Jag kan ju tillägga att jag inte hade velat vara utan den här erfarenheten med att leva med fosterbarn. Inte under några som helst omständigheter, trots att det ibland tog all tid från mina föräldrar att försöka hantera barn som mådde otroligt psykiskt dåligt (bl a skar sig). Självklart var det en hel del bråk och vissa föräldrar till barnen var verkligen inte roliga. Jag har varit med om att vi var tvungna att ta med oss fosterbarnen och sticka från huset då vi fick veta att pappan till barnen var på väg. Han hade besöksförbud, men brydde sig inte om det.
Mina föräldrar har *alltid* haft ett enormt stöd av socialen och särskilt min mamma gick på möten varje vecka bara för att få prata av sig.
Personligen kan jag tycka att det nästan är lite torftigt när man ser en vanlig kärnfamilj med ett par barn där det "värsta" som händer är att barnen trotsar lite och inte vill äta/städa/whatever under en period.
Nu är jag inte dummare än så att jag vet att allting är relativt. Man kan bara utgå från sig själv. Tänker jag tillbaka på den här tiden så är det med glädje och värme. Trots allt elände som också var.
Mina föräldrar har *alltid* haft ett enormt stöd av socialen och särskilt min mamma gick på möten varje vecka bara för att få prata av sig.
Personligen kan jag tycka att det nästan är lite torftigt när man ser en vanlig kärnfamilj med ett par barn där det "värsta" som händer är att barnen trotsar lite och inte vill äta/städa/whatever under en period.