Frånvarande pappa

[carloz]

Hej! Jag har en liten son med en man som uppenbarligen inte vill vara pappa. Jag behöver bara skriva av mig lite, skulle vara intressant att höra från andra som har erfarenheter om detta.

Jag vill min sons allra bästa, och jag kan omöjligen veta vad det är som är bäst för honom! Vad jag ska göra! Jag har försökt upprätthålla en kontakt med hans pappa, skickat mail och bilder på sonen men han hör i de allra flesta fall inte av sig. Han säger heller inte rätt ut att han inte vill vara en aktiv förälder, men han anstränger sig inte för att komma och hälsa på honom eller skaffa en kontakt med honom. Jag har vid flera tillfällen sagt/skrivit till honom att han är välkommen när helst han vill om han vill hälsa på, men han tar som sagt inga initiativ till detta utan svarar med tystnad.

Jag har inte "legat på" och tjatat på honom att han ska ta kontakt, kanske han skulle agera annorlunda då? Om jag försökte få dem att träffas kanske han tillslut skulle få insikt om att han faktiskt kan etablera en kontakt med sin son och att de kan få en relation. Jag har fått hit honom en gång sedan det tog slut mellan oss (det tog slut när jag nyss fått veta att jag var gravid) efter mycket tjat men sen blev det inte fler gånger. Det är nu snart 2 år sedan.

Problemet är att under vår (korta) tid tillsammans uppdagades en massa problem, han har haft en tufft liv! Jag fick honom att söka hjälp, han fick samtalshjälp, psykolog och medicin, men han avslutade all behandling efter att det tog slut mellan oss. Under vår tid klarade han inte av att vara snäll mot mig, han var mycket labil och hotade t ex ett flertal gånger att ta livet av sig. Han kunde brusa upp så jag blev rädd och blev våldsam mot min katt vid ett tillfälle, tog sönder porslin vid ett annat. Men han har aldrig slagit mig. Jag vet att han har fina sidor men han mår inte bra, och OM (vilket jag inte kan veta eftersom han inte har varit som en pappa till vår son) han skulle bete sig mot vår son som han betett sig mot mig, då är jag övertygad om att sonen har det bättre utan honom.

Men som sagt, även de människor som inte är så bra partners kan ju faktiskt vara bra föräldrar! Och kanske han skulle kunna ha en viss kontakt med honom i alla fall, och att det skulle fungera bra?

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. I dagens läge är sonen så liten att han inte saknar sin biologiska pappa, jag har en sambo som han kallar pappa och som är en fin förebild för honom.

Men jag vill att det är Han som ska få välja hurdan kontakt han vill ha med sin pappa, ingen annan som talar om för honom vad han ska göra. Men samtidigt är han ett litet barn som inte förstår allt komplext i världen, jag vill ju bara skydda honom och vill självklart skydda honom från människor som kan göra honom illa, problemet är att jag inte vet om jag ska placera biopappan i det facket eller inte...

ska jag försöka tjata på pappan att ta kontakt med sin son, försöka få med honom till familjerätten etc. för att skriva ett umgängesavtal, eller ska jag bara låta det bero - med tanke på de problem pappan har haft...

Jag känner egentligen inte att det är min sak att tjata på honom för att ta sitt föräldraansvar, men jag känner att jag inte har gjort ALLT jag kan för att försöka få honom att engagera sig. I dagsläget har jag öppnat en dörr, sagt att han är välkommen och försökt bjuda in honom till ett aktivt föräldraskap. Men på hans tystnad har jag inte reagerat desto mer. Jag skulle kunna ligga på mera. Men jag vet inte vad som är bäst för sonen!

Tänk om jag i all välmening slåss för att de ska få en kontakt, och kanske lyckas och sen beter han sig sådär illa mot sonen som han gjorde mot mig under vår tid ihop?

Någon som kan hjälpa mig att reda ut i tanketrasslet?

 

[Jettan]

Sv: Frånvarande pappa

Hej!

