Gamla släktingar

Det här tycker jag är jätteviktigt, jag sa ifrån väldigt tidigt när det gällde både mamma och pappa när det jag gjorde började bli för mycket vård. Det jag gjorde/gör för dem var/är guldkanten i tillvaron, dvs det som inte fokuserar på krämpor och att man behöver hjälp.

Det var precis det här som gjorde att jag skaffade hemtjänst. Jag vill att mina barn ska vara mina barn och att min sambo ska vara min sambo. De ska inte reduceras till att vara mina vårdare och hjälpare.
 
Vi har sådana klienter på jobbet. Som inte vill ha hemhjälp. Vi börjar då med ett "kontrollbesök" i veckan. Att man kommer över. Ser att allt är okej och dricker kaffe. Så att de vänjer sig. Sedan utökar man sakta. Skall ja inte dammsuga när jag ändå är här osv
Så gjorde de även med svärmor, även om hon även gick med på att hon behövde hjälp, men i början var det mycket lirkande, eller ja de behövs ju fortfarande men hon är även dement så hon kommer ju inte ihåg från stund till stund så då får man lirka lite för hennes eget bästa. Nu har hon även flyttat in på ett vård och omsorgsboende, och det är jätteskönt för oss, och hon trivs nästan jämt! ;) Sen kan hon ringa när hon hon har glömt bort att hon bor där och vara arg för att hon aldrig får någon hjälp och att hon vill flytta någonstans där hon kan slippa laga mat. ;) Så då får man antingen försöka få henne att gå ut i korridoren eller också ringer jag till personalen så brukar de gå och hämta henne och ta med henne till de andra för hon älskar att vara bland folk. ;)
 
Det känns lite dumt att ta kontakt med hemtjänsten utan att ha morfars godkännande, men de kanske kan hjälpa till genom att berätta hur de brukar jobba i sånna här fall?

Biståndshandläggarna är ju väldigt vana vid att det finns ett motstånd ifrån den som egentligen behöver hemtjänst. Det är ju inget ovanligt att det är så. Kanske kan det till och med hjälpa att biståndshandläggaren kommer hem och ni sätter er ner och diskuterar igenom vad för slags hjälp han faktiskt behöver och vad hemtjänsten har att erbjuda. Eftersom han tycker att din mamma ska ge upp sitt liv och flytta hem till honom så inser han ju iallafall att han behöver hjälp. Det är ju ett steg i rätt riktning. Många inser ju inte ens att de behöver hjälp utan tycker att de klarar sig bra själva och glömmer bort hur mycket hjälp de faktiskt redan får i dagsläget av anhöriga.
 
Jag blir så förbannad när jag läser sånt här! Gamla människor som ska ha hjälp hela tiden och vägrar hemtjänst!! Förstår dom inte att barn och barnbarn har ett eget liv? familj och jobb att ta hand om? Och kanske behöver lite tid att vila med.Nej.

Jag har själv både mor och farföräldrar som blivit gamla/sjuka, ringer hela tiden och ska ha hjälp och totalvägrar hemtjänst, i början var jag snäll eftersom jag bodde granne och var där när de ringde och skulle ha hjälp, det blev mer och mer och tillslut varje dag. Jag jobbade mycket, hade hästar och var sjuk själv. Det slutade med att jag stressade runt och gick in i väggen med dunder och brak. Och de blev tvingade att ta in hemtjänsten, visst var de arga i början för "jag var inte sjuk, bara lat". Men när de väl kom igång med hemtjänsten så tyckte det att de var trevligt när det kom. Och det har nästan alla mina vänner vart med om, deras slältingar har vägrat hemtjänst och sedan blivit tvingade och faktiskt gillat det tillslut.

Så var stenhårda! Tvinga honom att ta in hemtjänsten!!! Din mamma ska inte behöva sköta allt!
 
@Teilani Glömde: ber om ursäkt för att jag kapade din tråd förut! Det var inte meningen, men mitt familjetrassel är det enda jag har i huvudet just nu.

@Petruska Du har inte träffat mina föräldrar och sett hur de har det, det är inte enkelt för dem/oss även om din familj klarat din pappas rörelsehinder i många år. Men jag vill lämna tillbaka tråden till Teilani.
 
Tack för alla svar och tankar, att det inte går att tvinga på någon hjälp vet vi. Men tips på hur man kan förhandla mottages tacksamt.

Vi är oroliga för hur det ska bli i vinter, morfar har ramlat flera gånger och skadat sig rätt illa. Skräcken är att han ska ramla ute i kylan och bli liggande. Det hade varit så skönt att veta att han blir tilltittad med jämna mellanrum.

