Har du förvånat dig själv?

[Sel]

Ja, precis. Jag blir lättad varje gång jag inser att man faktiskt inte måste

(men i trådens anda är jag naturligtvis öppen för att även det här kan komma att förändras - tänk, om 10 år kanske jag sitter här och skriver att jag förvånade mig själv genom att tydligen vilja ha barn ändå )

Så är det ju. Jag är Otroligt stark i övertygelsen att jag absolut inte vill ha barn, men min unga chef som var nöjd utan när vi lärde känna varandra blev mamma idag. Man får ändra sig.

Edit: åt båda håll. Många som sett framtiden med make och barn känner förhoppningsvis att det är lika okej att leva utan båda, med båda eller bara med endera.

 

[Morces]

Jag förvånar mig själv med att säga ordet "nej" mera. Jag har under hela min uppväxt varit en People pleaser och förra året började jag säga mer nej och tänka mer på mig själv och mitt liv osv. Nu kan jag säga nej plättlätt. Yngre jag hade svimmat av ångest för att ens tänka ordet nej.

Sen har jag också velat lite om just barn. Men känner nog mer och mer att en mini me hade varit mysigt ändå. Men de får bli när vi bor större. Två vuxna och två katter i en tvåa är lite väl mycket haha.

 

[bettysmatte]

Att jag i 50-års-åldern skulle börja skriva böcker, det är lite förvånande! Visserligen brukade jag få bra betyg på uppsatser, osv i skolan men att jag skulle lyckas knåpa ihop böcker på drygt 300 sidor det hade jag verkligen aldrig trott !

 

[sjoberga]

Som ung hade jag inga tankar på att flytta ut på landsbygden (och hade aldrig bott så heller och inte heller generationen före), annat än ibland en känsla av något när man besökte människor som bodde bortanför. Och bli stridspilot och flygvapeningenjör och jobba på Försvarsmakten i huvudstaden. En bekväm tillvaro i en större stad var i alla fall i planen.

Med för långa underben (stridspilotantagningen föll på det) står jag nu här i den östgötska myllan och skogen och ägnar en hyfsat stor del av fritiden för basal ”överlevnad” som människa. Och yrkesarbetet åt att lösa svåra problem för forskare runt om i världen som försöker skapa viktig kunskap om vår värld och verktyg för att förbättra vardagen för medmänniskor. Och trivs hundra med det.

Inte i planen eller tankarna som ung.

Sen är det annat som består intakt, som att jag arbetade aktivt mot rasism när SD låg under stenar och bidade sin tid och det är samma idag, samma känslor, samma förtvivlan inför vissa delar av mänskligheten och samma hopp och tro på att vi tillsammans kan lösa svåra problem. Kanske ännu lite starkare än då.

 

[Lingon]

Nämen, skräm mig inte!! Låt mig drömma om vackra klänningar och blommor ett tag till innan verkligheten slår in…

Min bröllopsdag var iaf precis så underbar som jag hade hoppats!

 

[athena_arabians]

När jag pluggade skulle jag aaldrig leta malm eller jobba norr om Dalälven... som geolog har jag enbart jobbat med prospektering samt att majoriteten av mitt hittills yrkesverksamma liv tillbringats norr om Dalälven Släng sedan in en särbo i Västerbotten i det hela också

Vänner från universitetstiden tycker om att påminna mig om ovanstående

Sedan har jag som flera andra i tråden insett att det blir ingen mer häst... och det känns ganska skönt.

 

[Islandshästryttare]

att jag under förra året vågade hoppa av en fast anställning till förmån för ett vikariat förvånande mig. Trivdes inte alls på mitt förra jobb och mådde periodvis dåligt av det. Nu mår jag bra av mitt jobb, fått högre lön och har bra arbetskamrater. Dessutom lärt mig massa intressanta saker. Jag är en trygghetsnarkoman så är förvånad över att jag vågade särskilt eftersom jag är lite äldre . Men det blev så bra och ångrar mig inte en sekund.

 

[Exile]

Jag kan inte komma på någon större grej i mer vuxen ålder jag förvånat mig själv över men däremot en sak som slagit mig mer och mer på senare tid är att jag ibland hör min mamma när jag säger saker.

Egenskaper jag "hatade" hos henne när jag var ung som att säga åt någon att stoppa i diskmaskinen så fort de rest sig, påpeka att så här kan vi inte ha det vi måste städa, sitt inte bara där vi ska åka om 10 minuter... Det är JAG som säger de här grejerna nu, de jag ALDRIG skulle säga för det var SÅ irriterande. Blir faktiskt lite rebelliskt irriterad på mig själv inombords varje gång jag kommer på mig men inser ju samtidigt att jo, ja jag har ju rätt och hon hade också tyvärr rätt då..

Vi kanske alla är dömda att bli våra föräldrar i viss mån så småningom, ganska logsikt eftersom det är vårt arv.

