Går det ens att bli frisk?

[DressageNerd]

Nu svarar jag dig @Magiana som någon som inte känner dig och inte vet hur din resa genom psykiatrin sett ut, men jag tror att terapi är en helt ovärderlig del i att lära sig leva med/övervinna mental ohälsa. Jag vet hur trögt det går i vårdsvängen, att ingen har tid med en innan man är bland de värsta fallen, och att köerna är katastrofalt långa - Men vill du ha terapi? Hur gärna vill du ha det? Ofta finns det så många fler vägar till terapi än man vet om, för ingen talar någonsin om dem med en.

Jag är inte psykolog eller psykiatriker, men jag har själv gått på diverse mediciner samt i terapi själv. En mycket klok psykolog sa en gång till mig att medicinen kan visst hjälpa en att reda ut de rent kemiska förutsättningarna för gott mående, men också att mående är så mycket mer än kemi. Man måste kunna skapa sig en vardag med vanor som man mår bra av, och inte sällan behöver man hjälp med att skapa detta. Var börjar man för att bygga någonting man bara har ett vagt koncept om vad det är?

Det kanske var en tokig formulering, men jag tycker inte du skall tänka på din situation som att du skall "ta dig i kragen". Självförakt (i vilken grad det än må vara) är något man absolut måste jobba med. Det här kommer låta som plattityder, men fira små segrar, hitta små saker som är bra varje dag och håll i dem.

Vill inte låta som en moralkärring eller komma med pekpinnar, men jag vet hur lätt det är att psykiatrin lämnar en hemma så neddrogad att man knappt kan stå i 6 månader för att "de hade ingen samtalstid innan dess".

 

[Magiana]

Men depression/bipolaritet kan vara kronisk men samtidigt välmedicinerad. Så är det tex för min partner. Omedicinerad skulle hen ha panikångest flera attacker per dygn och givetvis må väldigt dåligt övrig tid. Välmedicinerad funkar livet med arbete och vänner osv. Ibland får hen ett skov, då kan det ta ett tag att få ordning på ny medicinering.

Jag får numera pnikångest nästan bara om jag ätit för mycket choklad. Det gjorde jag idag. Surt. Jag kan hantera det även om det är jobbigt medan det pågår. Men det går över. Så panikångest bekymrar mig inte så mycket egentligen. Efter 27 år med det lärde jag mig hantera det.

Men att aldrig mer kunna ha drömmar, och att aldrig kunna uppfylla dem heller, skrämmer mig. Jag vill inte tillbringa resten av mitt liv som en robot, som bara gör det jag måste. Ett liv som bara går ut på att existera, känns inte värt något.

 

[Magiana]

Nu svarar jag dig @Magiana som någon som inte känner dig och inte vet hur din resa genom psykiatrin sett ut, men jag tror att terapi är en helt ovärderlig del i att lära sig leva med/övervinna mental ohälsa. Jag vet hur trögt det går i vårdsvängen, att ingen har tid med en innan man är bland de värsta fallen, och att köerna är katastrofalt långa - Men vill du ha terapi? Hur gärna vill du ha det? Ofta finns det så många fler vägar till terapi än man vet om, för ingen talar någonsin om dem med en.

Jag är inte psykolog eller psykiatriker, men jag har själv gått på diverse mediciner samt i terapi själv. En mycket klok psykolog sa en gång till mig att medicinen kan visst hjälpa en att reda ut de rent kemiska förutsättningarna för gott mående, men också att mående är så mycket mer än kemi. Man måste kunna skapa sig en vardag med vanor som man mår bra av, och inte sällan behöver man hjälp med att skapa detta. Var börjar man för att bygga någonting man bara har ett vagt koncept om vad det är?

Det kanske var en tokig formulering, men jag tycker inte du skall tänka på din situation som att du skall "ta dig i kragen". Självförakt (i vilken grad det än må vara) är något man absolut måste jobba med. Det här kommer låta som plattityder, men fira små segrar, hitta små saker som är bra varje dag och håll i dem.

