Går det ens att bli frisk?

Menar du att det är lika bra att ge upp då?

Jag har inte på förhand bestämt mig hur terapi ska gå till men jag jag vill inte att terapin skapar för stor stress så jag bara slår rakt bakut för att det blir över min förmåga. Och jag vill inte heller att terapeuten ska sitta och fabulera. När jag inte kan känna igen mig i det terapeuten säger men denne framhärdar sina påståenden om hur jag är, så känner jag mig dels inte sedd, men främst leder det till att jag börjar tvivla på min verklighetsuppfattning så jag blir rädd för att det ska leda till en psykos.

Nej.
Jag menar att det kan vara en klok idé att fundera på om det verkligen är så att du sitter inne med facit om hur en terapi ska gå till.
Och det kan vara en klok idé att överväga om terapeuterna faktiskt har kunskaper och inte såga dem efter ett eller två samtal för att du inte håller med dem.
Att terapeuten uppfattar dig på ett visst sätt beror ju på hur du agerar i samtalet och hur du beskriver situationen.
Om du inte känner igen dig i hur terapeuten uppfattar dig, så handlar det kanske inte bara om att terapeuten är ute och cyklar?
Terapi är jobbigt. Det får man räkna med. Om man ska ha nytta av en terapi så får man gå in i den med insikten att det kommer att vara jobbigt som sjutton.
Därför att terapi handlar - som jag ser det - om att den som är i behov av terapi kan vara i behov av att ändra sin föreställning om sig själv och om omvärlden.

Du till exempel skulle nog, vilket andra användare skrivit till dig flera gånger, ha nytta av att ompröva din syn på omvärldens agerande och omvärldens motiv till agerande.
När du exempelvis återkommer till att din familj agerar på ett visst sätt gentemot dig. Du skriver att det handlar om dig. Men det gör det inte - det handlar om dem.
Det som handlar om dig är hur du reagerar på det som händer och hänt. Du kan ju antingen fortsätta som du gör och se dig själv som ett offer (så uppfattar jag dig utifrån det du skriver; det är mycket möjligt att du själv uppfattar det på ett annat sätt) som är maktlös.
Eller så kan du träna dig på att inte låta sådana saker komma åt dig, ungefär som @tuaphua har beskrivit.
 
Nej.
Jag menar att det kan vara en klok idé att fundera på om det verkligen är så att du sitter inne med facit om hur en terapi ska gå till.
Och det kan vara en klok idé att överväga om terapeuterna faktiskt har kunskaper och inte såga dem efter ett eller två samtal för att du inte håller med dem.
Att terapeuten uppfattar dig på ett visst sätt beror ju på hur du agerar i samtalet och hur du beskriver situationen.
Om du inte känner igen dig i hur terapeuten uppfattar dig, så handlar det kanske inte bara om att terapeuten är ute och cyklar?
Terapi är jobbigt. Det får man räkna med. Om man ska ha nytta av en terapi så får man gå in i den med insikten att det kommer att vara jobbigt som sjutton.
Därför att terapi handlar - som jag ser det - om att den som är i behov av terapi kan vara i behov av att ändra sin föreställning om sig själv och om omvärlden.

Du till exempel skulle nog, vilket andra användare skrivit till dig flera gånger, ha nytta av att ompröva din syn på omvärldens agerande och omvärldens motiv till agerande.
När du exempelvis återkommer till att din familj agerar på ett visst sätt gentemot dig. Du skriver att det handlar om dig. Men det gör det inte - det handlar om dem.
Det som handlar om dig är hur du reagerar på det som händer och hänt. Du kan ju antingen fortsätta som du gör och se dig själv som ett offer (så uppfattar jag dig utifrån det du skriver; det är mycket möjligt att du själv uppfattar det på ett annat sätt) som är maktlös.
Eller så kan du träna dig på att inte låta sådana saker komma åt dig, ungefär som @tuaphua har beskrivit.
Det är ett problem när terapeuten kommer med påståenden som är tagna ur luften. Påståendena var baserade på fragment av verkligheten som han skruvade åt det håll han ville, utan att han hade den kompletta bilden. Det blir en helt bisarr situation där terapeuten bygger en alternativ verklighet. Jag kan inte ha något förtroende för en sådan person. Vid ett tillfälle påstod han saker som jag sedan frågade vad han menat gången efter vi träffades. Då påstod han att han inte sagt det. Det är bara det att mitt minne är det inget fel på och jag skrev ett blogginlägg om det efteråt. Han hade uttryckt sig tvärsäkert.

Jag kände att jag var i krig med terapeuten, att han var en motståndare och det där växte hela tiden och blev värre. Det går inte att må bättre om det inte ens finns en smula tillit/ förtroende för terapeuten.
 
Det är ett problem när terapeuten kommer med påståenden som är tagna ur luften. Påståendena var baserade på fragment av verkligheten som han skruvade åt det håll han ville, utan att han hade den kompletta bilden. Det blir en helt bisarr situation där terapeuten bygger en alternativ verklighet. Jag kan inte ha något förtroende för en sådan person. Vid ett tillfälle påstod han saker som jag sedan frågade vad han menat gången efter vi träffades. Då påstod han att han inte sagt det. Det är bara det att mitt minne är det inget fel på och jag skrev ett blogginlägg om det efteråt. Han hade uttryckt sig tvärsäkert.

Jag kände att jag var i krig med terapeuten, att han var en motståndare och det där växte hela tiden och blev värre. Det går inte att må bättre om det inte ens finns en smula tillit/ förtroende för terapeuten.

Nej, krig är inte konstruktivt.

Men med tanke på hur du citerar vad psykiater ska ha sagt, och sedan kan märka att det är din tolkning du beskriver och inte ordagrant vad individen faktiskt sagt, så kan man ju lämna det öppet att din tolkning av vad som sagts inte är samma som terapeutens tolkning/åsikt om vad som sagts.
Och att det kan handla om missförstånd.

Det kanske inte är dig till gagn att låsa dig fast i tankegången vid att du har rätt och terapeuten har fel.
Bästa sättet att tänka kan eventuellt vara att man har olika uppfattning om en situation. Och att man då kan fundera på vad som ligger bakom de olika uppfattningarna.
Att öppna en diskussion kring "OK, du säger att jag är sådan där. Själv tycker jag att jag är sådan här." och försöka förstå varandras bilder.

Terapeutens uppdrag är inte att vara dig till lags. Terapeutens uppdrag är att göra en professionell bedömning - som inte alltid stämmer med din uppfattning.
 
Nej, krig är inte konstruktivt.

Men med tanke på hur du citerar vad psykiater ska ha sagt, och sedan kan märka att det är din tolkning du beskriver och inte ordagrant vad individen faktiskt sagt, så kan man ju lämna det öppet att din tolkning av vad som sagts inte är samma som terapeutens tolkning/åsikt om vad som sagts.
Och att det kan handla om missförstånd.

Det kanske inte är dig till gagn att låsa dig fast i tankegången vid att du har rätt och terapeuten har fel.
Bästa sättet att tänka kan eventuellt vara att man har olika uppfattning om en situation. Och att man då kan fundera på vad som ligger bakom de olika uppfattningarna.
Att öppna en diskussion kring "OK, du säger att jag är sådan där. Själv tycker jag att jag är sådan här." och försöka förstå varandras bilder.

Terapeutens uppdrag är inte att vara dig till lags. Terapeutens uppdrag är att göra en professionell bedömning - som inte alltid stämmer med din uppfattning.
Jag tror du blandar ihop vad jag berättat om vad denna psykolog sa och vad en psykiater sa till mig för många år sedan.

Här har jag inte missförstått då det går att läsa i min journal vad psykologen säger. När jag frågat om saker så har jag inte fått raka svar utan han har då antingen bollat tillbaka frågan till mig eller så har han vidhållit sin syn på det hela även om hans slutsats var fel.

Att i en maktposition sätta igång och stressa mig är ingen god idé, särskilt inte när jag är i det skick jag är, d.v.s. så långt ner i skoskaften det bara går. Jag klarar det inte helt enkelt och det är psykologens uppgift att möta mig där jag är. Han ska inte spela översittare för det går inte. En psykolog ska heller inte ta hoppet ifrån mig som patient. Då kan jag lika gärna hänga mig på en gång. Jag behöver ju känna att det finns en poäng med att gå dit, inte att livet blir helt hopplöst.
 
Att i en maktposition sätta igång och stressa mig är ingen god idé, särskilt inte när jag är i det skick jag är, d.v.s. så långt ner i skoskaften det bara går. Jag klarar det inte helt enkelt och det är psykologens uppgift att möta mig där jag är. Han ska inte spela översittare för det går inte. En psykolog ska heller inte ta hoppet ifrån mig som patient. Då kan jag lika gärna hänga mig på en gång. Jag behöver ju känna att det finns en poäng med att gå dit, inte att livet blir helt hopplöst.
Fast så är det faktiskt inte riktigt, är man i så dåligt skick så är man förmodligen inte redo för terapi. Terapi är utmanande och jobbigt och man bör kunna ifrågasätta sig själv och sin situation på ett hyfsat sunt sätt för att det ska gå att få ut något bra av det.

