Gränssättning/ofredande??

[Singoalla]

Vi som sätter gränser och inte förstår varför andra inte gör det måste ju få ifrågasätta hur man tänker när man inte säger ifrån.

1. Man blir rädd (antingen för att övergreppet ska eskalera, eller för att det ska komma andra obehagliga konsekvenser av att säga ifrån).
2. Man blir ställd/chockad och det tar tid att komma på hur man ska agera, därav uteblivet agerande innan övergreppet är över.
3. Man ifrågasätter sig själv. Gör han verkligen fel nu eller har jag råkat ge en invit?
4. Man är rädd för att man missuppfattar situationen.
5. Man vågar inte ställa till en scen och förstöra stämningen så man "slingrar sig" i stället.
6. Man tänker att det kanske är enklare att bara få det överstökat än att försöka ta sig ur situationen p.g.a någon eller alla ovan nämnda anledningar.

Ja, nu talar jag bara för mig själv egentligen och det kan såklart se helt olika ut beroende på vilken situation som dykt upp. Samtliga ovan nämnda anledningar har jag varit med om. Jag håller med dig om att man bör säga ifrån, och det optimala vore om man gjorde det. Men det är jättesvårt ibland.

 

[Problematisk]

Det är det jag tycker är intressant. Att man efter, att man utsätts för en läbbig och kanske även äcklig situation och ändå fortsätter man att umgås.
Sannolikheten att TS utsätts igen är överhängande, och då undrar jag varför TS beslutar sig för att fortsätta hänga med personen. Ens fritid ska ju vara kul och avslappnande inte full med oro för att ett könsorgan helt plötsligt åker fram och dras i.
Det är just valet att man inte sätter gränser som jag tycker är intressant. Mekanismen bakom. Varför sätter kvinnor (oftas) inte gränser när vi utsätts för det som TS har blivit utsatt för. Varför bryr vi (kvinnor) oss mer om "normer och förväntningar" om att vi vara sjysta och snälla och fortsätta som om ingenting har hänt, istället för att sätta den där gränsen?
Därför ville jag veta varför TS fortsätter att umgås?

För att ofta är det (har det varit) kul och avslappnande att vara med honom. Och han är (har varit) en jag kan lita på.
Efter första gången tänkte jag nog aldrig att det skulle kunna hända igen. Jag har inte gått omkring och varit rädd/orolig för att han ska göra det igen.
Nu efter andra gången så vet jag inte. Det känns bara så konstigt. Jag borde ha satt tydligare gränser tidigare, jag vet. Jag vet att jag borde konfrontera honom men jag tror inte jag vågar/orkar/klarar det. Fast vi kunnat prata om i stort sett allt.
Jag frågar mig samma frågor hela tiden så det är du inte den enda som gör. Varför har jag inte satt tydligare gränser? Varför vill jag fortsätta umgås? Varför har jag blivit berusad tillsammans med honom igen efter första gången? Varför lyssnade jag inte på magkänslan då? Varför har jag inte tagit ett allvarligt snack med honom? Osv osv.

 

[escodobe]

I kölvattnet av Me too kampanjen blir det här citatet mycket träffande.
"homophobia, the fear that gay men will treat you treat women"

Det är inte så sannolikt att han skulle göra det om han sov bredvid en killkompis skulle jag tro....

 

[Badger]

Borttaget

 

[Singoalla]

För att ofta är det (har det varit) kul och avslappnande att vara med honom. Och han är (har varit) en jag kan lita på.
Efter första gången tänkte jag nog aldrig att det skulle kunna hända igen. Jag har inte gått omkring och varit rädd/orolig för att han ska göra det igen.
Nu efter andra gången så vet jag inte. Det känns bara så konstigt. Jag borde ha satt tydligare gränser tidigare, jag vet. Jag vet att jag borde konfrontera honom men jag tror inte jag vågar/orkar/klarar det. Fast vi kunnat prata om i stort sett allt.
Jag frågar mig samma frågor hela tiden så det är du inte den enda som gör. Varför har jag inte satt tydligare gränser? Varför vill jag fortsätta umgås? Varför har jag blivit berusad tillsammans med honom igen efter första gången? Varför lyssnade jag inte på magkänslan då? Varför har jag inte tagit ett allvarligt snack med honom? Osv osv.

Låt det landa lite. Du måste inte ha ett svar på dom frågorna direkt. Relationer är komplexa och det är inte så enkelt som det kan låta när man försöker återberätta någonting. Jag tycker i alla fall inte att det är konstigt att du känner som du gör.