Nu är inte jag någon expert på detta område, men min spontana tanke är ju att DU inte kan beskyllas för pappan ovilja/okunnande att ta sitt föräldraansvar! Du kan bara ansvara för dig och hur du är som förälder, du kan inte forma eller tvinga på någon en roll som de inte vill ha, hur goda avsikterna än är. I mina ögon har du nog gjort det du kan och med tanke på faderns bakgrund hade jag inte försökt "tvinga" på honom föräldrarollen, utan kanske bara fortsatt som du gör nu, skicka bilder och uppdateringar om ert gemensamma barn och kanske sedan hoppats att fader någon dag får hjälp med sina problem och då kanske också kan ta mer ansvar och fylla en roll som pappa. Men jag hade nog inte sagt något om den sista biten som förklaring till barnet när denne senare kommer undra var hans "riktiga" pappa är, utan jag hade nog varit så rak på sak som möjligt och förklarat att tyvärr förstår inte din pappa hur fantastiskt det är att vara förälder, han mår också dåligt och har svårt att ta hand om sig själv och därför kan han inte ta hand om dig.

Ditt barn kommer nog tyvärr bli ledsen många gånger om och om ni nu lyckas skapa någon kontakt tror jag nog att risken finns att ditt barn även kommer att bli sviken många gånger (med tankle på faderns bakgrund), MEN DU finns där!!!

jag har en vännina som har barn med en annan man än sin nuvarande man och hon är ofta uppriven då hennes son gråter många floder för att hans pappa inte vill ha med honom och göra, så det är nog väldigt tufft och jag tror att om man kommer till den gränsen där barnet blir mycket lidande är det nog kanske bättre att låta pappan vara frånvarande helt och hållet.

Jag hoppas det går bra för er iaf, och kom ihåg att även om ditt barn kanske kommer längta efter sin riktiga pappa någon dag, så är det GULD värt att han har dig och att du är en trygghet i ditt barns liv.

 

[Jannice]

Sv: Frånvarande pappa

Pappa blir man inte av blod, utan av beteende. Dvs, jag tycker inte att det är en rättighet att vara förälder och har din son någon annan som han ser som pappa och som faktiskt förtjänar att kallas pappa så ser jag inte varför du ska behöva tjata på den biologiska pappan att ses.

Jag tycker du gör och gjort allt som kan förväntas av dig, du har försökt fått pappan att vilja träffa sitt barn, men han vill inte. Jag tror din son mår bättre utan honom, jag skulle inte vilja ha en förälder som känner sig tvingad att ha mig. Jag tror inget barn mår bra av det och jag tror att de känner det på sig.

När din son är äldre och verkar kunna förstå och vara redo för det så kan du ju berätta för honom och så kan han själv ta kontakt med sin bio.pappa om han vill.

Huvudsaken är att DU känner att du inte har dåligt samvete, att du känner att: "Ja, jag har verkligen försökt att etablera en kontakt mellan dem, jag har gjort allt jag kan. Detta kan enbart läggas på honom" Inte för pappans skull, utan för din sons och din egen.

 

[TinyWiny]

Sv: Frånvarande pappa

Jag tycker att du ska fortsätta som du har gjort. Skicka bilder och lite uppdateringar då och då men förvänta dej inget svar tillbaka. Ge din son en bild på hans pappa att ha på väggen och prata positivt men mänskligt, ofta om hans pappa. Jag tycker att det är viktigt att barn får veta vem som är deras bioföräldrar ifrån början. Jag har sett på nära håll hur fruktansvärt fel det kan bli när barnet får reda på det senare i livet.

Förälder är något man är, något man förtjänar genom att alltid finnas för sitt barn men din son har alltid rätt till sin biopappa oavsett om pappan väljer att finnas där eller inte.
Barn sätter gärna frånvarande föräldrar på pedistal och därför är det viktigt att du pratar om pappan så att din son förstår att han är en människa som alla andra.

Givevis är det tufft att som barn bli bortvald men det är väldigt individuellt hur barn uppfattar det och hur de hanterar det och det beror nog också mycket på andra omständigheter. T.ex. hur andra runt omkring hanterar det, om andra barn i deras närhet har skilda föräldrar, hur mamman är och hanterar det, om det finns någon som kan vara en bra manlig förebild istället osv.