Det tråkiga är att han inte ser det som att min mamma har ett liv, eftersom hon är ensamstående och vi har flyttat så förstår han inte varför hon inte vill flytta hem och hjälpa honom. Att hon har ett jobb och vänner och hund verkar inte betyda någonting.

Vi ska ta en vända till med diskussionen gemensamt till helgen. Vi vill så klart inte han ska känna sig tvingad att ta emot hjälp, men samtidigt blir jag lite arg på honom när han vill tvinga mamma att ge upp så mycket av sitt liv.

Det känns lite dumt att ta kontakt med hemtjänsten utan att ha morfars godkännande, men de kanske kan hjälpa till genom att berätta hur de brukar jobba i sånna här fall?

Kan du inte ringa till kommunen/ hemstjänst redan nu innan och fråga litegrann hur det fungerar? Bara så att du vet. Sen kan du prata med din pappa och föreslå ett möte.

Jag tycker det är bra att lägga fram det som flera har föreslagit dvs att det är ju bra att få hjälp med hushållet så att släkten kan komma dit och fika och göra roliga saker.
 
Nu vet jag ju inte hur det funkar i Sverige då jag jobbar inom Hemtjänsten i Tyskland, men jag har ett par sådana patienter just nu som egentligen "kan allt själv och vill inte ha hjälp" samtidigt som anhöriga har sagt vi klarar inte mer. Precis som någon skrev i början var jag mest dit, kom in kollade att min patient stod på benen och så pratade vi lite. Sen långsamt så får man hjälpa till lite mer och lite mer. För en del går det fort, kan ta bara några veckor sen är det hur bra som helst och för andra är jag ännu bara på stadiet att jag typ tittar förbi (fast egentligen skulle det behövas hjälp med typ allt från personlig hygien till städas). Det som ofta hjälper mig i arbetet och som många verkar tycka är bra är att vi säger att man kan alltid när som helst säga man inte längre vill eller behöver hjälp (nu är ju all hemvård här privat så jag vet inte hur det funkar kommunalt som i Sverige) men det verkar ge patienterna ett tillräckligt mått på "bestämmande" att ha den utvägen. Det finns iof även (ett fåtal) som utnyttjar det och som säger ifrån och lever vidare mer eller mindre i sin misär. Men de flesta kan man "fånga upp" på det sättet. Har en nu som för bara ett par veckor sedan släppte "kontrollen" och den är nu otroligt tacksam och förstår inte varför den var så emot hjälpen den nu får och uppskattar massor.
 
Gamla envisa gubbar och kärringar. Ofta bittra på livet, ont, ensamna och inte helt ovanligt ganska höga åldrar. De klamrar sig fast vid sina hem så förtvivlat in i bängen att de förbrukat sina anhöriga som inte orkar längre, tills de helt enkelt får skäras loss från sina gamla lakan (jodå) eller golv (jodå) och sen kommer de in på sjukhuset, blir liggande och får lunginflammation och dör. Eller så får de inte den där lunginflammationen men orken är så nedsatt och med tanke på misären så är hemgång icke att tänka på. Då flyttar de till ett boende och där fattar de att de borde flyttat in för längesen.

Jag känner till typen.

Min mamma är på gränsen att spräcka mitt tålamod, och det ska gudarna veta är ganska outsinligt, jag fettar inte ihop så lätt. Men att efter ett antal år fått dagliga samvetsskopor från mamma och min syster för att jag inte ansett mig ha tid, eller lust eller ekonomi att sitta och åka 6 mil ToR med bilen för att gå ut med mammas sopor, så har jag dels flyttat in till stan för att vara kanske något mer behjälplig (och får istället pendla till jobbet), men nu har vi krockat så jag vet inte...jag tror det lutar åt att inte ha kontakt med vare sig mamma eller syster. Det känns bottenlöst.
Och då ska ni veta, att jag ska vara professionell, jag är en av de som tillser gamla och multisjukas trygghet.
Det är inte lätt. Jag filosoferar dagligen över om det är någon slags mänsklig katharsis man ska genomgå med sina gamla föräldrar. Ska man, måste man orka. Jag gör det inte, jag kommer hamna på minus i mitt karma och bli ett ensamt utstött cykelställ i mitt nästa liv. :(
 
Det är nog inte lätt att bli gammal....

Mina föräldrar når snart 70-strecket, men inga krämpor ännu. Jag får se om de lever så som de lärt. De har alltid sagt att de anser att barn inte har några förpliktelser att ta hand om sina gamla föräldrar. Att (vi) barn ska ha möjlighet att leva våra liv, inte bli pådyvlade samvetskval vare sig i formen "tänk här sitter man ensam och bortglömd... ingen kommer och hälsar på mig..." eller att vi ska krävas på att börja sköta både trädgårdar, handling, disk, tvätt och till och med personlig hygien när de blivit gamla o skröpliga.

Än så länge har jag aldrig någonsin känt några sådana "krav" - de tar själva ansvar för att deras liv är meningsfullt. Men så är de friska och krya också....
 
De har alltid sagt att de anser att barn inte har några förpliktelser att ta hand om sina gamla föräldrar. Att (vi) barn ska ha möjlighet att leva våra liv, inte bli pådyvlade samvetskval vare sig i formen "tänk här sitter man ensam och bortglömd... ingen kommer och hälsar på mig..." eller att vi ska krävas på att börja sköta både trädgårdar, handling, disk, tvätt och till och med personlig hygien när de blivit gamla o skröpliga.
Ja måtte jag ha förståndet i behåll när jag blir gammal och fått alzheimers (ALLA släktingar på fars sida blir urgamla och totalt senila tidigt).
Mitt barn ska ha noll ansvar för mitt liv eller känna något tvång. Jag vill ha kontakt för att det berikar. Inte för att någon "måste".
 
Jag blir så förbannad när jag läser sånt här! Gamla människor som ska ha hjälp hela tiden och vägrar hemtjänst!! Förstår dom inte att barn och barnbarn har ett eget liv? familj och jobb att ta hand om? Och kanske behöver lite tid att vila med.Nej.

Att läsa det där gör mig lite illamående. Mina föräldrar har ställt upp så mycket för mig och alltid älskat mig oreserverat. Ska jag då bete mig som någon elak satmara när de får det svårt pga ålder och sjukdom?!

Nej, man kommer så mycket längre med att lirka lite och visa respekt. Givetvis inte bli en vårdgivare men heller inte säga att "Passar inte hemtjänsten så får du ingen hjälp alls!"
 
@mandalaki ingen fara med trådkap, det här är ju ett problem som de flesta av oss ställs inför i livet. Att någon man älskar blir gammal och vad händer då. Vad är svårt och vad fungerar, måste det alltid gå till sin spets innan hjälp tas emot. Intressant att höra andras berättelser.

Och vi vill ju hjälpa den envetna gubben, jag och maken tycker det är roligt att göra fint i trädgården och laga hans bil då och då. Det är det dagliga som mamma fått ta det mesta av som inte känns helt rätt. Och så oron att nåt ska hända och ingen hittar honom.

Ett annat argument för morfar är att det är dyrt med hemtjänst. Är det det? Vi har försökt fråga vad det kostar, men de vill göra en behovsutredning innan de ger ett pris. Finns det en maxtaxa som för dagis?
 
@Teilani Avgiften prövas mot behovet och inkomsterna och jag tror att det är lite olika i olika kommuner. Men hemtjänsten är ju en del av välfärdssystemet, inte en kommersiell tjänst man köper, så jag tror inte att man blir ruinerad. Men hör med kommunen! Jämför man med förlorad inkomst för din mamma, tror jag nog att kostnaden känns hanterlig.
 
@Teilani: Här i Falun finns det sas en maxtaxa, precis som med dagis. Innan man kommit upp i den tar de betalt per timme men det är inte många timmar innan det blir maxtaxa här. Det låter som om din morfar har ett stort behov så jag misstänker att han ganska snart hamnar i det spannet bara han tar emot hjälpen. Mot slutet hade min pappa hjälp två till tre gånger om dagen (om inget hände då så det behövdes ytterligare besök).
 
Ja hur gör man när de börjar bli skröpliga?

Hur förklarar man för en gammal människa att

Ja, det är ett dilemma. Många vill verkligen inte ha samhällets hjälp, och önskar att man kan få det man behöver från barnen. Så länge personen är klar och kan bestämma är det den som styr och tyvärr måste nog din mamma sätta gränser för vad hon vill och orkar. Helst i samråd med syskonen. Syskonen som inte "ställer upp" gör egentligen det som i längden leder till att morfar får den hjälp han har rätt till.

Ibland krävs det att det händer något allvarligt för att man ska inse att man behöver hjälp. Min svärmor skaffade trygghetslarm efter att hon ramlat och brutit armen och inte kunde ta sig upp och kalla på hjälp. Då hade det hänt flera gånger tidigare att hon ramlat.

För att få hemtjänst, trygghetslarm, färdtjänst och så småningom särskilt boende vänder man sig till kommunens biståndshandläggare som gör ett hembesök och utreder behovet.

Att det är svårt och känsligt tror jag de flesta tycker och man tänker att personen ska förstå själv att hen är en belastning men det gör hen inte alltid.
 
Det tråkiga är att han inte ser det som att min mamma har ett liv, eftersom hon är ensamstående och vi har flyttat så förstår han inte varför hon inte vill flytta hem och hjälpa honom. Att hon har ett jobb och vänner och hund verkar inte betyda någonting.

Nej, men det behöver han å andra sidan inte förstå heller. Bara din mamma kan vara tydlig och säga att nej, detta kommer inte hända varken nu eller i framtiden. Det handlar om våra psykologiska försvar och att man inte alltid greppar verkligheten i dess fulla vidd. Oförmåga att vända på perspektivet kan ibland bero på en demenssjukdom men det kan också vara en personlighetsgrej.

Vi är oroliga för hur det ska bli i vinter, morfar har ramlat flera gånger och skadat sig rätt illa. Skräcken är att han ska ramla ute i kylan och bli liggande. Det hade varit så skönt att veta att han blir tilltittad med jämna mellanrum.

Ja, det undrar jag inte på. Fy vad otäckt.
 
Ibland krävs det att det händer något allvarligt för att man ska inse att man behöver hjälp. Min svärmor skaffade trygghetslarm efter att hon ramlat och brutit armen och inte kunde ta sig upp och kalla på hjälp. Då hade det hänt flera gånger tidigare att hon ramlat.

Så klok hon var som gick med att ha ett larm då. Eftersom Teilani inte hade något emot att jag skrev om mina föräldrar i hennes tråd: min mamma, som brutit båda armarna med bara ett par månaders mellanrum, fick ett larm. Men hon vägrar använda det - för första natten lyckades hon trycka av det av misstag och hon och pappa vaknade av att det stod tre vilt främmande personer i hallen.

De blev så rädda att hon/de inte använt larmet sedan dess. :(
 
Så klok hon var som gick med att ha ett larm då. Eftersom Teilani inte hade något emot att jag skrev om mina föräldrar i hennes tråd: min mamma, som brutit båda armarna med bara ett par månaders mellanrum, fick ett larm. Men hon vägrar använda det - för första natten lyckades hon trycka av det av misstag och hon och pappa vaknade av att det stod tre vilt främmande personer i hallen.

De blev så rädda att hon/de inte använt larmet sedan dess. :(
Tråkigt att höra, min lilla granntant har ett som hänger i ett snöre/band om halsen som larmar en central, det på handleden går till en personsökare som sonen eller jag ibland har hand om. Kan inte det senare ev vara ett alternativ?
 
Så klok hon var som gick med att ha ett larm då. Eftersom Teilani inte hade något emot att jag skrev om mina föräldrar i hennes tråd: min mamma, som brutit båda armarna med bara ett par månaders mellanrum, fick ett larm. Men hon vägrar använda det - för första natten lyckades hon trycka av det av misstag och hon och pappa vaknade av att det stod tre vilt främmande personer i hallen.

De blev så rädda att hon/de inte använt larmet sedan dess. :(
Tala om för henne att det är positivt, då vet hon att larmet verkligen funkar som det ska. Att hon får hjälp när hon behöver och hellre att hon larmar en gång för mycket än för lite. Och - hon kan ange hos vårdgivaren att de ska ringa innan de kommer. Svarar hon inte på telefonsamtalet så kommer det folk och hjälper henne.
 
Är man dessutom lite yrig som mamma är så är det inte säkert dom förstår larmet. Mamma tog på sig det när hon gick ut, inne behövde hon ju inte enligt henne.
@Teilani
Han kan ju ha bara larm. om han nu inte är dement så måste det ju kännas som en trygghet att börja med just ifall han ramlar.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Vi försöker hjälpa en vän till min mamma som nyss än en gång blivit katastrofdåligt bemött av vården, jag är så arg att jag kokar varje...
Svar
19
· Visningar
2 631
Senast: Saigon
·
Övr. Hund Hej alla! (Längre inlägg) Jag har i många år längtat efter en hund men har pga omständigheter inte haft den möjligheten förrän ett år...
2 3 4
Svar
64
· Visningar
5 583
Senast: Mabuse
·
L
  • Artikel
Dagbok Denhär berättelsen börjar i december året 2006. Det var en mamma en pappa och deras lilla bebis som var i himlen. Dom skulle få en till...
2
Svar
37
· Visningar
2 217
Senast: manda
·
  • Låst
Relationer Gammal användare, men nytt konto, mest på grund av att jag... vet inte, men nästan skäms över mina egna tankar? Jag vet att det finns...
6 7 8
Svar
151
· Visningar
20 635
Senast: Gunnar
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp