Förlossningstråden

[Voeux]

Kan vi inte ha en förlossningstråd? Jag vet att det säkert skrivs mycket om det i alla säsongsföräldratrådar, men jag tänkte att det vore trevligt med en gemensam tråd. Det är ett halvår kvar till min förlossning men jag känner att jag vill förbereda mig så gott jag kan.

Hur tänker, eller tänkte, ni inför er förlossning?
Varför vill en del inte ta epidural?
Kan man förbereda sig och sin kropp på något sätt, eller blir det som det blir ändå?

Jag skulle gärna se att alla förlossningsberättelser får komma fram i tråden. Någonstans tänker jag att man är bättre förberedd ju mer kunskap man har, även om saker och ting inte alltid är roligt att höra. Men, vi är också många som är gravida just nu och jag vill gissa att en del är oroliga inför förlossning. Så vi kanske kan undvika mardrömsscenarion och allt för detaljerade beskrivningar av komplikationer, om det är okej? Annars tar jag gärna emot tips och råd från er som fött, tankar från er som ska föda osv osv.

 

[superstar]

Åh vilken kul tråd! Jag tror ju stenhårt på att man generellt tjänar på att förbereda sig för sin förlossning på olika vis, även om en del väljer att "ta det som det kommer" och blir nöjda ändå. Mina främsta tips är att följa "Föda med stöd" finns både Instagram och blogg, Asabea och akutbarnmorskestod på Instagram, ev även barnmorsketeamet på Instagram om man tycker det verkar intressant. Läsa böckerna "Föda utan rädsla", "Föda barn med stöd" (den sistnämnda är skriven av samma författare som bloggen ovan) och ett par till som jag inte minns namnet på just nu, återkommer. Har man tid/pengar/intresse är även privat profylaxutbildning och ev att ha en doula med på sin förlossning något som ökar chansen att bli nöjd med sin förlossning. Att läsa på lite om spinning babies/aktiv baby är ett annat tips.

Det finns mycket forskning som visar att en positiv förlossningsupplevelse underlättar anknytningen till barnet och minskar risken för depression efter förlossningen så detta handlar inte om prestige på något vis utan om chanserna att gå ur sin förlossning och känna sig stärkt och med en tilltro till sin kropp. Sen är det oerhört individuellt vilken förlossning vi får/vilka förutsättningar vi har. Vissa föder fort, andra långdraget, vissa tycker att smärtan går att hantera, andra får panik osv. Men just för att vi inte vet detta, särskilt inför första barnet, kan det kännas bra att påverka det man kan.

Mvh förlossningsnörden

 

[superstar]

För att skriva lite mer ur mitt eget perspektiv inför kommande förlossning så ska jag föda mitt tredje barn i vinter. Jag har två vaginala förlossningar i bagaget, först en spontan som var en ok/bra upplevelse, någorlunda snabb för att vara första barnet, inga direkta komplikationer men i efterhand en del att önska gällande stöd och att jag kunde påverkat den genom att ha varit ännu bättre förberedd.

Andra förlossningen var en igångsättning, gick visserligen fort men var en fruktansvärd upplevelse. Jag skriver inte allt här men jag upplevde inget stöd alls från personalen, allt kändes helt utom min kontroll, antagligen för att det gick så fort och jag fick en del komplikationer efteråt som gjorde att jag var separerad från maken och barnet ganska många timmar vilket jag upplevde traumatiskt.

Är så sugen på revansch inför tredje! Vilket jag hoppas på att få genom mina inspirationskällor i tidigare inlägg. Ska träna andnings/dykteknik, skriva ner positiva affirmationer, träna mindfulness. Min drömförlossning är en som startar spontant och utan några medicinska interventioner. Jag måste dock förbereda mig på att det kan bli igångsättning igen då jag har fått högt blodtryck i slutet av mina graviditeter. Jag önskar föda utan medicinsk smärtlindring men gillar TENS, testar gärna sterila kvaddlar och vill bada. Drömmen vore nog att föda i vatten, vilket numera tillåts på mitt sjukhus.

