Gränssättning/ofredande??

[Migo]

Han ÄR ett äckel. Många män är det. Och de flesta är så klart inte äckliga hela tiden, utan rätt okej resten av tiden. Men han är ändå ett äckel. Och han beter sig som om han vet bättre vad du vill än vad du själv gör.

Det där tåls att sägas hur många gånger som helst. De allra flesta äckliga as har också positiva sidor. De kan vara trevliga, snälla, omtänksamma och ändå begå övergrepp. Det står inte "sexualförbrytare" i pannan på dem, och de lever inte isolerade i fuktiga källare. De är helt normala män.

 

[mandalaki]

@corzette du utgår från att män är dumma i huvudet. Eller, med ett annat uttryck, män är djur.

 

[corzette]

@corzette du utgår från att män är dumma i huvudet. Eller, med ett annat uttryck, män är djur.

fast det är ju det ni säger... Och jag utgår inte från att män är dumma i huvudet. jag utgår från att alla är det... Tjejer är nog det mest korkade man kan stöta på ibland.

 

[_CorpseBride_]

Fast i sak håller jag helt med @Rialavargen ... Vi som sätter gränser och inte förstår varför andra inte gör det måste ju få ifrågasätta hur man tänker när man inte säger ifrån.

För ena sekunden säger ni att det är fel av dom osv men samtidigt inte vår uppgift att uppfostra män ... VEM ska berätta att det de gör är fel ? Samhället ? Vem är samhället ? Jo det är vi ... Individerna som utgör samhället. Så alltså måste ju nån säga ifrån. Eller inte NÅN ... ALLA måste säga ifrån..

och när händer dessa tillfällen med övergrepp ? Jo oftast när man endast är 2 st ... Vem ska då säga till mannen att det han gör är fel ? Samhället ? Samhället är ju inte där... Då måste ju den utsatta säga ifrån. Ingen annan kan göra det åt en... Sen kan man säga att man inte sa ifrån av rädsla, man blev så paff osv, men i TS fall så är det ju inte EN gång utan 2 ggr detta har hänt nu... Så vem ska meddela mannen att den gör fel ?

Alltså tyvärr blir mångas "va bra att du kom därifrån oskadd, tänk vad som hade kunnat hända" en del i hur ni skrämmer upp varandra... Våga stå upp för era gränser. Övergrepp kommer hända ändå, men skulle tro att en hel del övergrepp skulle avstyras innan de ens blev övergrepp om man slutade känna rädsla och istället blev bestämd.

Jag vet att jag blir påhoppad när jag skriver att jag aldrig blivit utsatt för övergrepp. Jodå killar har sagt saker och tafsat utan "ett uttryckt" Ja. Men de som gjort så har fått höra/känna det (jodå min högerhand har gett flera örfilar). Och aldrig gjort så igen (mot mej) de har fattat vinken eller som i alternativet - jag gick hem - aldrig mer träffat mej...
Men på riktigt jag har ALDRIG varit rädd för att säga ifrån. Och aldrig känt mej rädd efter att ha sagt ifrån heller... Jag blir inte rädd - jag blir (i olika nivåer) arg.

Jätteskönt för dig att du blir arg istället för rädd. Tyvärr funkar inte alla likadant och en av de vanligaste reaktionerna är att bli paralyserad. Det är även lättare att säga ifrån till en främling än någon man känner. Jag har också delat ut örfilar till folk som tafsar. Men när någon jag känner väl och litar på utnyttjar mig är det inte lika lätt, det är två helt skilda saker. Som sagt så hoppas jag att uppmärksammandet ska göra att fler vågar säga ifrån istället för att bli rädda. För som du säger behöver många i samhället ändra inställning mot offer för våldtäkt eller sexuella trakasserier. Som offer för sådant har jag känt mig fruktansvärt ensam eftersom jag inte har fått stöd utav andra när sådant har hänt. Och i en situation där två människor är ensamma ska inte den som blir utnyttjad behöva säga ifrån, det är helt okej att bli skräckslagen eller chockad, det är den som utnyttjar som ska ha insikten att man inte gör så, bland annat utifrån bättre lagar, fler resurser från polisen och ett avstånd från sånt beteende från resten av samhället.

 

[vallhund]

fast det är ju det ni säger... Och jag utgår inte från att män är dumma i huvudet. jag utgår från att alla är det... Tjejer är nog det mest korkade man kan stöta på ibland.

