Går det ens att bli frisk?

[tuaphua]

Jag är så övertygad om att alla relationer kommer att ta slut för att jag av någon anledning inte duger. Jag får liksom aldrig en "egen flock" som jag kan kalla för mina "anhöriga". Inte ens psykvården har verkat vilja ha med mig att göra. Trots önskan om att gå i terapi så har jag inte fått det. Nu har jag varit utan hjälp i ett halvår. Det är inte första gången det händer heller.

Jag är hela tiden rädd att jag inte ska vara tillräckligt perfekt för att duga. Jag har hittills faktiskt inte dugt för någon. Alla har gått ifrån mig.


Jag vågar prova. Det är inte mitt problem. Men jag prioriterar på mitt sätt och sväljer inte allt med hull och hår eftersom det mesta har en baksida och jag är inte alltid villig att betala priset. Jag har dessutom redan erfarenhet av mediciner (som inte hjälpt i tillräcklig omfattning) och jag har haft biverkningar som förstört en stor del av mitt liv. Jag är tyvärr rätt bitter över allt jag mist p.g.a. mediciner. Jag har inte heller varit emot ECT, men tycker inte att man ska börja med detta innan man ens försökt seriöst med terapi eller det inte är totalt superakut så man inte har tid att vänta tills terapin får effekt. (Jag har en bekant som rasade så totalt att han blev inlagd i 2 månader och under denna tid fick han 15 ECT-behandlingar.)

För egen del behöver jag terapi. Erfarenheter går inte att sudda ut. Mina tankar och känslor kan inte bedövas bort. Jag vill inte heller bli bedövad. Tyvärr är det så jag upplever medicinering. Jag blir likgiltig och apatisk, men samtidigt så ligger sorg och ångest kvar som bryter igenom medicinen.

Det är inga av oss som är perfekta. Jag och mina vänner tex har ju våra brister allihop. Vi älskar inte varann gör att någon är perfekt. Vi älskar varandra trots alla brister. Samma med sambo, pappa etc. Jag tycker ju perfekt kan vara tråkigt. Vi älskar liksom varandras diverse tillkortakommanden. De leder ju till så mkt skratt.
Det blir ju väldigt nära relationer om man vågar visa sina brister. Ska man upprätthålla en fasad blir det inte nära och äkta.

Sen att relationer skiter sig har vi alla varit med om. Både vänner och kärlekar som inte finns kvar mer.
Och för vissa av oss också föräldrar som valt att lämna oss eller som vi inte kan ha en sund relation med.
Det gör så klart ont. Så in i helvete!
Men det går att lära sig leva med.
Jag sörjer att jag inte kan ha kontakt med min mamma. Hon har många fina sidor. Men jag orkar inte resten.

Jag har också blivit dumpad av psyk när jag mådde som sämst och var suicid. De hade glömt planera in min terapi och budgeten var slut. De kallade mig hopplöst fall inför vittnen när mina föräldrar ifrågasatte varför jag först fick höra att jag skulle få gå i viss terapiform och sen ingen alls som tonåring. De försökte då mörka budgetmissen med att säga att jag var utom räddning helt plötsligt. Nu hotade pappa med att visa pressen min journaloch plötsligt fanns pengar.. Det har varit mycket liknande saker.
Men det gör inte att jag tror att alla inom vården ska svika mig. Och inte att jag tror att folk inom vården i övrigt såg mig som hopplöst fall.
Uppenbarligen var det inte hopplöst iom att jag idag mår bra.

Och det gör inte att jag slår på mig själv genom att säga att jag inte är värd vård, relationer etc. Att andra inte kan uppföra sig som de bör ligger hos dem och inte hos mig.
Det tror jag du måste börja jobba med för din egen skull. Du tar sånt så personligt. Att det görs mot dig och att det säger ngt om dig. När det egentligen inte handlar om dig - utan om dem.
Jag förstår varför du reagerar så. Men det gör dig till din egen fiende. Och du är lika elak mot dig själv om inte ännu värre än de du tror gör saker riktat mot dig för att du inte duger sas.

Du förtjänar inte att någon är så taskig mot dig. Så var inte det!

 

[Magiana]

Det är inga av oss som är perfekta. Jag och mina vänner tex har ju våra brister allihop. Vi älskar inte varann gör att någon är perfekt. Vi älskar varandra trots alla brister. Samma med sambo, pappa etc. Jag tycker ju perfekt kan vara tråkigt. Vi älskar liksom varandras diverse tillkortakommanden. De leder ju till så mkt skratt.
Det blir ju väldigt nära relationer om man vågar visa sina brister. Ska man upprätthålla en fasad blir det inte nära och äkta.

Sen att relationer skiter sig har vi alla varit med om. Både vänner och kärlekar som inte finns kvar mer.
Och för vissa av oss också föräldrar som valt att lämna oss eller som vi inte kan ha en sund relation med.
Det gör så klart ont. Så in i helvete!
Men det går att lära sig leva med.
Jag sörjer att jag inte kan ha kontakt med min mamma. Hon har många fina sidor. Men jag orkar inte resten.

Jag har också blivit dumpad av psyk när jag mådde som sämst och var suicid. De hade glömt planera in min terapi och budgeten var slut. De kallade mig hopplöst fall inför vittnen när mina föräldrar ifrågasatte varför jag först fick höra att jag skulle få gå i viss terapiform och sen ingen alls som tonåring. De försökte då mörka budgetmissen med att säga att jag var utom räddning helt plötsligt. Nu hotade pappa med att visa pressen min journaloch plötsligt fanns pengar.. Det har varit mycket liknande saker.
Men det gör inte att jag tror att alla inom vården ska svika mig. Och inte att jag tror att folk inom vården i övrigt såg mig som hopplöst fall.
Uppenbarligen var det inte hopplöst iom att jag idag mår bra.