 

[Eli]

Älskar att prata om förlossningar

Jag är en av dem som inte ville ha epidural. Dels på grund av att jag tyckte det kändes läskigt med den stora nålen rakt in i ryggen och dels för att jag var rädd att förlossningen skulle stanna av och ta längre tid. Det var det enda jag bad barnmorskan på BMM notera i min journal, att jag inte ville ha epidural och att barnmorskan skulle peppa mig till att inte ta den om jag skulle ångra mig där och då.

Med första barnet startade det med spontan vattenavgång i vecka 39+1. Kl 1 på natten vaknade jag av ett "klick!" och sedan forsade det i sängen Fick dock inga riktiga värkar så 1,5 dygn senare sattes jag igång med cytotec. Efter en dos var värkarna igång och själva förlossningen från etablerade värkar och öppen 3 cm tog 5,5 h. Satt på pilatesboll med lustgas den mesta tiden och tyckte att det gick jättebra. Skrek en hel del och barnmorskan frågade om jag inte ville ha något mer, "jag kan sätta sterila kvaddlar om du vill?" "NEJ!!" sa jag och skrek vidare Hade lustgasen på det svagaste och ville egentligen höja den i slutet men fick inte ur mig ett ord. När krystfasen började blev mina värkar lite svaga och jag fick värkstimulerande dropp men jag kände ändå inte krystvärkarna så jag fick trycka på så in i helskotta i 45 min innan han kom ut. Kändes som jag skulle trycka ut en fotboll. Hade inte ont alls utan kändes mer som ett enormt tryck.
Tyckte att den här förlossningen gick jättebra och kände att jag lätt skulle kunna göra det igen.

Andra förlossningen startade med spontan vattenavgång i vecka 38+0. Den här gången kom värkarna igång av sig själva efter 30-45 min. Var hemma ett par timmar innan vi åkte in. Jag hade kunnat vara hemma en stund till men min man ville åka utifall det skulle gå fort Det var tur för 30 min efter vi kommit in satte det igång på allvar. Var då öppen 3 cm och värkar varannan minut. Kunde absolut inte sitta eller ligga ner utan stod och hängde över ett gåbord med lustgasen i ett fast grepp. Den här gången hade jag skrivit i journalen att jag ville ha lustgasen höjd mot slutet, men efter första andetaget i masken sa jag "HÖJ!", och efter andra andetaget sa jag "HÖJ!!!", så hade på högsta från början Den här förlossningen kändes helt annorlunda än första där jag kände att jag ändå hade lite kontroll även om det gjorde ont. Den här gången hade jag noll kontroll och jag kände att varje värk verkligen gjorde sitt. Efter 2 timmar dansande med gåbordet kände jag att jag måste lägga mig ner nu och bad min man trycka på knappen. Sa till barnmorskan att nu får du känna och säga att jag är öppen 10 cm för nu ska han ut Hon kände och sa "6 cm"... Jag blev skitsur och frågade vad tusan hon menade "Nej det är lungt! Det är jättemjukt så jag tar på mig förklädet nu för han kommer strax" lugnade hon mig Sedan tog jag bara några värkar till sen började krystvärkarna. Första krystvärken var så fruktansvärt intensiv. Jag gjorde absolut ingenting, kroppen gjorde allt själv. Här bröt jag tyvärr svanskotan. Har brutit den förut och kanske hamnade bebis lite snett och i kombination med intensiva värkar så bröts den. Andra krystvärken kom han ut.
Tyckte den här förlossningen var sjukt intensiv. Hann inte med alls. Aktiv förlossning var 2,5h, så hälften av första, vilket min bm på BMM sa är vanligt så han fick rätt

Jag hade pratat mycket med en kompis som är barnmorska, mest inför första förlossningen. Det jag mest var rädd för var att förlossningen skulle stanna av, ta väldigt lång tid och att jag och bebis skulle bli trötta. Hon peppade mig till att strunta i epiduralen, vara upprätt, sitta på pilatesboll och tänka att bebis skulle neråt. Andas och tänk "neeeråt" med värkarna. Tung i rumpan och slappna av.

Lite avundsjuk på er som får gå igenom en förlossning snart. Sjukt häftigt upplevelse!

 

[Cilla89a]

Min första förlossning gick i raketfart, såhär 3 år senare är jag fortfarande chockad
På BF gick slemproppen på kvällen men den kan ju gå utan att något ens är på G så tänkte inte mer på det. Dagen efter på BF+1 kände jag lite små mensvärks liknande känningar men inte mycket alls, vi åkte och veckohandlade vid lunch, var hemma igen vid 15-tiden, gick ut med hunden och strax hemifrån så kom första värken som en chock, det gjorde så fruuuuuktansvärt ont, gick vidare, kom en till och fick vända med hunden. Satte mig i soffan, hade inga 3 på 10 minuter värkar men dem jag fick gjorde så sjukt ont och satt i länge, jag förstod ju att det var på G! Ringde förlossningen, men som vanligt, prova ta en alvedon, bada och jada, jada. Men jag fick en värk mitt i samtalet så jag kastade telefonen till sambon och skrek att jag måste få hjälp. Damen hörde ju min desperation i telefonen och vi fick lov att komma in trotts allt. I bilen blev värkarna allt tätare, klockade inte eller så för det var jag inte i förstånd till att göra, 50 min senare var vi framme. Kom in och det första jag sa innan jag ens hälsat var att jag ville ha epidural asap! Kom snabbt in i ett rum och jag var 10 cm öppen Hann i princip få av mig kläderna och få igång lustgasen innan dottern var ute 25 min senare!

Fick en liten bristning som jag fick sy (tyckte detta var värre än själva förlossningen )
Återhämtade mig oförskämt snabbt, kände mig som vanligt direkt efter förlossningen.

Så 3 timmar efter första värk var ungen ute!

Väntar nr 2 nu med BF i Jan, är skitnervös över att vi inte kommer hinna in. Nu har vi ju även en dotter som vi ska ha barnvakt till, sist kunde vi bara kasta oss i bilen och köra
Jag ska prata med BM vid nästa besök, jag hade gärna velat ha en igångsättning...

 

[FeatherCloud]

Jag gick hela min tonårstid och mitt tidiga vuxenliv och undrade hur jag ens skulle kunna skaffa barn eftersom jag tänkte att en förlossning kändes som en övermänsklig och ganska läskig uppgift, helt klart för svårt för mig. Sen blev jag gravid och kände mest "ja, men då får vi lösa detta här, det går ju inte komma ifrån att bebisen måste komma ut".

För mig var kunskap en nyckel, efter regionens storföreläsning om förlossningsförloppet kände jag mig mycket tryggare om vad som skulle ske, sen förberedde jag mig också genom att läsa Föda utan rädsla. Skrev ett förlossningsbrev om hur jag funkar, tex att jag ville ha information och känna mig inkluderad, inte var förtjust i "stöttande" beröring från andra än sambon, etc.

Förlossningen var, för att vara en förlossning då med allt vad som innebär, fantastisk. Det startade tidig morgon, 10 dagar efter bf. Ganska regelbundna värkar från start, jag var hemma (+inne för kort kontroll) från 05 till 16, då vi åkte in till sjukhuset. Inne på sjukhuset tog det 3timmar att öppna mig från (tror jag) 4cm till 10cm, jag badade i sittbadkar och låg sen i sängen med lustgas, väldigt inne i mig själv. Jag kände mig helt trygg och sjukt stark, undersköterskan hjälpte mig mycket med övningarna från Föda utan rädsla, sambon höll handen och passade upp, och barnmorskan var lugn och bra. Och det som stod i förlossningsbrevet var totalt oviktigt när det väl kom till kritan Så mycket kände jag mig själv...

Nu väntar jag barn nr 2 med bf om två veckor ca, och hoppas på en lika bra upplevelse denna gång.
För mig kom utmaningen med ettan efter själva förlossningen, jag hade inte tänkt någonting på vad som skulle hända efter fikat ( ) som var min "målbild" jag höll fast vid under tiden. Jag minns tillochmed förvåningen över vad det var för liten klump jag fick i armarna, och kunde inte förstå att det var samma bebis jag haft i magen i 9 månader. Anknytningen tog tid, babybluesen blev förlossningsdepression och jag vet inte hur många gånger jag tänkte att jag varit så himla bra på att vara gravid och föda barn, men att jag inte fixade att vara mamma. Skriver inte det sista för att sänka någon annan, mer som en uppmaning att kanske inte bara stirra sig blind på förlossningen, utan också försöka mentalt föreställa sig livet efteråt, även om det är abstrakt och lite svårt. Den här gången vet jag ju mer vad som väntar och tror på en bättre bebistid.

 

[Hedinn]

Bra tråd! Jag tycker det här känns skitsvårt. Försöker läsa på allt jag kan, speciellt nu när det känns som långt fram i tiden (har ju också 6 månader kvar) och därmed risken att bli skrämd känns lägre.
Just bedövning måste ju vara skitsvårt att bestämma i förväg tänker jag… Klart det är skönt med bedövning men har läst att det ju också kan göra värkarbetet svårare i och med att värkarna kan bli svagare, har dock ingen aning om hur vanligt det är. Vore ju dock trist att få en onödigt utdragen och svår förlossning pga bedövning?
Lustgas tycker jag också känns läskigt, även om de i vården lär ha totalkontroll, men tänk om jag är ovanligt känslig och får för mycket?

Klart att det känns som optimalt att kunna klara av det utan bedövning, meeen… man lär ju omöjligt kunna föreställa sig smärtan så att förbereda sig mentalt på just den biten känns ju omöjlig.

Sen tänker jag mig att när det väl kommer till kritan kommer detaljerna kring utförandet kännas mindre viktiga och huvudsaken blir att ta sig igenom smärtan och få ut bebisen på ett eller annat sätt… Om vi förutsätter att man får ett bra och professionellt bemötande och en behaglig upplevelse av allt runtomkring.

 

[DarkInNight]

Jag önskar att jag varit mer tydlig mot min partner att han är min röst utåt när jag själv inte kan förmedla mig.

 

[Roheryn]

Det är länge sedan jag födde barn, över 20 år sedan, men tänkte att jag skriver ändå. Jag var under min graviditet ganska "krass" såtillvida att jag såg både graviditet och förlossning som en transportsträcka, något nödvändigt och inte alldeles behagligt som jag bara måste ta mig igenom. Och att det inte spelar eller spelade så väldigt stor roll hur förlossningen blev rent upplevelsemässigt för mig - det är ju tiden sedan, med barnet, som räknas liksom!

Jag är en av dem som inte ville ha epidural, för att låta kroppen sköta så mycket som möjligt själv och för att maximera min egen kontroll över förloppet, även om det skulle göra ont. Och ont gjorde det förstås, men jag upplevde det inte som någon övermäktig smärta, mer en känsla av "men det här barnet sitter fast och kommer aldrig komma ut" (vilket givetvis inte var sant, tvärtom hade jag tydligen ovanligt brett bäcken med gott om plats... nåja, allt är relativt!). Hade lustgas, och den är ju lite avtrubbande, minns att jag tänkte att det gör fortfarande jätteont, men jag bryr mig inte...

Jag hade också innan förlossningen pratat med min barnmorska om att jag ville ha så lite närvaro av personal som möjligt medan jag födde - ville alltså inte alls ha något "stöd" under förlossningen utan klara det mesta själv och bara ha personal när det var medicinskt befogat. Detta respekterades väldigt väl, så på det viset är jag "nöjd" med min förlossning (även om jag som sagt inte tycker att just förlossningen är en så fantastisk upplevelse, jag var mest glad och lättad när det var över!).

 

[pajaztar]

För mig var det lite “bebisen ska ut på nåt sätt, helst vaginalt”. Det blev igångsättning med dropp efter att vattnet gått utan att värkarna kom igång ordentligt. Jag reagerade enormt kraftigt på droppet så hade riktiga stormvärkar först, men fick epidural och då kunde jag andas igenom värkarna. Minns att jag tyckte liknelsen att det känns som att skita ut en melon var otroligt träffande. Förlossningen var helt ok, hade önskat att det kommit igång av sig själv men det blev bra ändå. Kändes ju som att man sprungit ett maraton och var rätt mörbultad en stund efteråt men kunde upp och gå i princip direkt, inga problem att gå på toa eller sådär. Det var väldigt skönt att graviditeten var slut, mådde så pissigt hela tiden.

 

[Ninnurur]

Nu är det ju 10 år sen jag födde barn och minns inte jättemycket Men jag rekommenderar er att följa Asabea Britton på Instagram! Barnmorska som är på nyhetsmorgon ibland. Informerar väldigt öppet om allt om förlossningar!