 

[mandalaki]

fast det är ju det ni säger... Och jag utgår inte från att män är dumma i huvudet. jag utgår från att alla är det... Tjejer är nog det mest korkade man kan stöta på ibland.

Ja, det står helt klart att det finns fantastiskt korkade tjejer.

För övrigt hoppas jag att dina inlägg inte havererar TS tråd.

 

[monster1]

Fast i sak håller jag helt med @Rialavargen ... Vi som sätter gränser och inte förstår varför andra inte gör det måste ju få ifrågasätta hur man tänker när man inte säger ifrån.

För ena sekunden säger ni att det är fel av dom osv men samtidigt inte vår uppgift att uppfostra män ... VEM ska berätta att det de gör är fel ? Samhället ? Vem är samhället ? Jo det är vi ... Individerna som utgör samhället. Så alltså måste ju nån säga ifrån. Eller inte NÅN ... ALLA måste säga ifrån..

och när händer dessa tillfällen med övergrepp ? Jo oftast när man endast är 2 st ... Vem ska då säga till mannen att det han gör är fel ? Samhället ? Samhället är ju inte där... Då måste ju den utsatta säga ifrån. Ingen annan kan göra det åt en... Sen kan man säga att man inte sa ifrån av rädsla, man blev så paff osv, men i TS fall så är det ju inte EN gång utan 2 ggr detta har hänt nu... Så vem ska meddela mannen att den gör fel ?

Alltså tyvärr blir mångas "va bra att du kom därifrån oskadd, tänk vad som hade kunnat hända" en del i hur ni skrämmer upp varandra... Våga stå upp för era gränser. Övergrepp kommer hända ändå, men skulle tro att en hel del övergrepp skulle avstyras innan de ens blev övergrepp om man slutade känna rädsla och istället blev bestämd.

Jag vet att jag blir påhoppad när jag skriver att jag aldrig blivit utsatt för övergrepp. Jodå killar har sagt saker och tafsat utan "ett uttryckt" Ja. Men de som gjort så har fått höra/känna det (jodå min högerhand har gett flera örfilar). Och aldrig gjort så igen (mot mej) de har fattat vinken eller som i alternativet - jag gick hem - aldrig mer träffat mej...
Men på riktigt jag har ALDRIG varit rädd för att säga ifrån. Och aldrig känt mej rädd efter att ha sagt ifrån heller... Jag blir inte rädd - jag blir (i olika nivåer) arg.

Att du inte blir rädd betyder ju inte att det inte är ett övergrepp. Bara det faktum att du måste freda dig säger ju någonting om vad det är. Poängen är att det är ovälkommet det är det som utgör om det är ett trakasseri eller ett övergrepp inte hur du "tar det". Problemet är att dessa män genom sitt beteende styr hur vi beter oss, att vi måste freda oss, att vi måste säga ifrån, hur vi klär oss, vart vi går, vilka vi orkar/vågar umgås med etc. Man får inte bara vara utan måste bete sig som ett land som hotas av invasion hela tiden.

 

[Petruska]

Det är det jag tycker är intressant. Att man efter, att man utsätts för en läbbig och kanske även äcklig situation och ändå fortsätter man att umgås.
Sannolikheten att TS utsätts igen är överhängande, och då undrar jag varför TS beslutar sig för att fortsätta hänga med personen. Ens fritid ska ju vara kul och avslappnande inte full med oro för att ett könsorgan helt plötsligt åker fram och dras i.
Det är just valet att man inte sätter gränser som jag tycker är intressant. Mekanismen bakom. Varför sätter kvinnor (oftas) inte gränser när vi utsätts för det som TS har blivit utsatt för. Varför bryr vi (kvinnor) oss mer om "normer och förväntningar" om att vi vara sjysta och snälla och fortsätta som om ingenting har hänt, istället för att sätta den där gränsen?
Därför ville jag veta varför TS fortsätter att umgås?

Jag kan säga några saker om det där.

1) Jag tycker att ditt tillfälle för att ta upp frågan är EXTREMT ILLA VALT.

2. Vill du diskutera kvinnors reaktioner på sexuella kränkningar, så gör det i en egen tråd, INTE I EN TRÅD SOM SKRIVS AV NÅGON SOM I DETTA NU MÅR DÅLIGT AV ATT HA BLIVIT SEXUELLT KRÄNKT.