 

[Petruska]

Att lägga sig och runka bredvid en tjej som avvisat ensidiga närmanden inryms i normal eller vanlig maskulinitet?

I en mening, ja. Dvs, män som av både sig själva och omgivningen i övrigt uppfattas som normalt sociala och vettiga, kan ta sig för att göra sådant. Och när det gör sådant, har gjort sådant, händer ingenting med dem. Deras sociala liv fortsätter ostört, deras självbild av att vara helt okej trevliga och sociala förblir orubbad.

 

[Badger]

I kölvattnet av Me too kampanjen blir det här citatet mycket träffande.
"homophobia, the fear that gay men will treat you treat women"

Det är inte så sannolikt att han skulle göra det om han sov bredvid en killkompis skulle jag tro....

Jo det är lite så man tänker. Att inte gör män så mot manliga vänner. (vet inte ens om manliga vänner brukar sova i samma säng på det sätt som verkar vanligt när det gäller tjejer som är vänner med killar. Och tydligen är vanligt med tjejkompisar?) Och intressant det där om homofobi, visst måste det vara en släng av just det.

 

[Problematisk]

Jag vill bara uppdatera och säga att jag har tänkt på det här massor. Både klankat ner på mig själv för det på många olika sätt (mycket), varit arg på honom (lite) och mest känt mig ledsen och sviken. Ju mer jag tänker på det, desto mer sviken känner jag mig. Hur kan MIN BÄSTA VÄN tycka att det är okej att göra såhär? Är det bara för att jag är tjej som han tycker att han har rätt att ta på mig fast jag inte vill? Och ligga och försöka prata med mig medans han onanerar? Och ta på mig medans han gör det?
Jag börjar även tänka på småsaker som jag inte riktigt har reflekterat över förr utan bara viftat bort med att "det är så han är". Men ju mer jag tänker på det och kopplar ihop det med den här senaste händelsen så ser jag hur lite han respekterar mig som person. Typ inte alls. Och det är min bästa vän?
Kan konstatera att jag har SJUKT dåligt omdöme och SJUKT dålig människokännedom. Annars hade jag inte haft honom som min bästa vän? Och dumt nog haft skygglappar på och inte sett alla smågrejer tidigare.
Och så tänker jag också att herregud jag har varit med om värre saker, är det så farligt egentligen om nån jag tycker om, känner mig trygg med och litar på tafsar lite? Egentligen? Varför får det mig att känna mig mer värdelös än när jag blev våldtagen av en kille jag träffat på en fest bara? Liksom borde det inte kännas mindre obehagligt/äckligt när jag ändå tycker om honom och sovit i samma säng som honom flera gånger? Är det en stor grej då egentligen? Jämfört med annat, varför reagerar jag såhär NU och inte DÅ?

Förlåt för osammanhängande.

 

[MiaMia]

Det måste få vara socialt ok att säga till, i en offentlig eller privat situation.
Men också ok att inte säga till.

Men det är, var? tills just nu en känsla av att den kvinna som sa till var besvärlig, inte förövaren, och det är man inte. Det är ok att säga till.

Det är en skön känsla nu att man får säga till och kan få gehör. Och får reaktioner. Det är fler på jobbet som vittnat om att det är en befriande känsla att man får säga till - nästa gång någon rör mig i tunnelbanan ska jag säga Släpp mitt arsle! ditt as. Högt. sa en kollega till exempel. Hon har alltid sagt till om allting med mod i offentlig miljö -från felparkerare till hundägare som inte plockar upp, men inte om just sexuella trakasserier. Nu tänker hon att det är socialt acceptabelt att hon säger till om det också.

Jag tycker det vore härligt om hon vågade. Jag vill också göra det om det händer mig. Jag tycker om den känslan som är nu -det är ok att säga till. Jag gillar att när vi anmälde könsord på vår chatt till en skolrektor så tog hen tag i det direkt.

Det var faktiskt inte helt tryggt att säga till, det är inte det än. Men det vore väldigt bra om det blev helt tryggt att säga till i offentliga miljöer. Det är det jag tror de vill uttrycka. Att om de modiga börjar så kanske vi andra vågar följa efter. Så kommer de timida aldrig behöva.

Mina erfarenheter gäller andra kränkningar/övergrepp som inte är sexuella.
Men just det är det som konstant följer mig. Att jag inte får säga att det är fel. Att min upplevelse kan ogiltigförklaras av någon annan. Att de har en legitim makt att bestämma det och kan bestraffa mig om jag inte spelar med i deras version av verkligheten.
Om det inte varit så hade jag haft mycket lättare att hantera händelserna och framför allt skulle inte behöva få de följdkonsekvenser som de fått.

 

[durachiny]

Jag vill bara uppdatera och säga att jag har tänkt på det här massor. Både klankat ner på mig själv för det på många olika sätt (mycket), varit arg på honom (lite) och mest känt mig ledsen och sviken. Ju mer jag tänker på det, desto mer sviken känner jag mig. Hur kan MIN BÄSTA VÄN tycka att det är okej att göra såhär? Är det bara för att jag är tjej som han tycker att han har rätt att ta på mig fast jag inte vill? Och ligga och försöka prata med mig medans han onanerar? Och ta på mig medans han gör det?
Jag börjar även tänka på småsaker som jag inte riktigt har reflekterat över förr utan bara viftat bort med att "det är så han är". Men ju mer jag tänker på det och kopplar ihop det med den här senaste händelsen så ser jag hur lite han respekterar mig som person. Typ inte alls. Och det är min bästa vän?
Kan konstatera att jag har SJUKT dåligt omdöme och SJUKT dålig människokännedom. Annars hade jag inte haft honom som min bästa vän? Och dumt nog haft skygglappar på och inte sett alla smågrejer tidigare.
Och så tänker jag också att herregud jag har varit med om värre saker, är det så farligt egentligen om nån jag tycker om, känner mig trygg med och litar på tafsar lite? Egentligen? Varför får det mig att känna mig mer värdelös än när jag blev våldtagen av en kille jag träffat på en fest bara? Liksom borde det inte kännas mindre obehagligt/äckligt när jag ändå tycker om honom och sovit i samma säng som honom flera gånger? Är det en stor grej då egentligen? Jämfört med annat, varför reagerar jag såhär NU och inte DÅ?

Förlåt för osammanhängande.

Svårt att tala för honom men han är antagligen sexuellt attraherad av dig så han måste vilja det till att börja med vilket han inte hade gjort med en man (antagligen). Så det är inte så enkelt att han tycker att det är ok bara för att du är tjej utan det är för att du är tjej som han är intresserad.

Båda sakerna är övergrepp, hemska och skit från killarna men antagligen känner du dig mer sviken nu då du hade en annan bild av personen och en annan relation, som har svikits.

 

[Singoalla]

Och så tänker jag också att herregud jag har varit med om värre saker, är det så farligt egentligen om nån jag tycker om, känner mig trygg med och litar på tafsar lite? Egentligen? Varför får det mig att känna mig mer värdelös än när jag blev våldtagen av en kille jag träffat på en fest bara? Liksom borde det inte kännas mindre obehagligt/äckligt när jag ändå tycker om honom och sovit i samma säng som honom flera gånger? Är det en stor grej då egentligen? Jämfört med annat, varför reagerar jag såhär NU och inte DÅ?

Ett svek från en främmande person svider oftast mindre än ett svek från en nära vän som man hade förtroende för.

 

[Snubbelfot]

I en mening, ja. Dvs, män som av både sig själva och omgivningen i övrigt uppfattas som normalt sociala och vettiga, kan ta sig för att göra sådant. Och när det gör sådant, har gjort sådant, händer ingenting med dem. Deras sociala liv fortsätter ostört, deras självbild av att vara helt okej trevliga och sociala förblir orubbad.

Ok. Det är förstås ett sätt att beskriva det, men då tycker jag att det snarare handlar om vilka delar av maskuliniteten som exponeras respektive inte exponeras. Hade bredvidrunkandet varit känt av omgivningen, exponerats på ena eller andra sättet, så tror jag att de allra flesta skulle mena att det beteendet inte är vare sig normalt eller vanligt - även om det uppvisas av en person som i övrigt framstår som normal.
Därav min invändning mot att sådant beteende ingår i vanlig normal maskulinitet, jag skulle säga att det är en avvikande del i en i övrigt till synes normal personlighet.

 

[durachiny]

Ok. Det är förstås ett sätt att beskriva det, men då tycker jag att det snarare handlar om vilka delar av maskuliniteten som exponeras respektive inte exponeras. Hade bredvidrunkandet varit känt av omgivningen, exponerats på ena eller andra sättet, så tror jag att de allra flesta skulle mena att det beteendet inte är vare sig normalt eller vanligt - även om det uppvisas av en person som i övrigt framstår som normal.
Därav min invändning mot att sådant beteende ingår i vanlig normal maskulinitet, jag skulle säga att det är en avvikande del i en i övrigt till synes normal personlighet.

Jag håller med dig att jag tror inte det är normalt eller vanligt att män skulle anse att det där är något som ingår i att vara man eller maskulinitet. Det är varken standardbeteende eller något som skulle anses som helt ok.

