Bukefalos 28 år!

Förtvivlan....

SandraM

Trådstartare
Ja, jag vet inte riktigt vad jag känner men allt börjar bara bli jobbigt nu. Bobby har ju som många vet problem med sina tassar, och han blir allt mer rädd om dom och jag får inte fixa dom på det sätt som det behövs.

Han är ju konstant halt på grund av detta. Jag köpte skor, men nu får jag knappt på han dom heller. Han morrar och vill inte ha dom på sig...

Han har ju även problem med att han läcker urin, det blev en aning bättre då vi kastrerade (kemiskt). Men nu droppar det som innan igen. Kommer det folk så blir det pölar... Han är ultraljudad men man hittar inget fel, varför han skulle läcka som han gör. Jag har ju en son på 1,5 år som springer runt i alla detta sen..

Det är bara en känsla av hopplöshet och att det aldrig kommer bli bra (vilket det heller inte kommer bli troligen). Vet inte vad jag vill med tråden, men hur hade ni ställt er till allt detta?? Allt är så himla jobbigt och jag vet inte vad jag ska ta mig till :(
 
Sv: Förtvivlan....

Hur påverkar detta hans allmänna livskvalité?

Det är skitjobbigt att leva med en "handikappad" hund, det tar massor av energi. Om hunden dessutom har ett mycket begränsat liv så tycker inte jag att det är konstigt om man funderar över alternativen:(

Jag vet, står själv i en prövoperiod med en ung hund som har fått sitt liv begränsat. Blir han frustrerad av det så blir det nog sista sprutan :(
 
Sv: Förtvivlan....

Jag tror du får fundera över hur hunden påverkas av allting. Har han ett fullgott liv?

Och en annan viktig aspekt som du inte får glömma är om DU begränsas på pass mycket att det påverkar dig negativt. Du ska inte behöva känna ständig oro och tycka det är "jobbigt" att ha hund, det mår ingen av er bra av.

Jag hade funderat igenom ordentligt, om det finns något man kan göra för att förbättra hans liv eller om det kanske vore det humanaste mot hunden att vandra vidare.

Att du inte kan sköta tassarna som du borde är givetvis en starkt bidragande faktor till att åtminstone jag hade funderat på om det är ett bra liv för hunden. Jag skulle inte känna mig bekväm med att behöva bråka med hunden för den ska kunna leva någorlunda normalt.

Vill du kämpa för din hund skulle jag ta hjälp av en duktig tränare för att få bukt med era relationsproblem. När smärta är inblandat kan även en väldigt snäll hund bitas väldigt hårt om det vill sig illa.. Att han morrar behöver ju inte betyda smärta, men något får honom att reagera och troligtvis kommer det eskalera utan hjälp :(
 
Senast ändrad:
Sv: Förtvivlan....

Hur påverkar detta hans allmänna livskvalité?

Det är skitjobbigt att leva med en "handikappad" hund, det tar massor av energi. Om hunden dessutom har ett mycket begränsat liv så tycker inte jag att det är konstigt om man funderar över alternativen:(

Jag vet, står själv i en prövoperiod med en ung hund som har fått sitt liv begränsat. Blir han frustrerad av det så blir det nog sista sprutan :(

Så länge han kan gå på mjukt underlag kan han gå och må bra... Men jag kan ju inte alltid erbjuda honom det. Och nä, om han är 110% lycklig vet jag inte. Jag tycker han börjat dra sig undan lite när vi är inne. Han ligger gärna i sitt hörn fast han erbjuds att vara med oss.

Sen känner jag att hunden är bara 18 månader, ska han gå halt i kanske 10 år till eller kanske ännu längre?? Det känns så fel!! Men vi har kommit så långt på 1 år, men längre verkar vi inte komma längre... :(Sen att kanske få gå och trampa i kiss i 10 år till, och att han inte ska få hälsa på folk som kommer för att han kissar ner sig... Uff!! Djur är det härligaste och det jobbigaste man kan skaffa sig när man kommer till dessa situationer.
 
Sv: Förtvivlan....

Jag tror du får fundera över hur hunden påverkas av allting. Har han ett fullgott liv?

Och en annan viktig aspekt som du inte får glömma är om DU begränsas på pass mycket att det påverkar dig negativt. Du ska inte behöva känna ständig oro och tycka det är "jobbigt" att ha hund, det mår ingen av er bra av.

