Frivilligt barnlösa - var är alla?

Kan även vara så enkelt att man får frågan vad som har hänt sen sist/hur läget är och händer inte så mycket mer än barn eller man sovit kasst i en vecka pga barn så blir ju svaret därefter.

Inte bara vid ventilering utan i allmänhet, så är det så att det inte händer så mycket utöver det som har med familjen att göra för en rätt stor andel av mina vänner med barn <5år (oftast 2 st). Det är fullt upp med det, alla aktiviteter och att få ihop vardagen. Och det är ju helt okej, inget klander över att de varken har tid eller ork för annat utöver det.

Men det är också lika förståeligt att man kan komma fram till att man helt enkelt inte har så mycket gemensamt längre, att man valt att leva så olika liv att det inte blir så mycket där som intresserar båda två. Och då tycker jag att det måste få vara okej att sörja en relation som inte längre finns kvar, utan att det skickar ett dåligt samvete åt vare sig det ena eller andra hållet.
 
Inte bara vid ventilering utan i allmänhet, så är det så att det inte händer så mycket utöver det som har med familjen att göra för en rätt stor andel av mina vänner med barn <5år (oftast 2 st). Det är fullt upp med det, alla aktiviteter och att få ihop vardagen. Och det är ju helt okej, inget klander över att de varken har tid eller ork för annat utöver det.

Men det är också lika förståeligt att man kan komma fram till att man helt enkelt inte har så mycket gemensamt längre, att man valt att leva så olika liv att det inte blir så mycket där som intresserar båda två. Och då tycker jag att det måste få vara okej att sörja en relation som inte längre finns kvar, utan att det skickar ett dåligt samvete åt vare sig det ena eller andra hållet.
Ja, även i allmänhet.

Absolut kan det vara så! Sörja kan man göra och det från båda håll. Det jag vände mig mot var inte sorg över en förändrad relation.
 
Jag är 33 och gladeligen barnlös.
Aldrig velat ha och nu har jag definitivt passerat mitt bäst före datum på den fronten.

Alla vänner från skoltiden osv har barn och gubbe. Blir aldrig medbjuden på något inte ens hem på fika sedan de skaffat ungar.
Jätte tråkigt tycker jag, bara för att jag inte vill ha några själv betyder ju inte det att jag inte kan spela rolig i några timmar 🤷🏻‍♀️
Har bland annat fått höra ”vi lever för olika liv” men vadå? Jag springer inte ute på krogen, åker på lyxresor eller liknande. Jag gör samma grejer som de gör fast utan barn.
Känner mig ibland deppig över att ha blivit utkastad på det viset för att jag inte har barn.

Det är svårt med nya vänner i vuxen ålder tycker jag, framför allt att hitta några som man verkligen blir vän med och inte bara bekant, kollega etc.
Många yngre dras till mig av någon anledning på arbetsplatser osv.
 
Det håller jag helt med om! Men tycker ofta det handlar om en viss personlighet mer än att denne är förälder. Personen i fråga hade troligen snackat sönder en om sin hund(om det hade funnits en sådan istället).

Hmm, ja, i vissa fall kanske, men just när det kommer till barn (speciellt förstagångsföräldrar) så är det många (merparten?) som tenderar att bli sådana, för en tid åtminstone. Det är som att vara nyfrälst.

Och det är ju självklart inte så konstigt, det är ju något stort och omvälvande, men jag har förståelse om hela ens kompisgäng skaffar barn inom något så när samma tid att det kan bli tungt för den barnlösa att känna att dens bekymmer och funderingar inte får någon plats.
 
Den attityden är aldrig trevlig. Men är den attityden så vanlig egentligen? Jag fick barn sent, de flesta av mina vänner fick barn 5-15 år före mig. Jag har personligen aldrig råkat ut för den attityden. Menar inte att den inte kan finnas, men är den vanlig?

Spekulerar fritt. Kan vara en av de närmstaste vännerna som man är van att dela allt med. Man kanske inte har vänner med barn. Man träffar inte så någon särskilt ofta. Kan även vara så enkelt att man får frågan vad som har hänt sen sist/hur läget är och händer inte så mycket mer än barn eller man sovit kasst i en vecka pga barn så blir ju svaret därefter.