 

[Petruska]

Ok. Det är förstås ett sätt att beskriva det, men då tycker jag att det snarare handlar om vilka delar av maskuliniteten som exponeras respektive inte exponeras. Hade bredvidrunkandet varit känt av omgivningen, exponerats på ena eller andra sättet, så tror jag att de allra flesta skulle mena att det beteendet inte är vare sig normalt eller vanligt - även om det uppvisas av en person som i övrigt framstår som normal.
Därav min invändning mot att sådant beteende ingår i vanlig normal maskulinitet, jag skulle säga att det är en avvikande del i en i övrigt till synes normal personlighet.

Och jag skulle säga att det inte är avvikande nog för att göra att personen framstår som avvikande alls i något annat sammanhang. Och aldrig någonsin inför eller tillsammans med män. De människor som det gott och väl räcker att en helt normal man respekterar.

 

[_CorpseBride_]

Jag vill bara uppdatera och säga att jag har tänkt på det här massor. Både klankat ner på mig själv för det på många olika sätt (mycket), varit arg på honom (lite) och mest känt mig ledsen och sviken. Ju mer jag tänker på det, desto mer sviken känner jag mig. Hur kan MIN BÄSTA VÄN tycka att det är okej att göra såhär? Är det bara för att jag är tjej som han tycker att han har rätt att ta på mig fast jag inte vill? Och ligga och försöka prata med mig medans han onanerar? Och ta på mig medans han gör det?
Jag börjar även tänka på småsaker som jag inte riktigt har reflekterat över förr utan bara viftat bort med att "det är så han är". Men ju mer jag tänker på det och kopplar ihop det med den här senaste händelsen så ser jag hur lite han respekterar mig som person. Typ inte alls. Och det är min bästa vän?
Kan konstatera att jag har SJUKT dåligt omdöme och SJUKT dålig människokännedom. Annars hade jag inte haft honom som min bästa vän? Och dumt nog haft skygglappar på och inte sett alla smågrejer tidigare.
Och så tänker jag också att herregud jag har varit med om värre saker, är det så farligt egentligen om nån jag tycker om, känner mig trygg med och litar på tafsar lite? Egentligen? Varför får det mig att känna mig mer värdelös än när jag blev våldtagen av en kille jag träffat på en fest bara? Liksom borde det inte kännas mindre obehagligt/äckligt när jag ändå tycker om honom och sovit i samma säng som honom flera gånger? Är det en stor grej då egentligen? Jämfört med annat, varför reagerar jag såhär NU och inte DÅ?

Förlåt för osammanhängande.

Vill bara säga att jag tycker att du hanterar det hela jättebra, även om det inte känns så!
Det tar tid att processa ett stort svek av någon man litat på. Det kan ta veckor, månader, t o m år. Du har vänt dig utåt, bett om råd, berättat för andra och det är första steget. Sedan måste man bearbeta känslorna och att du kan känna ilska är super. Det är svårt att släppa tankarna om att det inte skulle kunna vara ens eget fel på något sätt, därför är det så viktigt att våga ta stöd av andra som du gör nu. Du kommer att landa i det här också. Det kommer kännas bättre. Men du ska inte ha en sån person i ditt liv och du får aldrig glömma att det är han som gjort fel.

 

[cirkus]

Ångrade mig

 

[Rialavargen]

För att ofta är det (har det varit) kul och avslappnande att vara med honom. Och han är (har varit) en jag kan lita på.
Efter första gången tänkte jag nog aldrig att det skulle kunna hända igen. Jag har inte gått omkring och varit rädd/orolig för att han ska göra det igen.
Nu efter andra gången så vet jag inte. Det känns bara så konstigt. Jag borde ha satt tydligare gränser tidigare, jag vet. Jag vet att jag borde konfrontera honom men jag tror inte jag vågar/orkar/klarar det. Fast vi kunnat prata om i stort sett allt.
Jag frågar mig samma frågor hela tiden så det är du inte den enda som gör. Varför har jag inte satt tydligare gränser? Varför vill jag fortsätta umgås? Varför har jag blivit berusad tillsammans med honom igen efter första gången? Varför lyssnade jag inte på magkänslan då? Varför har jag inte tagit ett allvarligt snack med honom? Osv osv.

Jag tycker det här är jättespännande: varför du inte lyssnade på magkänslan? Det är en jättespännande fråga. Det har jag frågat mig själv många gånger. Jag tror att djur går oftare på magkänsla medans vi människor är "slavar" under normer och förväntningar på hur man skall bete sig. Jag tänker att är svårt att lyssna på sin magkänsla om man inte är så van att göra det. Jag är inte så van att lyssna på magkänslan. Jag handlar ofta utifrån vad som förväntas av mig.
Kan jag sammanfatta situationen att du tidigare har kunnat lita på honom, ni har haft jättekul, men nu har han gått för långt. Du har satt det på pränt genom att skriva ned dina händelser och därmed fått nytt perspektiv på er bekantskap. Så om du umgås nu med honom igen, kommer du då att få känna att du litar på honom och att ni har kul?

 

[Maoam]

Nej det är inte ok. Han BORDE veta bättre, tyvärr har vi nog alla sett att män sällan vet bättre. Eller väljer att inte veta bättre. Det borde inte vara ditt ansvar att säga ifrån då detta aldrig borde ha hänt. Att runka gör man för sig själv eller tillsammans med ngn som är med på det. Ta på människor gör man bara om den andra vill bli tagen på. Oavsett om man är full eller inte. Du ska inte skämmas, han ska skämmas för det är han som gjort fel. Orkar du så ta upp och säg ifrån att det inte är okej och bryt sedan med honom.

 

[Problematisk]

Jag tycker det här är jättespännande: varför du inte lyssnade på magkänslan? Det är en jättespännande fråga. Det har jag frågat mig själv många gånger. Jag tror att djur går oftare på magkänsla medans vi människor är "slavar" under normer och förväntningar på hur man skall bete sig. Jag tänker att är svårt att lyssna på sin magkänsla om man inte är så van att göra det. Jag är inte så van att lyssna på magkänslan. Jag handlar ofta utifrån vad som förväntas av mig.
Kan jag sammanfatta situationen att du tidigare har kunnat lita på honom, ni har haft jättekul, men nu har han gått för långt. Du har satt det på pränt genom att skriva ned dina händelser och därmed fått nytt perspektiv på er bekantskap. Så om du umgås nu med honom igen, kommer du då att få känna att du litar på honom och att ni har kul?

Jag brukar lyssna på min magkänsla, är rätt bra på det oftast faktiskt.
Varför jag inte gjorde det vid den här händelsen? Jag vet inte. För att jag är dum? Naiv och tänkte att det inte var nåt och inte skulle hända igen? För att jag inte sa att jag inte ville att han skulle göra det, så det inte räknas? Jag vet inte.

Och jag vet inte hur jag skulle känna om jag umgås med honom igen. Misstänker att jag skulle skjuta bort det obehagliga och umgås "som vanligt". Men nu när jag har vridit och vänt på det här och även insett tidigare småsaker, så kan jag också tänka att han med all sannolikhet skulle gå över gränsen igen. Men jag vet inte om jag bryr mig tillräckligt för att sluta umgås med honom. Han är ändå en viktig person för mig.

 

[Petruska]

Jag brukar lyssna på min magkänsla, är rätt bra på det oftast faktiskt.
Varför jag inte gjorde det vid den här händelsen? Jag vet inte. För att jag är dum? Naiv och tänkte att det inte var nåt och inte skulle hända igen? För att jag inte sa att jag inte ville att han skulle göra det, så det inte räknas? Jag vet inte.

Och jag vet inte hur jag skulle känna om jag umgås med honom igen. Misstänker att jag skulle skjuta bort det obehagliga och umgås "som vanligt". Men nu när jag har vridit och vänt på det här och även insett tidigare småsaker, så kan jag också tänka att han med all sannolikhet skulle gå över gränsen igen. Men jag vet inte om jag bryr mig tillräckligt för att sluta umgås med honom. Han är ändå en viktig person för mig.

Jag tror ibland att den mansförhärligande och kvinnoföraktande kultur vi lever i, lär kvinnor att mer eller mindre stänga av när män kränker oss. Kränkningar från män vi annars litar på, går inte ihop. Vi får inte ihop det när vännen visar sig vara en sorts förövare. För att få ihop det stänger vi av känslorna runt och minnet av kränkningen. Lite som en sorts dissociation.

Antagligen gör män likadant. "Schyssta" män kränker ju inte kvinnor. Men mer eller mindre alla män kränker ju kvinnor, det visar me too. Alltså stänger de "schyssta" männen av känslorna kring och minnena av de kränkningar de begått.

Det är för mig inte alls konstigt att du inte förmådde lita på din magkänsla.

Det är för mig konstigt hur någon kan med att faktiskt fråga dig varför du inte kunde det. Enligt min mening är sådana frågor, som du får i tråden, en fortsättning på kränkningarna.