Det finns en anledning till att folk som mår för dåligt inte sägs ska börja terapi fören måendet är lite bättre och man klarar av att bli lite utmanad. För det är ju mycket det som hela terapigrejen går ut på för att man ska kunna få till en förändring.
 
Senast ändrad:
Fast så är det faktiskt inte riktigt, är man i så dåligt skick så är man förmodligen inte redo för terapi. Terapi är utmanande och jobbigt och man bör kunna ifrågasätta sig själv och sin situation på ett hyfsat sunt sätt för att det ska gå att få ut något bra av det.

Det finns en anledning till att folk som mår för dåligt inte sägs ska börja terapi fören måendet är lite bättre och man klarar av att bli lite utmanad. För det är ju mycket det som hela terapigrejen går ut på för att man ska kunna få till en förändring.

Jag vet dock inte hur mycket som är psykologens ansvar och patientens ansvar när det gäller lämpligheten av den typen av hjälp, i mitt fall är det ju läkaren i kombination med psykologerna som avrått mig från terapi.

Och psykologen eller vem det nu är du pratar med har säkerligen en poäng i det den säger bara det att du kanske inte är mottaglig för den helt enkelt.
Terapeuten ska ÄNDÅ INTE hitta på saker som INTE ÄR SANNA!

Tillägg: F.ö. fick jag ingen hjälp alls förutom medicin och det hetsades hela tiden om att jag skulle gå upp i arbetstid. Där satt jag i kläm liksom. Jag klarade inte ens av att laga enkel mat (levde på Findus och Dafgårds färdiga rätter) eller städa så jag bodde i en sanitär olägenhet. Så inte ens grundläggande behov var uppfyllda men jobba skulle jag tamejfan göra i alla fall, trots att skallen vägra de samarbeta. Är man utmattad så behöver man ju få i sig bra mat, men nej, det skulle jag inte begära.

Jag hade liksom kört mig själv i botten och sen fortsatte samhället och vården att hetsa vidare.
 
Senast ändrad:
Jag har inte generella problem att avsluta men är man deprimerad så är ju allt svårt, t.o.m. att kliva upp ur sängen.


Jag har varit inne på akutpsyk en gång innan jag gick upp i dos förra året. Jag pratade med dem och sen åkte jag hem. Det kommer inte bli någon skillnad nu heller. För det första har jag ännu inte ordnat med något testamente och det vore katastrof om mina föräldrar skulle ärva. För det andra har jag inte gett upp helt. Jag hoppas fortfarande på att det ska ordna sig. Jag vet bara inte hur och det känns rätt hopplöst. För några veckor sen när jag inte kom upp ur sängen på morgonen så ringde jag till akutpsyk och pratade, men åkte aldrig in.
Oj, vad du har det tufft. :cry: Stackare! :heartJag önskar verkligen av hela mitt hjärta att du får hjälp och att det blir bättre snart.

Jag har själv haft ett helvetesår med sjukskrivning, sjukhus, mediciner (15 st per dag, minst ;)) och fått 20 ect och har svåra suicidtankar och planer. :(

Tänkte inte säga det egentligen men känner att jag på det sättet kanske visar någon slags respekt och medkänsla.
Jag menar att jag kan föreställa mig lite vad du går igenom fast att du inte är jag och att alla är olika.
Jag har åtminstone fått jättebra vård och jag önskar verkligen dig detsamma. :heart
 
Terapeuten ska ÄNDÅ INTE hitta på saker som INTE ÄR SANNA!
Nej men dom måste också få spekulera om saker och ting. Det som står i en journal tex är ju en del spekulationer också, inte alltid sanningen eller att dom tror stenhårt på att såhär är det. Det är väl också därför som det kanske inte är så jättebra alltid att läsa journaler. Psykologen får ju liksom inte ut något av att sitta och hitta på saker och ting, vissa tänker högt och spekulerar om vad saker och ting kan bero på och vara.
 
Nej men dom måste också få spekulera om saker och ting. Det som står i en journal tex är ju en del spekulationer också, inte alltid sanningen eller att dom tror stenhårt på att såhär är det. Det är väl också därför som det kanske inte är så jättebra alltid att läsa journaler. Psykologen får ju liksom inte ut något av att sitta och hitta på saker och ting, vissa tänker högt och spekulerar om vad saker och ting kan bero på och vara.
Fast när jag frågade om en av de sakerna han skrivit, så ritade han på tavlan hur han menade (d.v.s. var jag låg på en viss skala), och kontentan var att han höll fast vid det han sagt. För mig fanns det absolut noll logik i det hela. Hade jag själv fått i uppgift att rita en motsvarande skala på den påstådda egenskapen så hade det sett helt annorlunda ut.

