Hej
Är mamma till en 4 åring som just nu står under utredning för av Autistiska drag eller Asperger.
Just nu jobbar jag 76% men bara kortare pass vilket innebär att jag jobbar lika många dagar som en heltidsanställd (inget jag i nuläget kan ändra på, jag trivs med mitt jobb och varken kan eller vill byta)
Jag jobbar antingen 7-15 eller 15-21:30
Har kontakt med en barnpsykolog som anser att det är supervitkigt att jag ändrar mina arbetstider så det blir striktare rutiner, jag själv märker inte att sonen far illa av dessa tider (är ledig 2 helger i mån och ibland vardagar)
han är enormt verbal och frågar hur morgondagen skall se ut annars förbereder jag honom på hur det kommer att bli "imorgon blir det förskola en liten stund sedan hämtar **** (sambon) eller så blir det lång dag och jag hämtar eller så är det "hemmadag", vilket han köper, ingen förvirring hos honom.
Sonen älskar sina hemmadagar, att bara "få vara" och ha en lugn dag med mig, oftast går vi ut, pysslar, ritar eller träffar någon kompis.
Nu har dagis och barnpsykologen gått ihop och anser att han MÅSTE vara på förskolan VARJE DAG även om jag inte jobbar för att han skall jobba med den sociala biten, att detta sedan är de enda dagarna vi har ihop eller att vi träffar hans kompisar spelar ingen roll utan minst 5 timmar på förskolan varje dag så även de dagar jag börjar 15:00 och lämnar klockan 14:00 skall han alltså gå längre enligt dem.
Sonen är även hos sin pappa varannan helg, och detta är visst inga problem, eftersom jag ju jobbar en helg i månaden då han är hemma blir det enbart 2 st hela dagar i månaden jag har honom.
Kan det verkligen vara rätt?
Är det bättre för sonen att vara på förskolan mer och umgås med mig så lite?
Känner mig som en usel förälder, då han redan från 1 årsåldern haft lite problem i kommunikationen med andra barn och de ville redan då att han skulle gå varje dag, klagade på att sonen inte fick ut något av att vara med mig, på den tiden umgicks vi inte så mycket med andra barn utan lekte oftast själva eller träffade mina kompisar, gick skogspromenader, pysslade, samlade kottar och sånt man gör med 1 åringar, men enligt förskolan dög inte det.
Vad tycker ni?
Kan dessutom tillägga att jag inte har körtkort så för mig blir det väldigt jobbigt att lämna sonen till förskolan tidigare, gå hem några timmar och sedan gå till jobbet de dagar jag jobbar kväll.
Har föreslagit att han kanske kan komma in till förskolan en extradag då jag vid några tillfällen är ledig 3 vardagar i rad dvs att han kommer mittendagen, men det var för lite.
Är det så illa för ett barn att vara med sin förälder?
Tårarna bara rinner när jag skriver detta, det är tydligen helt ok att han är med sin pappa eftersom pappans sambo har barn men inte vi, medan det är bättre för sonen att vara på förskola.
kan även säga att de hela dagar han har med mig utan krav så att säga är sonen oftast lugnare på, han gillar dessa dagar utan att flänga iväg och fungerar oftast bättre då (utan stress)
Känns så ruttet bara, inte ens att vi umgås med hans kompisar på hemmplan duger för vi är ju inte utbildade (sedan att jag jobbar på psyk och har hand om både Autister och de med Asperger samt har en lång utbildning bakom mig spelar ingen roll, jag vet inget alls säger barnpsykologen som inte ens vill säga till mig var hon ser den ev diagnosen hos sonen)
Vågar jag sätta mig emot deras beslut och lita på min magkänsla? Att det inte är farligt för sonen att vara hemma med mig kanske 2 heldagar i veckan?
Eller skadar det honom så mycket att inte få vara i deras pedagogiska verksamhet de dagarna?
Är mamma till en 4 åring som just nu står under utredning för av Autistiska drag eller Asperger.