 

[tanten]

Nämen, skräm mig inte!! Låt mig drömma om vackra klänningar och blommor ett tag till innan verkligheten slår in…

Just detta.
Många drömmer om just bröllop, inte om att bli vigd.
Det är två skilda saker. vi hade inget bröllop. Vi vigde oss i ett rådhus.

 

[vemsomhelst123]

Med tanke på sidospåret i tråden om allmänutbildad tyckte jag det vore lite roligt att höra hur användare utvecklats, ändrat åsikt eller kanske landat någonstans de inte räknat med. Kan vara nyss, kan vara för flera år sedan... kan vara hur barndomsdrömmen var någonting helt annat! Ordet är fritt.

Jag slogs bara häromdagen om en insikt när jag och en kollega arbetade tillsammans och började prata om höjda hyror och diverse, och jag nämnde hur jag började känna mig redo för bostadsmarknaden (har alltid bott i hyresrätt och varit rädd för att äga bostad). Jag skulle gärna vilja äga en liten cottage inte alltför långt utanför samhället, men bara lagom mycket mark. Det förvånade mig inte så mycket. Det som däremot förvånade mig var att jag blivit ganska säker på att jag inte vill ha en häst.
Det har alltid varit den stora drömmen någonstans. Egen liten gård, ett stall, egen häst... men alltså Näe. Fy farao så jobbigt. Jag fick blinka till och erkänna att det trodde jag aldrig att jag skulle säga.

Nej jag kommer inte på någon sån grej, men jag har aldrig heller riktigt tagit några aktiva val (eller det är klart jag har) utan det har bara slumpat sig såhär känns det som. Det kan ibland förvåna mig när jag ser mig omkring och vad jag är/gör/bor nu och när det blev så, men jag tror jag alltid bara gått dit näsan pekar och tackat ja till det mesta som inte låtit alltför trist. Det som kanske förvånar både mig och andra mest är att jag inte jobbat med patienter på rätt många år nu. Men det tänker jag att jag kommer göra igen, om tillfälle ges som passar så gör jag som vanligt och säger ja och går dit näsan pekar.

 

[Hedinn]

Oh ja! Jag var helt ointresserad av att skaffa barn. Skulle flytta till typ Frankrike, England eller varför inte Sydafrika (eller allihop?). I Sverige var det bara Stockholm som gällde, ”backupplanen” var väl lägenhet där, häst helinackorderad och kunna resa en del.

Jag är nu separerad småbarnsmorsa bosatt i Dalarna och helt utan djur. Hade något sagt det till mig för bara fem år sen hade jag satt kaffet i halsen.

 

[cili]

Jag förvånar mig själv med hela tiden när jag tittar i backspegeln. När jag var yngre skulle jag aaaldrig jobba inom vården eller med människor, här sitter jag och är fysioterapeut sedan många år och jobbar därmed både i vården och med människor på flera plan (vi är ju även väldigt fysiskt nära i våra undersökningar).

Jag skulle aldrig lämna ut mitt älskade sto på foder för jag kunde inte tänka mig ett liv där hon inte var en del av varje dag. Men för att lösa livet när jag skadade mig fick jag snabbt tänka om och hon står nu hos en bekant sedan ett år tillbaka (men kommer hem igen kring nyår, som jag längtar!).

Har tidigare haft ganska dåligt självförtroende och inte velat synas eller höras, och med en stor portion av övertänkande. Där bestämde jag mig för att börja tacka ja till jobb utanför min comfort zone, så plötsligt ledde jag gympapass för stora grupper och håller nu i konferenser varje månad - och det är jätteroligt! Det har varit fantastiskt utvecklande att tvinga sig själv att släppa sargen

 

[Sassy]

Sedan har jag som flera andra i tråden insett att det blir ingen mer häst... och det känns ganska skönt.

Den insikten har jag också kommit till... Kanske, kanske en fin liten körponny när jag är pensionär, men då hade tanken varit att låna ut till någon duktig liten ryttare större delen av dagarna. Så som jag fick chansen att rida en riktigt välutbildad ponny vars ryttare blivit överårig men familjen inte ville flytta från gården.

Att vara "mentor" eller den "vuxne som inte är familj" i ungas liv var verkligen inget jag trodde skulle vara min grej när jag var yngre, men med tiden har jag kommit på att jag verkligen uppskattar det. Det är barn i grupp jag inte orkar med, men att finnas som vuxen för en ung person med liknande intressen är fantastiskt!

(Av någon anledning har flera av mina vänner också frågat om jag kan tänka mig att vara "bonusmoster" åt deras ungar. Den där icke-normativa, som man kanske kan dyka in hos när föräldrarna är "dumma i huvudet". )

 

[Midsommarblomster]

Ja, precis. Jag blir lättad varje gång jag inser att man faktiskt inte måste

(men i trådens anda är jag naturligtvis öppen för att även det här kan komma att förändras - tänk, om 10 år kanske jag sitter här och skriver att jag förvånade mig själv genom att tydligen vilja ha barn ändå )

Jag är ganska föränderlig och som jag skrev tidigare i tråden så har jag bytt spår ganska ofta, så jag har sällan varit övertygad om saker från början. Men en av få saker som jag nyligen var tvärsäker på var att jag absolut inte skulle ha fler än två barn. Absolut. Inte. Men nu vet jag ärligt talat inte längre och det har verkligen förvånat mig. Från tvåbarnsnormen som hängt med hela livet till att fullkomligt gå på knäna genom graviditeter och första året på mina små. Nu på andra sidan tänker jag att ja, inte omöjligt ändå med en tredje någon gång i framtiden. Hör och häpna.

Det finns ju en bok som heter "Jag kan ha fel" och det är ett något jag bär med mig i de flesta sammanhang, både privat och på jobbet. Att vara allt för övertygad om sin sak hindrar oss från att utvecklas.

 

[Amha]

Nämen, skräm mig inte!! Låt mig drömma om vackra klänningar och blommor ett tag till innan verkligheten slår in…

Haha! Såg någon skräptv-grej häromdagen. Där övades det på drömkyssar till bröllopet och planerades i detalj en hel massa saker där jag bara kände att what, gör folk sånt? Men jo, det är klart de gör där såg paren glada ut i alla fall så man kan säkert få ett drömbröllop!

 

[Amha]

Gymnasiet: jag ska aldrig jobba med naturvetenskap!
Vuxen: nästan klar med naturvetenskaplig kandidatexamen och överväger master till hösten.

Ung vuxen: mycket viktigt med mycket människor runt sig.
Mittemellan-vuxen (?): oh vad jag älskar ensamheten (närmaste familjen)! Det är så skönt med lugn och ro! Hoppas att mitt kommande arbete går att ha på 100% distans!

 

[Lingon]

Jag vet inte om jag förvånat mig själv så mycket faktiskt.

Jag har alltid vetat att jag inte vill jobba med människor (t.ex. skola, vård, omsorg och liknande). Jag har alltid vetat att nån form av naturvetenskap ska det vara. Jag tror att det är en kombination av att jag känner mig själv rätt bra och att jag kanske är lite fyrkantig av mig.

Jo, en sak har förvånat mig! Jag har aldrig sett mig som en konstnärlig person Men jag har de senaste åren börjat rita lite med akvarellpennor. Det är rätt kul. Men mitt största problem där är min bristande fantasi gällande vad jag ska rita. Så kanske inte så förvånande ändå...

 

[Migo]

Ja jösses. Jag som aldrig skulle leva med någon, aldrig skulle resa, var övertygad om att jag var rätt meningslös och oanställningsbar, trodde att jag skulle leva hela mitt liv som nån form av självförsörjningsprepper på gården där jag växte upp, att folk var i grunden rätt vidriga, att miljörörelsen alltid har rätt och att allt utom bomull/ull är hemskt...

Är nu gift med en amerikan och har flyttat till ett annat land, är inne i lönearbetarsvängen, börjar lära mig att folk i det stora hela är ganska trevliga om man är trevlig tillbaka, avänder kläder av syntetmaterial, äter kött och önskar att jag haft råd att resa lite mer

 

[LiviaFilippa]

Nej det har jag inte. Eller alltså när jag var liten så trodde jag ju att mitt liv i denhär åldern skulle vara HELT annor lunda motför det är! Men jag skulle inte precis säga att jag har för vånat mig fördet utan det har bara blivit liksom.

 

[vemsomhelst123]

Jag är ganska föränderlig och som jag skrev tidigare i tråden så har jag bytt spår ganska ofta, så jag har sällan varit övertygad om saker från början. Men en av få saker som jag nyligen var tvärsäker på var att jag absolut inte skulle ha fler än två barn. Absolut. Inte. Men nu vet jag ärligt talat inte längre och det har verkligen förvånat mig. Från tvåbarnsnormen som hängt med hela livet till att fullkomligt gå på knäna genom graviditeter och första året på mina små. Nu på andra sidan tänker jag att ja, inte omöjligt ändå med en tredje någon gång i framtiden. Hör och häpna.

Det finns ju en bok som heter "Jag kan ha fel" och det är ett något jag bär med mig i de flesta sammanhang, både privat och på jobbet. Att vara allt för övertygad om sin sak hindrar oss från att utvecklas.

Tvåbarnsnormen är en sak jag omvärderat nu när du skrev det, här blir det inga fler, vi vill orka vara vuxna också nu när äntligen kan vara det igen. Hade jag inte avskytt att vara gravid hade vi nog försökt skaffa en till tätt inpå, men nä. Vi orkar inte. Har man barn tätt är ju perioden ändå pågående, men när jag väl kunde ens fundera på en till var barnet så stort och självgående att det inte kändes görbart.