Fundering om moral angående att belasta sjukvården

[karamelldrottningen]

Upplever att det många gånger väntas alldeles för länge med att söka vård. Speciellt bland hästmänniskor. Betydligt vanligare än tvärtom.

 

[karamelldrottningen]

Min kompis jobbar på en akutmottagning som ligger på lagomt gångavstånd från några nattklubbar. Det är tydligen inte helt ovanligt att folk kommer med klackarna i händerna och söker akut vård för skavsår, en nagelförlängning som gått upp i kanten och svider, skrubbsår eller för att de vill ha en läkares bedömning över att de inte alls är för fulla när de blivit utslängda från krogen.

Men va?? Jösses

 

[athena_arabians]

Min kompis jobbar på en akutmottagning som ligger på lagomt gångavstånd från några nattklubbar. Det är tydligen inte helt ovanligt att folk kommer med klackarna i händerna och söker akut vård för skavsår, en nagelförlängning som gått upp i kanten och svider, skrubbsår eller för att de vill ha en läkares bedömning över att de inte alls är för fulla när de blivit utslängda från krogen.

Ookeej...

 

[Ainon]

Det

När och på vilket sätt är det moraliskt godkänt att ta kontakt med en professionell inom sjukvården och när är det moraliskt förkastligt? Går det att svara på?

När man känner att man behöver hjälp är väll enda svaret som går att ge känner jag

Var är svårt när knappt vården själv vet vars man ska. Har ringt 1177 och blivit skickad till akuten på ett speciellt sjukhus längre bort för att där bli avvisad och skickad till annat sjukhus. När man väl är duktig och söker på primärvården så kan man snabbt hamna ända upp i ’toppen’ efter en vända rund hela kommunen. När dottern blev biten i fingret såg rundan ut såhär distriktssköterskemottagning på byn ->läkare på vårdcentral 1 -> läkare på vårdcentral 2 -> akuten -> handkirurgen underläkare -> handkirurgen st läkare -> chefskirurgenpå handkirurgen som tejpade (!) såret och sedan tillbaka till denna trevliga men nog lite överkvalificerade karln flera gånger kommande veckorna för uppföljning.

 

[Fetaost]

Självklart ska man söka vård redan i ett tidigt stadie när man känner att något inte är som det brukar. (Undantag är akutvård)

Jag har nyligen förlorat en anhörig som inte ville belasta vården "såhär i coronatider".

 

[Voeux]

Jag håller fullt ut med om att man alltid ska söka vård, om man önskar vård. Det är upp till dem att göra bedömning.

Gällande akuten så läste jag en intressant artikel om detta för en tid sedan. Jag har vänner som arbetar inom vården, en på ambulans och en på akutmottagning här i Stockholm. De båda berättar att oerhört många söker akutsjukvård utan giltig anledning, "en fis som sitter på tvären" som en utav dem beskrev det Men, debattören som skrev artikeln menar att det blir ju också väldigt komplext om vi ska överlämna bedömningen av huruvida en är "tillräckligt sjuk/skadad" eller inte till patienten. Ska föräldern sitta hemma och gissa om barnet brutit foten, eller bara stukat? Tänker att 1177 är ett bra komplement där.

 

[athena_arabians]

Jag håller fullt ut med om att man alltid ska söka vård, om man önskar vård. Det är upp till dem att göra bedömning.

Gällande akuten så läste jag en intressant artikel om detta för en tid sedan. Jag har vänner som arbetar inom vården, en på ambulans och en på akutmottagning här i Stockholm. De båda berättar att oerhört många söker akutsjukvård utan giltig anledning, "en fis som sitter på tvären" som en utav dem beskrev det Men, debattören som skrev artikeln menar att det blir ju också väldigt komplext om vi ska överlämna bedömningen av huruvida en är "tillräckligt sjuk/skadad" eller inte till patienten. Ska föräldern sitta hemma och gissa om barnet brutit foten, eller bara stukat? Tänker att 1177 är ett bra komplement där.

Jag håller med dig till stor del men anser också att vuxna människor faktiskt får se till att ha lite kunskap om egenvård också. Ja, man kanske känner sig jättedålig men får någonstans lov att lära sig skillnaden mellan obehag och något som är farligt. Livet är inte slätt som ett salsgolv alltid.

Sedan är det naturligtvis jättebra att kunna ringa 1177 men då får man ju också se till att lyssna på dem och om de säger att det inte är lämpligt med akuten då acceptera det.

 

[Voeux]

Jag håller med dig till stor del men anser också att vuxna människor faktiskt får se till att ha lite kunskap om egenvård också. Ja, man kanske känner sig jättedålig men får någonstans lov att lära sig skillnaden mellan obehag och något som är farligt. Livet är inte slätt som ett salsgolv alltid.

Sedan är det naturligtvis jättebra att kunna ringa 1177 men då får man ju också se till att lyssna på dem och om de säger att det inte är lämpligt med akuten då acceptera det.

Ja, det håller jag verkligen med om. Det blir ju dock så svårt eftersom en del kan få en hjärtinfarkt utan att anse att det är så farligt och andra tror att man behöver vården för att sätta på ett plåster. Nu är det ju så bra att både närakut och 1177 finns så att det finns lite fler alternativ, för de som är osäkra! Men visst är det ledsamt med personer överlag som tror att någon ska bära dem fram i livet under minsta motgång.

 

[VLMF]

Jag håller fullt ut med om att man alltid ska söka vård, om man önskar vård. Det är upp till dem att göra bedömning.

Gällande akuten så läste jag en intressant artikel om detta för en tid sedan. Jag har vänner som arbetar inom vården, en på ambulans och en på akutmottagning här i Stockholm. De båda berättar att oerhört många söker akutsjukvård utan giltig anledning, "en fis som sitter på tvären" som en utav dem beskrev det Men, debattören som skrev artikeln menar att det blir ju också väldigt komplext om vi ska överlämna bedömningen av huruvida en är "tillräckligt sjuk/skadad" eller inte till patienten. Ska föräldern sitta hemma och gissa om barnet brutit foten, eller bara stukat? Tänker att 1177 är ett bra komplement där.

Brutna/stukade fötter hör absolut hemma på akuten för bedömning och röntgen. Det mina vänner som är akutläkare klagar över är de där som haft ont i foten i två veckor, och nu tröttnat och söker akut. De hör hemma på VC på måndag morgon istället för akuten en lördag. Eller förkylningar som varat i tre veckor "och nu räcker det". De ska inte till akuten utan VC.

 

[athena_arabians]

Ja, det håller jag verkligen med om. Det blir ju dock så svårt eftersom en del kan få en hjärtinfarkt utan att anse att det är så farligt och andra tror att man behöver vården för att sätta på ett plåster. Nu är det ju så bra att både närakut och 1177 finns så att det finns lite fler alternativ, för de som är osäkra! Men visst är det ledsamt med personer överlag som tror att någon ska bära dem fram i livet under minsta motgång.

Jag känner att skolan behöver göra en insats där, hemkunskap eller idrott borde kunna ha någon modul med egenvård. När jag var liten var det självklart att man gjorde det man kunde hemma. De gånger vi var till VC när jag var liten var de ordinarie besöken samt för öronen (öronbarn med femtielva öroninflammationer). Förkylningar/magsjuka/barnsjukdomar sköttes hemma.

 

[Voeux]

Brutna/stukade fötter hör absolut hemma på akuten för bedömning och röntgen. Det mina vänner som är akutläkare klagar över är de där som haft ont i foten i två veckor, och nu tröttnat och söker akut. De hör hemma på VC på måndag morgon istället för akuten en lördag. Eller förkylningar som varat i tre veckor "och nu räcker det". De ska inte till akuten utan VC.

Verkligen. Jag tänker att man får skilja på ATT söka vård, som TS skriver om, och VILKEN vård man söker. Akuten är ju problematisk på så vis att de inte kan neka en utan folk åker liksom in dit. Inom många andra delar inom vården så går det ju att navigera rätt tid och avledning över telefon.

 

[athena_arabians]

Brutna/stukade fötter hör absolut hemma på akuten för bedömning och röntgen. Det mina vänner som är akutläkare klagar över är de där som haft ont i foten i två veckor, och nu tröttnat och söker akut. De hör hemma på VC på måndag morgon istället för akuten en lördag. Eller förkylningar som varat i tre veckor "och nu räcker det". De ska inte till akuten utan VC.

Jag fattar inte varför man ens vill åka till akuten om man inte är riktigt dålig. Det är aptråkigt att sitta där och jag hatar att vara inknökad bland en massa folk som eventuellt har något som smittar.

 

[Voeux]

Jag känner att skolan behöver göra en insats där, hemkunskap eller idrott borde kunna ha någon modul med egenvård. När jag var liten var det självklart att man gjorde det man kunde hemma. De gånger vi var till VC när jag var liten var de ordinarie besöken samt för öronen (öronbarn med femtielva öroninflammationer). Förkylningar/magsjuka/barnsjukdomar sköttes hemma.

Håller med. Tycker överlag att det är mycket viktig kunskap som inte ingår i skolplanen. Privatekonomi, sparande och räntor exempelvis. Jag fick lära mig stryka en skjorta på hemkunskapen men jag fick inte lära mig hur det går till när man ska köpa sitt första boende. Ja, lite OT men jag håller helt med dig. Våra samhällsfunktioner, vem som för vad och för vem. Vi pratade hemskt mycket politisk ideologi på samhällskunskapen men nästan ingenting om våra samhällsfunktioner idag.

 

[Voeux]

Jag fattar inte varför man ens vill åka till akuten om man inte är riktigt dålig. Det är aptråkigt att sitta där och jag hatar att vara inknökad bland en massa folk som eventuellt har något som smittar.

Nej det är hemskt där. SÖS-akuten är dessutom rena krigsfältet ibland, fy vilken arbetsmiljö.

 

[monster1]

Jag fattar inte varför man ens vill åka till akuten om man inte är riktigt dålig. Det är aptråkigt att sitta där och jag hatar att vara inknökad bland en massa folk som eventuellt har något som smittar.

Jag tror att många söker akuten för att de hoppas på att få en bättre vård där en på vårdcentralen. Man upplever kanske att man inte blir tagen på allvar på vårdcentralen och söker därför akuten i stället.

 

[athena_arabians]

Jag tror att många söker akuten för att de hoppas på att få en bättre vård där en på vårdcentralen. Man upplever kanske att man inte blir tagen på allvar på vårdcentralen och söker därför akuten i stället.

Vilket verkligen visar på att man har ingen aning om hur akuten fungerar...

 

[Nordthor]

Verkligen. Jag tänker att man får skilja på ATT söka vård, som TS skriver om, och VILKEN vård man söker. Akuten är ju problematisk på så vis att de inte kan neka en utan folk åker liksom in dit. Inom många andra delar inom vården så går det ju att navigera rätt tid och avledning över telefon.

Man kan på sätt och vis bli nekad på akuten också. Efter triage/primärbedömning kan patienten hänvisas exempelvis hem med egenvårdsråd eller till vårdcentralen. Det jag tycker är problematiskt är patienterna som trots att de inte har behov av akutsjukvård hotar sig in på akuten och sedan oavbrutet frågar när doktorn kommer och ställer till ett himla liv gällande väntetider.

 

[Eurydome]

Förlåt på förhand om jag inte engagerar mig synligt mer än med trådstarten. Lär väl ångra den .

