Fosterfamilj, ja eller nej?

[Similitude]

Jag kan ju tillägga att jag inte hade velat vara utan den här erfarenheten med att leva med fosterbarn. Inte under några som helst omständigheter, trots att det ibland tog all tid från mina föräldrar att försöka hantera barn som mådde otroligt psykiskt dåligt (bl a skar sig). Självklart var det en hel del bråk och vissa föräldrar till barnen var verkligen inte roliga. Jag har varit med om att vi var tvungna att ta med oss fosterbarnen och sticka från huset då vi fick veta att pappan till barnen var på väg. Han hade besöksförbud, men brydde sig inte om det.
Mina föräldrar har *alltid* haft ett enormt stöd av socialen och särskilt min mamma gick på möten varje vecka bara för att få prata av sig.
Personligen kan jag tycka att det nästan är lite torftigt när man ser en vanlig kärnfamilj med ett par barn där det "värsta" som händer är att barnen trotsar lite och inte vill äta/städa/whatever under en period. Nu är jag inte dummare än så att jag vet att allting är relativt. Man kan bara utgå från sig själv. Tänker jag tillbaka på den här tiden så är det med glädje och värme. Trots allt elände som också var.

 

[pulkaskurk]

Det där vänder jag mig starkt emot. Jag är absolut, helt och fullt, övertygad om att inget barn förstör en familj för "att de kan". Det har ju att göra med att de har svåra upplevelser i bagaget, att de inte har fått sina behov tillgodosedda och därför inte har utvecklas som andra, kanske t o m har fått vissa skador. En del barn har kanske också t ex neuropsykiatriska svårigheter som ännu inte upptäckts/utretts.

Tro på du, jag vet.

 

[Similitude]

Pulkaskurk har tyvärr rätt. Det finns barn som faktiskt gör allt i deras makt för att söndra en familj. Vad som ligger bakom deras beteende kan vara olika. En del mår så fruktansvärt dåligt att de vill att alla andra också ska göra det. En del hatar allt och alla och gör det, för att de kan.
Vår familj upplevde även detta. Nu gick det, som tur var, inte så långt som till skilsmässa.

 

[Mim]

Har ingen egen erfarenhet men en bekant via jobbet är "familjehem" och på henne kan jag se att det går upp och det går ner.
Hon hade tex ett barn som på nätterna eldade saker så hon tillslut inte tordes sova hemma, det barnet fick flytta.
Ett annat barns mamma gjorde allt för att krångla och det tog mkt energi och tid innan mamman insåg att allt gjordes för barnets bästa så nu är det lugnt.
Andra barn har kommit och flyttat och allt har gått bara bra.

Det enda man kan säga säkert är att dessa barn behöver stabila familjer som kan ta emot dom och de familjerna måste vara införstådda att dessa barn behöver hjälp av olika anledningar och vilka dessa är vet man inte förrän det blir aktuellt.

 

[aprilmaj]

Tro på du, jag vet.

Det jag menar är att det finns något som ligger bakom, inte att det inte kan hända. Alltså att ett barn inte gör det för "att det kan".

 

[aprilmaj]

Pulkaskurk har tyvärr rätt. Det finns barn som faktiskt gör allt i deras makt för att söndra en familj. Vad som ligger bakom deras beteende kan vara olika. En del mår så fruktansvärt dåligt att de vill att alla andra också ska göra det. En del hatar allt och alla och gör det, för att de kan.

Vi menar kanske samma sak, men jag hävdar att ett barn inte gör det för att det kan. Det finns en bakomliggande orsak, precis som du skriver. Att de hatar allt och alla, har också en grund.

 

[aprilmaj]

Det enda man kan säga säkert är att dessa barn behöver stabila familjer som kan ta emot dom och de familjerna måste vara införstådda att dessa barn behöver hjälp av olika anledningar och vilka dessa är vet man inte förrän det blir aktuellt.

Precis, man behöver förstå vad man ger sig in på. Man kan inte veta allt i förväg, men man ska försöka sätta sig in så mycket som möjligt.

 

[paradisgumman]

Vi är familjehem och jag har själv bott i familjehem,för mig är det här toppen även om vi har en jobbig situation ibland. Har stort stöd från både kommunen BUP och skolan,det känns att vi jobbar för samma sak att det ska bli bra för vår ungdom. Det kan vara jobbigt att ha kontakt med biofamiljen men man ska komma i håg att bioföräldrarnas problem ska inte vi lösa utan vår uppgift är att se till att kontakten fungerar och att i den kontakten alltid tänka på barnets bästa. För mig är det självklart att även efter att placeringen ha kontakt om barnet vill men att man finns där när det är moget att ta kontakt.
Har man inte varit familjehem eller inte har stor erfarenhet av barn med trauma skulle jag inte rekommendera att vara jourfamilj då de barnen kan ha det väldigt jobbigt när de kommer. Kontaktfamilj eller avlastningsfamilj är en bättre början .