Jag skulle säga att den är ganska vanlig, ja. Om det handlar om mer än bara det som du skriver i sista stycket, för två meningar om barnet är inte orimligt. Jag tror jag tolkar tråden mer som just de som inte kan prata om annat än sina barn och de är sällan öppna för annat än i sina ögon validerade åsikter, det är väl också därför det blir så ointressant för en som inte har barn.
 
Jag vänder frågan, varför vill man ventilera just barn med en barnfri vän?
Fast där måste jag säga att jag uppskattar mina vänner som frågar saker. Men då frågar de ju mig just för att jag inte har egna barn. "Du, Ramona, du som inte har egna barn, hur tänker du om detta....?"

Det är när de vill ha en helt objektiv åsikt utan känslor involverade.
 
Hmm, ja, i vissa fall kanske, men just när det kommer till barn (speciellt förstagångsföräldrar) så är det många (merparten?) som tenderar att bli sådana, för en tid åtminstone. Det är som att vara nyfrälst.

Och det är ju självklart inte så konstigt, det är ju något stort och omvälvande, men jag har förståelse om hela ens kompisgäng skaffar barn inom något så när samma tid att det kan bli tungt för den barnlösa att känna att dens bekymmer och funderingar inte får någon plats.
Jag tycker att speciellt första gångs föräldrar går in i någon typ av zombieperiod fram tills barnen är typ 4-5 år gamla. De blir tröga i hjärnan och lite trötta sådär rent allmänt. Och det är väl inte så konstigt när de är sömndepriverade med en massa nya rutiner i livet. Det är inte bara vänner, utan även kollegor. Man får ha lite överseende med dem speciellt första två åren.

De kommer ut ur det där zombiestadiet sen när barnen börjar bli tillräckligt stora igen.
 
Fast där måste jag säga att jag uppskattar mina vänner som frågar saker. Men då frågar de ju mig just för att jag inte har egna barn. "Du, Ramona, du som inte har egna barn, hur tänker du om detta....?"

Det är när de vill ha en helt objektiv åsikt utan känslor involverade.
Absolut! Det håller jag helt med om ifall att frågan är ställd just för att få den barnfries åsikt.
 
Ett fenomen jag som barnlös och andra barnlösa vänner upplever är att vi ofta får ta del av de där historierna om det som Inte är fantastiskt med barn eller Familjen AB. Sånt man inte vågar lyfta med andra föräldrar för att det är så stigmatiserat. Det gör ju inte direkt så att jag köper det där rosaskimrande molnet som många försöker göra gällande att det drabbar Alla föräldrar per automatik bara för att man får barn... Det gör inte heller att jag tvivlar på mitt beslut att vara barnfri. :angel:
Nu menar jag inte att sånt inte ska lyftas, men det är en reflektion som speglar ett problem vi har på samhällsnivå där vissa känslor ska skuffas undan och andra lyftas fram och göras till Den Enda Sanningen. Klart som fan att det blir kaos för de föräldrar som inte känner igen sig i det som förmedlas av alla, inte minst vårdpersonal.
 
Ett fenomen jag som barnlös och andra barnlösa vänner upplever är att vi ofta får ta del av de där historierna om det som Inte är fantastiskt med barn eller Familjen AB. Sånt man inte vågar lyfta med andra föräldrar för att det är så stigmatiserat. Det gör ju inte direkt så att jag köper det där rosaskimrande molnet som många försöker göra gällande att det drabbar Alla föräldrar per automatik bara för att man får barn... Det gör inte heller att jag tvivlar på mitt beslut att vara barnfri. :angel:
Nu menar jag inte att sånt inte ska lyftas, men det är en reflektion som speglar ett problem vi har på samhällsnivå där vissa känslor ska skuffas undan och andra lyftas fram och göras till Den Enda Sanningen. Klart som fan att det blir kaos för de föräldrar som inte känner igen sig i det som förmedlas av alla, inte minst vårdpersonal.