Och det gör inte att jag slår på mig själv genom att säga att jag inte är värd vård, relationer etc. Att andra inte kan uppföra sig som de bör ligger hos dem och inte hos mig.
Det tror jag du måste börja jobba med för din egen skull. Du tar sånt så personligt. Att det görs mot dig och att det säger ngt om dig. När det egentligen inte handlar om dig - utan om dem.
Jag förstår varför du reagerar så. Men det gör dig till din egen fiende. Och du är lika elak mot dig själv om inte ännu värre än de du tror gör saker riktat mot dig för att du inte duger sas.

Du förtjänar inte att någon är så taskig mot dig. Så var inte det!

Jag är så rädd att allt ska upprepas igen och igen och igen, så som det har gjort så många gånger förr. Och att det varje gång kommer att göra så ont att jag inte orkar mer. Den smärtan är jag mest rädd för av allt.

Jag kan liksom tala om mina svårigheter och problem, men jag kan inte visa hur jag känner. Känslorna låser jag in. De känns för riskabelt att visa dem och jag kan i stället klistra på ett ansiktsuttryck som säger "så farligt är det inte" trots att jag bara vill skrika att det är åt helvete. Så jag sätter med andra ord upp en fasad. Något annat kan jag inte. Jag kan knappt gråta när jag är ensam heller för det känns som om jag skulle drunkna då.

Jag har inte haft något stöd av någon i mina svårigheter och har alltid känt mig så ensam i min kamp.

 

[Vallmo]

Det är inte bara viktuppgång som jag är rädd för med andra mediciner, men jag vill inte snacka om en massa biverkningar här.
De mediciner men går upp i vikt av är quetiapin/seruquel och olanzapin/zyprexa. Resten ska inte vara något större problem.

Jag ska få en kallelse till allmänpsykiatrin i januari. Jag hoppas att det ger något den här gången.
Bra! Stå på dig och se till att få en ordentlig utredning.

Bipoläritet är något som jag aldrig haft en tanke på då jag aldrig känt igen mig i det. Det här är liksom den första regelrätta depressionen jag fått, även om jag mått dåligt tidigare av de omständigheter jag befunnit mig i.

Jag har funderat på add någon gång, men när jag läst om det så har jag inte känt igen mig i det heller. Anledningen till att jag funderat på det är att jag har så många intressen och har haft så mycket på gång samtidigt. Det kan bli lite rörigt, och jag stökar ofta till snabbare hemma än jag hinner städa, men sen är det så mycket som inte stämmer heller så i slutändan så känner jag att den diagnosen inte stämmer. När jag mår bra/är "normal", så har jag inga startsvårigheter och avslutar det jag påbörjat t.ex.

Det du beskriver med att starta upp en massa grejer och sen inte slutföra dem KAN vara en lindrig form av hypomani, vilket ingår i bipolär sjukdom, så uteslut inte det totalt.

Jag tror inte på det där med att det är kemisk obalans som skapar sjukdom utan att det är annat som skapar kemisk obalans (exempelvis negativa tankar, sorg, stress o.s.v.). Medicin är inte enda sättet att rätta denna obalans. Vid lindrig depression så funkar det till exempel med promenader i stället för medicin. Det ger dessutom inga biverkningar. Så jag har aldrig vurmat för mediciner.
Jag tycker inte du verkar ha en lindrig depression, snarare en medelsvår eller till och med svår episod. Men givetvis kan jag inte diagnostisera någon på nätet så får du ta det för vad det är.

Jag kommer aldrig att kunna ha en familj eller anhöriga för jag får ångest av det men tanken att leva ensam, med endast ytliga kontakter känns helt outhärdlig. Jag är bitter över att jag är född.

Dom tankarna är din depression som talar. Blir du frisk kommer du tänka mer positivt.

Jag tycker @Quelina beskriver väldigt utförligt och personligt.
Jättefint att dela med sig på det viset. Försök ta till dig åtminstone lite av det hon berättar.

Slutligen vill jag säga att jag personligen tycker terapi är överreklamerat.
Är man jättedeprimerad så går det inte att snacka sig frisk.
Själv gick jag i en omfattande terapi med tre sessioner i veckan, både gruppterapi och enskild terapi i ett och ett halft år.
Jag var feldiagnostiserad och blev inte ett dugg jävla frisk av det.

Det blev konstigt när jag citerade så klicka på se mera så ser du några svar på dina citat. Jag är inte den mest teknisk begåvade direkt.

 

[Tichijdon]

Dom tankarna är din depression som talar. Blir du frisk kommer du tänka mer positivt.

Jag tycker @Quelina beskriver väldigt utförligt och personligt.
Jättefint att dela med sig på det viset. Försök ta till dig åtminstone lite av det hon berättar.

Slutligen vill jag säga att jag personligen tycker terapi är överreklamerat.
Är man jättedeprimerad så går det inte att snacka sig frisk.
Själv gick jag i en omfattande terapi med tre sessioner i veckan, både gruppterapi och enskild terapi i ett och ett halft år.
Jag var feldiagnostiserad och blev inte ett dugg jävla frisk av det.

Det blev konstigt när jag citerade så klicka på se mera så ser du några svar på dina citat. Jag är inte den mest teknisk begåvade direkt.

och @Magiana .

Nej, terapi är inte heller någon frälsning.

Personen som går i samtalsbehandling behöver gå in med viljan att ta till sig behandlingen. Och behöver vara på tillräcklig nivå för att ha förmåga att ta till sig behandlingen.

En person som på förhand bestämt sig för hur terapin ska gå till, och som inte är villig att ta till sig nya sätt att tänka och resonera, har antagligen svårt att ta till sig terapin.

ändring: och med "tillräcklig nivå" menar jag alltså att en person som är i för dåligt psykiskt skick antingen genom att vara för djupt deprimerad, eller i ett maniskt skov, eller har en pågående psykos sannolikt tillfälligt saknar förmåga att ta till sig terapin.