 

[Texaz]

Idag ringde grannkommunen och talade om att jag nu står på deras lista och att de hör av så snart de hittar en matchning

Ska även på träff med familjehemssekreteraren i min kommun om två veckor, så det börjar röra på sig

 

[Duchesse]

I morgon är det dags för första samtal för oss

 

[Texaz]

Härligt!! Jag tror helt klart att ni är passande

 

[niardasp]

Mina föräldrar har i perioder varit jourhem.

När jag var runt 12 och min lillebror 10 bodde ett syskonpar hos oss som var ett par-tre år äldre än mig. Jag kommer inte ihåg mycket om hur väl det fungerade men vet att jag i alla fall inte störde mig på dem överhuvudtaget, de blev ju en del av familjen efter ett tag. Det var tänkt att de bara skulle stanna ett par månader men i och med att det funderade bra bodde de hos oss i dryga året tror jag innan de flyttade vidare till familjehem där de sedan blev adopterade vad jag kommer ihåg.

Under mina sena tonår hade vi då och då mindre barn, dvs dagis eller lågstadie. Alltid korta perioder och så kallade "lätta" placeringar där barnen i sig inte hade några egentliga problem utan problemet låg endast i att föräldrarna inte kunde ta hand om dem av olika orsaker, bla alkoholism. Som tonåring tyckte jag att vissa ungar var irriterande som fan då och då men så fick det väl vara tänkte jag... Det blev aldrig några ordentliga problem förrän jag hade flyttat hemifrån och min bror och det dåvarande jourhemsplacerade barnet inte alls kom överens. I och med att min bror mådde dåligt av stressen blev det barnet omplacerat. Mina föräldrar resonerade som så att hans välmående var viktigare än att just då fortsätta som jourfamilj för just det barnet. Efter det har de haft flera andra barn som har fungerat bra.

Jag vet att min mamma fortfarande har kontakt med ett par-tre av de barn som bott hos henne, främst de barn som var lite äldre vid tidpunkten för placeringen och inte de allra minsta barnen.

Vet inte om det här hjälpte något men ytterligare en historia till samlingen i alla fall

 

[Raderad medlem 94602]

Min bästa vän och hennes familj är familjehem och har fosterbarn ( i skrivande stund inget) De har 3 barn själva men det är skillnad på egna barn och fosterbarn. Det handlar inte om längtan efter barn i deras fall utan för att de har ett stort intresse för just det här med hur man arbetar med dessa barn/ungdomar. Min vän jobbar till viss del även med det i sitt yrke och jag tror det är lite gran som ett kall. De har hittills haft tonåringar. Den första var mycket komplicerad och kom från mycket svåra förhållande med missbruk, kriminalitet mm, men trots en svår resa på många år har de aldrig ångrat att de tog hand om den ungdomen.
Den andra var ett stort lyckande där hen kom från att skolka, vara med fel kompisar och på väg utför en rejäl utförbacke och inte ha ett enda betyg i skolan till att läsa ikapp allt hen missat, ta upp sin nedlagda idrott och dessutom få ett stipendium baserat på skolans bäst kämpande elev.

Jag vet att de flera gånger blivit erbjudna nya "fall" men det är inte bara att "få". Det utreds en hel del inför varje barn/ungdom och det är mycket som ska stämma. Flera gånger har de tackat nej för att de har känt att individen inte kommer att passa in i deras familj eller att de saknar kompitensen. Andra gånger har de fått nej....tex för att det har matchat bättre med en annan familj. Tycker det verkar vara väldigt noggranna utredningar och betänkenheter från båda hållen innan en placering. Men det kanske beror på uppdragsgivare?

Beundrar de som hjälper dessa barn och ungdomar!!!
Har många gånger funderat hur de här tonåringarnas liv blivit om de inte fått de där åren hos X och Y.

 

[Duchesse]

Härligt!! Jag tror helt klart att ni är passande

Vi har fått ett påtänkt barn nu, och är under utredning för om vi matchar ihop. Om det blir hen så sker det i maj .

 

[Texaz]

Vi har fått ett påtänkt barn nu, och är under utredning för om vi matchar ihop. Om det blir hen så sker det i maj .

I maj?? Trodde det mesta handlade om akutplaceringar. Hur kan man vänta nästan fem månader om ett barn behöver placeras?
Jag har fått beskedet att nästa gång kommer jag att få träffa barnet direkt och då bli jourfamilj tills utredningen är klar, då kan det bli en "permanent" placering.

 

[Rosett]

I maj?? Trodde det mesta handlade om akutplaceringar. Hur kan man vänta nästan fem månader om ett barn behöver placeras?

Barnet kanske är i jourfamilj nu.

 

[Fibusen]

En vän till mig har ett syskonpar hemma (under 5 år),i början handlade det om varannan helg,men så som jag förstått det så är det oftare/längre perioder nu. Det är inga problem med barnen alls,utan mer att föräldern behöver avlastning då denne är ensam och tycker livet är lite tungt i perioder. Jättegulliga och trevliga barn! Detta måste nog räknas som en "enkel" placering.

