Det är en hårfin balans när man pratar med barn och svåra saker, ex döden.
Barn behöver inga utförliga detaljer utan mera korta och sakliga svar. Jag tycker som flera att du kämpar på bra genom att ge svar till barnen, men berättar man ex om att döda eldas upp i ugnar, så blir det ju väldigt personligt hur barnet ser framför sig hur det går till i sin inre bild.
Barn har svårt att visualisera som vuxna, ex som Tryggs barn med kycklingnäbbarna.
Just det där svaret var lite tufft att ge. Han frågade och jag funderade på hur jag skulle svara. Jag tyckte inte att jag kunde ljuga för honom heller och att leda bort frågan skulle han snabbt uppfatta och fortsätta fråga den ändå. Så då tänkte jag att det är ju så man gör med döda, och det var så pappa ville ha det. Varför då dölja det? Det verkar i alal fall inte ha väckt några större problem, som tur är! 
Du och dina barn har gjort en lång resa sedan Sonny dog, men jag tror trots allt att det är bra att fortsätta prata om det känslomässiga, och bekräfta den känsla man tror dom kan få när man pratar om döden.
Jodå, det pratar vi också om. denna gången kändes det rätt skönt att han valde det här ämnet, känslorna är så jobbiga att prata om. Jag har så svårt att prata om honom naturligt.
Personligen tycker jag som du vet, inte att döden eller döda är häftiga, utan det skrämmer mig att förlora. Hur man förmedlar abstrakta saker och händelser är ju helt utifrån en själv som förälder.
Jag vet, jag tycker också att döden är hemsk, att förlora någon, den biten. Men döda personer är i mitt tycke intressanta. Att kroppen fungerar på ett visst sätt när man lever och på ett annat sätt när man dör.
Filmen Lejonkungen är helt fenomenal när det gäller döden.
Den påvisar sorgen med att någon dör, kretsloppet och filosofiska funderingar om vart man kommer när man dör.
Även om barnen sett den många gånger så kan möjligen Erik se den med anda ögon nu när han har sådan här funderingar.
Han är inte så förtjust i den filmen faktiskt. Vet inte varför för jag gillar den.
Jag minns hur vi pratade om döden när sonen var liten, hur hjärtat slutar slå och hur man slutar andas och vad som händer med kroppen. Farmor dog när sonen var 4 år, och han fick vara med och ta farväl fast hon var död och titta på henne när hon inte levde.
Det fick pojkarna också med deras farfar, det var året innan Sonny dog. Men de fick inte se sonny dock.
Jag tänker så här, det finns väl inget rätt eller fel, man gör så gott man kan, och ofta är det tillräckligt bra.