 

[tuaphua]

Jag är så rädd att allt ska upprepas igen och igen och igen, så som det har gjort så många gånger förr. Och att det varje gång kommer att göra så ont att jag inte orkar mer. Den smärtan är jag mest rädd för av allt.

Jag kan liksom tala om mina svårigheter och problem, men jag kan inte visa hur jag känner. Känslorna låser jag in. De känns för riskabelt att visa dem och jag kan i stället klistra på ett ansiktsuttryck som säger "så farligt är det inte" trots att jag bara vill skrika att det är åt helvete. Så jag sätter med andra ord upp en fasad. Något annat kan jag inte. Jag kan knappt gråta när jag är ensam heller för det känns som om jag skulle drunkna då.

Jag har inte haft något stöd av någon i mina svårigheter och har alltid känt mig så ensam i min kamp.

Jag känner igen mig väldigt, från förr, i hur du känner och agerar.

Just det där att frikoppla känslor från ord och att ha så starka skyddsmurar att man bara inte kan visa eller i vissa fall ens känna fullt. Att hela tiden medvetet och omedvetet hårt hålla locket på.
Jag hade det som försvarsmekanism som ung. Först visste jag heller inte hur jag skulle prata om saker. När jag lärt mig det var känslor och ord frikopplade från varann.
Jag hade mycket vänner även i den åldern. Men det var ingen som eg visste hur jag mådde iom att jag inte vågade släppa in dem. Så jag kände mig ensam iaf. De kände ju bara min fasad. Och jag kunde inte släppa den.

När jag gått igenom flera tunga trauman under tonåren gick jag i terapi. Jag fick speciell trauma-bearbetning heltid några v i grupp. Jag vet att behandlarna trodde att jag inte försökte först i början. Tills de insåg hur jäkla låst jag var och att jag kämpade som ett as utan att kunna nå mina känslor.
Jag hade som du panikångest, ptsd, depression etc.
Men man gjorde ett omgrepp och arbetade på annat sätt. Och det kom igenom. Jag kunde nå mina känslor. Jag förstod att jag behövde grina och att jag inte dog av de känslor som följde med upp. Och jag kunde göra det inför andra. Och ingen dömde mig, gjorde illa mig etc - tvärtom.

Jag hade relationer som fick extrema utgångar i tonåren med tex dödsfall etc. Det gjorde givetvis att jag var livrädd för relationer.
Men ju fler man vågar släppa in och testa desto fler får man bevisat fungerar.

Jag vill mest bara visa att du inte är ensam i att må som du gör. Och jag förstår varför.
Men jag vill visa på att det inte är permanent eller någons livsöde.
Jag är övertygad att du kommer igenom det här med hjälp! För hjälp behöver man nog i ett sånt läge.

 

[tuaphua]

Dom tankarna är din depression som talar. Blir du frisk kommer du tänka mer positivt.

Jag tycker @Quelina beskriver väldigt utförligt och personligt.
Jättefint att dela med sig på det viset. Försök ta till dig åtminstone lite av det hon berättar.

Slutligen vill jag säga att jag personligen tycker terapi är överreklamerat.
Är man jättedeprimerad så går det inte att snacka sig frisk.
Själv gick jag i en omfattande terapi med tre sessioner i veckan, både gruppterapi och enskild terapi i ett och ett halft år.
Jag var feldiagnostiserad och blev inte ett dugg jävla frisk av det.

Det blev konstigt när jag citerade så klicka på se mera så ser du några svar på dina citat. Jag är inte den mest teknisk begåvade direkt.

Jag håller inte med ang överreklamerad terapi. Utan den hade inte jag levt idag. Och än mindre mått bra.

Men det kanske inte räcker med samtal. Och det kan behövas annat än de mest nyttjade metoderna. Och det kräver för vissa en helvetiskt bra terapeut.

Sen kan det behöva kombineras med mediciner tex absolut!

 

[Magiana]

Dom tankarna är din depression som talar. Blir du frisk kommer du tänka mer positivt.

Jag tycker @Quelina beskriver väldigt utförligt och personligt.
Jättefint att dela med sig på det viset. Försök ta till dig åtminstone lite av det hon berättar.

Slutligen vill jag säga att jag personligen tycker terapi är överreklamerat.
Är man jättedeprimerad så går det inte att snacka sig frisk.
Själv gick jag i en omfattande terapi med tre sessioner i veckan, både gruppterapi och enskild terapi i ett och ett halft år.
Jag var feldiagnostiserad och blev inte ett dugg jävla frisk av det.

Det blev konstigt när jag citerade så klicka på se mera så ser du några svar på dina citat. Jag är inte den mest teknisk begåvade direkt.

Jag kan avsluta det jag påbörjat så jag förstår inte riktigt din kommentar om det.

Medicinerna du nämnde har jag aldrig ens hört talas om.

Jag har inte påstått att jag har en lindrig depression i dagsläget. Det är ju därför jag knarkar Brintellix.

och @Magiana .

Nej, terapi är inte heller någon frälsning.

Personen som går i samtalsbehandling behöver gå in med viljan att ta till sig behandlingen. Och behöver vara på tillräcklig nivå för att ha förmåga att ta till sig behandlingen.

En person som på förhand bestämt sig för hur terapin ska gå till, och som inte är villig att ta till sig nya sätt att tänka och resonera, har antagligen svårt att ta till sig terapin.

Menar du att det är lika bra att ge upp då?

Jag har inte på förhand bestämt mig hur terapi ska gå till men jag jag vill inte att terapin skapar för stor stress så jag bara slår rakt bakut för att det blir över min förmåga. Och jag vill inte heller att terapeuten ska sitta och fabulera. När jag inte kan känna igen mig i det terapeuten säger men denne framhärdar sina påståenden om hur jag är, så känner jag mig dels inte sedd, men främst leder det till att jag börjar tvivla på min verklighetsuppfattning så jag blir rädd för att det ska leda till en psykos.

 

[Kilauea]

Jag är så rädd att allt ska upprepas igen och igen och igen, så som det har gjort så många gånger förr. Och att det varje gång kommer att göra så ont att jag inte orkar mer. Den smärtan är jag mest rädd för av allt.