Vill inte låta som en moralkärring eller komma med pekpinnar, men jag vet hur lätt det är att psykiatrin lämnar en hemma så neddrogad att man knappt kan stå i 6 månader för att "de hade ingen samtalstid innan dess".

Jag har försökt vända på stenarna för att hitta alternativa vägar. Jag har även haft trådar om detta här på Buke. Men jag har inte lyckats hitta någon annan väg.

Jag känner till en del verktyg för att hantera mitt mående, men skulle behöva stöd i att använda dem då jag är så initiativlös och apatisk. Det stödet finns inte idag.

 

[Gnist]

Jag får numera pnikångest nästan bara om jag ätit för mycket choklad.

Varför?

Så har det väl inte varit förut, i af inte som jag kan komma ihåg att du skrivit om här, att du får panik av något du äter "för mycket" av.

 

[Magiana]

Jag tror inte alls att du måste vara kroniskt deprimerad. Sen du började skriva om att du mådde dåligt så upplever jag en sto skillnad i hur du uttrycker dig och tänker. Jag tycker du släppt ner garden, du lyssnar mer till vad folk säger etc. Det är ju viktiga bitar i att kunna bli frisk.
Du har ju behövt ha ditt skydd för att överleva. Så givetvis sitter det jättehårt. Men jag upplever att du modigt nog öppnar dig mer och sänker garden. Du visar vad du känner, vågar vara sårbar, vågar vara skör, vågar vara annat än den "duktiga Magiana som kan allt och kan det på egen hand" sas. Det tror jag är en viktig nyckel i ditt mående.
Sen behöver nog många av oss som mått så pass skit och har en tung ryggsäck hjälp att vända och vrida på en del saker. Så jag tror absolut du med hjälp kan komma att må bra.
Sen kanske man iaf har svackor då och då. Men att det bättre överväger.

Jag trodde aldrig jag skulle kunna må bra. Jag var, som du, med om stora trauman som så ung. Och har en skadad kropp och adhd. Jag trodde det var kört för mig. Jag kämpade under många år bara för att jag inte kunde lämna min häst. Jättesjukt så här i efterhand. Men utan den knäppgöken till häst som hade fått avlivats om jag försvann hade jag inte levt.
Jag är SÅ glad dock i efterhand att jag gick i terapi och kom ut på andra sidan med en vilja att leva.
Jag älskar livet för det mesta sen många år.
Jag tror absolut det kan bli likadant för dig med!
Du är skärpt, du är istadig och du ska nu få hjälp att ta dig igenom den här skiten. Jag tror på dig!

Tack

Om det är en viktig del för dig i att må bättre - prova igen? Lägg upp annons här? På andra sidor? Andra ställen på FB?

Jag har lagt upp annons i omgångar och alltid fått svar från olika personer med olika hästar (med ett undantag men det är en annan historia ) trots att jag har väldigt lite att erbjuda. Däremot har ju olika hästägare läst annonserna vid olika tillfällen och just då har jag passat in i deras liv. Så bara för att du en gång lagt upp en annons och svaren inte var precis vad du kanske önskade dig - så kan det ju vara värt att testa någon gång till innan du avskriver det som omöjligt.

Du har nog rätt.

 

[Magiana]

Varför?

Så har det väl inte varit förut, i af inte som jag kan komma ihåg att du skrivit om här, att du får panik av något du äter "för mycket" av.

Jo, jag har alltid reagerat om jag fått i mig för mycket socker och koffein. Oftast räcker det med 1-2 vändor in på toa. Men det kan gå lite över styr också och påverka mitt psykiska mående. Lyckligtvis är det övergående. Det är bara jobbigt ett tag och inget jag flippar ur av, även om det kan vara skönt att distrahera sig med annat tills det går över.