 

[zassoo]

Inför min första förlossning ville jag ha en öppen inställning eftersom jag inte visste vad jag skulle tycka om olika typer av smärtlindring, ställningar mm. Försökte läsa på en del men inte för mycket. Sista kanske två månaderna innan ville jag enbart höra positiva förlossningsanekdoter för att kunna gå in i en trygg bubbla.

Jag blev igångsatt pga havandeskapsförgiftning så det blev ju en del interventioner. Fick epidural också, det saktade säkert ner förloppet men jag hade inte kunnat fortsätta vaginalt utan det för värkarna var så intensiva att jag var helt borta. Efter epiduralen var jag med på banan igen och kände att jag kunde jobba tillsammans med kroppen (och med min man och personalen) på ett helt annat sätt. Fick lustgas men blev otroligt yr av den så den sänktes, men lite för mycket tror jag för jag kände inte alls av att man blir lullig sådär som folk säger. Ska försöka få bättre hjälp att ställa in lagom dos nästa gång.

Krystfasen upplevde jag positivt, trots att det varit långdraget innan dess. För mig var det så otroligt tydligt exakt när krystvärkarna kom och när de gick. Jag hade koll på läget, visste vad jag skulle göra och tog i med krafter jag egentligen inte hade.

Nu väntar en andra förlossning om cirka 3 månader. Jag hoppas att den kan få sätta igång spontant, det vore häftigt att få vara med om. Men det blir som det blir. Jag försöker förbereda mig men inte planera för mycket. Ska börja mer ordentligt nu med andningsövningar, visualisering mm. Jag följer också Asabea som några har tipsat om och ska försöka ta med mig det här med att skapa en lugn och trygg plats för att föda, stimulera oxytocin mm

 

[Emtherlia]

Jag födde mitt första barn för 4 år sedan och det kommer ett till barn i oktober.

Mina tankar innan förlossningen var att jag tar alla hjälpmedel som finns att få. Jag har alltid varit rädd för att föda men fick något slags lugn ett par månader innan BF där jag kände mig chill liksom.

Allt gick väldigt fort, vattnet gick när jag satt på toaletten typ runt kl17 (10 dagar tidigt) och jag hade lite småvärkar några timmar. Fick komma in på en kontroll för att se att det verkligen var vattnet som gått och se om även värkarna kommit igång och sen fick jag åka hem.

Framåt kvällen blev värkarna intensiva. Vi åt varma mackor sent på kvällen och när det började göra överjävligt ont fick jag för mig att jag skulle duscha och mannen fick för sig att han skulle skruva ihop en plaststol som jag skulle kunna sitta på i duschen. Där nånstans fick jag så ont att jag rusade till toaletten för att spy. Tror vi tog tiden mellan värkarna här och borde ha åkt in men...

eftersom jag hört att det ska ta så himla lång tid att föda som förstföderska så gick jag in och lade mig i sängen för att sova, jag skakade av smärta och mannen ringde då in till förlossningen. Vi åkte in, tror det var strax efter midnatt eller så, och när jag kom in var jag 10cm öppen så jag fick komma till ett förlossningsrum direkt.

Fröken föddes 02:41 samma natt (hade gått snabbare om BM inte hade hållit på att trycka in bebisen igen hela tiden).

Jag blev väldigt väl bemött och hade två personer inne hos mig större delen av tiden, jag använde lustgas under krystandet och när BM sedan sydde ett par stygn. Moderkakan ville inte riktigt släppa så de fick trycka på min mage en hel del och det tyckte jag var värre än att föda ut barnet. Förlorade även en del blod och var väldigt svag efteråt.

Blev väldigt chockad när bebis kom upp på bröstet och fattade inte riktigt vad som hänt, inte hade väl jag fött barn? Jag skulle ju ha epidural och allt möjligt?! Det skulle ju ta tid? Vad hände?

Jag fick inga kärlekskänslor direkt utan blev snarare överväldigad av ansvarskänslor. Kärlekskänslorna växte sedan fram.

Nu, inför denna förlossningen, så är jag ganska nervös över att det kommer gå fort och att vi inte riktigt kommer hinna in typ. Har ju ett annat barn som behöver barnvakt först innan vi kan åka in dessutom. Har sagt till mannen att runt BF håller vi oss NÄRA hemmet, inga utflykter!