3. Diskutera frågan i allmänhet, i en egen tråd, och ÖDMJUKT UNDRANDE, INTE SKULDBELÄGGANDE.

4.Sen förvånar det mig mycket om det inte finns något alls i dig som gör att du kan identifiera något av det. Jag tror INTE att det beror på att du har haft tur och jag tror INTE det beror på att du alltid lyckats hävda dina gränser. Jag tror att det beror på bristande självkännedom.

5. Läs på. Fenomenet är välstuderat. Du behöver inte utnyttja TS kränkta och förvirrade upplevelse för att begripa detta som det finns mycket kunskap om.

 

[mandalaki]

@Petruska

 

[Petruska]

Fast i sak håller jag helt med @Rialavargen ... Vi som sätter gränser och inte förstår varför andra inte gör det måste ju få ifrågasätta hur man tänker när man inte säger ifrån.

För ena sekunden säger ni att det är fel av dom osv men samtidigt inte vår uppgift att uppfostra män ... VEM ska berätta att det de gör är fel ? Samhället ? Vem är samhället ? Jo det är vi ... Individerna som utgör samhället. Så alltså måste ju nån säga ifrån. Eller inte NÅN ... ALLA måste säga ifrån..

och när händer dessa tillfällen med övergrepp ? Jo oftast när man endast är 2 st ... Vem ska då säga till mannen att det han gör är fel ? Samhället ? Samhället är ju inte där... Då måste ju den utsatta säga ifrån. Ingen annan kan göra det åt en... Sen kan man säga att man inte sa ifrån av rädsla, man blev så paff osv, men i TS fall så är det ju inte EN gång utan 2 ggr detta har hänt nu... Så vem ska meddela mannen att den gör fel ?

Alltså tyvärr blir mångas "va bra att du kom därifrån oskadd, tänk vad som hade kunnat hända" en del i hur ni skrämmer upp varandra... Våga stå upp för era gränser. Övergrepp kommer hända ändå, men skulle tro att en hel del övergrepp skulle avstyras innan de ens blev övergrepp om man slutade känna rädsla och istället blev bestämd.

Jag vet att jag blir påhoppad när jag skriver att jag aldrig blivit utsatt för övergrepp. Jodå killar har sagt saker och tafsat utan "ett uttryckt" Ja. Men de som gjort så har fått höra/känna det (jodå min högerhand har gett flera örfilar). Och aldrig gjort så igen (mot mej) de har fattat vinken eller som i alternativet - jag gick hem - aldrig mer träffat mej...
Men på riktigt jag har ALDRIG varit rädd för att säga ifrån. Och aldrig känt mej rädd efter att ha sagt ifrån heller... Jag blir inte rädd - jag blir (i olika nivåer) arg.

Dina inlägg är fantastiskt omogna och oempatiska.

Hur gammal är du? 17?

 

[Petruska]

Det där tåls att sägas hur många gånger som helst. De allra flesta äckliga as har också positiva sidor. De kan vara trevliga, snälla, omtänksamma och ändå begå övergrepp. Det står inte "sexualförbrytare" i pannan på dem, och de lever inte isolerade i fuktiga källare. De är helt normala män.

Det är ju en mycket stor del av problemet. Helt normal eller vanlig maskulinitet inrymmer sådana attityder och handlingar som den här karln visar prov på. Och helt normal eller vanlig feminitet inrymmer att vi reagerar som TS nu har reagerat. Helt vanliga kvinnors självbild är formad under trycket av helt vanliga mäns sexuella kränkningar.

Om detta handlar me too, och om detta handlar den här tråden.

 

[athena_arabians]

@Petruska:

Mycket läsvärt debattinlägg: http://www.dt.se/opinion/debatt/deb...heter-och-kanner-att-nagonting-gatt-for-langt

 

[Badger]

Jag har tänkt göra den här tråden ett tag men inte kommit till skott. Jag har skämts, känt mig dum och fånig, medverkande, "jag får skylla mig själv som...", inte viljat tänka såna tankar osv osv. Men nu i ljuset av #metoo och debatten som uppkommit känner jag att det är dags att jag lyfter fram det här i ljuset och bollar med någon, gärna med mer livserfarenhet och relationskunskaper än mig. Och vad är då bättre än buke?