Ett par trådar just nu har tagit upp frågan om när det är rätt och rimligt att söka hjälp (i sjukvården) för problem man har. Vissa svar i trådarna tar upp att man "stjäl" tiden hos vården från någon som behöver den bättre om man bara söker hjälp för att förstå något om och kring sig själv och inte för att man är faktiskt sjuk.

Säg att man mår bra och har gjort det ett tag, men att man har negativa erfarenheter från det förflutna som man funderar mycket över. Man kanske skulle vilja få mer klarhet i varför man gjorde som man gjorde och varför det blev som det blev. Även om man tror att risken är liten att man hamnar i det dåliga igen.

Om man då skulle ta kontakt med t.ex. en psykolog online (där det vore lätt att få tid för ett samtal) - vore det då moraliskt fel? Är det som att slösa bort den professionelles tid? Är det samma sak som om man gick via andra kanaler (som genom hälsocentralen), att man tar tiden från någon annan?

Även om det vore så att det fanns många tider skulle det kanske ändå innebära att den professionelle kastade bort ork och intresse till någon som egentligen inte borde fått ta emot detta?

Det kanske är farligt att prata moral när det gäller att söka vård. Om någon är väldigt mån om att inte ställa till besvär eller om att andra ska få det de behöver kanske en frågeställning som min får dem att backa undan och bita ihop, även om de faktiskt mår riktigt dåligt. Jag hoppas bara att det inte behöver vara så.

För att sammanfatta frågeställningen:

När och på vilket sätt är det moraliskt godkänt att ta kontakt med en professionell inom sjukvården och när är det moraliskt förkastligt? Går det att svara på?

Om jag vill ta tag i negativa erfarenheter från det förflutna så kontaktar jag inte sjukvården utan en privatpraktiserande psykolog, och betalar då fullt pris. Jag ser inte det som sjukvård utan som ett slags friskvård och det tycker jag inte att sjukvården ska bekosta.

 

[Takire]

Tack för era reflektioner!

 

[Happimess]

Förlåt på förhand om jag inte engagerar mig synligt mer än med trådstarten. Lär väl ångra den .

Ett par trådar just nu har tagit upp frågan om när det är rätt och rimligt att söka hjälp (i sjukvården) för problem man har. Vissa svar i trådarna tar upp att man "stjäl" tiden hos vården från någon som behöver den bättre om man bara söker hjälp för att förstå något om och kring sig själv och inte för att man är faktiskt sjuk.

Säg att man mår bra och har gjort det ett tag, men att man har negativa erfarenheter från det förflutna som man funderar mycket över. Man kanske skulle vilja få mer klarhet i varför man gjorde som man gjorde och varför det blev som det blev. Även om man tror att risken är liten att man hamnar i det dåliga igen.

Om man då skulle ta kontakt med t.ex. en psykolog online (där det vore lätt att få tid för ett samtal) - vore det då moraliskt fel? Är det som att slösa bort den professionelles tid? Är det samma sak som om man gick via andra kanaler (som genom hälsocentralen), att man tar tiden från någon annan?

Även om det vore så att det fanns många tider skulle det kanske ändå innebära att den professionelle kastade bort ork och intresse till någon som egentligen inte borde fått ta emot detta?

Det kanske är farligt att prata moral när det gäller att söka vård. Om någon är väldigt mån om att inte ställa till besvär eller om att andra ska få det de behöver kanske en frågeställning som min får dem att backa undan och bita ihop, även om de faktiskt mår riktigt dåligt. Jag hoppas bara att det inte behöver vara så.

För att sammanfatta frågeställningen:

När och på vilket sätt är det moraliskt godkänt att ta kontakt med en professionell inom sjukvården och när är det moraliskt förkastligt? Går det att svara på?

Jag tycker det är betydligt mer moraliskt förkastligt att vara en sådan vårdgivare som förskjuter vart resurserna hamnar snarare än att vara den som söker vård. Du ska alltid känna dig trygg i att söka vård, det är helt upp till vårdgivaren att bedöma om du hör hemma där eller inte.