Sv: Första intrycket
hur man inte köper valp:
jag tycker om att gå. långt och länge, på grusvägar längs åkrar, i skogen men också i äldre industriområden för att titta på gamla byggnader. så jag ville ha en hund som följde med mig på dessa promenader. jag hade umgåtts mycket med schäfrar, och i ett stall som jag jobbade i hade de en stor vacker schäferhane. en sådan skulle jag ha! jag såg framför mig hur den stora schäfern såg på mig med beundrande blick, lydde mig blint och försvarade mig med sitt liv.
lite senare hade jag min häst i ett annat stall där de hade en labradortik, som blev tjuvparad och fick valpar. naturligtvis kunde jag inte låta bli att kela med valparna varje dag, speciellt inte när de efter några veckor flyttade ut i en box i stallet (!). en valp utmärkte sig rejält från de andra. han var alltid den som först kastade sig över mig, han var vildast, störst och starkast. när valparna åt satt han i matskålen så de andra fick äta det som fanns kvar vid kanterna. när de började närma sig 8 v blev jag övertalad att köpa en valp. egentligen ville jag fortfarande ha min schäfer, men valparna var billiga, de var tillgängliga nu och modern var en nätt och mjuk liten tik. när jag väl bestämt mig var valet av valp inte svårt. att han vid leverans vägde 2 kg mer än de andra valparna oroade mig inte det minsta.
lille loke var en drömvalp. han blev rumsren på en vecka, han följde mig lös överallt och var söt som socker. problemen började när vi påbörjade ensamhetsträningen. han tuggade på allt och lite till! när han var runt året hade han vuxit och blivit rejält mycket större än sin mor, vid den här åldern upptäckte han att han var snabbare än mig (= slut med att alltid vara lös) och hans passion för att äta hade utvecklats fullt ut. jag tyckte fortfarande att det var lite charmigt att han kunde göra ett litet hål i en apelsin och sedan suga ut innehållet så att skalet fortfarande var runt, men några samtal senare, med gråten i halsen till veterinären, när han hade ätit sådant som kanske inte var lika ätbart (45 st nikotintuggumin, ett baconpaket utan bacon i, etc) började få mig att inse att det här var något av ett problem.
det gick ett par år, han växte till en bra bit över 60 cm i mankhöjd (slarvigt mätt 65, kan säkert vara större) och hade en vikt på nästan 40 kg. hunden lärde sig inte att gå i koppel utan drog som en galning, promenadera blev längre och längre, tills vi tillslut gick i timmar varje dag + cyklade (med livet som insats) varje dag utan att han blev trött. min dröm om hunden som såg på mig med beundrande blick, lydde mig blint och försvarade sig med livet som insats hade bleknat och stoppats undan någonstans långt bort. men pga lite andra omständigheter (se nedan) fick vi kontakt med en tränare och började träna tävlingslydad. jag fastnade direkt.
nu är lille loke snart 9 år, och han är ingenting av det jag först drömde om. blicken är i bästa fall förväntansfull, aldrig beundrande. han vet att han kan bäst själv. han är tillräckligt lydig för att alltid vara lös, men han ska alltid ha sista ordet. och det där med att försvara mig, det kan jag nog glömma. han tar all plats och ser alltid till att vara i centrum. jag bleknar till en liten flugskit i hans närvaro. men vilken personlighet! "jag har aldrig sett en hund göra så förut" är något jag hör allt som oftast, han förstår vad man säger när man pratar med honom ("loke, du kommer inte igenom här. du får gå runt staketet där borta") och han delar mitt intresse för bob dylans musik. han är dessutom gudasnäll och funkar med allt och alla
.
jag har blivit en inbiten tränings- och tävlingsmänniska, vi tränar i stort sett varje dag och sakta (mycket sakta) men säkert tar vi oss upp genom klasserna. jag har den gladaste hunden på varje tävling, men oftast provar han en ny variant av minst ett moment på tävlingarna vilket resulterar i nollor och missade uppflyttningar. hans matte är dock envis som synden, och elitklass är inte alls särskilt långt borta längre.
hur man inte köper hund vol 2:
ett halvår efter att jag köpt loke får vi besök av en liten och mager schäfertik. jag blir tillfrågad om jag kan passa henne några dagar, och det ska väl gå bra tänkte jag. men när de sedan ska hämta henne så är det för att ta henne till vet för avlivning, för ingen vill ta hand om henne längre. jag tror de visste vad de gjorde. naturligtvis kunde jag inte lämna henne ifrån mig. hon har de vackraste ögonen på jorden, stora med "svart kajal" och en mörk honungsfärg. och hon behövde min hjälp. kanske, kanske kunde min flickdröm bli sann.
inte heller detta "hundköp" (fick henne gratis) visade sig bli särskilt lyckat. hon var rädd för allt, hon stressade och åt inte ordentligt. när jag lyckades få henne lite tryggare så såg hon på mig med beundrande blick. hon lydde oftast blint. men det hon gjorde mest av allt var att försvara mig med sitt liv. alla andra hundar var potentiella hot, och hennes strategi var att anfall var bästa försvar. problemen eskalerade med en väldigt fart, och ganska snart hade jag en hyperaggressiv, potentiellt livsfarlig hund i kopplet. jag började leta efter hjälp. brukshundklubben visade sig inte särskilt intresserad. trots att jag var medlem såg de helst att jag var utanför plan och ingen hade lust att hjälpa mig. jag letade vidare bland de privata aktörerna. en ville ha tusen spänn för råd per telefon. en ansåg att jag skulle muta henne med köttbullar. en annan bröt hennes utfall med våld, och ungefär här såg jag min första strimma av hoppets ljus. det gick att bryta hennes utfall!
jag hade dock på känn att utfallen bara var ett symptom på ett underliggande problem, och jag var inte särskilt intresserad av att "piska" henne till lydnad. så när jag fick ett PM från en tränare som sa sig jobba med mjuka metoder nappade jag direkt. tillsammans fick vi bort hennes lust att alltid försvara mig (även om hon gärna plattade till en och annan hund om hon fick chansen. unga hanhundar är fortfarande populära hos henne
) och vi tävlade även några gånger med ett par 1:a pris i ettan som resultat. hon tyckte dock aldrig att det var särskilt roligt att tävla, eller ens träna för tävling, så det la vi på hyllan, så nu är hon sällskapshund på heltid.
i höstas hände något märkligt. jag var ute och hälsade på en av mina bondepolare när han fick besök av en bekant som hade med sig sin nya flickvän. flickvännen visade sig vara samma tjej som tagit hand om min hund när hon var yngre. och det visade sig att min hund var två år äldre än jag trodde. här har jag gått och klagat på att hon är så slö och inte springer så fort när vi cyklar, och så visade det sig att hon var tolv år gammal! hoppsan... hon har nu hunnit fylla 13 år och är hälsan självt.
minina är min flickdröm. jag är hennes idol i livet och hon följer mig i vått och torrt, och hon har lärt mig så mycket. men drömmen om Den Perfekta Hunden har antagit nya former, så nästa hund blir en aktivare sak.
på tal om det föressten, så har jag hittat en uppfödare vars hemsida jag gillar. hennes valpar är dessutom riktigt bra och de syns på SM i flera grenar. men hur tar man den första kontakten? jag kan ju inte berätta om mina nuvarande hundar utan att hon flyr fältet?