Det är som när jag fick göra en rorchach-test för en massa år sedan. Det påstods att jag var impulsiv, vilket de kommit fram till genom testet. (Impulsiv i dess negativa betydelse att jag sätter mig själv i skiten genom förhastade beslut.) Ööööhhh.....Ursäkta? Var är jag det någonstans? Inte för att jag behöver fundera så länge om jag ska åka till sjön och bada, eller om jag ska ta en promenad, eller åka till Ica, men de där besluten som får mer konsekvenser, de tänker jag igenom. Ju större konsekvenser, desto mer tänker jag efter. Eller ja, jag kanske är impulsiv när jag inte kan stå emot att köpa choklad på Ica? Eller kanske är jag impulsiv när jag åker på en roadtrip utan att ha planerat i detalj vart jag ska åka och vart jag ska sova?

Man ska helt enkelt inte tro på allt som vården säger om en. För att en terapeutisk relation ska fungera så måste jag kunna tro på att terapeuten vill mig väl och att det den säger är sant. Göra jag inte det så är det rätt kört. Den största orsaken till att terapi misslyckas är ju att den terapeutiska alliansen inte fungerar.
 
Fast när jag frågade om en av de sakerna han skrivit, så ritade han på tavlan hur han menade (d.v.s. var jag låg på en viss skala), och kontentan var att han höll fast vid det han sagt. För mig fanns det absolut noll logik i det hela. Hade jag själv fått i uppgift att rita en motsvarande skala på den påstådda egenskapen så hade det sett helt annorlunda ut.
Men det går ju att prata mer om, tex säga att jag tycker jag ligger på den och den skalan och förstår inte vad som menas för det är inget som känns igen. Det är mycket som det inte finns någon logik i när det kommer till sådant.
Det är som när jag fick göra en rorchach-test för en massa år sedan. Det påstods att jag var impulsiv, vilket de kommit fram till genom testet. (Impulsiv i dess negativa betydelse att jag sätter mig själv i skiten genom förhastade beslut.) Ööööhhh.....Ursäkta? Var är jag det någonstans? Inte för att jag behöver fundera så länge om jag ska åka till sjön och bada, eller om jag ska ta en promenad, eller åka till Ica, men de där besluten som får mer konsekvenser, de tänker jag igenom. Ju större konsekvenser, desto mer tänker jag efter. Eller ja, jag kanske är impulsiv när jag inte kan stå emot att köpa choklad på Ica? Eller kanske är jag impulsiv när jag åker på en roadtrip utan att ha planerat i detalj vart jag ska åka och vart jag ska sova?
Dom kom ju fram till det genom testet som du gjort, gick ni inte igenom svaren? Så att du förstod vad som menades med impulsiviteten och varför dom kom fram till det?
Man ska helt enkelt inte tro på allt som vården säger om en. För att en terapeutisk relation ska fungera så måste jag kunna tro på att terapeuten vill mig väl och att det den säger är sant. Göra jag inte det så är det rätt kört. Den största orsaken till att terapi misslyckas är ju att den terapeutiska alliansen inte fungerar.
Det är ju det, man ska inte tro på allting och därför inte ta allting på så extremt stort allvar när vården spekulerar högt om en. För att en relation med vården ska fungera så måste man även släppa lite på sina egna åsikter och sin egen syn på en och vara medveten om att man kanske upplevs på ett sätt som man inte tror man upplevs på. Trots allt så går man ju till psykiatrin för att få hjälp att förändra sig och sitt liv till det bättre och det som dom ofta är bra på är just att se saker och ting som man själv inte noterar.
 
Men det går ju att prata mer om, tex säga att jag tycker jag ligger på den och den skalan och förstår inte vad som menas för det är inget som känns igen. Det är mycket som det inte finns någon logik i när det kommer till sådant.

Dom kom ju fram till det genom testet som du gjort, gick ni inte igenom svaren? Så att du förstod vad som menades med impulsiviteten och varför dom kom fram till det?

Det är ju det, man ska inte tro på allting och därför inte ta allting på så extremt stort allvar när vården spekulerar högt om en. För att en relation med vården ska fungera så måste man även släppa lite på sina egna åsikter och sin egen syn på en och vara medveten om att man kanske upplevs på ett sätt som man inte tror man upplevs på. Trots allt så går man ju till psykiatrin för att få hjälp att förändra sig och sitt liv till det bättre och det som dom ofta är bra på är just att se saker och ting som man själv inte noterar.
När man mår dåligt är det så svårt att ifrågasätta hela tiden. Man behöver vara alert och kvicktänkt. Det är man inte när man är utmattad och/eller deprimerad. Man orkar helt enkelt inte ta tag i det för man känner sig i sånt underläge. Energin finns inte heller. Och med tanke på en del annat så faller det sig inte heller självklart för mig att kunna hantera det där.

Jo, de gick igenom de där testet med mig, men jag minns faktiskt inte mycket alls av vad de sa. De sa i alla fall ingenting om någon diagnos vid det tillfället. Den undanhöll de för mig och jag fick ett år senare veta den via FK. Då ställde jag frågor om den, men blev bara avsnäst, så jag fick ändå googla mig fram till vad diagnosen innebar. Någon hjälp blev jag så klart inte erbjuden heller.
 
Jag har de senaste åren, på gott och ont, försökt/tvingats till att lära känna mig själv. Dels genom en tuff ledarskapsutbildning (UGL om någon undrar) och psykologsamtal. En sak har jag insett, hur jag uppfattar mig själv är väääääldigt långt ifrån hur andra ser på mig.

Som exempel på ledarskapsutbildningen gjorde vi ett mindre test för personliga egenskaper. Jag fick extremt mycket målmedvetenhet. Jag förstod ingenting. Jag kommer ju ingenstans i livet tycker jag, hur kan jag vara målmedveten? Ledarna sa då att oftast när någon egenskap kommer fram så starkt brukar de låta deltagaren göra om testet men inte mig, för den bild de fått av mig är just sådan, enormt målmedveten.

Jag kommer hem och berättar detta för några vänner och alla bara nickar samstämmigt, jag är den mest målmedvetna person de känner, och gav sen olika exempel. Jag var fortfarande helt oförstående då dessa saker för mig inte var något konstigt.

Jag kan fortfarande inte se mig själv som målmedveten men försöker, genom de exempel personer berättar för mig. För det hjälper mig i mina relationer till andra där jag insett att min målmedvetenhet kan påverka dem negativt och att jag inte ger mig själv tillräcklig kred.

Med detta vill jag egentligen mest säga att som man upplever sig själv inte alltid är hur andra upplever en och att man kan ha egenskaper som är så mycket mer för andra än vad man själv tror, i positiv bemärkelse, som man kan behöva berömma sig själv för.

Just nu jobbar jag själv på att inte tala dumt om mig själv. Lättare sagt än gjort med 42 års övning i det omvända...

You go Magiana! :)
 
Jag har de senaste åren, på gott och ont, försökt/tvingats till att lära känna mig själv. Dels genom en tuff ledarskapsutbildning (UGL om någon undrar) och psykologsamtal. En sak har jag insett, hur jag uppfattar mig själv är väääääldigt långt ifrån hur andra ser på mig.

Som exempel på ledarskapsutbildningen gjorde vi ett mindre test för personliga egenskaper. Jag fick extremt mycket målmedvetenhet. Jag förstod ingenting. Jag kommer ju ingenstans i livet tycker jag, hur kan jag vara målmedveten? Ledarna sa då att oftast när någon egenskap kommer fram så starkt brukar de låta deltagaren göra om testet men inte mig, för den bild de fått av mig är just sådan, enormt målmedveten.

Jag kommer hem och berättar detta för några vänner och alla bara nickar samstämmigt, jag är den mest målmedvetna person de känner, och gav sen olika exempel. Jag var fortfarande helt oförstående då dessa saker för mig inte var något konstigt.

Jag kan fortfarande inte se mig själv som målmedveten men försöker, genom de exempel personer berättar för mig. För det hjälper mig i mina relationer till andra där jag insett att min målmedvetenhet kan påverka dem negativt och att jag inte ger mig själv tillräcklig kred.

Med detta vill jag egentligen mest säga att som man upplever sig själv inte alltid är hur andra upplever en och att man kan ha egenskaper som är så mycket mer för andra än vad man själv tror, i positiv bemärkelse, som man kan behöva berömma sig själv för.

Just nu jobbar jag själv på att inte tala dumt om mig själv. Lättare sagt än gjort med 42 års övning i det omvända...

You go Magiana! :)
Det här är både intressant och skitläskigt. Jag har ju i alla år gått runt med en känsla av att andra ser något hos mig som de inte gillar. Så jag har i princip gått runt och bett om ursäkt för min existens, d.v.s. hållit mig lite i bakgrunden och inte gjort mycket väsen av mig. Nu finns det ju andra förklaringar till att bl.a. mina familjerelationer skitit sig, men jag tar ändå på mig en skuld. Det känns så tvärsäkert att det är mig det är fel på, att jag är obehaglig eller jobbig på något sätt.

Och om folk nu tycker saker om en, vad baseras det på?
 
Det här är både intressant och skitläskigt. Jag har ju i alla år gått runt med en känsla av att andra ser något hos mig som de inte gillar. Så jag har i princip gått runt och bett om ursäkt för min existens, d.v.s. hållit mig lite i bakgrunden och inte gjort mycket väsen av mig. Nu finns det ju andra förklaringar till att bl.a. mina familjerelationer skitit sig, men jag tar ändå på mig en skuld. Det känns så tvärsäkert att det är mig det är fel på, att jag är obehaglig eller jobbig på något sätt.

Och om folk nu tycker saker om en, vad baseras det på?
Jag kan känna igen mig i det. Däremot är det något som andra inte förstår, att jag upplevt mig hålla mig undan, försökt ta lite plats osv. Där har ju min målmedvetna sida lyst så mycket starkare utåt.

Nu behöver det inte vara lika för dig men jag har ju insett hur mycket den där för mig omedvetna målmedvetenheten har ställt till det. Den här ju utåt synts väldigt tydligt uppenbarligen vilket givit andra, ffa ytliga bekantskaper, en bild av mig som jag inte varit medveten om och som jag inte heller förstått, att jag är hård och tuff. Den har skapat en barriär, ett hinder, för mina relationer.
När den nu är medvetengjord har jag haft två val, köra på eller hitta vägar runt, utan att för den delen göra avkall på mig själv. Det är jobbigt men att jag längs vägen här också drabbades av utmattningsdepression har nog ytterligare hjälpt mig i mina tankegångar och värderingar. :)
 
Och om folk nu tycker saker om en, vad baseras det på?

Det baseras på hur man uttrycker sig, vad man säger, och hur man agerar.
Och de personernas tidigare erfarenheter och bekantskaper.

Precis som du i tanken generaliserar kring att eftersom du känt dig sviken i nära relationer så utgår du från att det mönstret helt oundvikligt kommer att upprepas.
På samma sätt associerar personer som träffar dig utifrån sina upplevelser och erfarenheter, och får en uppfattning om dig.

Du har skrivit om att du visar upp en yta, som är den du väljer. Tänk då på att det är den ytan som andra personer stöter på. Det är den ytan de tolkar dig från.
Det är ju inte konstigt då om tolkningen inte stämmer med det du tycker är "du".

Jag, liksom @Kirre , har gått UGL-kurs (i mitt fall i militär regim). Den kursen gav en del insikter och ledde till - i mitt fall - ganska stor personlig utveckling där jag tack vare andra deltagares reaktioner kunde slå mig fri från en del tidigare "skräp-erfarenheter". Så för mig blev UGL-kursen faktiskt något slags "intensiv-psykoterapi" märkligt nog.
Och jag vet att flera av de andra deltagarna, som jag kände relativt ytligt, fick en helt annan bild av mig än den bild de haft tidigare (jag vet det eftersom de berättade det).

Så den yta man vant sig vid att visa kanske inte alltid är den bästa bilden att visa även om den är ett försvar.

Och i all synnerhet kanske det inte funkar att hålla fast vid en vald bild när man går i psykoterapi.
Kanske psykoterapin ska tillåtas spräcka den egenvalda bilden i tusen bitar, för att man ska kunna pussla ihop en annan bild, ett annat pussel där bitarna faktiskt harmonierar bättre.

Ja, jag är lite tuff mot dig.
Det beror på att jag läst många av dina trådar och ser det här återkommande mönstret där du låst dig i resonemanget och inte verkar beredd att ändra uppfattning egentligen om någonting.
I någon tråd har du "skällt" över en psykoterapeut eller läkare som beskrivit dig som rigid, eftersom du själv inte alls kände igen dig i den bilden.
Men den bilden ser tydlig ut i hur du förhåller dig här på Bukefalos.
Så det går att förstå om en terapeut uppfattar dig som rigid.
Ovillig att ändra uppfattning.
Ovillig att se andra perspektiv än det du intagit.

Och den inställningen - oviljan att se andra perspektiv - försvårar för dig.

Jag tänker exempelvis på din tråd om den där släpvagnen. Du uttryckte dig som om hela världen skulle gå under, och att det skulle vara helt oursäktligt att göra en miss.
Väldigt kompromisslös inställning till livet, det.

Så jag hoppas att du, när du får träffa psykiatrin igen efter nyår, går in med inställningen att faktiskt lära dig något, och att försöka ta till dig och ändra sätt att resonera. Kanske till och med acceptera om behandlaren uppfattar dig på ett annat sätt än du gör själv och fundera över varför. Om det är något i hur du uttrycker dig.
Och framför allt kanske försöka undvika ett värderande sätt att reflektera eller tänka. Försöka undvika att tänka att det är dåligt att få vissa diagnoser. Diagnoser är arbetsteorier. Något att utgå från för fortsatt jobb. Psykiatriska diagnoser är inte exakta eller konstanta, det handlar om en grupp symtom som delvis överlappar.
Om du får en diagnos, och psykiatrin är skyldiga att sätta diagnos för varje besök, som du inte gillar så kan det vara väldigt klokt att inte bara ta avstånd från diagnos och/eller behandlare utan faktiskt försöka se den som den tanke och det arbetsredskap den kan vara. Ett sätt att försöka förstå din problematik och att därifrån kanske försöka komma vidare.

Och att du försöker fundera på vad i ditt beteende som gör att behandlaren uppfattar dig helt annorlunda än du gör själv. Det handlar inte om att du beter dig felaktigt eller att behandlaren tar miste. Det kan handla om så enkla saker som de både kirre och jag noterat vid UGL-kurser.
 
Det baseras på hur man uttrycker sig, vad man säger, och hur man agerar.
Och de personernas tidigare erfarenheter och bekantskaper.

Precis som du i tanken generaliserar kring att eftersom du känt dig sviken i nära relationer så utgår du från att det mönstret helt oundvikligt kommer att upprepas.
På samma sätt associerar personer som träffar dig utifrån sina upplevelser och erfarenheter, och får en uppfattning om dig.

Du har skrivit om att du visar upp en yta, som är den du väljer. Tänk då på att det är den ytan som andra personer stöter på. Det är den ytan de tolkar dig från.
Det är ju inte konstigt då om tolkningen inte stämmer med det du tycker är "du".

Jag, liksom @Kirre , har gått UGL-kurs (i mitt fall i militär regim). Den kursen gav en del insikter och ledde till - i mitt fall - ganska stor personlig utveckling där jag tack vare andra deltagares reaktioner kunde slå mig fri från en del tidigare "skräp-erfarenheter". Så för mig blev UGL-kursen faktiskt något slags "intensiv-psykoterapi" märkligt nog.
Och jag vet att flera av de andra deltagarna, som jag kände relativt ytligt, fick en helt annan bild av mig än den bild de haft tidigare (jag vet det eftersom de berättade det).

Så den yta man vant sig vid att visa kanske inte alltid är den bästa bilden att visa även om den är ett försvar.

Och i all synnerhet kanske det inte funkar att hålla fast vid en vald bild när man går i psykoterapi.
Kanske psykoterapin ska tillåtas spräcka den egenvalda bilden i tusen bitar, för att man ska kunna pussla ihop en annan bild, ett annat pussel där bitarna faktiskt harmonierar bättre.

Ja, jag är lite tuff mot dig.
Det beror på att jag läst många av dina trådar och ser det här återkommande mönstret där du låst dig i resonemanget och inte verkar beredd att ändra uppfattning egentligen om någonting.
I någon tråd har du "skällt" över en psykoterapeut eller läkare som beskrivit dig som rigid, eftersom du själv inte alls kände igen dig i den bilden.
Men den bilden ser tydlig ut i hur du förhåller dig här på Bukefalos.
Så det går att förstå om en terapeut uppfattar dig som rigid.
Ovillig att ändra uppfattning.
Ovillig att se andra perspektiv än det du intagit.

Och den inställningen - oviljan att se andra perspektiv - försvårar för dig.

Jag tänker exempelvis på din tråd om den där släpvagnen. Du uttryckte dig som om hela världen skulle gå under, och att det skulle vara helt oursäktligt att göra en miss.
Väldigt kompromisslös inställning till livet, det.

Så jag hoppas att du, när du får träffa psykiatrin igen efter nyår, går in med inställningen att faktiskt lära dig något, och att försöka ta till dig och ändra sätt att resonera. Kanske till och med acceptera om behandlaren uppfattar dig på ett annat sätt än du gör själv och fundera över varför. Om det är något i hur du uttrycker dig.
Och framför allt kanske försöka undvika ett värderande sätt att reflektera eller tänka. Försöka undvika att tänka att det är dåligt att få vissa diagnoser. Diagnoser är arbetsteorier. Något att utgå från för fortsatt jobb. Psykiatriska diagnoser är inte exakta eller konstanta, det handlar om en grupp symtom som delvis överlappar.
Om du får en diagnos, och psykiatrin är skyldiga att sätta diagnos för varje besök, som du inte gillar så kan det vara väldigt klokt att inte bara ta avstånd från diagnos och/eller behandlare utan faktiskt försöka se den som den tanke och det arbetsredskap den kan vara. Ett sätt att försöka förstå din problematik och att därifrån kanske försöka komma vidare.

