Behöver lite råd från er..
Jag och min särbo har varit tillsammans i ca 4 år. Han bor i en hyresrätt och jag bor i en Bostadsrätt (en etta) som min far äger. Jag skulle vilja säga att vi har ett väldigt bra förhållande, vi är lite olika på måga punkter men det innebär ofta att vi kompletterar varandra på dessa punkter vilket jag tycker är bra. Särbo livet har fungerat bra, vi är dock mest här hos mig eftersom han arbetar nära min lägenhet och därför känns det mest logiskt att vi mest är här, och det fungerar jätte bra. Nu förstår jag ju att han inte känner sig helt som hemma här eftersom alla hans grejer är hos honom och han mer får bo i en väska här ungefär.
De senaste 2 åren har ju samtal om att flytta ihop kommit på tal. Vi kan prata om mycket, men när det gäller viktiga bitar som barn, framtid osv så är det ALLTID jag som får ta upp detta på tal. Och när jag väl gör det så pratar vi ju om det, men jag får aldrig något definitivt svar utan vi resonerar kring saken bara.
Vi har letat hyresrätt i en evighet, men det verkar som att vi kan glömma detta i den här staden då det är sådan bostadsbrist. Tankarna har nu därför gått över till att skaffa en större bostadsrätt istället, då skulle i såfall min far sälja ettan och köpa en 3a och vi hyr sedan av honom. Detta av anledningen att jag inte får ta lån eftersom jag inte har någon säker inkomst just nu, men min far har väldigt god ekonomi och känner inte ens att han behöver låna över huvud taget utan ser det som en investering.
Detta känns ju kalasbra, förutom en aspekt. En viktig sådan.
Barnfrågan...
Jag är inte 100% säker på att jag vill bli mamma, men jag är 99 % säker på att jag vill bli mamma.
Jag har tagit upp den här frågan med killen (eftersom han själv aldrig skulle göra det) för att se hur han står i frågan då jag inte vill slösa min tid på någon som inte är på väg åt samma håll som jag är. Då pratar vi om det och han säger att han är rädd, och att han inte har fått någon bra bild av barn sedan ett tidigare förhållande där han blev "styvfar". Men jag har försökt förklara att det inte är samma sak när det gäller ens eget barn. Han säger också att det känns så långt bort, med tanke på att vi inte ens bor ihop och att han har svårt att föreställa sig.
Men alltså jag är snart 30 år, han är ett par år äldre än 30. Det han känner nu kring barn är väl så han kommer känna? han är ju en vuxen man, vad ska ändras på 2 år?
Kan jag kräva ett Ja eller Nej av en annan person när jag är 1% osäker själv?
Kan jag kräva ett svar när vi inte ens bor ihop?
Jag känner mest att jag inte vill köpa en bostadsrätt med en kille som jag inte får ett svar av om han vill ha barn?, men känner samtidigt att *jag kan ju inte kräva ett svar, vi bor ju inte ens ihop än..*
Det är liksom för tidigt, men ändå väl i tiden med tanke på att jag är runt 30.
Sorry för lång text, behöver lite input här.
Jag och min särbo har varit tillsammans i ca 4 år. Han bor i en hyresrätt och jag bor i en Bostadsrätt (en etta) som min far äger. Jag skulle vilja säga att vi har ett väldigt bra förhållande, vi är lite olika på måga punkter men det innebär ofta att vi kompletterar varandra på dessa punkter vilket jag tycker är bra. Särbo livet har fungerat bra, vi är dock mest här hos mig eftersom han arbetar nära min lägenhet och därför känns det mest logiskt att vi mest är här, och det fungerar jätte bra. Nu förstår jag ju att han inte känner sig helt som hemma här eftersom alla hans grejer är hos honom och han mer får bo i en väska här ungefär.
De senaste 2 åren har ju samtal om att flytta ihop kommit på tal. Vi kan prata om mycket, men när det gäller viktiga bitar som barn, framtid osv så är det ALLTID jag som får ta upp detta på tal. Och när jag väl gör det så pratar vi ju om det, men jag får aldrig något definitivt svar utan vi resonerar kring saken bara.
Vi har letat hyresrätt i en evighet, men det verkar som att vi kan glömma detta i den här staden då det är sådan bostadsbrist. Tankarna har nu därför gått över till att skaffa en större bostadsrätt istället, då skulle i såfall min far sälja ettan och köpa en 3a och vi hyr sedan av honom. Detta av anledningen att jag inte får ta lån eftersom jag inte har någon säker inkomst just nu, men min far har väldigt god ekonomi och känner inte ens att han behöver låna över huvud taget utan ser det som en investering.
Detta känns ju kalasbra, förutom en aspekt. En viktig sådan.
Barnfrågan...
Jag är inte 100% säker på att jag vill bli mamma, men jag är 99 % säker på att jag vill bli mamma.
Jag har tagit upp den här frågan med killen (eftersom han själv aldrig skulle göra det) för att se hur han står i frågan då jag inte vill slösa min tid på någon som inte är på väg åt samma håll som jag är. Då pratar vi om det och han säger att han är rädd, och att han inte har fått någon bra bild av barn sedan ett tidigare förhållande där han blev "styvfar". Men jag har försökt förklara att det inte är samma sak när det gäller ens eget barn. Han säger också att det känns så långt bort, med tanke på att vi inte ens bor ihop och att han har svårt att föreställa sig.
Men alltså jag är snart 30 år, han är ett par år äldre än 30. Det han känner nu kring barn är väl så han kommer känna? han är ju en vuxen man, vad ska ändras på 2 år?
Kan jag kräva ett Ja eller Nej av en annan person när jag är 1% osäker själv?
Kan jag kräva ett svar när vi inte ens bor ihop?
Jag känner mest att jag inte vill köpa en bostadsrätt med en kille som jag inte får ett svar av om han vill ha barn?, men känner samtidigt att *jag kan ju inte kräva ett svar, vi bor ju inte ens ihop än..*
Det är liksom för tidigt, men ändå väl i tiden med tanke på att jag är runt 30.
Sorry för lång text, behöver lite input här.
Detta då ingen av oss vill ha barn.
