktiskt inte var helt självklart på en gång? Känslor som växte fram?

För att göra det kort, för ett år sen var jag på date med en kille två ggr, det blev inget för jag såg bara det negativa, han var inte tillräckligt intressant och det fanns en annan framför ögonen just då. Nu ett år senare hörde han av sig igen, vi har inte setts på denna tiden och jag tänkte att varför inte ge honom en chans. Han är snygg, snäll och ingen som springer på krogen och raggar på allt och alla. Han är lite motsats till de jag dragits till innan, dvs de som säger att de inte vill ha förhållande, bara vill ligga och utnyttja mig. Jag har som sagt gett honom en chans, vi har ätit middag ihop, sällskapat i bil till jobb, rumlat runt i sänghalmen (:angel: fantastiskt bra) och sms:ar dagligen. Jag är absolut intresserad (i början var jag knappt intresserad men det har vänt) men känner ingen pang förälskelse. Hur gör man då, fortsätter man ses? Kan det va så att känslorna kommer när jag vågar släppa garden för att inte bli sårad? Eller är det bara så att blir man kär så vet man det på en gång, som på film?
Jag vet såklart att bara jag kan svara på frågan och självklart är det olika. Jag skulle gärna vilja höra från er där det inte alltid varit så självklart att bli tillsammans i början. Och gärna tips till en som har en jäkla Berlinmur fram till hjärtat :crazy:
(Ursäkta stavfel och kass meningsbyggnad, blir inge bra på ipaden..)


Måste det gå så himla fort då?

Jag kan inte hetsa fram något heller. Har aldrig varit med om att bli blixtförälskad bara vid åsynen av någon. Jag behöver tänka över saker och processa. Växte ihop med min förra sambo genom hästintresse och praktiska saker där vi umgicks naturligt, det var ingen amorblixt utan ytterst pragmatiskt. Sedan efter hand som du umgås med någon så märker du ju om du saknar personen när den inte är där, eller om du tänker på personen även i andra sammanhang.

Tycker du att det är socialt roligt/intressant att möta personen så fortsätt med det då. Att ni möts och gör saker tillsammans är ju inte några självklara steg emot giftermål, gemensam villa, och fyra barn. ;)

Kärlek och kåthet behöver inte vara samma sak heller som någon skrev.
 
Kan det va så att känslorna kommer när jag vågar släppa garden för att inte bli sårad? Eller är det bara så att blir man kär så vet man det på en gång, som på film?
Känslorna kan komma hur som helst och när som helst.
Vid de mest märkliga tillfällen kan de blossa upp med de mest otippade föremål för känslorna.
 
Det kanske kan verka tråkigt för någon, men för mig är det fantastiskt, så det är ju högst individuellt vad en vill känna och hur en känner.

Jag håller med, både i ovanstående och resten.

När jag träffade maken var det till att börja med utan några romantiska planer även om det fanns underliggande till viss del.

Men vi fortsatte träffas för att vi hade så förbaskat roligt tillsammans, jättebra kompisar men med en twist. Sedan kom romantiken (men inte i den traditionella smöriga formen), och för mig är det detta material ett livslångt förhållande måste bygga på. Respekt, kamratskap och ömhet. Men inte på ett moderligt plan.
 
Jag började min relationsbana i tonåren med att träffa en idiot à "slänga in mig i bokhyllor-stilen" och hota med att ta livet av sig om jag skulle göra slut. Vi var inte speciellt gamla då men med tanke på vilka tendenser han visade redan då så kan jag anta att han inte är så trevlig att ha som partner nu heller. Det var ett väldigt emotionellt och kaotiskt förhållande på många plan och jag är mer den objektiva typen.
Efter den något tråkiga starten så bestämde jag mig för att vara väldigt egoistisk i mitt val av partner. Jag är värd det bästa och kan du inte erbjuda det så kan du dra, typ.

Mitt första seriösa förhållande efter den historien var med en fantastiskt snäll kille. Där var det i princip blixtförälskelse och han var den stora kärleken. Vi hade en underbar relation i 2 år men sen gick vi skilda vägar.

Min nuvarande partner var ett högst medvetet val långt innan han själv förstod vad som var på väg att ske.:devil: Där var det mer en kalkylerad avvägning från min sida för han verkade passa mig i många avseenden. Vi är fortfarande ihop och iaf jag är mer nöjd än nånsin, trots att det inte handlade om nån blixtförälskelse.

Summa summarum: Kärlek kan nog uppstå pp många sätt men så länge den känns bra så är den förmodligen det.
 
Senast ändrad:

Liknande trådar

Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 298
Senast: Whoever
·
Hemmet Lägenheten ovanför mig har fått nya boende. Vet att jag tidigare har skrivit om mitt lyhörda hus och att det hörs särskilt mycket från...
12 13 14
Svar
272
· Visningar
22 738
Relationer För en vecka sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Har med min tidigare partner gått igenom en barnlöshetsutredning där läkarna...
2 3
Svar
57
· Visningar
11 469
Senast: Nixehen
·
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
19 027
Senast: jemeni
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Vikten av unghästbete
Tillbaka
Upp