 

[Ramona]

En jättetråkig biverkning vore att jag t.ex. blir jättetjock. Jag har redan problem med vikten.

Ta inte ut förlusten i förskott. Det kanske inte händer någonting negativt om du byter medicin. Var inte rädd för att prova för i ärlighetens namn har du inget att förlora.

Det värsta som kan hända är inte att du går upp i vikt heller.

 

[Magiana]

Ta inte ut förlusten i förskott. Det kanske inte händer någonting negativt om du byter medicin. Var inte rädd för att prova för i ärlighetens namn har du inget att förlora.

Det värsta som kan hända är inte att du går upp i vikt heller.

Jag har tyvärr rätt mycket att förlora. Jag har förlorat mycket tidigare och är rätt bitter över det.

Jag vet inte vad som är värst, ett dåligt liv eller inget liv.

 

[tgd]

Varför?

Så har det väl inte varit förut, i af inte som jag kan komma ihåg att du skrivit om här, att du får panik av något du äter "för mycket" av.

Koffein och socker stimulerar för mycket en redan stressad kropp så därför kan "för mycket" av detta trigga igång panikångest när kroppen och psyket redan har nära till det och raskt feltolkar t.ex den ökade pulsen av koffeinet.

 

[CillaW]

Diskutera med din läkare om ECT kan vara något för dig. Många "hopplösa fall" har fått hjälp på det sättet.

 

[Magiana]

Diskutera med din läkare om ECT kan vara något för dig. Många "hopplösa fall" har fått hjälp på det sättet.

Ja, jag får ta upp det om det inte ger sig med terapi. Rent spontant är jag inte så sugen på det, men hellre det än att bli kvar i det här läget i evigheter.

 

[Vallmo]

Du kanske inte har rätt diagnos.
Vid bipolaritet 2 har man svåra, återkommande, ibland kroniska depressioner. Vissa har knappt hypomana perioder eller kanske bara haft det en gång i sitt liv.
Om det är så behöver du stämningsstabiliserande medicin utöver antidepressiva, ex litium/litarex eller valproat och lamotrigin.
Ect kan vara värt ett försök också. Det har dåligt rykte i vissa kretsar men det är en överlägsen, snabb behandlingsmetod med få biverkningar.

Återigen, se till att gå till en riktig psykitriker och inte till VC om du inte redan gjort det.

 

[Magiana]

Du kanske inte har rätt diagnos.
Vid bipolaritet 2 har man svåra, återkommande, ibland kroniska depressioner. Vissa har knappt hypomana perioder eller kanske bara haft det en gång i sitt liv.
Om det är så behöver du stämningsstabiliserande medicin utöver antidepressiva, ex litium/litarex eller valproat och lamotrigin.
Ect kan vara värt ett försök också. Det har dåligt rykte i vissa kretsar men det är en överlägsen, snabb behandlingsmetod med få biverkningar.

Återigen, se till att gå till en riktig psykitriker och inte till VC om du inte redan gjort det.

Jag ska få en kallelse till allmänpsykiatrin i januari. Jag hoppas att det ger något den här gången. Det är lite för många gånger som jag antingen inte fått vård eller så har vården inte fungerat. Och första gången jag fick något som liknade en seriös utredning var när jag redan tillfrisknat från panikångesten och ville ha hjälp för blodfobin. Det var ju så dags då - 27 år senare... Den utredningen gav utslag på ångest, men inget annat.

Bipoläritet är något som jag aldrig haft en tanke på då jag aldrig känt igen mig i det. Det här är liksom den första regelrätta depressionen jag fått, även om jag mått dåligt tidigare av de omständigheter jag befunnit mig i.

Jag har funderat på add någon gång, men när jag läst om det så har jag inte känt igen mig i det heller. Anledningen till att jag funderat på det är att jag har så många intressen och har haft så mycket på gång samtidigt. Det kan bli lite rörigt, och jag stökar ofta till snabbare hemma än jag hinner städa, men sen är det så mycket som inte stämmer heller så i slutändan så känner jag att den diagnosen inte stämmer. När jag mår bra/är "normal", så har jag inga startsvårigheter och avslutar det jag påbörjat t.ex.

 

[Qelina]

Först vill jag bara säga att jag förstår din rädsla för att aldrig bli frisk, men det finns vägar att gå även i dom flesta mörka tiderna. Ingen kan ge dig tillbaka det du saknar och sörjer men du kan få hjälp att hantera det och börja fokusera på här och nu och framtiden. Inte glömma men inte fastna i det och skapa en ny och vald framtid.

Jag känner mig som ett vandrande berg av sjukdom, att jag aldrig kan bi frisk. Min autism är ingen sjukdom och inget man kan få bort men jag tränar på att hantera den. Att få diagnosen hjälpte mig mycket för det hjälpte mig förstå och få bättre hjälp. Tänker att det kan hjälpa dig i terapi att få sätta ord på det du känner hos en specialist och kanske därmed förstå mer och mer även om du skriver att du redan vet så har du kanske en sårbarhet och trötthet nu som gör depressionen värre än den skulle vara annars.

Jag har anorexi och har varit sjuk i 13 år, där känner jag mig kroniskt sjuk eftersom autismen och anorexin är en usel kombination, men jag har haft lite bättre perioder och jag kämpar för att inte ge upp hoppet.

Det som liknar dina problem mest är mina problem med depressioner. Jag är bipolär och började få kraftig ångest redan som 8-åring och min första djupa depression med självmordstankar när jag var 10 år. Jag har provat i princip alla mediciner som går, vet inte ens hur många det är. Har fått Anafranildropp som man måste vara inlagd för att få som är den starkaste antidepressiva som finns, blev tyvärr väldigt dåligt av den men min mormor tar den i tablettform och den hjälpte henne från dag ett.

Jag har fått ECT också men det fungerade inte för mig heller mer än några dagar och jag har stora minnesluckor från tiden däromkring. Men jag vet även där dom som mått bättre, det är det som är det kluriga, alla reagerar olika. Och om det hjälper, är det inte värt att ha en period med lite minnesluckor om du mår bättre?

MEN jag kan säga som så att efter 14 år av olika mediciner (säger inte att det är så för dig att det tar så lång tid för det är ganska extremt) så har jag en gedigen medicinlista som chockar folk men jag har flera stämningsstabiliserande mediciner, flera ångestdämpande, sömnmediciner och en antidepressiv medicin och jag är stabilare än jag varit sen jag var barn. Jag växlar inte alls lika mycket, har inte varit hypoman/manisk på evigheter och även om jag har vissa depressiva drag så känns det annorlunda nu. Jag har dom andra problemen men just depressionen är under kontroll just nu. Och jag vet att den här stabiliteten beror på medicinerna,dom har gjort mig flytande, dom håller mig ovanför ytan även om jag fortfarande inte är helt frisk så gör dom stor, stor skillnad.

Så våga prova, jag tar mediciner och har tagit dom som är mest kända för kraftig viktuppgång men inget har hänt. Läkarna är också noga med att säga att det inte är tabletterna i sig som ger viktuppgång utan om man förändrar sitt ätmönster, äter mer, får sockersug man inte står emot. Men medicinen kommer inte göra dig tjock. Det finns lika sorters antidepp medicin, jag började med SSRI som är det vanligaste, det påverkar bara serotoninhalten i blodet, nu äter jag en SNRI som även påverkar noradrenalin, det kan man få om SSRI inte hjälper.

När du fått kontroll på det kemiska i hjärnan som strular till det kan du jobba lättare med sakerna i terapin.

Sen är det verkligen förfärligt att vi som är så sjuka ska få vänta på hjälp så länge, vet hur det är och det är inte ok.

Stor kram och tillbaka till grundfrågan, JA det går att må bättre

 

[Magiana]

Först vill jag bara säga att jag förstår din rädsla för att aldrig bli frisk, men det finns vägar att gå även i dom flesta mörka tiderna. Ingen kan ge dig tillbaka det du saknar och sörjer men du kan få hjälp att hantera det och börja fokusera på här och nu och framtiden. Inte glömma men inte fastna i det och skapa en ny och vald framtid.

Jag känner mig som ett vandrande berg av sjukdom, att jag aldrig kan bi frisk. Min autism är ingen sjukdom och inget man kan få bort men jag tränar på att hantera den. Att få diagnosen hjälpte mig mycket för det hjälpte mig förstå och få bättre hjälp. Tänker att det kan hjälpa dig i terapi att få sätta ord på det du känner hos en specialist och kanske därmed förstå mer och mer även om du skriver att du redan vet så har du kanske en sårbarhet och trötthet nu som gör depressionen värre än den skulle vara annars.

Jag har anorexi och har varit sjuk i 13 år, där känner jag mig kroniskt sjuk eftersom autismen och anorexin är en usel kombination, men jag har haft lite bättre perioder och jag kämpar för att inte ge upp hoppet.

Det som liknar dina problem mest är mina problem med depressioner. Jag är bipolär och började få kraftig ångest redan som 8-åring och min första djupa depression med självmordstankar när jag var 10 år. Jag har provat i princip alla mediciner som går, vet inte ens hur många det är. Har fått Anafranildropp som man måste vara inlagd för att få som är den starkaste antidepressiva som finns, blev tyvärr väldigt dåligt av den men min mormor tar den i tablettform och den hjälpte henne från dag ett.

Jag har fått ECT också men det fungerade inte för mig heller mer än några dagar och jag har stora minnesluckor från tiden däromkring. Men jag vet även där dom som mått bättre, det är det som är det kluriga, alla reagerar olika. Och om det hjälper, är det inte värt att ha en period med lite minnesluckor om du mår bättre?

MEN jag kan säga som så att efter 14 år av olika mediciner (säger inte att det är så för dig att det tar så lång tid för det är ganska extremt) så har jag en gedigen medicinlista som chockar folk men jag har flera stämningsstabiliserande mediciner, flera ångestdämpande, sömnmediciner och en antidepressiv medicin och jag är stabilare än jag varit sen jag var barn. Jag växlar inte alls lika mycket, har inte varit hypoman/manisk på evigheter och även om jag har vissa depressiva drag så känns det annorlunda nu. Jag har dom andra problemen men just depressionen är under kontroll just nu. Och jag vet att den här stabiliteten beror på medicinerna,dom har gjort mig flytande, dom håller mig ovanför ytan även om jag fortfarande inte är helt frisk så gör dom stor, stor skillnad.

Så våga prova, jag tar mediciner och har tagit dom som är mest kända för kraftig viktuppgång men inget har hänt. Läkarna är också noga med att säga att det inte är tabletterna i sig som ger viktuppgång utan om man förändrar sitt ätmönster, äter mer, får sockersug man inte står emot. Men medicinen kommer inte göra dig tjock. Det finns lika sorters antidepp medicin, jag började med SSRI som är det vanligaste, det påverkar bara serotoninhalten i blodet, nu äter jag en SNRI som även påverkar noradrenalin, det kan man få om SSRI inte hjälper.

När du fått kontroll på det kemiska i hjärnan som strular till det kan du jobba lättare med sakerna i terapin.

Sen är det verkligen förfärligt att vi som är så sjuka ska få vänta på hjälp så länge, vet hur det är och det är inte ok.

Stor kram och tillbaka till grundfrågan, JA det går att må bättre

Det är inte bara viktuppgång som jag är rädd för med andra mediciner, men jag vill inte snacka om en massa biverkningar här.

Jag har inte varit emot ECT, men det är inte det jag tänker prova som nästa alternativ, utan det är terapi.

Jag tror inte på det där med att det är kemisk obalans som skapar sjukdom utan att det är annat som skapar kemisk obalans (exempelvis negativa tankar, sorg, stress o.s.v.). Medicin är inte enda sättet att rätta denna obalans. Vid lindrig depression så funkar det till exempel med promenader i stället för medicin. Det ger dessutom inga biverkningar. Så jag har aldrig vurmat för mediciner. Man tar dem om man verkligen måste. Det gör jag ju nu men inte tusan tycker jag det hjälper, mer än att jag inte blir helt liggande. Tidigare har jag käkat Anafranil/Klomipramin och Lyrica, men inte blev jag frisk av det. Det enda det gjorde var att lindra så jag slapp ligga på sängbotten och skaka.

Jag kommer aldrig att kunna ha en familj eller anhöriga för jag får ångest av det men tanken att leva ensam, med endast ytliga kontakter känns helt outhärdlig. Jag är bitter över att jag är född.

 

[prallan]

Det är inte bara viktuppgång som jag är rädd för med andra mediciner, men jag vill inte snacka om en massa biverkningar här.

Jag har inte varit emot ECT, men det är inte det jag tänker prova som nästa alternativ, utan det är terapi.

Jag tror inte på det där med att det är kemisk obalans som skapar sjukdom utan att det är annat som skapar kemisk obalans (exempelvis negativa tankar, sorg, stress o.s.v.). Medicin är inte enda sättet att rätta denna obalans. Vid lindrig depression så funkar det till exempel med promenader i stället för medicin. Det ger dessutom inga biverkningar. Så jag har aldrig vurmat för mediciner. Man tar dem om man verkligen måste. Det gör jag ju nu men inte tusan tycker jag det hjälper, mer än att jag inte blir helt liggande. Tidigare har jag käkat Anafranil/Klomipramin och Lyrica, men inte blev jag frisk av det. Det enda det gjorde var att lindra så jag slapp ligga på sängbotten och skaka.

Jag kommer aldrig att kunna ha en familj eller anhöriga för jag får ångest av det men tanken att leva ensam, med endast ytliga kontakter känns helt outhärdlig. Jag är bitter över att jag är född.

Det finns numer direktkontakt med psykologer via läkar-appar typ Kry osv. Har du testat dom?

 

[Magiana]

Det finns numer direktkontakt med psykologer via läkar-appar typ Kry osv. Har du testat dom?

Ja. Jag har testat Mindler.

Mötestiden är för kort. Behandlingsmetoden är bara kbt.

Det är helt enkelt för begränsat om man har komplicerad problematik.

 

[tuaphua]

Det är inte bara viktuppgång som jag är rädd för med andra mediciner, men jag vill inte snacka om en massa biverkningar här.

Jag har inte varit emot ECT, men det är inte det jag tänker prova som nästa alternativ, utan det är terapi.

Jag tror inte på det där med att det är kemisk obalans som skapar sjukdom utan att det är annat som skapar kemisk obalans (exempelvis negativa tankar, sorg, stress o.s.v.). Medicin är inte enda sättet att rätta denna obalans. Vid lindrig depression så funkar det till exempel med promenader i stället för medicin. Det ger dessutom inga biverkningar. Så jag har aldrig vurmat för mediciner. Man tar dem om man verkligen måste. Det gör jag ju nu men inte tusan tycker jag det hjälper, mer än att jag inte blir helt liggande. Tidigare har jag käkat Anafranil/Klomipramin och Lyrica, men inte blev jag frisk av det. Det enda det gjorde var att lindra så jag slapp ligga på sängbotten och skaka.

Jag kommer aldrig att kunna ha en familj eller anhöriga för jag får ångest av det men tanken att leva ensam, med endast ytliga kontakter känns helt outhärdlig. Jag är bitter över att jag är född.

