gnällig med mig men inte med andra....

[Tokmaja]

..i alla fall inte på samma sätt....
Det handlar om min älskade son. Igår tex hade han varit på strålande humör hela dagen hemma hos pappa och farfar. Inte för att de har tid att leka så mycket med honom, de håller på med vårt utbygge, men nog hade han varit positiv och glad minsann.
Så kommer jag hem, ropar hej, så börjar han gråta, med det samma, skriker att jag ska komma upp osv.
Går upp till honom (ska påpeka för de som inte vet att han "bara" är två år) och då börjar han springa med leksaker som en vilde och vill att jag ska leka med honom.
Visst brukar jag leka med honom, men har jag inte tid eller inte vill så säger jag helt enkelt ifrån och det hjälper inte hur mycket han tjatar, gnäller och gråter, framför allt inte om han börjar gråta...

Tycker inte att jag "ger efter" för honom...
Varför gör han så mot mig?
Alltid är det så, har han varit hos mormor å morfar eller farmor å farfar själv, så kommer jag och ska hämta honom, även om pappa är med springer han till mig och "beklagar sig" över nått....
Det är inte ens alltid att pappa får krama honom när jag är med, bort säger han då, men mig kan han gladerligen ge en kram och puss direkt efter.
Sårande för hans pappa såklart... men när de är själva är han jättegosig även mot pappa...

Börjar bli trött på det här.
Givetvis är han även glad när vi är tillsammans, men alltid det första är det som att han gått och bärt på en massa under dagen och när jag kommer kan han tömma ur sig allt det där och efter en halvtimme-timme så är allt "bra" igen och han kan leka på som vanligt...
Har fått för mig att det har nått med "trygghetskälla" att göra, att jag kanske är hans största trygghet på nått sätt eftersom det har blivit så att jag har "umgåtts" mest med honom av olika anledningar...
vad tror ni?
Har ni nån logisk förklaring?

 

[humlanotrocadero]

Sv: gnällig med mig men inte med andra....

sådär verkar ju alla ungar vara, så fort mamman kommer innanför dörren så börjar ungen toktjura...

 

[humlanotrocadero]

Sv: gnällig med mig men inte med andra....

ännu värre med ungar som får något konstgjort självförtroende så fort föräldrar är med, typ ungen kan ju lätt skrika -DU FÅR INTE TITTA PÅ MIN TV, DU FÅR INTE RÖRA MINA SAKER!! om föräldrar är med, sen om föräldrarna går utanför dörren räcker det med EN ENDA blick från mig om ungen öppnar munnen för att skrika något kaxigt, så stäger de snabbt munnen o säger inte ett knyst sen på hela kvällen.

Har sett detta i MASSOR av familjer...

 

[Cheswick]

Sv: gnällig med mig men inte med andra....

Jag kan tänka mig att det är ganska jobbigt att vara "trevlig" och ta ansvar för sitt uppförande hela dan för ett litet barn. När trygga sköna mamma sen kommer så brister allt och det är skönt att vara liten och gnällig en stund.
Mina barn har alltid gjort så - varit hur trevliga som helst på dagis eller hos farmor hela långa dan, men när jag kommer och hämtar blir det total bölkollaps.

Han behöver förmodligen "tanka mamma" också.

 

[Magdalena]

Sv: gnällig med mig men inte med andra....

ännu värre med ungar som får något konstgjort självförtroende så fort föräldrar är med, typ ungen kan ju lätt skrika -DU FÅR INTE TITTA PÅ MIN TV, DU FÅR INTE RÖRA MINA SAKER!! om föräldrar är med, sen om föräldrarna går utanför dörren räcker det med EN ENDA blick från mig om ungen öppnar munnen för att skrika något kaxigt, så stäger de snabbt munnen o säger inte ett knyst sen på hela kvällen.

Har sett detta i MASSOR av familjer...

Det måste kännas skönt att ha sån "makt" över ett litet barn... de håller ju på att lära sig spelets regler.

 

[Silverkedjan]

Sv: gnällig med mig men inte med andra....

Mammor är TILL för att man ska få gnälla av sig allt uppdämt kink på dem - de älskar en nämligen garanterat i alla fall

En stor del av "mammabristen" min son får av att vara borta från mig (även om han har jättebra med andra) är just möjligheten att få släppa ut allt tjurande och vara riktigt "jobbig" i vuxenögon.

Men de är ju SMÅ, och det är besvärligt att lära sig uppföra sig som folk. Jag tycker de är jätteduktiga som är så hanterbara "borta".

Klart de måste få vila och tanka upp sig lite på mamma emellanåt.

När de dessutom börjar gnälla av sig på andra "viktiga" vuxna, då vet man att det är en kärleksförklaring till den som drabbas

 

[Snurrfian]

Sv: gnällig med mig men inte med andra....

Jag tror oxå att det är jobbigt för de små att vara "borta" och uppföra sig, när mamma kommer så är det inte så viktigt längre. Jag brukar smygkika på min dotter ibland på dagis, hon kan sitta och pussla ihop med ett annat barn och det går jättebra, de turas om och gerjar, sen får hon syn på mig, antingen slänger hon pussel och ungar som är i vägen och kastar sig till mig, eller oxå börjar hon storgrina och säga att de är dumma... 30 sek senare kan hon medela hon inte alls tänker följa med, "hemma här"... Sen vill hon ha nappen... Hon frågar inte efter nappen alls på dagis men så fort jag kommer så ska hon ha nappen... *suck*
Och just det där med att mamma är första alternativet tror jag är ganska vanligt. Ialla fall när de är små, fast nåde pappa om han åker utan att pussa både elin och mig, då får han lov att komma tillbaka! Och när jag är borta då har de jättemysigt och elin vill gosa med honom hela tiden men är jag hemma då duger det knappt att sitta brevid honom med kvällsvällingen...
Jag tror att det bara är att ta det lugnt och visa att pappa oxå är bra, för ibland kan hon testa och skrika att "mamma sova mig" men då brukar jag bara lugnt säga Godnatt och pappa lägger dig, sov gott. Och med det är hon nöjd och somnar oftast fortare än om jag lägger henne...

 

[humlanotrocadero]

Sv: gnällig med mig men inte med andra....

förstår inte riktigt om du är ironisk eller ej, men jag tycker verkligen att jag som vuxen har rätt att säga till barn, VERKLIGEN!!

det är något j***ä 2000- syndrom att man inte får säga till barn o att barn ska ha samma rättigheter som vuxna...

barn är INTE uppkäftiga mot mig mer än en gång, jag har rätt/skyldighet som vuxen att lära dom att så beter man sig inte.

Tycker du att det är ok att dina barn beter sig illa eller? om man visar att det är ok i låg ålder så lär det ju bara bli värre....

 

[Tokmaja]

Sv: gnällig med mig men inte med andra....

så skönt att höra att det inte bara är min kille som är sådan... och att ni verkar ha samma uppfattning som mig att det har just med trygghetstankning att göra!

Idag har det faktiskt gått jättebra, men så har sonen och pappa legat och gosat i en halvtimme innan jag kom hem, så kanske hann han tanka den trygghet han behövde redan där så att längtan efter min inte blev så stor, det var skönt att inte behöva komma hem i ett gråt och gnäll kaos i alla fall!

 

[ameo]

Sv: gnällig med mig men inte med andra....

Tror bestämt att det var i Vi Föräldrar jag läste just om det där.
Barn uppför sig ofta värst mot den som de är mest trygga med. Den vågar de utmana på ett helt annat sätt än andra som de inte riktigt har samma stora förtroende för. Man ser ju ofta att barn är moster hemma och änglar på dagis, exempelvis...

 

[ika77]

Sv: gnällig med mig men inte med andra....

"Barn uppför sig ofta värst mot den som de är mest trygga med. "

Det låter mest logiskt att det skulle vara så, för man märker ju stor skillnad på ett barn som kommer till nån som det inte känner eller träffar så ofta.
Men så kommer barnet till mamma igen och då börjar tjatet och gnället..
krokodil-tårarna träder fram..

Och det där med "monster hemma och änglar på dagis" är ju ett fenomen man så väl känner igen.

 

[Magdalena]

Sv: gnällig med mig men inte med andra....

Det är ju faktiskt samma med oss vuxna, om än i mer lågmäld skala.

Jag kan vara hur "glad och trevlig" som helst på jobbet och i stallet, men så kommer jag hem och så blir jag en riktig bitch. Sambon är likadan. Man känner sig helt enkelt så trygg med personen att man verkligen vågar visa hur man känner.

 

[ika77]

Sv: gnällig med mig men inte med andra....

Det var faktiskt en MYCKET bra liknelse!!
Och garanterat helt sann!!