Förväntningar på partner vid jobbiga situationer?

[Smokey]

Jag behöver klara upp mitt huvud och komma fram till om jag önskar för mycket av en partner i nedanstående fall:

Jag har i stort sett ingen familj kvar, endast två släktingar som är 66/88 år gamla. Min mamma gick bort för ganska precis ett år sedan och henne vakade jag över dygnet runt i över tre dygn, när man väl gav upp henne. Mentalt otroligt påfrestande och livets värsta upplevelse. Sorgen är väldigt tung att bära och minnena från dessa dagar är otäcka, ger mardrömmar osv. Ibland vaknar jag av att jag gråter om nätterna med fullständig panik.

Nu har den äldre släktingen blivit krasslig och varit på sjukhus. Så pass illa att personen ville avsluta och inte ha mer behandling. Jag åkte ner (4 h) delvis för att ta adjö, men också för att hjälpa till med vak och försöka göra NÅGOT för bra stunder.

Tyvärr bröt jag ihop rätt snabbt på rummet. Jag inser att mammas tid nog gjort mycket skada på mig, det var fasansfullt att uppleva igen. Just denna gång, vände dock patientens önskan efter två dygn, och man fortsatte behandling eftersom infektionsvärdena hade blivit bra då.
För hur länge vet man ju inte, med tanke på ålder och om kroppen kan återhämta sig.

Iaf, precis innan detta detta hände behövde en av mina hundar opereras. Det innebar att efter operationen hade jag 'dubbla vak' dels på hunden, dels på sjukhuset. 4 h hemifrån. Nu fick det lösa sig med att ta husbil till staden och sen gå emellan hunden och sjukhuset. Med ständigt dåligt samvete för den som för tillfället inte har någon.

I allt det här har jag en partner sen 5 år tillbaka. Vi lever delvis tillsammans, på min gård. Delvis har han fortfarande kvar sitt eget hus, runt 1 h från mitt hus. När hundens operation kom, var han i sitt eget hus. Strax efter kom detta med släktingen. Han har semester, men valde att åka iväg och roa sig. Jag känner mig otroligt besviken och ledsen för det, jag hade så gärna velat ha hans stöd istället. Nu känner jag att det som är jobbigt i mitt liv, inte betyder ett dugg för honom.

Jag undrar bara om jag kräver för mycket, när jag tycker att jag hade velat ha partnern som stöd i denna situation? Det gör väldigt ont att må så pass dåligt, känna sig så otillräcklig, sömnbrist, mycket ångest om nätterna.. och vara där själv. Jag tror att jag känner mig ÄNNU mer ensam när jag vet att det finns en person som hade kunnat göra skillnad, men som inte gör det.

Det är inte första gången jag känner av denna typ av "svek", där jag tycker att stöd saknas. Men jag vet inte om jag förväntar mig för mycket? Själv skulle jag aldrig kunnat åka och roa mig på nöjesfält när någon jag tycker om far illa, då vill man vara vid dennes sida. Men vi har väl olika bakgrund och fostran.

 

[MiniLi]

Det spelar ju inte så stor roll vad andra tycker om situationen, det viktiga är väl att du inte får det du önskar från partnern?
Man passar inte ihop med alla, och du kanske skulle må bättre med någon som tycker att det är självklart att finnas för dig när du behöver det.

Jag hade känt som du, utan tvekan.

 

[Hermelin]

Förväntningar är en stark kraft. Som kan orsaka massa besvikelse och elände. Jag hade som du, känt mig besviken om inte min partner funnits där för mig. Men jag har också lärt mig genom åren att det inte är så lätt det där med förväntningar. Jag tror att du måste vara tydlig mot din partner med vad du förväntar dig. Om båda vet vad som förväntas är det lättare att hantera det faktiska beteendet sen.

Men det är min upplevelse. Andra har säkert liknande situationer på andra sätt.

 

[Saigon]

Jag hade också känt mig ledsen och sviken om inte min partner fanns där för mig i jobbiga perioder. Och hade det inte blivit ändring efter att vi pratat om det hade jag inte velat vara tillsammans.

 

[skiesabove]

Det är inte för höga förväntningar, det är lägstanivå.

Tycker den här personen ens om dig?

 

[Bison]

Det som hade varit avgörande för mig är vad han svarar när jag säger att jag skulle behöva att du är här hos mig nu.

 

[tanten]

Jag behöver klara upp mitt huvud och komma fram till om jag önskar för mycket av en partner i nedanstående fall:

Jag har i stort sett ingen familj kvar, endast två släktingar som är 66/88 år gamla. Min mamma gick bort för ganska precis ett år sedan och henne vakade jag över dygnet runt i över tre dygn, när man väl gav upp henne. Mentalt otroligt påfrestande och livets värsta upplevelse. Sorgen är väldigt tung att bära och minnena från dessa dagar är otäcka, ger mardrömmar osv. Ibland vaknar jag av att jag gråter om nätterna med fullständig panik.

Nu har den äldre släktingen blivit krasslig och varit på sjukhus. Så pass illa att personen ville avsluta och inte ha mer behandling. Jag åkte ner (4 h) delvis för att ta adjö, men också för att hjälpa till med vak och försöka göra NÅGOT för bra stunder.

Tyvärr bröt jag ihop rätt snabbt på rummet. Jag inser att mammas tid nog gjort mycket skada på mig, det var fasansfullt att uppleva igen. Just denna gång, vände dock patientens önskan efter två dygn, och man fortsatte behandling eftersom infektionsvärdena hade blivit bra då.
För hur länge vet man ju inte, med tanke på ålder och om kroppen kan återhämta sig.

Iaf, precis innan detta detta hände behövde en av mina hundar opereras. Det innebar att efter operationen hade jag 'dubbla vak' dels på hunden, dels på sjukhuset. 4 h hemifrån. Nu fick det lösa sig med att ta husbil till staden och sen gå emellan hunden och sjukhuset. Med ständigt dåligt samvete för den som för tillfället inte har någon.

I allt det här har jag en partner sen 5 år tillbaka. Vi lever delvis tillsammans, på min gård. Delvis har han fortfarande kvar sitt eget hus, runt 1 h från mitt hus. När hundens operation kom, var han i sitt eget hus. Strax efter kom detta med släktingen. Han har semester, men valde att åka iväg och roa sig. Jag känner mig otroligt besviken och ledsen för det, jag hade så gärna velat ha hans stöd istället. Nu känner jag att det som är jobbigt i mitt liv, inte betyder ett dugg för honom.

Jag undrar bara om jag kräver för mycket, när jag tycker att jag hade velat ha partnern som stöd i denna situation? Det gör väldigt ont att må så pass dåligt, känna sig så otillräcklig, sömnbrist, mycket ångest om nätterna.. och vara där själv. Jag tror att jag känner mig ÄNNU mer ensam när jag vet att det finns en person som hade kunnat göra skillnad, men som inte gör det.

Det är inte första gången jag känner av denna typ av "svek", där jag tycker att stöd saknas. Men jag vet inte om jag förväntar mig för mycket? Själv skulle jag aldrig kunnat åka och roa mig på nöjesfält när någon jag tycker om far illa, då vill man vara vid dennes sida. Men vi har väl olika bakgrund och fostran.

Ibland har man helt enkelt oloka definitioner på vad en relation är.

Du har din definition, den stämmer inte överens med partnern
Nu kom det i dagen. Bra.
Det är ingens fel. Bara olika.
Ni kan endera diskutera det, acceptera eller lämna.

 

[Smokey]

Förväntningar är en stark kraft. Som kan orsaka massa besvikelse och elände. Jag hade som du, känt mig besviken om inte min partner funnits där för mig. Men jag har också lärt mig genom åren att det inte är så lätt det där med förväntningar. Jag tror att du måste vara tydlig mot din partner med vad du förväntar dig. Om båda vet vad som förväntas är det lättare att hantera det faktiska beteendet sen.

Men det är min upplevelse. Andra har säkert liknande situationer på andra sätt.

Tack.
Jag har varit tydlig andra gånger när stödet uteblivit. Te.x en gång tidigare, när läkarna inte visste om mamma skulle klara natten efter en hjärnblödning. Så sa han att det kändes fel att lämna mig när jag var så ledsen, men sen åkte han ändå. Efter det sa jag att jag vill inte mer, men han hävdade att han fått panik för att hans mamma sagt att han var en dålig far, för att han lämnade sin son hos henne för att vara hos mig denna dag. Jag tyckte det var en rätt lam ursäkt, då mamman alltid var barnvakt när han jobbade eftermiddagar, men jag har försökt släppa det och tänkt att det kanske var jobbigt för honom också.

Vi pratade dock mycket om vad jag tycker är viktigt i ett förhållande och att det bland annat är känslan av att inte vara ensam i saker, att ha stöd osv. Att ha honom där när saker är jobbigt. Så han är medveten om hur jag känner och tänker. För mig blir detta som en typ av svek, att behöva känna sig så ensam, när det finns en som kunde fixat det. Men den personen struntar i att försöka fixa och fokuserar på sig själv istället.

Jag förstår ju att det är en balansgång mellan att vara en bra förälder (jag är inte förälder själv) och ha en partner, men jag tycker kanske att man ska avstå att han en partner om man aldrig kan finnas där för partnern just för att man har barn. Skulle man behandlar barnets mamma på samma sätt, om man fortfarande var i det förhållandet ? För mig är det viktigt att man stöttar varandra, vilket han vet.

Jag tar dock på mig, att i stunden när jag är sådär ledsen, så är jag dålig på att uttrycka att "Jag behöver dig här". Jag vill inte vara till besvär, jag vill inte tvinga fram det. Jag vill verkligen att det ska komma för att HAN vill vara där med mig, av kärlek. Att säga du måste komma hit, skulle bara få mig att må ännu sämre. Detta är han också medveten om. Jag har pratat mycket med honom om dessa saker, men det verkar inte gå in.

 

[Smokey]

Det är inte för höga förväntningar, det är lägstanivå.

Tycker den här personen ens om dig?

Jag vet inte längre. Det känns som att han inte gör det, men det är svårt att ta in och greppa att jag är så oviktig, när han är så viktig för mig.

 

[cambodia]

Jag är expert på att tycka att folk ska förstå utan att jag uttrycker det tydligt. För mig är det självklart men för den andra inte. Och så blir jag sårad.

Jag hade blivit ledsen i din situation men försökt ta upp det. Han kanske inte vet hur han ska bete sig när det händer svåra saker?

Okej, nu läste jag ditt sista inlägg. Då har du ändå försökt förklara. Då kanske du ska börja fundera på om det här förhållandet är rätt för dig?

 

[cambodia]

Men jag håller med i det du skriver om att man önskar att det ska finnas en vilja, inte att man ska behöva be om det hela tiden…

 

[tanten]

Tack.
Jag har varit tydlig andra gånger när stödet uteblivit. Te.x en gång tidigare, när läkarna inte visste om mamma skulle klara natten efter en hjärnblödning. Så sa han att det kändes fel att lämna mig när jag var så ledsen, men sen åkte han ändå. Efter det sa jag att jag vill inte mer, men han hävdade att han fått panik för att hans mamma sagt att han var en dålig far, för att han lämnade sin son hos henne för att vara hos mig denna dag. Jag tyckte det var en rätt lam ursäkt, då mamman alltid var barnvakt när han jobbade eftermiddagar, men jag har försökt släppa det och tänkt att det kanske var jobbigt för honom också.

Vi pratade dock mycket om vad jag tycker är viktigt i ett förhållande och att det bland annat är känslan av att inte vara ensam i saker, att ha stöd osv. Att ha honom där när saker är jobbigt. Så han är medveten om hur jag känner och tänker. För mig blir detta som en typ av svek, att behöva känna sig så ensam, när det finns en som kunde fixat det. Men den personen struntar i att försöka fixa och fokuserar på sig själv istället.

Jag förstår ju att det är en balansgång mellan att vara en bra förälder (jag är inte förälder själv) och ha en partner, men jag tycker kanske att man ska avstå att han en partner om man aldrig kan finnas där för partnern just för att man har barn. Skulle man behandlar barnets mamma på samma sätt, om man fortfarande var i det förhållandet ? För mig är det viktigt att man stöttar varandra, vilket han vet.

Jag tar dock på mig, att i stunden när jag är sådär ledsen, så är jag dålig på att uttrycka att "Jag behöver dig här". Jag vill inte vara till besvär, jag vill inte tvinga fram det. Jag vill verkligen att det ska komma för att HAN vill vara där med mig, av kärlek. Att säga du måste komma hit, skulle bara få mig att må ännu sämre. Detta är han också medveten om. Jag har pratat mycket med honom om dessa saker, men det verkar inte gå in.

Himmel vad jag känner igen saker.

Jag gav mitt ex kärleksförklaringer och han svarade bara rätt buttert - jag säger till om det blir nån förändring.
Det var INTE vad ledsna tanten vill höra.

 

[Smokey]

Det som hade varit avgörande för mig är vad han svarar när jag säger att jag skulle behöva att du är här hos mig nu.

Tyvärr har jag svårt att vara så tydlig i dessa situationer. Jag faller offer för rädsla att han inte ska komma trots att jag ber om det, för då skulle jag sjunka ännu lite lägre ner. Att få ett nej svart på vitt i den sitsen skulle inte vara lätt att ta. Jag har dock varit tydlig och pratat mycket (!) kring detta innan, eftersom vi haft problem tidigare. Hur ledsen det gör mig, att jag ofta sörjer mamma bilen för att han blir irriterad om jag är ledsen hemma osv. Jag försöker att inte vara en glädjedödare med att vara ledsen, men det går inte så bra alltid.

 

[Bison]

Tyvärr har jag svårt att vara så tydlig i dessa situationer. Jag faller offer för rädsla att han inte ska komma trots att jag ber om det, för då skulle jag sjunka ännu lite lägre ner. Att få ett nej svart på vitt i den sitsen skulle inte vara lätt att ta. Jag har dock varit tydlig och pratat mycket (!) kring detta innan, eftersom vi haft problem tidigare. Hur ledsen det gör mig, att jag ofta sörjer mamma bilen för att han blir irriterad om jag är ledsen hemma osv. Jag försöker att inte vara en glädjedödare med att vara ledsen, men det går inte så bra alltid.

Detta i kombination med ditt andra inlägg, lämna den där mannen nu.
Han är verkligen inte bra för dig på något vis.
Bara att bli irriterad för att ens partner sörjer sin förälder är ett sjukt beteende.

 

[Tonto]

Jag behöver klara upp mitt huvud och komma fram till om jag önskar för mycket av en partner i nedanstående fall:

Jag har i stort sett ingen familj kvar, endast två släktingar som är 66/88 år gamla. Min mamma gick bort för ganska precis ett år sedan och henne vakade jag över dygnet runt i över tre dygn, när man väl gav upp henne. Mentalt otroligt påfrestande och livets värsta upplevelse. Sorgen är väldigt tung att bära och minnena från dessa dagar är otäcka, ger mardrömmar osv. Ibland vaknar jag av att jag gråter om nätterna med fullständig panik.

Nu har den äldre släktingen blivit krasslig och varit på sjukhus. Så pass illa att personen ville avsluta och inte ha mer behandling. Jag åkte ner (4 h) delvis för att ta adjö, men också för att hjälpa till med vak och försöka göra NÅGOT för bra stunder.

Tyvärr bröt jag ihop rätt snabbt på rummet. Jag inser att mammas tid nog gjort mycket skada på mig, det var fasansfullt att uppleva igen. Just denna gång, vände dock patientens önskan efter två dygn, och man fortsatte behandling eftersom infektionsvärdena hade blivit bra då.
För hur länge vet man ju inte, med tanke på ålder och om kroppen kan återhämta sig.

Iaf, precis innan detta detta hände behövde en av mina hundar opereras. Det innebar att efter operationen hade jag 'dubbla vak' dels på hunden, dels på sjukhuset. 4 h hemifrån. Nu fick det lösa sig med att ta husbil till staden och sen gå emellan hunden och sjukhuset. Med ständigt dåligt samvete för den som för tillfället inte har någon.

I allt det här har jag en partner sen 5 år tillbaka. Vi lever delvis tillsammans, på min gård. Delvis har han fortfarande kvar sitt eget hus, runt 1 h från mitt hus. När hundens operation kom, var han i sitt eget hus. Strax efter kom detta med släktingen. Han har semester, men valde att åka iväg och roa sig. Jag känner mig otroligt besviken och ledsen för det, jag hade så gärna velat ha hans stöd istället. Nu känner jag att det som är jobbigt i mitt liv, inte betyder ett dugg för honom.

Jag undrar bara om jag kräver för mycket, när jag tycker att jag hade velat ha partnern som stöd i denna situation? Det gör väldigt ont att må så pass dåligt, känna sig så otillräcklig, sömnbrist, mycket ångest om nätterna.. och vara där själv. Jag tror att jag känner mig ÄNNU mer ensam när jag vet att det finns en person som hade kunnat göra skillnad, men som inte gör det.

Det är inte första gången jag känner av denna typ av "svek", där jag tycker att stöd saknas. Men jag vet inte om jag förväntar mig för mycket? Själv skulle jag aldrig kunnat åka och roa mig på nöjesfält när någon jag tycker om far illa, då vill man vara vid dennes sida. Men vi har väl olika bakgrund och fostran.

Hade min fästman åkt iväg och roat sig när hunden opereras och en släkting är döende hade jag gjort slut.

 

[Görel]

Jag undrar över om det han valde att göra var något som han planerat och sett fram mot länge? Köpt biljetter till i förväg? Skulle han träffa folk han inte sett på länge?

I såna fall hade jag kunnat förstå att han valde som han gjorde, även om jag kan tycka att det var fel val. Om det däremot var något mer impulsivt hade jag också känt mig sviken.

 

[athena_arabians]

Jag är särbo med 53 mil närmaste vägen mellan oss. Det finns inte en suck att han skulle kunna dyka upp med kort varsel om något händer och vice versa men det är vi ju medvetna om.

Första auktionen hemma här på gården efter att pappa dött visste jag skulle bli enormt jobbig. Min särbo dök upp här dagen innan (utan förvarning) för han visste hur jobbigt det skulle bli för mig. Det är så en gör om en bryr sig om någon på allvar.

 

[Mirre]

Tyvärr har jag svårt att vara så tydlig i dessa situationer. Jag faller offer för rädsla att han inte ska komma trots att jag ber om det, för då skulle jag sjunka ännu lite lägre ner. Att få ett nej svart på vitt i den sitsen skulle inte vara lätt att ta. Jag har dock varit tydlig och pratat mycket (!) kring detta innan, eftersom vi haft problem tidigare. Hur ledsen det gör mig, att jag ofta sörjer mamma bilen för att han blir irriterad om jag är ledsen hemma osv. Jag försöker att inte vara en glädjedödare med att vara ledsen, men det går inte så bra alltid.

Med tanke på det jag fetmarkerat här. så är mitt råd att springa fortast möjligt bort från den mannen. Att han blir irriterad om du är ledsen, istället för att stötta och prata med dig, är en stor varningsflagg! Dina känslor borde vara prio ett för honom i den situationen, du ska inte behöva gömma dem.

 

[athena_arabians]

Med tanke på det jag fetmarkerat här. så är mitt råd att springa fortast möjligt bort från den mannen. Att han blir irriterad om du är ledsen, istället för att stötta och prata med dig, är en stor varningsflagg! Dina känslor borde vara prio ett för honom i den situationen, du ska inte behöva gömma dem.

Ja, det är verkligen illa. Att inte veta hur en ska hantera en sådan situation eller vara tafflig i sitt bemötande (men iaf försöka) är en annan femma.

 

[tanten]

Med tanke på det jag fetmarkerat här. så är mitt råd att springa fortast möjligt bort från den mannen. Att han blir irriterad om du är ledsen, istället för att stötta och prata med dig, är en stor varningsflagg! Dina känslor borde vara prio ett för honom i den situationen, du ska inte behöva gömma dem.

Jag säger också det. Fundera på om du vill gå igenom kommande svåra situationer(som vi alla gör!) med honom som din närmaste. Eller se till att du har andra stöttor som hjälper dig igenom.

Själv har jag odfta sagt att det var en himla tur att jag skiljde mig innan jag fick cancer, Han hade inte gått att leva med genom det. Sjukdom och problem gör vissa känslomässigt handikappade personer mest arga och otrevliga.