Jag hade funderat igenom ordentligt, om det finns något man kan göra för att förbättra hans liv eller om det kanske vore det humanaste mot hunden att vandra vidare.

Att du inte kan sköta tassarna som du borde är givetvis en starkt bidragande faktor till att åtminstone jag hade funderat på om det är ett bra liv för hunden. Jag skulle inte känna mig bekväm med att behöva bråka med hunden för den ska kunna leva någorlunda normalt.

Vill du kämpa för din hund skulle jag ta hjälp av en duktig tränare för att få bukt med era relationsproblem. När smärta är inblandat kan även en väldigt snäll hund bitas väldigt hårt om det vill sig illa.. Att han morrar behöver ju inte betyda smärta, men något får honom att reagera och troligtvis kommer det eskalera utan hjälp :(

Som jag svarade innan är jag inte säker på att han lever ett 110% glatt hundliv. Det är saker som gör att jag börjar tvivla på det nu. Jag måste fila tassarna ofta, varje dag om det är illa och man får ta ganska mycket för att det ska hjälpa och det är smärtsamt, så jag förstår att det börjar bli för mycket för honom.

Ända gångerna han svarat med frustration, el morr så är det vid uppenbar smärta, annars har han aldrig visat något sånt här. Så att han morrar vid skorna kan ju vara att även dom faktiskt kan trycka och göra ont?? Jag vet inte... Jag har hjälp, men just nu känner jag mig så tom i hur jag ska agera...
 
Sv: Förtvivlan....

Ush, vad jobbigt ni har det :( men jag tycker du tänker sunt och klokt. Är det verkligen rätt mot hunden och mot er att forsätta när ingen av er mår bra av det? Är det rätt mot honom att inte kunna leva ett riktigt hundliv? Det är inte heller rätt att behöva bråka för att kunna vårda honom. Det tär på relationen.

Styrkekram till dig och din vackra hund!
 
Sv: Förtvivlan....

Jag tycker du tänker sunt, du vill göra allt för din hund men inser samtidigt era begränsningar.

Han kan gå obehindrat när det är mjukt skriver du, kanske kan han då få en bra sommar där du har tid att fundera och utvärdera. Och samtidigt är det precis som du redan vet, inte humant att låta honom ha ont resten av sitt liv.

Jag är jättedålig på smärtlindring, men kanske finns det någon salva eller liknande som är "punktbedövande"? Ber om ursäkt om jag missat att du skrivit något om det.
 
Sv: Förtvivlan....

Jag håller med alla andra. Och jag vill ge dig en kram och säga att jag står i exakt samma vägskäl och känner mig förmodligen precis lika förtvivlad och ledsen som du. Åtminstone jag tänker inte på något annat än hunden och dess problem. Det jag ville med detta var att säga att du inte är ensam... Jag finns på PM om du vill ventilera! KRAM
 
Sv: Förtvivlan....

Jag tycker du tänker sunt, du vill göra allt för din hund men inser samtidigt era begränsningar.

Han kan gå obehindrat när det är mjukt skriver du, kanske kan han då få en bra sommar där du har tid att fundera och utvärdera. Och samtidigt är det precis som du redan vet, inte humant att låta honom ha ont resten av sitt liv.

Jag är jättedålig på smärtlindring, men kanske finns det någon salva eller liknande som är "punktbedövande"? Ber om ursäkt om jag missat att du skrivit något om det.

Jo, jag har funderat på att ge honom sommaren så vi kan känna efter och försöka det lilla extra och se vart vi hamnar. För nä, han ska inte behöva leva ett helt liv i smärta.

Han har gått på smärtstillande, men det hjälper inte heller. Han känner troligen av det ändå, då det växer som en "tagg" in i dynan.

908412_10151337802311927_898902615_n.jpg


Syns inte så himla bra, men den runda ringen är stenhård och man måste fila ner för att komma till mjukare material, men på någon dag så är den hård igen. Det är som en liktorn så den har ju som en rot el. "tagg" som växer i dynan. Han har det minst på 2 tar, ev. att man börjar se det även på en 3e.
 
Sv: Förtvivlan....