Here it goes. Jag har en manlig bästa vän. Vi har känt varandra i rätt många år nu och ses regelbundet. I början av vår vänskap var vi lite "på g" men det var som sagt flera år sedan nu.
Vi brukar göra normala saker som att fika, gå ut och gå, kolla på film, spela spel, dricka, gå ut på krogen osv. Alltid som vänner, inga konstigheter.
MEN nu kommer vi till saken. Han blir närgången efter alkohol. Väldigt närgången. Sist vi träffades drack vi lite, lyssnade på musik och satt och pratade. Eftersom det är ett litet avstånd mellan oss brukar vi sova över rätt ofta när vi umgås, och nyktra har det aldrig varit några konstigheter med det. Tidigare har det vid något tillfälle hänt (efter en festkväll) att han tillfredsställt sig själv så att säga, efter att vi gått till sängs. Det har känts lite märkligt men jag har inte sagt något (första frågan - fel av mig? Borde jag ha sagt ifrån på skarpen?)
Nu sist som sagt så hade vi druckit en del. Rätt sent in på natten satt vi bredvid varandra i soffan, och han började ta på mina bröst. Jag blev obekväm och försökte först lite skämtsamt säga åt honom. När det inte hjälpte sa jag ifrån mer bestämt, varpå han påpekade att mina bröstvårtor ju var styva Jag sa att "de reagerar så på beröring, lägg av" med irriterad röst. Strax därefter slutade han. Andra frågan - vad borde jag ha gjort? Var jag otydlig? Tillät jag det? Var det rimligt av honom att anta att jag ville pga att mina bröstvårtor blev styva?
Nåväl, en stund gick och allt kändes normalt när vi gick till sängs. Låg och pratade en liten stund, men jag var väldigt trött så vi sa snart godnatt. Kort därefter hörde och kände jag hur han började onanera. Jag låg med ryggen mot honom och plötsligt hade jag hans hand på min rumpa - innanför både pyjamasbyxor och trosor. Jag sa ifrån, han tog bort handen någon sekund men var sedan snabbt tillbaka igen. Detta upprepades några gånger och jag kommer ärligt talat inte ihåg hur/när det slutade.
Tredje frågan - vad skulle jag ha gjort? Är jag för mjäkig? Överreagerar jag som fastnat vid det här? Är det patetiskt och omoget av mig och att jag blåser upp det onödigt stort? VAR det egentligen något "fel" eller bara en liten skitsak inte värd att bry sig om?
Och slutligen - vad gör jag nu? Låtsas som ingenting? Skriver till honom att jag tyckte det var obehagligt (det vet jag inte om jag vågar och han skulle bortförklara det)? Slutar dricka alkohol med honom (det känns ju rimligt men vi brukar samtidigt ha så kul och jag har ingen annan "drinking buddy")? Stålsätter mig och hoppas att det inte händer igen? Eller vad?

Ber om ursäkt för att det säkert är jätteluddigt och osammanhängande. Jag kan inte riktigt sortera tankarna i huvudet så då blir texten därefter.

Svarar på första inlägget. Han måste helt ha missat att ni är vänner. Jag tror i alla fall inte att en man normalt skulle göra så mot en manlig vän. Jag vet att mina tjejkompisar inte skulle göra det (iofs sover jag på soffan om jag sover över hos någon människa.). Rätta mig om jag har fel.

Men i övrigt skulle jag inte vilja se honom igen alls (efter första gången det hände).

Vilket inte vore ett problem eftersom han faktiskt inte var en vän.

 

[mandalaki]

@Problematisk jag läste just en artikel om sexuella kränkningar där detta var så likt det du beskriver:

«En andra förklaring (till varför man är tyst efter en kränkning) kan vara att förvåningen över vad som just hände leder till en overklighetskänsla. Händer detta verkligen? Det här är så grovt, från någon som i vanliga fall är en uppskattad person – alltså måste det väl ha varit jag som missförstått situationen»

https://www.etc.se/kultur-noje/9-strategier-sa-stoppar-vi-sexuella-krankningar

Du är verkligen varken ensam eller konstig!

 

[Whirlie]

Fast i sak håller jag helt med @Rialavargen ... Vi som sätter gränser och inte förstår varför andra inte gör det måste ju få ifrågasätta hur man tänker när man inte säger ifrån.