Att du just nu inte kan ha nära relationer köper jag. Men jag är övertygad om att du med hjälp kan komma över den paniken.
Det kanske inte funkar med just din familj. Men med andra normala människor.
För de flesta av oss mår ju bra av relationer med andra.

Mina vänner tex har aldrig sårat mig och finns där i ups and downs.
Varför skulle inte du kunna ha fungerande relationer med snälla, intressanta, omtänksamma och roliga folk?

 

[Qelina]

Det är inte bara viktuppgång som jag är rädd för med andra mediciner, men jag vill inte snacka om en massa biverkningar här.

Jag har inte varit emot ECT, men det är inte det jag tänker prova som nästa alternativ, utan det är terapi.

Jag tror inte på det där med att det är kemisk obalans som skapar sjukdom utan att det är annat som skapar kemisk obalans (exempelvis negativa tankar, sorg, stress o.s.v.). Medicin är inte enda sättet att rätta denna obalans. Vid lindrig depression så funkar det till exempel med promenader i stället för medicin. Det ger dessutom inga biverkningar. Så jag har aldrig vurmat för mediciner. Man tar dem om man verkligen måste. Det gör jag ju nu men inte tusan tycker jag det hjälper, mer än att jag inte blir helt liggande. Tidigare har jag käkat Anafranil/Klomipramin och Lyrica, men inte blev jag frisk av det. Det enda det gjorde var att lindra så jag slapp ligga på sängbotten och skaka.

Jag kommer aldrig att kunna ha en familj eller anhöriga för jag får ångest av det men tanken att leva ensam, med endast ytliga kontakter känns helt outhärdlig. Jag är bitter över att jag är född.

Okej,det är ju olika för alla. Jag har också haft väldigt jobbiga perioder orsakat av yttre saker som hänt men i 99% av fallen kommer mina hypomana och depressiva perioder helt utan yttre påverkan. Jag vet inte vad som orsakar dom, jag kan vakna upp en dag och gå från normal eller hypoman och helt plötsligt vara så deprimerad att jag inte kan ta mig upp ur sängen. Så jo, jag tror att det finns både saker som händer i livet som är tunga och man mår dåligt och sådana perioder kommer nog många in i någon gång i livet. Men jag vet också att det finns många av oss där det faktiskt är genetiskt. Jag litar på läkarna och sjuksköterskorna och alla mina behandlare genom åren och hur mitt liv varit och mående.

Blev du arg för min förra kommentar? Min mening var att peppa och att du ska våga prova och förändra och ta hjälp av olika slag, att påminna om att det finns hjälp och att det går att må bättre.Men ditt svar känns lite argt, klart det går att tycka helt olika om dom här sakerna och jag vet ju att du mår dåligt och du vet hur just du fungerar men min mening var på inget sätt menat att förminska dina erfarenheter. Jag har bara utgått från vad du skrivit tidigare i tråden. Men jag förstår och vet hur jobbigt det kan vara med råd och "hjälp" från andra.

Absolut att promenader och mat och sånt man kan göra i vardagen fungerar för många i en lindrig depression, jag utgick nog från mig själv och för mig som bipolär gör det inte det. Jag kan hålla mig mer stabil om jag håller rutiner och tar hand om mig vilket är jätte viktigt, att försöka hålla samma tempo och rutiner och försöka hålla mig inom det normala intervallet av svängningar och lyssna på anhöriga och vänner när dom säger till att det drar iväg och jag är hypoman och blir jag deprimerad så räcker det liksom inte med en promenad , det är ett stort steg bara att ta på mig en strumpa och jag kan fastna sittandes utan något att göra och bara stirra i flera timmar. Kommer ju ut tack vare hunden men roligt är det sällan.

 

[Magiana]

Att du just nu inte kan ha nära relationer köper jag. Men jag är övertygad om att du med hjälp kan komma över den paniken.
Det kanske inte funkar med just din familj. Men med andra normala människor.
För de flesta av oss mår ju bra av relationer med andra.

