Bukefalos 28 år!

Förtvivlan....

Sv: Förtvivlan....

En ung hund som inte håller för ett normalt liv har inget liv... Och finns ingen ljusning i sikte så tycker jag du resonerar klokt.
Jag har själv tagit bort en tik på lite över 2 år, hon hade hd D och kraftiga benpålagringar runt om. Visst, hade hon fått nöja sig med koppelpromenader, sjukgymnastik, simning, kosttillskott och allsköns hittepå hade hon kanske fått leva något år till. Men det var inte det liv HON ville ha. Hon fick leva SITT liv (dvs leka, springa lös, träna) och när hon började visa tecken på att inte hålla längre fick hon somna in. Jag har inte ett smack dåligt samvete för det, tvärtom är det en tröst för mig så här i efterhand att veta att ja, hennes liv blev kanske kort - men jävlar i mig vad det blev GOTT...

Inte heller anser jag längre att det är värt att ruinera sig för en hund (eller annat djur). Vid två lägen i livet har jag stått med årslånga skulder att betala av efter att hunden/hästen ändå blivit avlivad. Det gör jag inte om. Självklart har jag dem försäkrade (ordentligt) och är beredd att betala om något händer, men gränsen för vad som är rimligt har helt klart flyttats. För mig spelar det i slutändan ingen roll hur pengar jag lade på djuret, det är inte viktigt, djurets livskvalitet är det enda som räknas. Enligt mig.
 
Sv: Förtvivlan....

Usch så tråkigt. Vi alla vet ju hur du har kämpat.

Jag tycker det låter som om han inte mår bra eller lever ett bra liv, tyvärr. Även om han inte visar smärta hela tiden vet man ju inte ifall han egentligen har ont hela tiden utan att visa det. Det är det som är så jobbigt med djur.

Jag hade nog gjort som du, och väntat tills hösten. Blir det inga radikala förändringar mot det bättre före det så hade jag nog avlivat.
 
Sv: Förtvivlan....

Men stackars er :( Vet precis hur jobbigt det är. Ska berätta lite om våran vovve som ju också har hältproblem.

Chico har sedan hyfsat tidig ålder (kanske 2 år) varit ovillig att gå i perioder, börjat lägga sig på promenader, rulla på gräs/grus och helt sonika sätta sig ner. Ofta har detta varit i samband med antingen regn eller värme och jag har helt enkelt tolkat det som att han inte tycker om busväder. Så jag har låtit honom hållas. Andra dagar när vädret varit bra kan han gå hur långt som helst, har hängt med på cykelturer och diverse vandringar.

Nångång runt tre års ålder förvärrades problemen och han började halta på ojämnt underlag som grus, skare på snön och liknande. Då började jag fatta att det kanske inte bara var envisheten utan vi tog oss till veterinär. Hon konstaterade att han markerade på ena frambenet och misstänkte artros i en tå, men några vidare utredningar gjordes inte. Han hade även svamp i tassarna, de var riktigt röda och fula och huden där var mycket känslig, förmodligen från allt slickande och naggande. Så vi fick med oss glukosamin och behandling mot tassarna hem. Tyckte att det blev bättre, hältan avtog och tassarna blev vita och fina. Detta var på höstkanten. Strax därpå kom vintern och snön som var mjuk och skön att gå på. Inga symtom märktes av.

På vårkanten kom hältan tillbaka med besked då snön försvann och gruset låg på backen. Vi skaffade skor till lilla vovven och allt blev frid och fröjd, typ. Så fick det vara till sommaren kom och gruset sopades bort. Under sommaren började hans slickande på tassarna bli värre och värre och han slickade upp stora sår på frambenen, vi åkte till veterinär och detta symtombehandlades. Han fick gå med tratt så fort vi inte kunde ha uppsikt över honom, ingen lycklig period alls då han blev så begränsad (vi bodde även i en etta). Till slut försvann iaf de fula såren och slickandet lugnade ner sig.