För ena sekunden säger ni att det är fel av dom osv men samtidigt inte vår uppgift att uppfostra män ... VEM ska berätta att det de gör är fel ? Samhället ? Vem är samhället ? Jo det är vi ... Individerna som utgör samhället. Så alltså måste ju nån säga ifrån. Eller inte NÅN ... ALLA måste säga ifrån..

och när händer dessa tillfällen med övergrepp ? Jo oftast när man endast är 2 st ... Vem ska då säga till mannen att det han gör är fel ? Samhället ? Samhället är ju inte där... Då måste ju den utsatta säga ifrån. Ingen annan kan göra det åt en... Sen kan man säga att man inte sa ifrån av rädsla, man blev så paff osv, men i TS fall så är det ju inte EN gång utan 2 ggr detta har hänt nu... Så vem ska meddela mannen att den gör fel ?

Alltså tyvärr blir mångas "va bra att du kom därifrån oskadd, tänk vad som hade kunnat hända" en del i hur ni skrämmer upp varandra... Våga stå upp för era gränser. Övergrepp kommer hända ändå, men skulle tro att en hel del övergrepp skulle avstyras innan de ens blev övergrepp om man slutade känna rädsla och istället blev bestämd.

Jag vet att jag blir påhoppad när jag skriver att jag aldrig blivit utsatt för övergrepp. Jodå killar har sagt saker och tafsat utan "ett uttryckt" Ja. Men de som gjort så har fått höra/känna det (jodå min högerhand har gett flera örfilar). Och aldrig gjort så igen (mot mej) de har fattat vinken eller som i alternativet - jag gick hem - aldrig mer träffat mej...
Men på riktigt jag har ALDRIG varit rädd för att säga ifrån. Och aldrig känt mej rädd efter att ha sagt ifrån heller... Jag blir inte rädd - jag blir (i olika nivåer) arg.

Fast nu måste jag gå in och berätta hur jag läste och tolkade det här inlägget!

Kanske passar det inte fullt in på TS fråga, men den lyfter en viktig sak. Att vi kvinnor, som kollektiv, måste våga säga ifrån när vi kan och när det passar. Det är inte alltid vi törs eller kan. Jag har läxat upp många tafsande killar i krogmiljö, men har varit tyst och lugn för att ”rädda mig själv” när jag blev ”våldshånglad” i en bil på en tom parkering av en kille jag knappt kände.

Men jag tänker att om han fått tillsägelser av andra tidigare kanske jag sluppit den läskiga bilupplevelsen. Om jag berättar för killar på krogen att det inte är ok att klämma mig i rumpan eller slicka mig i örat utan att fråga först så kanske någon annan slipper detta. Dock har jag ofta varit ganska ensam om att vara den som säger ifrån. Mina tjejkompisar har glatt(?) låtit sig slickas i örat av främmande killar vi just träffat. Som om det var världens bästa partytrick. Men vad skickar vi då för signaler om gränser?

Sedan tänker jag på tafsande taxichaufförer. Det händer att jag hör om vänner och vänners vänner som råkar ut för det. Jag uppmanar alltid att man ska anmäla, när man kan. För det händer med jämna mellanrum att färdtjänstkunder, på olika sätt funktionshindrade kvinnor, blir våldtagna av taxichaufförer. Jag har själv varit med om ett fall där kvinnans assistenter kom till henne någon timme efter att hon kommit hem och hon blivit våldtagen. Det var hemskt.

Så som jag skrev har jag full förståelse för att TS handlat som hon gjort. Men jag tänker också att om alla kvinnor blir bättre på att säga ifrån så skulle kanske TS inte känna samma skuld, utan det skulle vara tydligt vad samhällets värderingar står för.

Så, nu kan ni ”hata” mig också. För jag tycker @corzette fått många onödigt hårda kommentarer.

 

[Migo]

Fast nu måste jag gå in och berätta hur jag läste och tolkade det här inlägget!

Kanske passar det inte fullt in på TS fråga, men den lyfter en viktig sak. Att vi kvinnor, som kollektiv, måste våga säga ifrån när vi kan och när det passar. Det är inte alltid vi törs eller kan. Jag har läxat upp många tafsande killar i krogmiljö, men har varit tyst och lugn för att ”rädda mig själv” när jag blev ”våldshånglad” i en bil på en tom parkering av en kille jag knappt kände.