Ja! Jag kan relatera.
Var jag lite osäker innan om barnfrågan så är jag numera tvärsäker på att jag inga ska ha :D
 
Ett fenomen jag som barnlös och andra barnlösa vänner upplever är att vi ofta får ta del av de där historierna om det som Inte är fantastiskt med barn eller Familjen AB. Sånt man inte vågar lyfta med andra föräldrar för att det är så stigmatiserat. Det gör ju inte direkt så att jag köper det där rosaskimrande molnet som många försöker göra gällande att det drabbar Alla föräldrar per automatik bara för att man får barn... Det gör inte heller att jag tvivlar på mitt beslut att vara barnfri. :angel:
Nu menar jag inte att sånt inte ska lyftas, men det är en reflektion som speglar ett problem vi har på samhällsnivå där vissa känslor ska skuffas undan och andra lyftas fram och göras till Den Enda Sanningen. Klart som fan att det blir kaos för de föräldrar som inte känner igen sig i det som förmedlas av alla, inte minst vårdpersonal.
För de flesta som får barn är det nog både och. Det är både rosaskimrande och det mest fantastiska som har hänt men påverkar också delar av livet negativt. En del tycker att det är värt det, andra inte, båda är lika ok.
 
För de flesta som får barn är det nog både och. Det är både rosaskimrande och det mest fantastiska som har hänt men påverkar också delar av livet negativt. En del tycker att det är värt det, andra inte, båda är lika ok.

Ja såklart. Men det behöver du ju inte tala om för mig, utan snarare för de som är besvikna eller förkrossade över att det inte blev enbart fantastiskt. Eller för all del de som känner att det blev hemskt rakt igenom, de har inte så många kanaler att vända sig till...
 
Ja såklart. Men det behöver du ju inte tala om för mig, utan snarare för de som är besvikna eller förkrossade över att det inte blev enbart fantastiskt. Eller för all del de som känner att det blev hemskt rakt igenom, de har inte så många kanaler att vända sig till...
Men vem tror att det är enbart fantastiskt? Det är inte ett budskap som jag tycker basuneras ut i samhället. Tycker tvärtom många snackar om/skriver artiklar om/visar upp i tv att det är skitjobbigt med barn.
 
Ja såklart. Men det behöver du ju inte tala om för mig, utan snarare för de som är besvikna eller förkrossade över att det inte blev enbart fantastiskt. Eller för all del de som känner att det blev hemskt rakt igenom, de har inte så många kanaler att vända sig till...

Det är väl inget märkligt att bli ledsen, besviken eller till och med förkrossad över jobbiga saker som händer i livet? Det behöver inte betyda att man trodde att ALLT skulle bli easy peasy och rosenskimrande.

Det verkar som att du är en väldigt insiktsfull och bra vän om det nu är så att dina vänner med barn känner att de kan prata med dig om sådant som de inte kan prata med andra vänner som har barn om.

Själv tycker jag tvärtom. Mina vänner utan barn har svårt att relatera. Har till och med fått höra att jag inte ska gnälla för att jag skaffade barn utan jag får skylla mig själv. Och jag kan bara tänka tillbaka på hur jag själv var innan jag fick barn. Jag kunde och visste allt, ojoj vad mina barn skulle bli välartade.

En nivå till: jag har ett barn med ett funktionshinder och där har jag i princip helt slutat prata om barnrelaterade saker med vänner som har barn utan diagnos, speciellt de med särskilt välartade barn. De kan inte alls förstå. Brukar inte prata så mycket om barn annars heller men om det hänt något särskilt jobbigt eller man känner sig ledsen eller orolig så vill jag såklart kunna prata med mina vänner. Men har slutat med det.
 
Senast ändrad:
Jag är 38 år och barnfri. Jag har alltid känt att jag inte kommer vilja ha barn och den känslan har inte ändrats. Det har varit stunder då jag funderat och ifrågasätt men det här känns rätt för mig.
Jag har inget emot barn, har både jobbat inom förskolan och i särskolan. Det jobbigaste blir mest att personer inom de här yrken kan tycka det är konstigt att jag inte har barn. För jag är "bra" med barn och skulle passa att ha det. För min del är det just min livsstil inte passar så bra med vad jag vill göra men jag kan också se att personer med barn har det väldigt fint och givande. Jag tror man kan ha ett utvecklande och meningsfullt liv med barn eller utan.