Vid den här tidpunkten hade det blivit höst och snart vinter igen och därmed snön som gjort det hållbart utan någon som helst behandling, han har hoppat runt i snön och hängt med på långpromenader som vilken 4, snart 5-årig vovve som helst. Ända till en dag i vintras då Chico började halta riktigt illa, även i den mjukaste nysnön. Vi åkte till veterinär och hon ojade sig på en gång över hur stel han var, i princip i hela kroppen. Nacken var superstel, ryggen markerade han vid, tårna var de flesta stela och han vill inte alls stödja på vänster fram utan fick nästan panik när vet. skulle lyfta högertassen. Dessutom var ju tassarna självklart röda och fula. Här började hon även misstänka någon form av allergi. (Han var även röd i huden i ansiktet, i slemhinnorna, åkte kana hela tiden osv)
Vi blev rekommenderade att pröva en kortisonkur samt antibiotikabehandling för tassarna vilket gav resultat nästan på en gång. Han blev fri från hältan och tassarna vita och fina! Från att kastats in i förtvivlan fick vi nu hopp igen. Det kanske bara var en kortisonkur som behövdes!
Men icke, hältan återkom och Chico fick börja gå på kortison på heltid, vi skulle nog få komma att låta honom gå på det livet ut. Inte roligt men om det funkar så, fine!

Så har tiden gått och problem med slickandet har varit till och från. En dag nu här i mars slickade han så frenetiskt på tassarna att jag tog honom i nackskinnet för att få honom att sluta. Varpå han skrek till och markerade smärta genom att ta tag i min hand. Tog inte alls hårt i nackskinnet utan bara för att få honom ur fokus. Här började jag inse att det kanske inte funkar längre... (Han har även markerat mot husse i en liknande situation förut, vilket jag inte alls kopplat ihop med smärta då det var långt innan vi fick veta att allt är så illa som det är.) Som några tidigare skrivit så finns det ju en gräns man själv klarar av. Just att ständigt behöva oroa sig - har han ont nu eller inte?, alla dyra veterinärbesök som hunden egentligen avskyr, att trycka i honom medicin resten av livet, att kanske missa alla tecken på att smärtan ökar. På detta ska vi även ha barn i sommar och jag vill för allt i världen inte riskera barnets hälsa eller att hunden ska lida av ett barn som kryper och klättrar omkring.
Jag började alltså fundera på avlivning och ringde vår veterinär. Hon tyckte vi kunde pröva att öka dosen kortison vilket vi har gjort, det har blivit bättre men då har han börjat få biverkningar av medicinen istället.

Nu har vi i samrådan med veterinären bestämt att han kommer tas bort. Inget som är akut då situationen håller just nu men just för att slippa oroa sig för barn och hund, för att han ska slippa sviterna av kortisonet, för att inte missa att se ifall han blir ännu sämre. För att hur vi än kommer att utreda så tror vet. att det kommer sluta med kortison iaf. Och då bespar vi honom allt spring hos veterinär den sista tiden nu. Han får äta medicin, må så bra han kan, hänga med på långa vandringar i parker, rulla sig i gräs och grus, äta massa godis, få extra mat... fram till att värmen blir för jobbig för honom får han hänga med har vi sagt. :) Ett skitjobbigt beslut kommer det bli att ta, men kan ändå känna att vi har lyxen att kunna bestämma själva lite när det måste bli.

Så, nu blev detta en roman. Jag vill bara komma fram till att jag förstår vilken jobbig sits det är i att känna sig maktlös, att inte veta vad man ska/kan/borde göra för att få det att funka. Hur långt kan man gå? När borde man säga stopp, det här håller faktiskt inte längre?
Hade jag varit du, hade jag gjort lite som jag. Bestämt att han får ha en så bra sista tid han bara kan där ni gör saker han älskar, kanske får lite extra gott eller vad det nu kan vara. Avsätta en tid där ni kan njuta av det goda i livet i den mån det går, där ni redan bestämt vad som ska ske så att ni kan stanna upp och njuta en stund, utan att behöva tänka på allt det jobbiga.
Jag tycker tyvärr inte det låter som han har ett gott liv :( Och så ung är han.
Jag är livrädd att min hund har fått gå med onödig smärta alldeles för lång tid, utan att jag märkt det, de är ju så tuffa de här raserna. Finns ingen ljusning i överskådligt sikte så skulle jag säga att avlivning hade varit mitt alternativ.

Något en i min släkt sa till mig när jag berättade om utsikterna för vår hund: 'Det är ett privilegium att vi kan hjälpa våra djur till den sista vilan. Tänk på alla våra gamla och sjuka, barn framförallt, där vi inte kan göra något annat än att se dem lida.' Det har faktiskt hjälpt mig lite.

Lycka till med allting, kram!
 
Sv: Förtvivlan....

Men stackars er :( Vet precis hur jobbigt det är. Ska berätta lite om våran vovve som ju också har hältproblem.

Chico har sedan hyfsat tidig ålder (kanske 2 år) varit ovillig att gå i perioder, börjat lägga sig på promenader, rulla på gräs/grus och helt sonika sätta sig ner. Ofta har detta varit i samband med antingen regn eller värme och jag har helt enkelt tolkat det som att han inte tycker om busväder. Så jag har låtit honom hållas. Andra dagar när vädret varit bra kan han gå hur långt som helst, har hängt med på cykelturer och diverse vandringar.

Nångång runt tre års ålder förvärrades problemen och han började halta på ojämnt underlag som grus, skare på snön och liknande. Då började jag fatta att det kanske inte bara var envisheten utan vi tog oss till veterinär. Hon konstaterade att han markerade på ena frambenet och misstänkte artros i en tå, men några vidare utredningar gjordes inte. Han hade även svamp i tassarna, de var riktigt röda och fula och huden där var mycket känslig, förmodligen från allt slickande och naggande. Så vi fick med oss glukosamin och behandling mot tassarna hem. Tyckte att det blev bättre, hältan avtog och tassarna blev vita och fina. Detta var på höstkanten. Strax därpå kom vintern och snön som var mjuk och skön att gå på. Inga symtom märktes av.

På vårkanten kom hältan tillbaka med besked då snön försvann och gruset låg på backen. Vi skaffade skor till lilla vovven och allt blev frid och fröjd, typ. Så fick det vara till sommaren kom och gruset sopades bort. Under sommaren började hans slickande på tassarna bli värre och värre och han slickade upp stora sår på frambenen, vi åkte till veterinär och detta symtombehandlades. Han fick gå med tratt så fort vi inte kunde ha uppsikt över honom, ingen lycklig period alls då han blev så begränsad (vi bodde även i en etta). Till slut försvann iaf de fula såren och slickandet lugnade ner sig.

Vid den här tidpunkten hade det blivit höst och snart vinter igen och därmed snön som gjort det hållbart utan någon som helst behandling, han har hoppat runt i snön och hängt med på långpromenader som vilken 4, snart 5-årig vovve som helst. Ända till en dag i vintras då Chico började halta riktigt illa, även i den mjukaste nysnön. Vi åkte till veterinär och hon ojade sig på en gång över hur stel han var, i princip i hela kroppen. Nacken var superstel, ryggen markerade han vid, tårna var de flesta stela och han vill inte alls stödja på vänster fram utan fick nästan panik när vet. skulle lyfta högertassen. Dessutom var ju tassarna självklart röda och fula. Här började hon även misstänka någon form av allergi. (Han var även röd i huden i ansiktet, i slemhinnorna, åkte kana hela tiden osv)
Vi blev rekommenderade att pröva en kortisonkur samt antibiotikabehandling för tassarna vilket gav resultat nästan på en gång. Han blev fri från hältan och tassarna vita och fina! Från att kastats in i förtvivlan fick vi nu hopp igen. Det kanske bara var en kortisonkur som behövdes!
Men icke, hältan återkom och Chico fick börja gå på kortison på heltid, vi skulle nog få komma att låta honom gå på det livet ut. Inte roligt men om det funkar så, fine!

Så har tiden gått och problem med slickandet har varit till och från. En dag nu här i mars slickade han så frenetiskt på tassarna att jag tog honom i nackskinnet för att få honom att sluta. Varpå han skrek till och markerade smärta genom att ta tag i min hand. Tog inte alls hårt i nackskinnet utan bara för att få honom ur fokus. Här började jag inse att det kanske inte funkar längre... (Han har även markerat mot husse i en liknande situation förut, vilket jag inte alls kopplat ihop med smärta då det var långt innan vi fick veta att allt är så illa som det är.) Som några tidigare skrivit så finns det ju en gräns man själv klarar av. Just att ständigt behöva oroa sig - har han ont nu eller inte?, alla dyra veterinärbesök som hunden egentligen avskyr, att trycka i honom medicin resten av livet, att kanske missa alla tecken på att smärtan ökar. På detta ska vi även ha barn i sommar och jag vill för allt i världen inte riskera barnets hälsa eller att hunden ska lida av ett barn som kryper och klättrar omkring.
Jag började alltså fundera på avlivning och ringde vår veterinär. Hon tyckte vi kunde pröva att öka dosen kortison vilket vi har gjort, det har blivit bättre men då har han börjat få biverkningar av medicinen istället.

Nu har vi i samrådan med veterinären bestämt att han kommer tas bort. Inget som är akut då situationen håller just nu men just för att slippa oroa sig för barn och hund, för att han ska slippa sviterna av kortisonet, för att inte missa att se ifall han blir ännu sämre. För att hur vi än kommer att utreda så tror vet. att det kommer sluta med kortison iaf. Och då bespar vi honom allt spring hos veterinär den sista tiden nu. Han får äta medicin, må så bra han kan, hänga med på långa vandringar i parker, rulla sig i gräs och grus, äta massa godis, få extra mat... fram till att värmen blir för jobbig för honom får han hänga med har vi sagt. :) Ett skitjobbigt beslut kommer det bli att ta, men kan ändå känna att vi har lyxen att kunna bestämma själva lite när det måste bli.

Så, nu blev detta en roman. Jag vill bara komma fram till att jag förstår vilken jobbig sits det är i att känna sig maktlös, att inte veta vad man ska/kan/borde göra för att få det att funka. Hur långt kan man gå? När borde man säga stopp, det här håller faktiskt inte längre?
Hade jag varit du, hade jag gjort lite som jag. Bestämt att han får ha en så bra sista tid han bara kan där ni gör saker han älskar, kanske får lite extra gott eller vad det nu kan vara. Avsätta en tid där ni kan njuta av det goda i livet i den mån det går, där ni redan bestämt vad som ska ske så att ni kan stanna upp och njuta en stund, utan att behöva tänka på allt det jobbiga.
Jag tycker tyvärr inte det låter som han har ett gott liv :( Och så ung är han.
Jag är livrädd att min hund har fått gå med onödig smärta alldeles för lång tid, utan att jag märkt det, de är ju så tuffa de här raserna. Finns ingen ljusning i överskådligt sikte så skulle jag säga att avlivning hade varit mitt alternativ.

Något en i min släkt sa till mig när jag berättade om utsikterna för vår hund: 'Det är ett privilegium att vi kan hjälpa våra djur till den sista vilan. Tänk på alla våra gamla och sjuka, barn framförallt, där vi inte kan göra något annat än att se dem lida.' Det har faktiskt hjälpt mig lite.

Lycka till med allting, kram!

Det har gått så långt med, så himla tråkigt!! Tassar och Bullterrier verkar inte vara någon bra kombo. När jag har hört mig för verkar det ändå vara ganska vanligt med det Bobby har på sina tassar. Så jag skickade till rasklubben och frågade dom på avel om detta var ett problem och om de isåfall kunde se mönster... Men dom tyckte inte alls detta var ett problem, det var inte alls något som var vanligt. Ändå har jag vart i kontakt med folk som faktiskt amputerat tår, eller som har problem och inte vet hur de ska lösa de.

Man har ju gjort undersökningar om detta på Whippet där det är en vanlig sjukdom, och där har man kommit fram till att det är ärftligt, att går i familjer. Så tycker det är konstigt att de inte ens är villiga att veta mera...

Jag hoppas ni får en bra sista tid tillsammans!! Och jag ska fundera vidare på allt runt om!!
 
Sv: Förtvivlan....

Nää, jag vet ju hur jävligt han kan ha det... Jag har själv problem med kroppen och haft hela livet, nä jag är väl inte så gammal jag heller med det gör inte mindre ont för det!! Jag har sprungit hos läkare så länge jag kan minnas, men ingen verkar ta mig på allvar och vill göra något åt saken.

Sen förra veckan beställde jag tid hos Naprapat, under första besöket så konstaterade han att jag har problem med SI-leden. Idag har jag vart på min andra behandling, och det hade inte blivit ett dugg bättre så ska dit igen i slutet av veckan och det blir troligen röntgen och grejer... Nu är ju jag människa och kan berätta vart jag har ont och så vidare, så det kan inte vara lätt att vara djur och inte kunna uttala sig...

Men jag kan ju tänka att Bobby dragit på sig en del kroppsligt fel med eftersom han belastat galet under så lång tid. Så ska man försöka göra det sista för honom så får man nog angripa det från flera håll... Ja, det är inte lätt med det jordiska i alla fall :(
 
Sv: Förtvivlan....

Den uppfattningen har jag också fått från 'bullevärlden', lite som att de inte vill kännas vid problemen riktigt. Lite skrämmande tycker jag för jag har också läst om en massa fall där bullar haft problem av diverse slag, inte minst med tassar och hälta... En underbar ras men man blir lite avskräckt av att kanske skaffa en igen :(
Hoppas det löser sig för er på bästa sätt!
 
Sv: Förtvivlan....

Jaa, nu vet jag inte vad jag ska tro längre. Han har nu den senaste veckan vart haltfri och går promenader som ingenting! :) Han travar på asfalt helt självmant, nyss vart på en promenad med en positiv hund!!! :D:D:D:D:D
 
Sv: Förtvivlan....

Nää, nu ger vi upp tror jag. Nu tycker jag han ser halt ut bak, sen ställer han sig på tassen. Alltså så den är bakåt som en knytnäve, alltså något med nerverna skulle jag tro. Han har ju haft Borelia och det känns som om det kanske kommer från det??

Annars har han börjar reagerat bara man tar på honom, han gör miner och kollar konstigt på en när man tar i honom. Han har även gjort utfall mot sonen nu 2 ggr och det har aldrig hänt förr, han är så långt ifrån aggressiv som man kan komma. Därför tror jag att han har smärta och inte kan förmedla på annat sätt, blir frustrerad och tar ut det på den svagaste. Nää, nu börjar allt kännas fel. Så vi får åka till vet i veckan så de får kolla, men nu får det räcka!! Min stackars lilla vovve! Uff, vill inte tänka på det, ändå börjar tanken på att nu får det vara nog även kännas som det bästa beslutet! :cry:

Även pratat med uppfödarna vilket även det känns bra, de är oxå med på att nu får det vara nog om det inte kommer något ljus i tunneln! Dom har ju en speciell relation med honom med då han blev flaskmatat till en början... :(
 
Sv: Förtvivlan....

Min hund gjorde så med tassen efter sitt diskbråck. Så något med nerver låter ju som en ände att börja med.
 
Sv: Förtvivlan....

Min hund gjorde så med tassen efter sitt diskbråck. Så något med nerver låter ju som en ände att börja med.

Vi var till vet idag och han reagerade på ryggen, precis som jag trodde han skulle göra då han gått och blivit lite krum, eller mera än vanligt kanske jag ska säga! Så man tog röntgen på rygg och nacke, men hittade en röntgen förändring i ryggen. Så det är troligen ett diskbråck även om vet. inte kunde se det helt klart och tydligt men det behandlas som det i alla fall! Sen hittade de en missbildad kota i nacken, men det stör troligen inte och stället inte till några problem.

Så nu medicinerar vi i 2 veckor och strikt stillsamhet och korta kissrundor i koppel. Jag är i nuläget glad att jag har den hund jag har. Men nu kör vi denna behandlingen och får vi inget resultat av det så tar vi ställningen till det då.. Men jag hoppas med hela mitt hjärta att detta kommer att hjälpa att jag kan få en glad vovve här hemma igen!! :)
 

Liknande trådar

Hundhälsa En lång historia. Malinois hane på nu snart 2år som förra året i oktober fick svårt att gå på hårda underlag. Testade vila en vecka...
Svar
10
· Visningar
1 531
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
19 740
Senast: jemeni
·
Katthälsa Hej Jag provar att fråga här. Snälla inga påhopp, jag är här för att be om tips o råd. Jag gör det bästa jag kan för mina katter efter...
Svar
18
· Visningar
3 616
Övr. Barn ”Hoppas” det är fler som känner igen sig. Som går och lägger sig på kvällen med dåligt samvete att man inte räcker till. För visst är...
2
Svar
27
· Visningar
5 369
Senast: Cocos
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Stänger du toalettlocket?
Tillbaka
Upp