Men jag tänker att om han fått tillsägelser av andra tidigare kanske jag sluppit den läskiga bilupplevelsen. Om jag berättar för killar på krogen att det inte är ok att klämma mig i rumpan eller slicka mig i örat utan att fråga först så kanske någon annan slipper detta. Dock har jag ofta varit ganska ensam om att vara den som säger ifrån. Mina tjejkompisar har glatt(?) låtit sig slickas i örat av främmande killar vi just träffat. Som om det var världens bästa partytrick. Men vad skickar vi då för signaler om gränser?

Sedan tänker jag på tafsande taxichaufförer. Det händer att jag hör om vänner och vänners vänner som råkar ut för det. Jag uppmanar alltid att man ska anmäla, när man kan. För det händer med jämna mellanrum att färdtjänstkunder, på olika sätt funktionshindrade kvinnor, blir våldtagna av taxichaufförer. Jag har själv varit med om ett fall där kvinnans assistenter kom till henne någon timme efter att hon kommit hem och hon blivit våldtagen. Det var hemskt.

Så som jag skrev har jag full förståelse för att TS handlat som hon gjort. Men jag tänker också att om alla kvinnor blir bättre på att säga ifrån så skulle kanske TS inte känna samma skuld, utan det skulle vara tydligt vad samhällets värderingar står för.

Så, nu kan ni ”hata” mig också. För jag tycker @corzette fått många onödigt hårda kommentarer.

Det är ALDRIG den utsattes plikt att uppmärksamma/hindra/stoppa/straffa den som väljer att förgripa sig på någon. Aldrig. Hur jävla svårt ska det vara att prata om FÖRÖVARENS ANSVAR!

 

[monster1]

Fast nu måste jag gå in och berätta hur jag läste och tolkade det här inlägget!

Kanske passar det inte fullt in på TS fråga, men den lyfter en viktig sak. Att vi kvinnor, som kollektiv, måste våga säga ifrån när vi kan och när det passar. Det är inte alltid vi törs eller kan. Jag har läxat upp många tafsande killar i krogmiljö, men har varit tyst och lugn för att ”rädda mig själv” när jag blev ”våldshånglad” i en bil på en tom parkering av en kille jag knappt kände.

Men jag tänker att om han fått tillsägelser av andra tidigare kanske jag sluppit den läskiga bilupplevelsen. Om jag berättar för killar på krogen att det inte är ok att klämma mig i rumpan eller slicka mig i örat utan att fråga först så kanske någon annan slipper detta. Dock har jag ofta varit ganska ensam om att vara den som säger ifrån. Mina tjejkompisar har glatt(?) låtit sig slickas i örat av främmande killar vi just träffat. Som om det var världens bästa partytrick. Men vad skickar vi då för signaler om gränser?

Sedan tänker jag på tafsande taxichaufförer. Det händer att jag hör om vänner och vänners vänner som råkar ut för det. Jag uppmanar alltid att man ska anmäla, när man kan. För det händer med jämna mellanrum att färdtjänstkunder, på olika sätt funktionshindrade kvinnor, blir våldtagna av taxichaufförer. Jag har själv varit med om ett fall där kvinnans assistenter kom till henne någon timme efter att hon kommit hem och hon blivit våldtagen. Det var hemskt.

Så som jag skrev har jag full förståelse för att TS handlat som hon gjort. Men jag tänker också att om alla kvinnor blir bättre på att säga ifrån så skulle kanske TS inte känna samma skuld, utan det skulle vara tydligt vad samhällets värderingar står för.

Så, nu kan ni ”hata” mig också. För jag tycker @corzette fått många onödigt hårda kommentarer.

Tror du verkligen att de männen "inte förstod" att du inte ville? Dom gör det trots att dom vet att du inte vill. Det här problemet äger inte vi som indivder, det här är ett samhällsproblem som ägs av ALLA i samhället och ska inte lösas på individnivå av offren.

 

[Rialavargen]

Jag kan säga några saker om det där.

1) Jag tycker att ditt tillfälle för att ta upp frågan är EXTREMT ILLA VALT.

2. Vill du diskutera kvinnors reaktioner på sexuella kränkningar, så gör det i en egen tråd, INTE I EN TRÅD SOM SKRIVS AV NÅGON SOM I DETTA NU MÅR DÅLIGT AV ATT HA BLIVIT SEXUELLT KRÄNKT.

3. Diskutera frågan i allmänhet, i en egen tråd, och ÖDMJUKT UNDRANDE, INTE SKULDBELÄGGANDE.

4.Sen förvånar det mig mycket om det inte finns något alls i dig som gör att du kan identifiera något av det. Jag tror INTE att det beror på att du har haft tur och jag tror INTE det beror på att du alltid lyckats hävda dina gränser. Jag tror att det beror på bristande självkännedom.

5. Läs på. Fenomenet är välstuderat. Du behöver inte utnyttja TS kränkta och förvirrade upplevelse för att begripa detta som det finns mycket kunskap om.

Nu är det som så att även jag har blivit utsatt för mycket kränkande behandling av sexuell art. I mitt fall har det var väldigt plötsliga utfall från män i offentliga rummet. Så jag har fått min beskärda del av släggan av att uppleva sexuella trakasserier. Däremot har jag inte erfarenhet av att någon jag tycker om, utsätter mig för sexuella trakasserier. Jag är nyfiken på att få ta del av de mekanismer som spelar in.

Jag har tänkt på detta väldigt mycket, genom åren. Jag vet inte hur det är med er men jag tänker mig att det handlar om normer, makt, förväntningar och rädsla för repressalier om man tar upp det med chef eller med vederbörande. Min erfarenhet är att när kvinnor sätter gränser så provocerar det andra människor. När män sätter gränser är det mera normalt och mera accepterat. När kvinnor sätter gränser när de har gått in i väggen till exempel så blir deras gränsdragningar ofta ifrågasatta, (det är min reflektion i alla fall). När män är sjuka så är det accepterat utan kommentarer att deras gränser gäller.

När kvinnor berättar om sexuella trakasserier så gungar världen för den som måste / bör ta tag i problemet. Makt som vissa har på arbetsplatser kan förskjutas och det skrämmer människor. I synnerhet om den som har makten samtidigt är en stor inkomstkälla till verksamheten.Jag tror också att det finns förväntningar att problemet skall bagatelliseras till ett ickeproblem från den som utsätts.

Utan att veta vad som gäller i detta fall så tänker jag att det kanske finns någon maktställning mellan ts och mannen som gör att relationen fortsätter som vi kunde bena ut. Eller kanske att det har normaliserats i relationen? Eller rädsla att det skall bortförklaras som en bagatell. Hur som helt jag var nyfiken och ville veta mer och varför vänskapen fortgår.

 

[Snubbelfot]

Det är ju en mycket stor del av problemet. Helt normal eller vanlig maskulinitet inrymmer sådana attityder och handlingar som den här karln visar prov på.

Att lägga sig och runka bredvid en tjej som avvisat ensidiga närmanden inryms i normal eller vanlig maskulinitet?

 

[Badger]

Det är ALDRIG den utsattes plikt att uppmärksamma/hindra/stoppa/straffa den som väljer att förgripa sig på någon. Aldrig. Hur jävla svårt ska det vara att prata om FÖRÖVARENS ANSVAR!

Det måste få vara socialt ok att säga till, i en offentlig eller privat situation.
Men också ok att inte säga till.

Men det är, var? tills just nu en känsla av att den kvinna som sa till var besvärlig, inte förövaren, och det är man inte. Det är ok att säga till.

Det är en skön känsla nu att man får säga till och kan få gehör. Och får reaktioner. Det är fler på jobbet som vittnat om att det är en befriande känsla att man får säga till - nästa gång någon rör mig i tunnelbanan ska jag säga Släpp mitt arsle! ditt as. Högt. sa en kollega till exempel. Hon har alltid sagt till om allting med mod i offentlig miljö -från felparkerare till hundägare som inte plockar upp, men inte om just sexuella trakasserier. Nu tänker hon att det är socialt acceptabelt att hon säger till om det också.

Jag tycker det vore härligt om hon vågade. Jag vill också göra det om det händer mig. Jag tycker om den känslan som är nu -det är ok att säga till. Jag gillar att när vi anmälde könsord på vår chatt till en skolrektor så tog hen tag i det direkt.

Det var faktiskt inte helt tryggt att säga till, det är inte det än. Men det vore väldigt bra om det blev helt tryggt att säga till i offentliga miljöer. Det är det jag tror de vill uttrycka. Att om de modiga börjar så kanske vi andra vågar följa efter. Så kommer de timida aldrig behöva.