 

[clusia]

Jag är rätt krass och tänkte väl att barnet ska ut på något sätt. Min sambo var livrädd men på typiskt manligt sätt så kunde han inte sätta ord på vad han var rädd för och kände inte att han hade rätt att vara rädd. Vi lyssnade på en del poddar, främst ”vattnet går” och det hjälpte honom att mera konkret kunna diskutera sina tankar kring det hela.

Jag hade väldigt täta värkar och öppnade mig 5cm på knappt en timme så tog mycket lustgas och fick epidural så pass sent inpå krystvärkarna att min kropp inte krystade ”av sig självt”. Det var väldigt jobbigt och läskigt att krysta helt på egen hand när jag varit inställd på att kroppen liksom klarar av det själv. Allt gick bra dock och bebisen ploppade ut tillsist men min sambo har berättat att det var några spända minuter som jag aldrig uppfattade där personalen försökte komma underfund hur de skulle hjälpa mig.

Personalen på bb var superfina efteråt och jag fick prata om min förlossning med någon typ av kurator för att hantera mina känslor kring att den inte gick som det ska eller vad man ska säga. Jag hade också lite oflyt för precis innan jag skulle börja krysta så gick personalen jag hade haft hos mig av sitt jobbpass och jag fick två helt nya. Vilket naturligtvis bidrog lite till stress.

Med facit i hand skulle jag kollat upp olika ställningar för när personalen sa att det nog är dags att inta den positionen som jag vill föda i hade jag verkligen noll koll och sa

 

[Inte_Ung]

Jag har fött 3 barn okomplicerat och snabbt.
Snabbare för varje barn.
Ja har inte velat ha epidural då jag tidigare har mått oerhört dåligt av lumbalpunktion för provtagning. Det skulle helt enkelt inte vara värt det.
Så det fick klara sig med lustgas och litet bedövning.

Jag sprack en del på ena sidan upp mot klitoris och revan blev större för varje förlossning.
Men.
Jag fick underlivsplastik efter sista barnet och är sedan dess helt återställd.

Med det vill jag sprida kunskap om att underlivsplastik finns och fungerar jättebra.
Och att det faktiskt är viktigt att laga de eventuella skador som kan bli. Det är inget som man skall stå ut med.

 

[malumbub]

Kom ihåg att fråga varför, vad det betyder och vilka alternativ det finns, redan nu och under förlossningen.
Jag fick höra flera gånger under graviditeten att "det ligger lite högt på det vita" men utan förklaring på vad det egentligen innebar, initiativ till åtgärd eller förslag på vad jag skulle göra. Sista veckorna mådde jag kasst och när jag väl blev inskriven (efter flera turer med både bmm och förlossningen) upptäckte de att jag hade en infektion (gbs i urinen). Allt gick väl med oss till slut, men jag önskar att jag hade haft närvaron och orken att be om mer information och åtgärder redan första gången mina provsvar avvek.
(Känslan av att det var mitt ansvar att reagera på provsvaren färgade lite min upplevelse av det hela och har gett mig skuldkänslor för att förlossningen blev långdragen p g a noll ork och för att barnet blev stressat i magen.)

 

[BernT]

Jag hade tyckt det var trevligt att få veta innan att man kan spy av lustgas (läs kaskadkräkas) och att man faktiskt inte alls garanterat vet när det är på gång.

Alla sa att ”du vet när det dragit igång, det känner du”. Det stämde inte för mig iaf. Sen blev det urakut kejsarsnitt så har ingen vidare kunskap om normala förlossningar.

 

[julgrisen]

Alltså, det är så sjukt hur intresserad man blir av förlossningar så fort man är gravid, innan fattade jag verkligen inte grejen med att folk ville diskutera dem . Efter jag födde barn vill jag prata förlossningar hela tiden .