Jag har mestadels vänner utan barn så det har hittills inte varit något jag tänkt på så mycket. Jag umgås träffar rätt mycket nytt folk men jag bor i en större stad så det är lättare. Angående enformigt prat kan det bli samma med hundprat. Jag har själv varit den personen innan kan jag nu förstå, men jag har inte hund längre och även om jag älskar hundar så föredrar jag att samtalen inte blir för enformiga där heller:)
 
Jag är 38 år och barnfri. Jag har alltid känt att jag inte kommer vilja ha barn och den känslan har inte ändrats. Det har varit stunder då jag funderat och ifrågasätt men det här känns rätt för mig.
Jag har inget emot barn, har både jobbat inom förskolan och i särskolan. Det jobbigaste blir mest att personer inom de här yrken kan tycka det är konstigt att jag inte har barn. För jag är "bra" med barn och skulle passa att ha det. För min del är det just min livsstil inte passar så bra med vad jag vill göra men jag kan också se att personer med barn har det väldigt fint och givande. Jag tror man kan ha ett utvecklande och meningsfullt liv med barn eller utan.

Jag har mestadels vänner utan barn så det har hittills inte varit något jag tänkt på så mycket. Jag umgås träffar rätt mycket nytt folk men jag bor i en större stad så det är lättare. Angående enformigt prat kan det bli samma med hundprat. Jag har själv varit den personen innan kan jag nu förstå, men jag har inte hund längre och även om jag älskar hundar så föredrar jag att samtalen inte blir för enformiga där heller:)

Undrar om de ställer samma frågor till andra yrkeskategorier, "du är så bra på ditt yrke så jag tycker att det passar att du spenderar din fritid med det också".
 
Undrar om de ställer samma frågor till andra yrkeskategorier, "du är så bra på ditt yrke så jag tycker att det passar att du spenderar din fritid med det också".
För det första tycker jag jämförelsen haltar rätt mycket. För det andra tycker jag absolut de flesta verkar tro att läkare, jurister, byggarbetare etc verkar älska att utföra jobb på fritiden ;) Jag jobbar inom ett rätt snävt område ändå får jag Inte helt sällan frågor om råd och hjälp av båda vänner, bekanta och obekanta kopplade till mitt arbete på fritiden. Alltså måste de tänka att jag gillar hålla på med det!
 
För det första tycker jag jämförelsen haltar rätt mycket. För det andra tycker jag absolut de flesta verkar tro att läkare, jurister, byggarbetare etc verkar älska att utföra jobb på fritiden ;) Jag jobbar inom ett rätt snävt område ändå får jag Inte helt sällan frågor om råd och hjälp av båda vänner, bekanta och obekanta kopplade till mitt arbete på fritiden. Alltså måste de tänka att jag gillar hålla på med det!

Jag tycker också att den haltar, men tycker också att det är riktigt konstigt att tycka och dessutom uttrycka att bara för att någon professionellt hanterar barn bra, skulle betyda att man vill ha egna barn.
 
Jag tycker också att den haltar, men tycker också att det är riktigt konstigt att tycka och dessutom uttrycka att bara för att någon professionellt hanterar barn bra, skulle betyda att man vill ha egna barn.
Så klart borde inte frågan komma upp. Men jag tycker nog inte det är särskilt förvånande att den gör det. Tyvärr.
 
Jag tycker att speciellt första gångs föräldrar går in i någon typ av zombieperiod fram tills barnen är typ 4-5 år gamla. De blir tröga i hjärnan och lite trötta sådär rent allmänt. Och det är väl inte så konstigt när de är sömndepriverade med en massa nya rutiner i livet. Det är inte bara vänner, utan även kollegor. Man får ha lite överseende med dem speciellt första två åren.

De kommer ut ur det där zombiestadiet sen när barnen börjar bli tillräckligt stora igen.
Jag vet inte varför det du skriver provocerar mig så mycket, kanske för att jag inte gillar att bli kallad zombifierad och trög. Jag tycker det är rätt fräckt att uttrycka sig så generaliserat om en väldigt stor grupp människor. Kan ändå garantera dig att få förstagångsföräldrar är konstant tröga i hjärnan 4-5 år. Det tycker jag är magstarkt att påstå. Vilken annan grupp människor skulle man kunna utrycka sig så om och komma undan med det?
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • 🇪🇺EU VALET 2024🇸🇪
Tillbaka
Upp