Jag kan liksom tala om mina svårigheter och problem, men jag kan inte visa hur jag känner. Känslorna låser jag in. De känns för riskabelt att visa dem och jag kan i stället klistra på ett ansiktsuttryck som säger "så farligt är det inte" trots att jag bara vill skrika att det är åt helvete. Så jag sätter med andra ord upp en fasad. Något annat kan jag inte. Jag kan knappt gråta när jag är ensam heller för det känns som om jag skulle drunkna då.

Jag har inte haft något stöd av någon i mina svårigheter och har alltid känt mig så ensam i min kamp.

Ytterligare en sak att ta upp med den du får prata med sen. Jag säger också väldigt lätt att allt är bra, fastän det inte är det. Det sitter långt inne att erkänna, för då känner jag mig svagare och mindre värd. Kan det vara nån sån anledning för dig med?

 

[Magiana]

Ytterligare en sak att ta upp med den du får prata med sen. Jag säger också väldigt lätt att allt är bra, fastän det inte är det. Det sitter långt inne att erkänna, för då känner jag mig svagare och mindre värd. Kan det vara nån sån anledning för dig med?

Så kan det vara.

När jag träffade psykologen för bedömning för ett tag sedan, så såg jag förmodligen ganska sansad och rationell ut. Och när jag fick en klump i halsen vid ett tillfälle, så svalde jag den snabbt.

 

[vtok]

jag är ju inte professionell utan har själv skrivit endel om mitt mående här på buke -- m.a.o. är jag kanske eg inte den rätta o ge råd... -- men vill iaf säga jag känner igen mkt i det skriver hur du mår o även tänker.

du skrev ngt om en misstänkt diagnos för ett tag sen -- som även min läk kommit o vara inne på. jag har alltid i omgångar bara blivit behandlad för depression o/e ångest med olika mediciner -- ssri, snri, ångestlindrande o antipsykotisk -- men det vart inte förrän min läk började spåna i dom här banorna o testade sätta in även stämningsstabiliserande -- som jag märkte effekt. vet ju inte vad som skulle hänt utan dom andra medicinerna men som jag Upplevde det mådde jag ff mest dåligt -- riktigt riktigt dåligt. så satte läk in lamotrogin o saker hände!..

har precis som dig tankar o känslor jag inte lyckas bli kvitt o medicinen är ingen mirakelhjälp. ändå -- har aldrig nånsin märkt sån positiv effekt av medicin innan.

kan ju inte säga detta är vad som skulle funka för dig -- men har du inte diskuterat alternativ med din läk tycker jag du borde få göra det. medicin kan visst hjälpa men o bara rulla på med samma medicin i hög dos utan märka ngn effekt eller iaf se ngn mening -- tycker jag känns olyckligt. du borde iaf få veta vad läk vill uppnå med denhär behandlingen?...

så som det också skrivits endel om diagnoser o deras innebörd -- har även jag fått brottats endel med mina inre känslor -- bla. om denna som min läk nu testar o medicinera mot. det kan ff kännas lite främmande för mig att en sånhär diagnos plötslig kom in i bilden. men har fått insett jag måste vara motiverad om det ska funka -- för o ge det en chans när allt annat ändå är så djävligt o meningslöst..

en diagnos är verkligen ett verktyg ingen stämpel. o ingen i hela min omgivning vet min ’diagnos’ mer än min läk. men tackvare domhär samlingssymtonen -- dvs som kan peka åt en särskild diagnos -- har min läk hittat en behandling som jag faktiskt för engångs skull märker ngn skillnad o till viss del mår bättre av.

 

[Magiana]

jag är ju inte professionell utan har själv skrivit endel om mitt mående här på buke -- m.a.o. är jag kanske eg inte den rätta o ge råd... -- men vill iaf säga jag känner igen mkt i det skriver hur du mår o även tänker.

du skrev ngt om en misstänkt diagnos för ett tag sen -- som även min läk kommit o vara inne på. jag har alltid i omgångar bara blivit behandlad för depression o/e ångest med olika mediciner -- ssri, snri, ångestlindrande o antipsykotisk -- men det vart inte förrän min läk började spåna i dom här banorna o testade sätta in även stämningsstabiliserande -- som jag märkte effekt. vet ju inte vad som skulle hänt utan dom andra medicinerna men som jag Upplevde det mådde jag ff mest dåligt -- riktigt riktigt dåligt. så satte läk in lamotrogin o saker hände!..

har precis som dig tankar o känslor jag inte lyckas bli kvitt o medicinen är ingen mirakelhjälp. ändå -- har aldrig nånsin märkt sån positiv effekt av medicin innan.

kan ju inte säga detta är vad som skulle funka för dig -- men har du inte diskuterat alternativ med din läk tycker jag du borde få göra det. medicin kan visst hjälpa men o bara rulla på med samma medicin i hög dos utan märka ngn effekt eller iaf se ngn mening -- tycker jag känns olyckligt. du borde iaf få veta vad läk vill uppnå med denhär behandlingen?...

så som det också skrivits endel om diagnoser o deras innebörd -- har även jag fått brottats endel med mina inre känslor -- bla. om denna som min läk nu testar o medicinera mot. det kan ff kännas lite främmande för mig att en sånhär diagnos plötslig kom in i bilden. men har fått insett jag måste vara motiverad om det ska funka -- för o ge det en chans när allt annat ändå är så djävligt o meningslöst..

en diagnos är verkligen ett verktyg ingen stämpel. o ingen i hela min omgivning vet min ’diagnos’ mer än min läk. men tackvare domhär samlingssymtonen -- dvs som kan peka åt en särskild diagnos -- har min läk hittat en behandling som jag faktiskt för engångs skull märker ngn skillnad o till viss del mår bättre av.

Jag har ingen stadig läkarkontakt. Det verkar bara finnas stafettläkare på VC och i våras när jag var till psykologen i allmänpsykiatrin så hade han inget med min medicinering att göra. Psykiater har jag ingen kontakt med.

Så helt krasst så finns det ingen kontinuitet.

Jag upplever inte heller mina känslor som särskilt slumpmässiga. Om jag t.ex. skulle tänka en positiv konstruktiv tanke, så kommer det genast en tanke till som säger att "det är ingen idé därför att...". Sen fastnar jag och ger upp. Den här uppgivenheten och apatin är förödande. Och jag upplever det som en direkt följd av de tankar och erfarenheter jag har/haft.

 

[vtok]

Jag har ingen stadig läkarkontakt. Det verkar bara finnas stafettläkare på VC och i våras när jag var till psykologen i allmänpsykiatrin så hade han inget med min medicinering att göra. Psykiater har jag ingen kontakt med.

Så helt krasst så finns det ingen kontinuitet.

Jag upplever inte heller mina känslor som särskilt slumpmässiga. Om jag t.ex. skulle tänka en positiv konstruktiv tanke, så kommer det genast en tanke till som säger att "det är ingen idé därför att...". Sen fastnar jag och ger upp. Den här uppgivenheten och apatin är förödande. Och jag upplever det som en direkt följd av de tankar och erfarenheter jag har/haft.

ok... förstår om det är svårt då. men hoppas du får kontakt med ngn läk på psyk eller kan ta kontakt med vc igen? bara för själva medicinen. ngn har ju skrivit ut den av anledning så ngn borde väl kunna distkutera den dig?...

känner även igen mig så i sista stycket. har faktiskt aldrig mått så dåligt som sista året -- mkt nattsvart o meningslöshet.

ändå -- sån skillnad efter ha fått rätt medicin. har somsagt också jättejobbiga tankar o erfarenheter jag alltid bär med mig o så mkt önskar kunna bearbeta o bli kvitt från eller iaf lära mig hantera -- utan o jämföra dom med dina problem så klart.

när jag fastnar i det virrvarret mår jag också dåligt. men -- även det inte blivit mirakulöst bra med medicinen så är det lättare -- som dimman skingrats inne i huvudet. det är ff inte blå himmel o solsken men mkt lättare o parera dom tyngsta molnen när dom inte upptar hela världen.

som mina ’medvetna’ tankar -- o försök o slå bort alla positiva såna -- inte längre spelar fullt så stor roll. känslomässigt ’lurar’ jag inte mig själv lika lätt.. svårt o förklara men kan iaf se hur läk verkligen hade rätt i att medicin kunde vara till god hjälp.

somsagt -- jag kan ju inte komma med ngn sanning här eller påstå ngt vad som är rätt för dig. bara att det Kan vara värt o få prova olika mediciner -- o att själv våga vara öppen i diskussionen med vården. framförallt det! jag hade aldrig tänkt denhär diagnosen innan, vill Inte identifiera mig med den -- men tydligen är den en hjälp för vården o kunna hjälpa mig.. har inte ens behövt ’få den på papper’ -- bara fått förklarat för mig det är den arbetsdisgnosen läk behandlar utifrån nu.

 

[Grazing]

Det är det jag är rädd för - att det är kroniskt och att jag aldrig kommer att ha ett bra liv, och att allt jag velat göra aldrig blir gjort. När jag blir gammal vill jag inte att mina enda minnen består av elände/tristess.

Även vi med kronisk depression, som aldrig kommer ur det har inte bara dåliga stunder i livet. Vi kan uppleva bra stunder också. Det är inte kaos och katastrof faktiskt om det nu är så att man inte kan bli frisk och väl fungerande, det finns stunder av ljushet här och där ändå.

Jag tror inte på det där med att det är kemisk obalans som skapar sjukdom utan att det är annat som skapar kemisk obalans (exempelvis negativa tankar, sorg, stress o.s.v.). Medicin är inte enda sättet att rätta denna obalans. Vid lindrig depression så funkar det till exempel med promenader i stället för medicin. Det ger dessutom inga biverkningar. Så jag har aldrig vurmat för mediciner. Man tar dem om man verkligen måste. Det gör jag ju nu men inte tusan tycker jag det hjälper, mer än att jag inte blir helt liggande. Tidigare har jag käkat Anafranil/Klomipramin och Lyrica, men inte blev jag frisk av det. Det enda det gjorde var att lindra så jag slapp ligga på sängbotten och skaka.

Jag tror inte någon medicin gör en "frisk" helt, ingen medicin förändrar ens tankar och handlingar och vanor i livet. Allt det är saker man måste göra själv, däremot så gör medicinen ofta det lättare att förändra livet. Medicinen i sej självt ändrar dock sällan på saker och ting om man inte agerar själva. Man får inte glömma bort att man även kan tänka sig kvar i sjukdomen oavsett medicinen och vad den gör med kroppen. Tror man inte på den så är det inte säkert den hjälper..iallafall inte enligt min läkare.

Och den hjälper ju uppenbarligen dig eftersom du inte blir helt liggande och det är kanske så långt som den hjälper, resten kanske är upp till dig och ditt tankesätt. Var glad att medicinen har den effekten istället och tänk att den hjälper för det är verkligen inte alla som ens har den effekten av mediciner. En del av anledningen till att man aldrig mår bättre kan ju faktiskt också ha att göra med att man som sjuk har orimliga mål vilket i sej gör att man blir besviken på sig själv och sitt mående istället för att uppskatta framstegen även om dom är långt ifrån hur "friska" har det.

 

[Magiana]

ok... förstår om det är svårt då. men hoppas du får kontakt med ngn läk på psyk eller kan ta kontakt med vc igen? bara för själva medicinen. ngn har ju skrivit ut den av anledning så ngn borde väl kunna distkutera den dig?...

känner även igen mig så i sista stycket. har faktiskt aldrig mått så dåligt som sista året -- mkt nattsvart o meningslöshet.

ändå -- sån skillnad efter ha fått rätt medicin. har somsagt också jättejobbiga tankar o erfarenheter jag alltid bär med mig o så mkt önskar kunna bearbeta o bli kvitt från eller iaf lära mig hantera -- utan o jämföra dom med dina problem så klart.

när jag fastnar i det virrvarret mår jag också dåligt. men -- även det inte blivit mirakulöst bra med medicinen så är det lättare -- som dimman skingrats inne i huvudet. det är ff inte blå himmel o solsken men mkt lättare o parera dom tyngsta molnen när dom inte upptar hela världen.

som mina ’medvetna’ tankar -- o försök o slå bort alla positiva såna -- inte längre spelar fullt så stor roll. känslomässigt ’lurar’ jag inte mig själv lika lätt.. svårt o förklara men kan iaf se hur läk verkligen hade rätt i att medicin kunde vara till god hjälp.

somsagt -- jag kan ju inte komma med ngn sanning här eller påstå ngt vad som är rätt för dig. bara att det Kan vara värt o få prova olika mediciner -- o att själv våga vara öppen i diskussionen med vården. framförallt det! jag hade aldrig tänkt denhär diagnosen innan, vill Inte identifiera mig med den -- men tydligen är den en hjälp för vården o kunna hjälpa mig.. har inte ens behövt ’få den på papper’ -- bara fått förklarat för mig det är den arbetsdisgnosen läk behandlar utifrån nu.

VC litar jag inte på, främst eftersom jag inte har någon stadig kontakt där. Bara att få ett nytt läkarintyg suger som fan, därför att jag måste upprepa så mycket hela tiden och så blir det missförstånd för att jag tror läkaren har läst min journal eller åtminstone är uppdaterad på saken.

Sen tror jag att jag måste bli inlagd vid ett medicinbyte. Det var jävligt tufft att bli satt på den här medicinen jag går på nu och inget jag vill gå igenom ensam igen. Det var överjävligt vidrigt.

Även vi med kronisk depression, som aldrig kommer ur det har inte bara dåliga stunder i livet. Vi kan uppleva bra stunder också. Det är inte kaos och katastrof faktiskt om det nu är så att man inte kan bli frisk och väl fungerande, det finns stunder av ljushet här och där ändå.


Jag tror inte någon medicin gör en "frisk" helt, ingen medicin förändrar ens tankar och handlingar och vanor i livet. Allt det är saker man måste göra själv, däremot så gör medicinen ofta det lättare att förändra livet. Medicinen i sej självt ändrar dock sällan på saker och ting om man inte agerar själva. Man får inte glömma bort att man även kan tänka sig kvar i sjukdomen oavsett medicinen och vad den gör med kroppen. Tror man inte på den så är det inte säkert den hjälper..iallafall inte enligt min läkare.

Och den hjälper ju uppenbarligen dig eftersom du inte blir helt liggande och det är kanske så långt som den hjälper, resten kanske är upp till dig och ditt tankesätt. Var glad att medicinen har den effekten istället och tänk att den hjälper för det är verkligen inte alla som ens har den effekten av mediciner. En del av anledningen till att man aldrig mår bättre kan ju faktiskt också ha att göra med att man som sjuk har orimliga mål vilket i sej gör att man blir besviken på sig själv och sitt mående istället för att uppskatta framstegen även om dom är långt ifrån hur "friska" har det.

Jag vet faktiskt inte om det är bättre att ha ett halvdassigt sunkigt liv än inget liv alls. Som man brukar säga: en död häst lider inte. Mitt liv har mest bestått av kamp och jag vill inte ha det så längre. Förmodligen har jag passerat över halva min livslängd och ska jag ha det så här i resten av mitt liv så är det inte värt det.

Jag vet att medicin inte hjälper mot felaktiga tankar. Det är ju därför jag tjatar mig blå över att jag behöver terapi. Jag fixar inte det här själv. Jag har aldrig haft någon övertro på mediciner. Den övertron är det andra som har stått för. Ibland är det f.ö. knappt jag kommer upp på morgonen, trots maxdos.

Jag vet mycket väl vad sjukdomsidentitet är. Jag har haft panikångest och det tog 27 år innan jag kunde säga att jag var helt frisk från det. Vården kunde inte ge mig den hjälp jag behövde men jag löste det själv till slut. Men även flera år efter att jag kände att jag blivit frisk, så har jag känt en hänförelse över att jag nu klarar saker jag inte trodde skulle vara möjligt. Att leva med panikångest var min vardag och det styrde min verklighetsuppfattning. Det tar en viss tid att vänja sig vid att inte ha det längre.

 

[Grazing]

Jag vet faktiskt inte om det är bättre att ha ett halvdassigt sunkigt liv än inget liv alls. Som man brukar säga: en död häst lider inte. Mitt liv har mest bestått av kamp och jag vill inte ha det så längre. Förmodligen har jag passerat över halva min livslängd och ska jag ha det så här i resten av mitt liv så är det inte värt det.

Vilken inställning man har kan man styra mycket över själv även om man måste anstränga sig. Jag brukar tänka att vi dör alla ändå någon gång, det är det enda som vi aldrig kommer undan egentligen så varför skynda på det. Det skadar inte att leva heller.

Jag vet att medicin inte hjälper mot felaktiga tankar. Det är ju därför jag tjatar mig blå över att jag behöver terapi. Jag fixar inte det här själv. Jag har aldrig haft någon övertro på mediciner. Den övertron är det andra som har stått för. Ibland är det f.ö. knappt jag kommer upp på morgonen, trots maxdos.

Övertro på mediciner ska man ha, enligt min läkare så är placebo bra i många fall. Tror man verkligen på medicinen så är det större chans att den hjälper. Om det är sant eller inte är ju svårt att svara på dock. I många fall är det säkerligen sant, likaväl som man kan tänka sig sjuk kan man även tänka sig friskare.

Jag vet mycket väl vad sjukdomsidentitet är. Jag har haft panikångest och det tog 27 år innan jag kunde säga att jag var helt frisk från det. Vården kunde inte ge mig den hjälp jag behövde men jag löste det själv till slut. Men även flera år efter att jag kände att jag blivit frisk, så har jag känt en hänförelse över att jag nu klarar saker jag inte trodde skulle vara möjligt. Att leva med panikångest var min vardag och det styrde min verklighetsuppfattning. Det tar en viss tid att vänja sig vid att inte ha det längre.

Jag vet inte knappt vad sjukdomsidentitet är, egentligen. Jag kommer aldrig bli "normal", jag kommer aldrig ha veckor, månader eller år av ren "måbrahet", jag kommer alltid att falla då och då och jag kommer alltid ha svårt att ta mig upp, men har accepterat rösterna som aldrig försvinner och depressionerna som avlöser varandra konstant..hur orättvist det än är så är det så mitt liv är. Detta är ju någonting som jag är, jag har det kroniskt och hur jag än identifierar mig så kommer det aldrig att försvinna, oavsett orsak till mitt mående och orsak att sjukdomarna brutit ut så är det såhär jag är nu. Så att kämpa emot det och att jag skulle envisas med att tro att jag nångång kan bli helt "frisk" och fungera som en "normal" är bara ett stort hinder som gör att jag går ner mig ännu mera och hopplöshetskänslorna blir ännu större. Att acceptera det betyder dock inte att jag gett upp livet, däremot accepterat att jag är en av dom som alltid kommer mer eller mindre få kämpa extra.

Visst, panikångest och sådana "yttre" saker så att säga kan man bota, men allt kan man inte bota. Allt kan man inte bli fri från, terapi tror jag kan hjälpa en att lära sig se och känna igen det positiva som kommer och lära sig att stå ut i sämre stunder, iallafall om man har kroniska depressioner och andra sådana sjukdomar som gör livet jobbigare. För bli av med dom tror inte jag faktiskt alltid går.

Jag har haft ett riktigt dåligt år med nära som gått bort, andra nära som är sjuka åt det sämre hållet men jag har ändå mått bra av tanken att denna julen ska jag och hunden och två andra åka iväg och fira en riktigt julig jul och glömma problemen för en stund. Den tanken att åka iväg hade jag förr inte mått bra av i dom sämre stunderna, för jag var blind för allt i dom sämre stunderna. Nu har jag lärt mig att hur jävligt det än är så kommer den lilla glädjen nästa gång gottgöra mycket och det är värt att hålla sig i liv för. Även om det innebär en kamp men det är en kamp jag iallafall har hyfsat bestämt mig för att ta.

Dör gör man som sagt ändå och att skynda sig dit är det ingen som tjänar på, det är ingen som ens vet vad som händer när man dör och man lever en så otroligt kort tid på denna jorden och den tiden hur jävlig den än är är värd att ta vara på.

Man är som man är oavsett hur man blivit sådan, och det är hur man hanterar det nu som gäller för inget kan ändra på det som var eller ta bort ens erfarenheter. Men framtiden är inte skriven än och den går att förändra och man vet faktiskt aldrig vad som kommer hända.

 

[Magiana]

Vilken inställning man har kan man styra mycket över själv även om man måste anstränga sig. Jag brukar tänka att vi dör alla ändå någon gång, det är det enda som vi aldrig kommer undan egentligen så varför skynda på det. Det skadar inte att leva heller.

Övertro på mediciner ska man ha, enligt min läkare så är placebo bra i många fall. Tror man verkligen på medicinen så är det större chans att den hjälper. Om det är sant eller inte är ju svårt att svara på dock. I många fall är det säkerligen sant, likaväl som man kan tänka sig sjuk kan man även tänka sig friskare.

Jag vet inte knappt vad sjukdomsidentitet är, egentligen. Jag kommer aldrig bli "normal", jag kommer aldrig ha veckor, månader eller år av ren "måbrahet", jag kommer alltid att falla då och då och jag kommer alltid ha svårt att ta mig upp, men har accepterat rösterna som aldrig försvinner och depressionerna som avlöser varandra konstant..hur orättvist det än är så är det så mitt liv är. Detta är ju någonting som jag är, jag har det kroniskt och hur jag än identifierar mig så kommer det aldrig att försvinna, oavsett orsak till mitt mående och orsak att sjukdomarna brutit ut så är det såhär jag är nu. Så att kämpa emot det och att jag skulle envisas med att tro att jag nångång kan bli helt "frisk" och fungera som en "normal" är bara ett stort hinder som gör att jag går ner mig ännu mera och hopplöshetskänslorna blir ännu större. Att acceptera det betyder dock inte att jag gett upp livet, däremot accepterat att jag är en av dom som alltid kommer mer eller mindre få kämpa extra.

Visst, panikångest och sådana "yttre" saker så att säga kan man bota, men allt kan man inte bota. Allt kan man inte bli fri från, terapi tror jag kan hjälpa en att lära sig se och känna igen det positiva som kommer och lära sig att stå ut i sämre stunder, iallafall om man har kroniska depressioner och andra sådana sjukdomar som gör livet jobbigare. För bli av med dom tror inte jag faktiskt alltid går.

Jag har haft ett riktigt dåligt år med nära som gått bort, andra nära som är sjuka åt det sämre hållet men jag har ändå mått bra av tanken att denna julen ska jag och hunden och två andra åka iväg och fira en riktigt julig jul och glömma problemen för en stund. Den tanken att åka iväg hade jag förr inte mått bra av i dom sämre stunderna, för jag var blind för allt i dom sämre stunderna. Nu har jag lärt mig att hur jävligt det än är så kommer den lilla glädjen nästa gång gottgöra mycket och det är värt att hålla sig i liv för. Även om det innebär en kamp men det är en kamp jag iallafall har hyfsat bestämt mig för att ta.

Dör gör man som sagt ändå och att skynda sig dit är det ingen som tjänar på, det är ingen som ens vet vad som händer när man dör och man lever en så otroligt kort tid på denna jorden och den tiden hur jävlig den än är är värd att ta vara på.

Man är som man är oavsett hur man blivit sådan, och det är hur man hanterar det nu som gäller för inget kan ändra på det som var eller ta bort ens erfarenheter. Men framtiden är inte skriven än och den går att förändra och man vet faktiskt aldrig vad som kommer hända.

Jo, dör gör man ju ändå. Men är livet en plåga så ser jag ingen vits med att dra ut på det. Jag känner ju redan nu att jag levt 45 år i onödan.

 

[Vallmo]

Jag kan avsluta det jag påbörjat så jag förstår inte riktigt din kommentar om det.

Medicinerna du nämnde har jag aldrig ens hört talas om.

Jag har inte påstått att jag har en lindrig depression i dagsläget. Det är ju därför jag knarkar Brintellix.


Menar du att det är lika bra att ge upp då?

Du skrev själv att du hade svårt att avsluta, men sen när du mådde bra så funkade det.
Det var inte min kommentar utan din egen. Det är det som är själva grejen, dvs ett symtom.

Vad bra att du inte hört talas om dom medicinerna jag nämnde. Det betyder att du slipper dom i alla fall och det ska du vara glad för. Det är rävgift enligt min mening.

Tar du bara brintellix så är det knappast att knarka.
Jag som jobbar i psykiatrin (och tyvärr har några väldigt svåra diagnoser själv och tar MASSOR med mediciner) skulle snarast säga att du är undermedicinerad.

Självklart ska du inte ge upp. Kämpa på! Jag tror det blir jättebra när du får träffa en riktig psykiatriker.

Jag är ledsen om du tog illa vid dig. Det var verkligen inte min mening med mitt inlägg.

 

[Vallmo]

Jo, dör gör man ju ändå. Men är livet en plåga så ser jag ingen vits med att dra ut på det. Jag känner ju redan nu att jag levt 45 år i onödan.

Det är ett väldigt allvarligt symtom. Du är suicidal.
Du borde söka upp en psykakut på en gång om du känner så. Det är som sagt var väldigt allvarligt......
Du kommer inte bli avvisad utan du blir antagligen inlagd på en psykavdelning.
Berätta precis hur du känner och vilka tankar du har.

Jag önskar verkligen att jag kunde hjälpa dig på något sätt.....

 

[Magiana]

Du skrev själv att du hade svårt att avsluta, men sen när du mådde bra så funkade det.
Det var inte min kommentar utan din egen. Det är det som är själva grejen, dvs ett symtom.

Vad bra att du inte hört talas om dom medicinerna jag nämnde. Det betyder att du slipper dom i alla fall och det ska du vara glad för. Det är rävgift enligt min mening.

Tar du bara brintellix så är det knappast att knarka.
Jag som jobbar i psykiatrin (och tyvärr har några väldigt svåra diagnoser själv och tar MASSOR med mediciner) skulle snarast säga att du är undermedicinerad.

Självklart ska du inte ge upp. Kämpa på! Jag tror det blir jättebra när du får träffa en riktig psykiatriker.

Jag är ledsen om du tog illa vid dig. Det var verkligen inte min mening med mitt inlägg.

Jag har inte generella problem att avsluta men är man deprimerad så är ju allt svårt, t.o.m. att kliva upp ur sängen.

Det är ett väldigt allvarligt symtom. Du är suicidal.
Du borde söka upp en psykakut på en gång om du känner så. Det är som sagt var väldigt allvarligt......
Du kommer inte bli avvisad utan du blir antagligen inlagd på en psykavdelning.
Berätta precis hur du känner och vilka tankar du har.

Jag önskar verkligen att jag kunde hjälpa dig på något sätt.....

Jag har varit inne på akutpsyk en gång innan jag gick upp i dos förra året. Jag pratade med dem och sen åkte jag hem. Det kommer inte bli någon skillnad nu heller. För det första har jag ännu inte ordnat med något testamente och det vore katastrof om mina föräldrar skulle ärva. För det andra har jag inte gett upp helt. Jag hoppas fortfarande på att det ska ordna sig. Jag vet bara inte hur och det känns rätt hopplöst. För några veckor sen när jag inte kom upp ur sängen på morgonen så ringde jag till akutpsyk och pratade, men åkte aldrig in.

 

[Grazing]

Jo, dör gör man ju ändå. Men är livet en plåga så ser jag ingen vits med att dra ut på det. Jag känner ju redan nu att jag levt 45 år i onödan.

Det är ju det, vad är livet egentligen och vad är det som är meningen med det. Är det värt att dra ut på det eller är det inte värt det. Livet är en plåga för många på många olika sätt, livet inte smärtfritt men en sak är säker för alla och det är att livet är kort och man vet aldrig när det är över. Tillomed när det är långt så är det kort. Och spelar det egentligen någon roll om livet man lever är onödigt eller inte, huvudsaken är att man tar sig igenom dagarna på det sättet man mår bäst på så får det bli som det blir tänker jag. Och visst, även om det handlar om att bara kunna känna lite vad som helst i några stunder i veckan eller månaden så är det ändå en härlig känsla som iallafall inte jag vill dö ifrån även om döden lockar något enormt oftast.

Jag har valt att livet är värt det, den korta stunden som är kvar. Medicinerna jag tar vilket är många gör att jag har trots djupa depressioner och trots konstanta självmordsplaner möjligheten att välja att inte agera på planerna iallafall och möjlighet att kunna välja att se stunder som jag vet att jag kommer känna glädje i. Möjlighet att kunna se framåt.

Så medicinerna betyder mycket tror jag. Jag tar 4 olika mediciner och har två vid behov och ingen av dom har kända biverkningar som viktuppgång. Har även bytt bort några som ökade vikten. Så det finns en hel del olika varianter av medicin du kan prata med någon läkare om att få pröva och förklara vilka biverkningar som du helst undviker.