Mina vänner tex har aldrig sårat mig och finns där i ups and downs.
Varför skulle inte du kunna ha fungerande relationer med snälla, intressanta, omtänksamma och roliga folk?

Jag är så övertygad om att alla relationer kommer att ta slut för att jag av någon anledning inte duger. Jag får liksom aldrig en "egen flock" som jag kan kalla för mina "anhöriga". Inte ens psykvården har verkat vilja ha med mig att göra. Trots önskan om att gå i terapi så har jag inte fått det. Nu har jag varit utan hjälp i ett halvår. Det är inte första gången det händer heller.

Jag är hela tiden rädd att jag inte ska vara tillräckligt perfekt för att duga. Jag har hittills faktiskt inte dugt för någon. Alla har gått ifrån mig.

Okej,det är ju olika för alla. Jag har också haft väldigt jobbiga perioder orsakat av yttre saker som hänt men i 99% av fallen kommer mina hypomana och depressiva perioder helt utan yttre påverkan. Jag vet inte vad som orsakar dom, jag kan vakna upp en dag och gå från normal eller hypoman och helt plötsligt vara så deprimerad att jag inte kan ta mig upp ur sängen. Så jo, jag tror att det finns både saker som händer i livet som är tunga och man mår dåligt och sådana perioder kommer nog många in i någon gång i livet. Men jag vet också att det finns många av oss där det faktiskt är genetiskt. Jag litar på läkarna och sjuksköterskorna och alla mina behandlare genom åren och hur mitt liv varit och mående.

Blev du arg för min förra kommentar? Min mening var att peppa och att du ska våga prova och förändra och ta hjälp av olika slag, att påminna om att det finns hjälp och att det går att må bättre.Men ditt svar känns lite argt, klart det går att tycka helt olika om dom här sakerna och jag vet ju att du mår dåligt och du vet hur just du fungerar men min mening var på inget sätt menat att förminska dina erfarenheter. Jag har bara utgått från vad du skrivit tidigare i tråden. Men jag förstår och vet hur jobbigt det kan vara med råd och "hjälp" från andra.

Absolut att promenader och mat och sånt man kan göra i vardagen fungerar för många i en lindrig depression, jag utgick nog från mig själv och för mig som bipolär gör det inte det. Jag kan hålla mig mer stabil om jag håller rutiner och tar hand om mig vilket är jätte viktigt, att försöka hålla samma tempo och rutiner och försöka hålla mig inom det normala intervallet av svängningar och lyssna på anhöriga och vänner när dom säger till att det drar iväg och jag är hypoman och blir jag deprimerad så räcker det liksom inte med en promenad , det är ett stort steg bara att ta på mig en strumpa och jag kan fastna sittandes utan något att göra och bara stirra i flera timmar. Kommer ju ut tack vare hunden men roligt är det sällan.

Jag vågar prova. Det är inte mitt problem. Men jag prioriterar på mitt sätt och sväljer inte allt med hull och hår eftersom det mesta har en baksida och jag är inte alltid villig att betala priset. Jag har dessutom redan erfarenhet av mediciner (som inte hjälpt i tillräcklig omfattning) och jag har haft biverkningar som förstört en stor del av mitt liv. Jag är tyvärr rätt bitter över allt jag mist p.g.a. mediciner. Jag har inte heller varit emot ECT, men tycker inte att man ska börja med detta innan man ens försökt seriöst med terapi eller det inte är totalt superakut så man inte har tid att vänta tills terapin får effekt. (Jag har en bekant som rasade så totalt att han blev inlagd i 2 månader och under denna tid fick han 15 ECT-behandlingar.)

För egen del behöver jag terapi. Erfarenheter går inte att sudda ut. Mina tankar och känslor kan inte bedövas bort. Jag vill inte heller bli bedövad. Tyvärr är det så jag upplever medicinering. Jag blir likgiltig och apatisk, men samtidigt så ligger sorg och ångest kvar som bryter igenom medicinen.