 

[Affa]

Tack för alla svar, jag har läst och begrundat och historier ur verkligheten är mycket välkomna

@iNHALE ; Vi har funderat på att skaffa fler barn själva, men för mig/oss är det inte speciellt viktigt att det är vårt biologiska barn. En del av mig/oss är nöjda med ett barn, en annan del vill ha fler, kan man säga. Adoptera hade vi också kunnat göra, men jag tänker helt enkelt att det finns barn just här just nu som förmodligen skulle ha stor glädje av vårt extra känslomässiga utrymme.... det är faktiskt svårt att formulera . Vi har "lånat" barn av en familj i vår närhet i perioder när det varit turbulent för dem, och jag tror det var då tanken föddes.

Att barnet ev får åka hem är förstås jättejobbigt, men det är en risk som man vet om innan, och på något sätt är det ju fantastiskt OM föräldrarna kan och vill ha tillbaka barnen sen? Jag hoppas att vi kan klara av en sådan situation, och att vi i såfall får behålla kontakten... man vet ju förstås inte.

Jag försöker att inte vara rädd för saker som KAN inträffa. Jag försöker se alla risker och möjligheter och göra en avvägning. Även biologiska barn innebär ju ofta en "risk" för den redan fungerande familjen.

@Matmissbrukaren vad tråkigt att du var med om det - gräsligt! Jourfamilj är ju svårt för oss eftersom vi har vanliga heltidsjobb och inte bara kan ta emot barn på dagen... vi har heller inte jättestort hemma, så vi kan ju bara ha en i taget.

@aprilmaj jag är övertygad om att dottern kommer tycka om idén (verkligheten är en annan sak ). Hon tycker vi ska adoptera. Jag har funderat en del på det du skrev om att känna sig "god" och jag tror inte att det är därför jag dras till det, men känslan av att få göra skillnad för någon är nog en anledning. Sen om det är egoistiskt eller inte vet jag inte... lite både och kanske.

@Texaz vad roligt att du också skall prova! Jag skulle jättegärna följa hur det går för dig också . Vi skall och prata (förutsättningslöst) om två veckor. Samtalen vi haft hittills per telefon har varit mycket bra, de är inställda på att vi i så fall skulle få ta hand om ett mindre barn och att det blir en placering som är "av det enklare slaget" som de uttryckte det. Handläggaren verkade mycket positiv och sa att det var såna familjer som vi som de ville ha. Det kändes skönt.
@Lejonelle, vi skall ta upp kontaktfamiljsfrågan då också.

@pulkaskurk jag förstår vad du menar och har haft den inställningen tidigare efter att ha sett ett uselt familjehem... men jag får för mig att det är fler fall som går bra än dåligt... ? Om du har några skräckexempel får du gärna dela med dig lite.

En dum fråga, men om det nu är en katastrofalt dålig match och allt går åt skogen - då lär väl det komma upp i kontrollerna som göras var sjätte månad? Och då antar jag att de placerar om barnet?

Om det är fungerande, skötsamma, ansvarstagande och älskande föräldrar ja. Men om det är missbrukande/psykiskt funktionsnedsatta föräldrar som trots det lyckas få tillbaka vårdnaden? Och även om det inte inträffar jätteofta, så har de ändå många gånger umgängesrätt. Att behöva se och uppleva det som familjehem är verkligen inte roligt.
Att vara familjehem kan vara fantastiskt och fungera jättebra, men det kan lika gärna vara tvärtom. Barnen kommer av en anledning, och även om de enligt soc fungerar nomalt och behöver omplaceras pga föräldrarnas problem så sätter det sina spår även hos dem och det krävs mycket tid och ffa engagemang för att ge dem en chans till ett bra liv.

 

[Texaz]

Barnet kanske är i jourfamilj nu.

Jo visst, fast här är jour max fyra månader, var därför det lät långt fram i tiden, finns dessutom en familj som kan ta emot så sker det så fort som möjligt.
Finns behov att placera barnet så brukar det ske så fort som möjligt för att låta barnet komma in i SIN familj. Men det kan såklart fungera olika i olika kommuner

 

[Texaz]

Om det är fungerande, skötsamma, ansvarstagande och älskande föräldrar ja. Men om det är missbrukande/psykiskt funktionsnedsatta föräldrar som trots det lyckas få tillbaka vårdnaden? Och även om det inte inträffar jätteofta, så har de ändå många gånger umgängesrätt. Att behöva se och uppleva det som familjehem är verkligen inte roligt.
Att vara familjehem kan vara fantastiskt och fungera jättebra, men det kan lika gärna vara tvärtom. Barnen kommer av en anledning, och även om de enligt soc fungerar nomalt och behöver omplaceras pga föräldrarnas problem så sätter det sina spår även hos dem och det krävs mycket tid och ffa engagemang för att ge dem en chans till ett bra liv.

Har hört det från familjehem i min närhet, när barn rycks ifrån dem trots att bio-föräldrarna inte borde anses lämpliga att få sitt barn tillbaka...
Det måste man vara beredd på, att man får lov att passivt se på när barn man ser som sitt/sina får återgå till dysfunktionella förhållanden.
Vet inte hur jag ska hantera det, men ser det ändå som meningsfullt att kunna göra NÅGOT, och sen finnas som back-up i framtiden