Mina (vuxna)barn som tyvärr också har växt upp med dålig pappa kontakt säger idag att de ändå aldrig har saknat något. Men de säger också att de är glada för att jag höll kontakten och uppmuntrade deras pappa att träffa dem och att jag pratade om honom och att han var en naturlig del av deras liv genom kortet de hade på väggen. Mitt "tjat" och att jag lade mig i deras relation gjorde att han faktiskt träffade dem ganska regelbundet under några år och det var iallafall tillräckligt för att de skulle kunna lära känna honom och slippa drömma en massa orealisktiska drömmar om honom. De hade inte velat veta genom rykten eller bild i tidningen att de hade fått småsyskon t.ex.

Givetvis har det varit fruktansvärt jobbigt för både barnen och mig att se vilken underbar pappa han är för sina andra barn. Det där skulle ju mina barn också ha fått men tyvärr så blev det ju inte så och visst gör det fruktansvärt ont. Jag visste ju att det var en sådan underbar pappa han kunde vara och var den första tiden.

Så mitt råd är, ge pappan alla förutsättningar för att förstå att han är viktig för sin son men ta inte på dig så mycket att du mår dåligt. Ge din son en realistisk bild av hans pappa. Berätta små ankedoter om honom. Hur han var när ni var tillsammans (inte det otäcka givetvis) och framförallt att din son var önskad och efterlängtad. Även om han kanske inte var planerad så ska han veta att han var älskad ifrån början. Att veta att man är älskad bara för att man finns är det viktigaste av allt.

 

[Björk]

Sv: Frånvarande pappa

Vilket underbart och fint inlägg TinyWiny!!

Enormt bra råd!

TS> Ta till dig vad TW skriver. Det enda jag annars kan komma på är frågan om farföräldrarna - lever de? Känner du till dem? Det kan faktiskt vara dels en "väg" till att få bättre/mer kontakt med pappan. Eller; om nu inte deras kontakt sinsemellan är bra så kanske ditt barn kan få en bra relation till (någon av) dem.

Jag har en kusin som vuxit upp med sporadisk och halvdan kontakt med sin pappa, men en enormt fin och nära kontakt med sina farföräldrar. När pappan svikit på olika sätt (kanske inte kommit på avslutningar osv) så har farmor/farfar funnits där i alla fall. Och en farmor och farfar kan ju också ganska väl förmedla just en bild av pappa - positiva likheter som de ser, berättelser från när pappa var liten osv.

Det kräver naturligtvis att du tycker hans föräldrar är någorlunda vettiga och trevliga personer för att det ska vara lönt/värt att ha en sådan kontakt.

 

[Badger]

Sv: Frånvarande pappa

Ush, kan du inte bara strunta i honom. Om han gjort en katt illa så kanske det är bättre att bara låta honom vara några år och samla sig lite. Du har ju gett honom alla möjligheter.

Kanske kan du hålla reda på hans föräldrar istället (om de är hyggligt normala och inte förstör möblemang och jagar katter), bara lite grann, inte överanstränga dig. Typ julkort. Då vet du var de och han är om de behövs i framtiden, om 16 år eller så.

Har läst Tiny Winy och tänker att jo skicka bilder och så, men kanske lite mindre press på honom om han är psykiskt instabil. Ibland blir folk motvärns av tjat.

 

[carloz]

Sv: Frånvarande pappa

tack för era svar!

ang. sonens farföräldrar så är den ene död, den andre har uttryckligen kallat mig för hora, sonen för horunge och sagt att jag borde gjort abort! Alltså ingen vidare bra utgångspunkt för kontakt direkt... Sonens farförälder som är i livet har grava missbruksproblem och psykiska problem.

Vi har foton i ett album där det finns bild på sonens biopappa, men sonen vet inte riktigt vem det är! Jag brukar bara säga biopappans namn när han pekar på honom. De har ju inte setts på så lång tid och sonen är så liten att det inte riktigt går att förklara att han har en annan pappa någonstans.. han måste nog bli lite äldre... Men det är svårt att veta vad man ska säga, jag vill inte tala illa om sonens biopappa, men samtidigt vill jag att sonen ska förstå att skulden för att de inte har träffats är biopappans (och inte sonen). Sen om han mår dåligt och har psykiska problem och det är därför så må det vara, men verkligheten är så komplex och svår att förklara för ett litert barn...