Innan jag blev gravid fasade jag för en förlossning men så fort jag var gravid var jag faktiskt oväntat lugn och tänkte bara att det väl löser sig, alla andra verkar ju klara det typ . Jag rekommenderar precis som flera andra redan skrivit Föda utan rädsla! En del saker i den passade verkligen inte mig och kändes urlöjliga men jag kände mig ändå lugnad av att läsa den och rätt peppad! Tycker det bästa i den var att man inte ska tänka värkarna som toppar vilket är lätt att göra, utan istället som dalar, så när värken kommer tänker man sig att man sjunker ner i den, som under vattenytan, och sen börjar stiga uppåt igen när den börjar avta. Det gjorde faktiskt jättestor skillnad när jag kom ihåg att tänka så! Rekommenderar även att partnern läser boken, finns ett särskilt avsnitt för medföräldern som min sambo tyckte var bra!
Sen tycker jag det var jättebra att prata igenom innan vad jag vill att han gör och inte gör under förlossningen, jag ville till exempel att han skulle hjälpa mig att fokusera på att ”dyka ner” i värken, att han gärna skulle få mig att tänka på annat när det går och få mig att skratta men däremot absolut inte under några omständigheter massera mig . Plus att jag ville att han skulle hjälpa mig att få all bedövning som gick att få.
Eftersom jag väntade tvillingar var det lite speciellt, jag behövde tillexempel inte oroa mig för att vänta hemma för länge eftersom man blir ombedd att komma in relativt snabbt med tvillingar, så min BM sa att jag skulle ringa förlossningen direkt. Det kändes skönt att veta tycker jag.

Själva förlossningen var ändå i efterhand en rätt bra upplevelse. Jag blev igångsatt i v 37+6 pga tvillingar och fick vara på specialistförlossningen på Östra i Göteborg. Personalen var fantastisk och sa med en gång att med tvillingar vill de att man använder epidural. Eftersom jag redan var lite öppen när jag kom in tog de hål på hinnorna typ direkt och så fick jag värkstimulerande dropp.
Här är mina bästa tips utifrån min förlossning: - om inte lustgasen hjälper, fråga om de kan visa igen, jag hade ingen hjälp av den alla förrän jag fick en ny barnmorska som visade på ett sätt jag förstod och gud vad trevligt det var . Som den perfekta fyllan, min sambo fick säga till mig att jag kanske inte skulle andas i den konstant . Jag minns mig själv som OTROLIGT ROLIG under tiden innan värkarna blev för starka. Jag bara drog SKÄMT PÅ SKÄMT .
- För mig var epidural typ det bästa som hänt mig i livet, plötsligt hade jag värkar utan att känna dem och kunde dessutom sova en stund! Helt fantastiskt!
- jag hade gärna vetat innan att man inte behöver få krystvärkar, jag fick aldrig några och blev ombedd att krysta ändå och det kändes jättesvårt, jag fattade typ inte hur jag skulle göra, hade bara läst innan att det kommer naturligt med krystvärkarna.

Hursomhelst blev jag igångsatt runt kl 13 på lördagen och mina barn kom 06.52 och 10.10 dagen därpå. Jag förlorade massa blod (över 4 liter) då de dels klippte på ett ställe där det började blöda massor och dels att en av moderkakorna satt fast så jag började blöda pga det. Det blev ganska dramatiskt när de körde iväg med mig till operation och min sambo blev lämnad ensam med båda våra nyfödda barn, men personalen var verkligen fantastisk och läkaren tog sig tid att säga till min sambo att det inte var nån fara med mig och lugnade även mig på vägen till operationen. Väl där blev jag sövd med en gång och när jag vaknade mådde jag väldigt bra. Även om det blev lite dramatiskt kände jag mig väldigt trygg och är så glad över svensk sjukvård, allt gick så himla proffsigt till!

Det jag kan känna är tråkigt är att jag missade den där tiden efter födseln när man kan ligga med barnet på bröstet och återhämta sig på förlossningen, när jag väl kom ner från uppvaket blev vi nästan direkt flyttade till bb. Över lag hade jag inte varit orolig inför en ny förlossning om jag skulle skaffa fler barn, tycker verkligen det kändes som att personalen hade koll på läget och att jag blev lyssnad på.

 

[Emtherlia]

Som den perfekta fyllan, min sambo fick säga till mig att jag kanske inte skulle andas i den konstant . Jag minns mig själv som OTROLIGT ROLIG under tiden innan värkarna blev för starka. Jag bara drog SKÄMT PÅ SKÄMT .

JA, jag älskade lustgasen!!

 

[Ninnurur]

JA, jag älskade lustgasen!!

Jag minns att jag tyckte att jag kunde ligga med masken fastkilad mot ansiktet och sova mellan värkarna. Det tyckte dock ingen annan i rummet var någon bra idé