Grattis!
Jag har tre barn, de är födda 2019, 2022 och 2025. Under den första graviditeten red jag förhållandevis länge, till vecka 32 har jag för mig. Hopptränade och red som vanligt fram till typ vecka 20, men sedan var det i princip bara lugna turer i skritt efter det. Dels fick jag foglossning/bäckensmärta och dels blev jag väldigt mycket mer riskmedveten och försiktig efter att ha sett bebis på RUL samt att magen började växa. Att jag slutade helt i vecka 32 berodde på att bäckensmärtan blev värre, och det var nästan omöjligt att komma på och av hästen med min kalaskula.
Kändes också olustigt ifall det skulle hända något.
Under den andra graviditeten red jag också till vecka 32 ungefär och det var samma anledningar som satte stopp. Men bäckensmärtan var värre denna gång och med facit i hand borde jag ha pausat ridningen tidigare. Jag hade ont långt efter förlossningen, vet inte om det berodde på att jag red för länge med bäckensmärta men jag har fått för mig det.
Nu senast under den tredje graviditeten pausade jag ridningen jättetidigt. Kommer inte ihåg riktigt när, men tidigt, innan vecka 20 i alla fall. Flera orsaker. För det första hade jag ju två små barn, så tiden var knapp och energin likaså. Sen ville jag inte trigga bäckensmärtan, det var inte värt det. Och den blev faktiskt betydligt mildare denna gång så det kanske var tack vare att jag inte red. Och så kändes det verkligen inte viktigt att rida. Min häst får lätt överskottsenergi och blir busig, och jag ville inte riskera något. Det finns så mycket man kan träna från marken, och var sak har sin tid. Denna gång visste jag hur fort tiden går, hur otroligt kort tid man är gravid och har bebis sett till det stora hela... Var sak har sin tid. Jag hade två medryttare och utöver det promenerade jag med min häst, myste, lärde mig lymfmassage, övade lite trick och sådär.
Samma mönster efter förlossningarna ungefär, var uppe i sadeln efter typ 8 veckor efter första, 13 veckor efter andra och nu efter tredje dröjde det ännu längre, var uppe och provsatt men det dröjde ett halvår innan jag började rida på riktigt igen. Det berodde på min kropp och återhämtningen efter förlossningarna. Den var svårare och tog längre tid efter tvåan och trean. Det är förstås olika för alla, men jag tror att det är väldigt viktigt att lyssna på kroppen. Sen var bebis nr 3 en riktig snuttare som ville ammas med absolut max två timmars mellanrum, och hon vägrade att ta flaska.
Ursäkta det blev långt dravel om mina erfarenheter som inte alls behöver vara ett dugg likt hur det är/blir för någon annan.
Lifehacks... Hm, jag hittade inte heller vettiga ridbyxor så jag red i stora mjukisbyxor, jätteskönt! Engelsons gravid-friluftsbyxor var bra att greja i stallet i! Inte sköna att rida i dock.
Andra tips, hm... Jag hade mycket illamående i början, hade sadelkammaren full med snacks och mellis för jag kunde plötsligt bli vrålhungrig och då blev jag samtidigt väldigt illamående.
Räknade med extra lång tid till mockning mm, för jag hade lågt blodtryck, blev yr och behövde sätta mig på huk med huvudet mellan benen ofta.
Lyssnade på "Föda utan rädsla", "Att föda", Preglifes poddar och systrarna Brittons hypnokurs under mockning och annat stallfix. Två flugor i en smäll!
(eftersom jag inte hade någon vanlig plats utan red extralektioner i mån av plats, och eftersom jag visst har glömt att rensa filen sedan dess 
Började som jag slutade, dvs lugna uteritter och jobbade sakta igång oss igen och lyssnade på kroppen.
