Hej från en som inte var sådär jättebra på att förbereda sig, men som fick en bebis ändå!
Jag hade läst och tittat på en hel del innan förlossningen men hade väl inte landat i särskilt mycket specifikt. Visste att jag inte ville ha några kvaddlar och kände mig obekväm inför epidural pga att jag efter X antal förlossningsprogram tyckte det såg sjukt jobbigt ut att få
Gick profylaxkurs men i och med att jag inte hade struktur nog att träna ordentligt hade jag ingen som helst nytta av den.
Jag var/är obekväm med att andra gör saker med min kropp "utan min inblandning" så det enda jag såg till att få med i det där förlossningsbrevet var att jag ville att de verkligen skulle involvera mig. Vårdpersonalen på sjukhuset var jättefina och verkligen såg till att försäkra sig om att jag var ok med att de rörde vid mig.
Min förlossning kort beskrivet: Det går att föda barn även om man är hög som ett hus
Längre beskrivet:
Några dagar innan BF gick jag och la mig typ vid 12. Vaknade vid 3, klarvaken, och kände att jag behövde kissa.
Fick sedan samma känsla ett antal gånger, men det tog mig väl typ 2,5h att fatta att det inte var urinvägsinfektion utan svaga värkar. Väntade till 7 och åkte sedan in till sjukhuset, var då öppen typ 2 centimeter.
Ett par timmar senare grät jag lite grann (generellt rädsla typ) och det hade väl inte hänt så mycket, så de gav mig lustgas och därefter också morfin så att jag fick sova. De sa till min man att de trodde att det skulle ta lång tid och att det var därför. Jag slocknade och sov ett par timmar. Vi hade fått in en extrasäng i förlossningsrummet så att maken skulle kunna vila också, men jag tyckte den var skönare så jag tog den istället för honom.
Slappnade nog av mentalt av det där morfinet, för kroppen fortsatte göra saker. Huffade in i lustgasen när det kom värkar men tänkte av förklarliga skäl inte så mycket på det. Vid 12.30 typ tyckte maken att jag började låta som de gör i förlossningsprogrammen så han stack ut huvudet och bad lite försynt någon komma för att det verkade som att bebisen kommer nu. De trodde väl sådär på det - ända till dess att någon tittade och woups, han hade visst rätt. Minns hur de kollade när jag låg i extrasängen och sedan lyfte över mig på britsen efter att ha berättat att bebisen var på väg och att jag skulle föda.
Jag minns helt ärligt inte så mycket mer än att jag tyckte att utdrivningsvärkarna var mer som ett sjujävla tryck och att min kropp plötsligt var sååå stark. De försökte få mig att släppa lustgasen mellan värkarna men jag var inte så pigg på det. Det var en del "krysta inte" också - det var jag verkligen inte bra på (jag har nog aldrig känt mig så oförfalskat djurisk som i den stunden).
Barnet föddes 13.37. Moderkakan lossnade inte riktigt som den skulle så jag minns att de tryckte på magen och det var hemskt. Jag fick dock extremt dåligt samvete av att jag skrek som ett jehu så jag vet att jag typ hasplade ur mig "Jag förstår att ni måste göra det här och att ni gör ert bästa men det gör bara så ONT". Blödde mycket men jag fattade inte riktigt att det var dramatiskt ändå.
Var nog mest förvirrad när det kom ut en bebis. Typ shit, det var en
person där inne. Vet inte vad jag hade förväntat mig, ett ufo? Men för min del var det lite diskrepans mellan det här att känna puffar från insidan och att faktiskt ha en bebis med armar och ben på utsidan.
Morfinet innebar att barnet var trött när han föddes, men det blev bra det med. Jag var som sagt hyfsat hög så "turligt nog" fattade jag inte vare sig att det var drama vare sig för mig eller barnet. Ingen av oss fick några bestående men.
Intressanta saker jag upplevde av den här märkliga upplevelsen då:
- Lustgas tar inte bort smärtan. Den gör bara att du inte bryr sig om att det gör ont.
- Försök inte tolka vårdpersonalens instrument om du inte vet hur de funkar. Jag frågade hur högt CTG-grejen går och fick svaret att den går till 100. Min gick till 120 under tiden som jag hade den på mig vilket gjorde mig lite bekymrad, men ärligt - jag hade ju ingen aning om hur den fungerade så jag borde kanske inte ha vrålstirrat på den heller.
- Innan förlossningen hade jag räknat ut hur många minuter värkarbete som totalt borde ske på en genomsnittlig 12h förlossning, för att mentalt förbereda mig på tanken att ok, hur lång tid är det egentligen som jag ska lida. Det var tröstande när jag gjorde det, men det hade föga att göra med hur det sedan blev Så alltså ... man kan tänka en hel del på hur det borde vara, men i slutänden är det så mycket som bara sker.
- Ni vet alla som säger att den där brickan med smörgås man får efter förlossningen, och att den är det godaste de någonsin haft? Alltså, det är inte bokstavligt uttryckt. Det är en vanlig smörgås.
Jag vill inte ha några fler barn, men hade det bara handlat om att göra en förlossning hade jag nog (lite sjukt i huvudet kanske) kunnat göra det igen. För det ÄR faktiskt en häftig känsla, just det där utdrivningsskedet.
Skulle jag mot förmodan göra det igen skulle jag se till att ha något gott med mig till efter att bebisen ut och försökt chilla mer ifråga om att vara den perfekta patienten.
och återhämtningen efteråt gick bra, bara magen som verkligen ser ut som skit men det spelar ingen roll i sammanhanget, är ändå löjligt nöjd med mitt val och resultatet 
. En häftig upplevelse!
så sjuk hjärnan kan vara.