 

[TinyWiny]

Sv: Frånvarande pappa

Jag hade sagt till barnet att det är hans pappa. Det där med att vänta tills han är äldre kan göra att sonen verkligen får problem utav det. Att han hela tiden har vetat att det är hans pappa men att han bara känner honom via ett foto och via dina berättelser är bättre än att han tror att någon annan är hans pappa och får reda på motsatsen senare. Jag vet människor som har fått svåra psykiska problem av sådant eftersom hela deras grundvalar har rubbats. De har upplevt det som att mamman har svikit dem något fruktansvärt eftersom de anser att mamman har ljugit för dem.

Jag förstår att du tycker att det är svårt att förklara men sätt dej med sonen nu, hur gammal är han? 1 år? 1,5 år? och visa fotot och säg bara att det är hans pappa. Han behöver inte förstå men han behöver veta. Om ingen någonsin lägger skulden på honom så kommer han inte ta skulden på sig själv heller. Det är när barn är med om skiljsmässor där föräldrarna pratar skit om varandra som barn tar mest skada. Om man kan prata om de positiva delarna av deras förälder som inte är närvarande så är så oerhört mycket vunnet för barnet.

Det kommer komma en dag då barnet frågar varför han inte träffar sin pappa och då får du förklara att pappan är sjuk och inte klarar av att vara en bra pappa just nu. Barn lägger oftast ingen värdering i varför utan det är omgivningen som tycker synd om och pratar i smyg och barnet hör det och börjar undra vad det är för fel på dem. Mina barn har aldrig undrat vad det är för fel på dem utan de har hela tiden vetat att "felet" är deras pappas.

Min dotter löste det hela själv när vi mötte barnens pappa på stan en dag och hon, då drygt tre år gammal frågar honom varför inte hon fick åka till honom varannan helg som alla hennes kompisar på dagis gjorde till sina pappor. Hans haka var nere vid marken Han hade inte sett henne sedan hon var ett år och nu var hon en verbal, tuff och lite katig liten tjej som ställde honom mot väggen... Detta ledde till att de började träffa honom och även om det bara var några timmar då och då så gjorde det att de fick lära känna honom. Efter ytterligare ett tag så åkte de till honom varannan helg och gjorde så fram till dottern var runt tio och sonen tolv. Då ville inte sonen åka längre och pappan tyckte inte att det var någon ide att bara hämta dottern Men då kände de honom och även om de inte åkte varannan helg längre så åkte de dit ibland och framförallt så kände de honom. De hade själva sett hans bra och dåliga sidor och behövde inte drömma orealistiska drömmar. De visste också ännu tydligare att det inte var deras fel. Vi kan idag prata om hans dåliga sidor utan värdering utan bara med konstaterandet att det är så det är.

Jag tror att även om din sons pappa just nu är instabil så kan det komma en dag då han kan vara en bra pappa precis som mina barns pappa kan vara om han vill. Att han var elak mot dej och katten kanske gnager hans samvete något hemskt, det vet vi ju inte. Han kanske anser att han har förlorat rätten till att bli och vara en pappa utan tycker att ni har det bättre utan honom. Vi vet ju inte hur han resonerar.
Jag vet att många föräldrar är skit rent ut sagt men jag vet också att många är det för att ingen tror på att de faktiskt kan vara motsatsen. När du skickar bilder och uppdateringar så gör det ju att han någonstans kanske förstår att han faktiskt behövs. Kanske inte för att vara en manlig förebild utan enbart för att han är eran sons pappa.


(Jag flyttade ifrån mina barns pappa när sonen var 2,5 år och dottern 9 månader. Han valde att inte träffa dem eftersom han ansåg att de påminde för mycket om mej och det tyckte han var för jobbigt.)

 

[TinyWiny]

Sv: Frånvarande pappa

Tack Vad glad jag blir!