Och att du försöker fundera på vad i ditt beteende som gör att behandlaren uppfattar dig helt annorlunda än du gör själv. Det handlar inte om att du beter dig felaktigt eller att behandlaren tar miste. Det kan handla om så enkla saker som de både kirre och jag noterat vid UGL-kurser.
För mig är det ju en milsvid skillnad i om jag är född "fel", d.v.s. att det inte går att ändra på hur jag fungerar, eller om det helt enkelt är så att jag lärt mig fel p.g.a. de erfarenheter jag haft. I det fallet är överlevdnadsmekanismerna jag skaffat mig inte längre användbara och stjälper mig i min nuvarande situation. Då får jag lära om.

Jag känner bara hopplöshet och rädsla inför sånt som inte går att ändra på. Det blir rent av en panikreaktion och jag låser mig.

Och psykologens åsikt om att jag var rigid, baserade han på att jag inte kunde tänka mig att bo i lägenhet. Att jag däremot kan tänka mig en annan boendeform, t.ex. kollektiv, hyrt hus, husvagn/pyttehus/tiny house, gör tydligen ingen skillnad. Sen råkar jag ha den bästa boendeformen jag kan ha (eget hus som jag kämpat för att få) så det byter jag inte bort särskilt lättvindigt. Huset är det bästa jag har faktiskt. Den är min trygghet.

Förmodligen ställer jag rätt höga krav på en terapeut. Jag har ju noterat att i mina vardagsrelationer, så är det vissa människor som kan säga saker till mig som andra inte skulle kunna göra. I det ena fallet skulle jag köpa vad som sägs, i det andra fallet skulle jag troligen tjura ihop eller bli rädd. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför det är så här, men en teori är att de som kan leverera obehaglig information utan att jag spårar ur, uppfattas som trygga, vänliga och ärliga i sitt sätt att bemöta mig.

Rädsla är en känsla som styr mig väldigt mycket och det är nog det som ställer till det mest för mig.
 
För mig är det ju en milsvid skillnad i om jag är född "fel", d.v.s. att det inte går att ändra på hur jag fungerar, eller om det helt enkelt är så att jag lärt mig fel p.g.a. de erfarenheter jag haft. I det fallet är överlevdnadsmekanismerna jag skaffat mig inte längre användbara och stjälper mig i min nuvarande situation. Då får jag lära om.

Jag känner bara hopplöshet och rädsla inför sånt som inte går att ändra på. Det blir rent av en panikreaktion och jag låser mig.

Och psykologens åsikt om att jag var rigid, baserade han på att jag inte kunde tänka mig att bo i lägenhet. Att jag däremot kan tänka mig en annan boendeform, t.ex. kollektiv, hyrt hus, husvagn/pyttehus/tiny house, gör tydligen ingen skillnad. Sen råkar jag ha den bästa boendeformen jag kan ha (eget hus som jag kämpat för att få) så det byter jag inte bort särskilt lättvindigt. Huset är det bästa jag har faktiskt. Den är min trygghet.

Förmodligen ställer jag rätt höga krav på en terapeut. Jag har ju noterat att i mina vardagsrelationer, så är det vissa människor som kan säga saker till mig som andra inte skulle kunna göra. I det ena fallet skulle jag köpa vad som sägs, i det andra fallet skulle jag troligen tjura ihop eller bli rädd. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför det är så här, men en teori är att de som kan leverera obehaglig information utan att jag spårar ur, uppfattas som trygga, vänliga och ärliga i sitt sätt att bemöta mig.

Rädsla är en känsla som styr mig väldigt mycket och det är nog det som ställer till det mest för mig.

Att lära om låter som helt rätt väg.
 

Liknande trådar

Hästmänniskan För ett par månader sedan skrev jag ett inlägg om att börja rida igen, att söka mig tillbaka till ridskolan, ta privatlektioner, etc ...
Svar
10
· Visningar
1 005
Skola & Jobb Jag kommer antagligen bli uppsagd, enligt vad min arbetsgivare har sagt. I övrigt har jag inte fått mycket info om vad som kommer...
2
Svar
29
· Visningar
2 935
Ridning Jag börjar undra om en del människor (då syftet jag på mig själv) aldrig kommer lära sig att rida bra. Har ridit till och från i 20 år...
2
Svar
33
· Visningar
2 573
Senast: iNHALE
·
Skola & Jobb Kan man skriva en skriva-av-sig-tråd här? Den kanske bör ligga under Dagbok, men samtidigt kanske det funkar lika bra här? För er som...
2
Svar
24
· Visningar
3 771
Senast: Sasse
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp