Sv: Gps på barn?
Vad säger att 7-åringen överhuvudtaget har märkt det?
Det var ett svar på ditt svar att gps:en tas bort eller has kvar beroende på vad barnet svarar på frågan om det vill ha gps:en. Senast vid den frågan har barnet rimligen märkt den. Siffran 7 var tagen ur luften, normaliseringsresonemanget och påverkan av föräldrarnas inställning är ju detsamma oavsett vilken siffra man sätter där.
För oss hade det varit otänkbart att använda gps i annat syfte än att hitta barnet vid misstänkt kidnappning eller olycka.
Jag tror inte att särksilt många föräldrar skulle missbruka tjänsten. Det jag pratar om är normaliseringsprocessen i att övervakas. Sedan kan man förstås spekulera i möjligheten för andra människor att pejla in barnens gps:er och därmed se vart de är, att de går samma väg varje dag etc om man vill. Det är trots allt relativt få personer som är ute efter att kidnappa barn, framför allt specifika barn, så även om det blir möjligt med gps:er så är nog risken för skada ganska liten om man inte har ett särskilt hot mot sig.
Jag skulle inte känna mig bekväm med en övervakningskamera men väl med en gps.
Fast en gps hjälper inte mycket om du ramlat och ligger medvetslös. Då behövs en kamera. Varför känner du dig inte bekväm med det? Den är ju till för att kunna ge dig hjälp när du behöver den, och de som bevakar kameran har ju tystandsplikt och kommer inte att använda informationen till annat.
Övervakningskameror är ju helt skilt från en gps, ser du inte skillnaden???
Jo, tekniskt ja. Men syftet är ju detsamma, att kunna hjälpa när personen behöver hjälp. I hemmet kan inte en gps hjälpa, utan där krävs en kamera för att uppnå syftet. Varför gör samma syfte att det ena är okej men inte det andra?
Ja, det är ju helt upp till dig om du anser att en gps som talar om var någon befinner sig och om denne rör sig eller ej gör dig ledsen.
Fast det var inte det jag skrev, så det blir jag inte. Det jag blir ledsen över är om jag upptäcker att min välmenande skyddsinstinkt för mitt barn har gjort att det har uppfostrats in till att känna att ett övervakningssamhälle är normalt.
Det jag pratar om är normaliseringsprocessen. Att gränserna för vad som uppfattas som normalt hela tiden förflyttas, så att det som framstår som fullständigt absurt (t ex kameraövervakning i hemmet) till sist framstår som fullt rimligt när man passerat ett antal steg däremellan.
Jag tycker det är kvalificerat skitsnack, jag tror inte att du skulle ha några som helst men av en gps som endast användes när någon misstänkte att du var i nöd. Hel kameraövervakning är en annan sak eftersom det riskerar att kränka privatlivet på ett annat sätt. Jag kan inte tänka mig någon som skulle gilla tanken att bli filmad på toaletten och riskera att filmningen sedan blev missbrukad. Även om det antagligen skulle kränka mindre som litet barn än som vuxen.
En förutsättning för att dina barn överhuvudtaget ska kunna växa upp till att bli självständiga, kritiskt tänkande och respekternade individer är ju också att de överlever sina första år. Kan gps hjälpa med det så är i alla fall jag för.
Eftersom du då verkar veta att mina barn kommer att ha mycket svårare att överleva utan gps så kanske du kan svara på frågan hur många barn som faktiskt försvinner från förskolor varje år? Dvs hur stort är problemet som gps:erna ska lösa?