Just nu jobbar jag 76% men bara kortare pass vilket innebär att jag jobbar lika många dagar som en heltidsanställd (inget jag i nuläget kan ändra på, jag trivs med mitt jobb och varken kan eller vill byta)
Jag jobbar antingen 7-15 eller 15-21:30
Har kontakt med en barnpsykolog som anser att det är supervitkigt att jag ändrar mina arbetstider så det blir striktare rutiner, jag själv märker inte att sonen far illa av dessa tider (är ledig 2 helger i mån och ibland vardagar)
han är enormt verbal och frågar hur morgondagen skall se ut annars förbereder jag honom på hur det kommer att bli "imorgon blir det förskola en liten stund sedan hämtar **** (sambon) eller så blir det lång dag och jag hämtar eller så är det "hemmadag", vilket han köper, ingen förvirring hos honom.
Sonen älskar sina hemmadagar, att bara "få vara" och ha en lugn dag med mig, oftast går vi ut, pysslar, ritar eller träffar någon kompis.
Nu har dagis och barnpsykologen gått ihop och anser att han MÅSTE vara på förskolan VARJE DAG även om jag inte jobbar för att han skall jobba med den sociala biten, att detta sedan är de enda dagarna vi har ihop eller att vi träffar hans kompisar spelar ingen roll utan minst 5 timmar på förskolan varje dag så även de dagar jag börjar 15:00 och lämnar klockan 14:00 skall han alltså gå längre enligt dem.
Sonen är även hos sin pappa varannan helg, och detta är visst inga problem, eftersom jag ju jobbar en helg i månaden då han är hemma blir det enbart 2 st hela dagar i månaden jag har honom.
Kan det verkligen vara rätt?
Är det bättre för sonen att vara på förskolan mer och umgås med mig så lite?
Känner mig som en usel förälder, då han redan från 1 årsåldern haft lite problem i kommunikationen med andra barn och de ville redan då att han skulle gå varje dag, klagade på att sonen inte fick ut något av att vara med mig, på den tiden umgicks vi inte så mycket med andra barn utan lekte oftast själva eller träffade mina kompisar, gick skogspromenader, pysslade, samlade kottar och sånt man gör med 1 åringar, men enligt förskolan dög inte det.
Vad tycker ni?
Kan dessutom tillägga att jag inte har körtkort så för mig blir det väldigt jobbigt att lämna sonen till förskolan tidigare, gå hem några timmar och sedan gå till jobbet de dagar jag jobbar kväll.
Har föreslagit att han kanske kan komma in till förskolan en extradag då jag vid några tillfällen är ledig 3 vardagar i rad dvs att han kommer mittendagen, men det var för lite.
Är det så illa för ett barn att vara med sin förälder?
Tårarna bara rinner när jag skriver detta, det är tydligen helt ok att han är med sin pappa eftersom pappans sambo har barn men inte vi, medan det är bättre för sonen att vara på förskola.
kan även säga att de hela dagar han har med mig utan krav så att säga är sonen oftast lugnare på, han gillar dessa dagar utan att flänga iväg och fungerar oftast bättre då (utan stress)
Känns så ruttet bara, inte ens att vi umgås med hans kompisar på hemmplan duger för vi är ju inte utbildade (sedan att jag jobbar på psyk och har hand om både Autister och de med Asperger samt har en lång utbildning bakom mig spelar ingen roll, jag vet inget alls säger barnpsykologen som inte ens vill säga till mig var hon ser den ev diagnosen hos sonen)
Vågar jag sätta mig emot deras beslut och lita på min magkänsla? Att det inte är farligt för sonen att vara hemma med mig kanske 2 heldagar i veckan?
Eller skadar det honom så mycket att inte få vara i deras pedagogiska verksamhet de dagarna?
Jag förstår dock förskolans resonemang om att han ska vara med varje dag. Det kan också vara bra för dessa barn att "intensivtränas" (KAN, alltså, det finns inget som säger att det ÄR så)