Jag tillhör dem som tycker att man inte i varje läge ska behandla sjukdomar och hålla djur vid liv. En hund som inte kan bli bra och som har begränsad livskvalitet, eller en ägare som får ta en stor konsekvens ekonomiskt eller tidsmässigt eller socialt pga hundens sjukdom, är tillräckliga skäl anser jag, för att fundera över när det är dags att säga stopp. Låt ingen anklaga dig för att du tar beslutet, om du kommer fram till att det är det bästa. Och anklaga inte dig själv.
 
Sv: Förtvivlan....

Jag tillhör dem som tycker att man inte i varje läge ska behandla sjukdomar och hålla djur vid liv. En hund som inte kan bli bra och som har begränsad livskvalitet, eller en ägare som får ta en stor konsekvens ekonomiskt eller tidsmässigt eller socialt pga hundens sjukdom, är tillräckliga skäl anser jag, för att fundera över när det är dags att säga stopp. Låt ingen anklaga dig för att du tar beslutet, om du kommer fram till att det är det bästa. Och anklaga inte dig själv.

Precis min åsikt med .... Men det är ändå så otroligt hemskt beslut att ta :cry:. Önskar att ingen skulle behöva ta det beslutet, särskilt inte med unga hundar

TS och Ravishing, lider med er :(.
 
Sv: Förtvivlan....

Jag tycker inte det verkar som om han har ett okej liv, och när det nu inte verkar gå att lösa inom den närmsta framtiden eller ens alls så finns det egentligen bara ett alternativ. Om han inte svarar på smärtstillande heller så kan du knappast vänta någon längre tid. En så ung hund ska vara full av liv och röra sig obehindrat.
 
Sv: Förtvivlan....

Jag tillhör dem som tycker att man inte i varje läge ska behandla sjukdomar och hålla djur vid liv. En hund som inte kan bli bra och som har begränsad livskvalitet, eller en ägare som får ta en stor konsekvens ekonomiskt eller tidsmässigt eller socialt pga hundens sjukdom, är tillräckliga skäl anser jag, för att fundera över när det är dags att säga stopp. Låt ingen anklaga dig för att du tar beslutet, om du kommer fram till att det är det bästa. Och anklaga inte dig själv.

Nä, jag vill ju inte heller behandla i "onödan" och att det aldrig kommer bli bra. Han kostar ex. tusenlappar i vet. kostnader under de året vi nu haft honom, och det börjar blå ohållbart. Det är väl just det där dåliga samvetet som ställer till det... Att man kanske har kunnat gjort något eller man kunde kanske ha hittat en lösning. Jag fick ju upp hoppet i vintras då han blev haltfri, men då var det även snö och såklart bättre för tassarna och det blir inte samma belastning.

Det känns som om det bara är jag som ska förbereda mig på vad som komma skall. Att ringa kenneln med detta besked blir ju inte heller roligt då han var speciell för dom då han är flaskmatad... Men, det finns väl inga andra vägar, ska bara komma dit :cry:
 
Sv: Förtvivlan....

Jag håller med. En äldre hund som ändå är lite nöjd kan få trampa ett tag. Men en ung hund som ska leva...

Jag tog det fruktansvärda beslutet en gång med en ung hund. Dagarna innan avlivningen fick hon följa med på en lång promenad och springa lös med andra hundar. Då insåg jag att det var första gången i livet hon fått springa och leka så och hade hennes dagar inte varit räknade hade hon förmodligen aldrig fått göra det heller. Hemskt.
 
Sv: Förtvivlan....

Jag tycker inte det verkar som om han har ett okej liv, och när det nu inte verkar gå att lösa inom den närmsta framtiden eller ens alls så finns det egentligen bara ett alternativ. Om han inte svarar på smärtstillande heller så kan du knappast vänta någon längre tid. En så ung hund ska vara full av liv och röra sig obehindrat.

Han motioneras i skog, strand eller busas med i trädgården där han kan röra sig obehindrat i dagsläget. Han leker med sin goldenkompis i deras trädgård utan problem. Där är han lycklig och han springer som vilken hund som helst. Jag drar inte ut han på promenader där jag inte vet att han faktiskt kan gå på mjukt underlag... Men man blir ju väldigt begränsad!

Jag vet inte om smärtstillandet inte hjälper eller om han går dåligt bara då han känner "taggen" i tassen utan att det egentligen gör ont. Som om vi skulle gå med en liten sten i skon som irriterar...
 
Sv: Förtvivlan....

Jag tillhör dem som tycker att man inte i varje läge ska behandla sjukdomar och hålla djur vid liv. En hund som inte kan bli bra och som har begränsad livskvalitet, eller en ägare som får ta en stor konsekvens ekonomiskt eller tidsmässigt eller socialt pga hundens sjukdom, är tillräckliga skäl anser jag, för att fundera över när det är dags att säga stopp. Låt ingen anklaga dig för att du tar beslutet, om du kommer fram till att det är det bästa. Och anklaga inte dig själv.

Du sätter verkligen ord på det jag känner. Så svårt att omsätta i praktiken dock :(. Jag känner att jag kapar TS tråd lite... Men det här blev nästan som terapi.
 
Sv: Förtvivlan....

Usch det är ingen lätt situation för dig.

Jag vill bara tipsa om att det finns en bedövningssalva man kan använda lokalt. Xylocain heter den och på människa ska man inte använda den på mer än max ett handflatestort område. Man smetar på salvan och låter den sitta 5-10 minuter, sen kan man torka eller tvätta bort den, den smärtstillande effekten finns kvar i alla fall. Förhoppningsvis kan detta minska smärtan när du filar och även när han går. Den finns på apoteket så du kan läsa om den på fass.se Hoppas detta kan underlätta tills du har tagit det tuffa beslutet.

För hur länge sedan blev han kemiskt kastrerad? Det måste man upprepa efter en viss tid. Hur länge beror på på vilket sätt han blivit kemiskt kastretad. Fråga veterinären.
 
Sv: Förtvivlan....

Usch det är ingen lätt situation för dig.

Jag vill bara tipsa om att det finns en bedövningssalva man kan använda lokalt. Xylocain heter den och på människa ska man inte använda den på mer än max ett handflatestort område. Man smetar på salvan och låter den sitta 5-10 minuter, sen kan man torka eller tvätta bort den, den smärtstillande effekten finns kvar i alla fall. Förhoppningsvis kan detta minska smärtan när du filar och även när han går. Den finns på apoteket så du kan läsa om den på fass.se Hoppas detta kan underlätta tills du har tagit det tuffa beslutet.

För hur länge sedan blev han kemiskt kastrerad? Det måste man upprepa efter en viss tid. Hur länge beror på på vilket sätt han blivit kemiskt kastretad. Fråga veterinären.

Han är kastrerad i Februari, så det är nyligen och skulle hålla i 6 månader. Han blev som sagt bättre men nu tycker jag han börjar droppa igen...
 
Sv: Förtvivlan....

Kl
Vilken mardröm. :(
Det finns ingen möjlighet att amputera den tå som är drabbad?

Jo, det är väl ett alternativ vi vart inne på. Vår första veterinär tyckte att det var den bästa förutsättningen för honom. Men hon slutade och näste veterinär skulle hellre vilja skära i dynan, vilket jag absolut inte vill. Då det finns undersökningar på Whippet att detta problemet antagligen kommer tillbaka om man bara skär, eller så kommer de flytta sig till andra tår då han kommer belasta annat. Vilket även kan hända vid en amputation!

Jag vill bara vara säker att det håller sig borta från de andra tårna eller inte blir värre. Det kan även vara så att det är den värsta tån som orsakar problem för de andra. Så ja, det är väl ett vågspel hur man ska göra. Men skulle en vet. ge bra förutsättningar för en amputation av tån så skulle jag absolut vara villig att försöka om han får ett bra liv av det!!
 

Liknande trådar

Hundhälsa Hej Min valp på 12 veckor som har varit någorlunda rumsren (ca 0-4 olyckor om dagen), säger alltid till eller så ser man när han behöver...
Svar
4
· Visningar
826
Hästvård Hej, har åter igen ett problem med hästen 🥹 (ska det aldrig ta slut!?) Efter att ha ägt min nuvarande häst i ett halvt år upptäcktes...
Svar
0
· Visningar
215
Hundhälsa En lång historia. Malinois hane på nu snart 2år som förra året i oktober fick svårt att gå på hårda underlag. Testade vila en vecka...
Svar
10
· Visningar
1 535
  • Låst
Övr. Hund Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan...
20 21 22
Svar
425
· Visningar
29 234
Senast: Snurrfian
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Valp 2025
  • Försäkring
  • Akvarietråden IV

Hästrelaterat

  • Insektsspray
  • Stora shoppingtråden II
  • Stripbete

Omröstningar

  • Stänger du toalettlocket?
Tillbaka
Upp