Hamnar alltid efter …

[Rosett]

… när jag promenerar med någon.
Alltså den andra personen går ett par steg före mig, detta händer med både långa och korta människor. Jag brukar försöka gå snabbare men det hjälper inte.
Fattar inte varför det blir så, jag brukar ibland be folk gå saktare men det funkar några minuter och sen är jag en meter bakom igen.
Inte så kul om man vill prata med varandra och jag är en meter efter.

Någon mer än jag som har detta ”problemet”?

Hur göra?

 

[Luff]

Jag är likadan när jag går på väg eller asfalt. Snigel. Men benen går som trumpinnar.
I skog o mark så har jag inte det problemet.
Så när jag går med andra - en hel del promenader på jobbet - så får jag helt enkelt marschera.
Höger - Vänster - Höger - Vänster. Då tar jag ut stegen bättre.

 

[Unafraid]

Sambon ligger alltid en meter EFTER mig. Det spelar ingen roll att jag sänker tempot. Har alltså motsvarande problem.

 

[Sofie.S]

Har samma ”problem” med en släkting som hamnar bakom - jag pratar bara högre då så funkar det ändå

 

[lingonben]

Jag kommer också på efterkälken jämt, och tror det beror på att jag har lite kass rörlighet pga artros. Jag tar helt enkelt rätt korta ponnysteg, typ

 

[dobbis]

Öka steglängden inte stegen,benen behöver inte gå som trummpinnar om ni länger steget.

 

[Witcher]

Jag tycker inte du ska behöva göra så mycket. De andra får väl anpassa sig till dig ? Min mamma har stora problem med att hålla ett högt tempo, hon hamnar ofta på efterkälken. Men jag vet att hon kan om hon vill... det är nästan så att hon måste små jogga lite dock för att få upp tempot. Tror problemet är att hon tar för korta steg också.
Du kan ju träna på att gå snabbare om du vill. Stora kliv och håll tempo utan att sacka.

 

[hastflicka]

Maken har en tendens att ga ett steg fore eller efter mig. Det har alltid varit sa, sa jag tror att han har problem just med att ga bredvid.

 

[Stefffie]

Jag har långa ben och går ganska fort och sällskap kan ibland hamna efter, men när jag saktar in farten så upplever jag ibland att också sällskapet saktar in, och därmed fortsätter att hamna något bakom mig?

Tror det handlar lite om vad för slags person man är? Jag har - för att låna hästterminologi - mycket framåtbjudning, och tycker inte riktigt om att "ströva" utan går nästan alltid med tydligt mål och vill komma dit så fort som möjligt typ.
Lättast är väl att båda personer försöker anpassa sig om man vet att man är olika - är ju lätt att fråga "Du, jag har svårt att hänga med, kan du sakta ner lite?" samtidigt som man anstränger sig lite för att länga på steglängden typ..

 

[Seabaz]

Jag är den som ligger en meter före.
Tycker det är jobbigt att gå långsamt, man kommer ju ingen vart

Som någon skrev, det har nog med steglängd. Jag har korta ben men tar rätt långa kliv

 

[PetiteFrancaise]

Jag tar ganska korta steg så jag hamnar alltid efter, hur fort jag än försöker gå Vilket leder till att jag pinnar på helt andfådd medan mitt sällskap tycker att vi går i normal takt typ Jag får alltid be folk att sakta ner.

 

[Buck]

Jag brukar kroka arm med den som går snabbare så håller jag lättare snabbare tempo ^_^.

Går jag på hundpromenad med min snabb gående syster så brukar vi byta hundar så jag får hennes som brukar dra (är typ bara när vi går med båda knäppvovarna).

Är ofta bara att jag behöver den extra lilla hjälpen framåt, men när jag var liten så var jag sjukt långsam. Kändes knappt som att jag rörde mig framåt och så fort det var motvind eller uppförsbacke gick det i 1kmh.

Bättre skor, bättre hållning och bättre blick framåt har hjälpt mig enormt ^_^, går man kutryggad i platta skor med blicken i asfalten kommer man inte långt.
Jag tycker om joggingskor med extra stuts i sulan så att fötterna rullar på enklare ^_^, mycket enklare att gå i än div snyggskor utan uppbyggnad.

Dvs har alltid haft väldigt svårt att hålla jämna steg och jobbar på det hela tiden, det har tagit på självförtroendet att alltid vara långsam och sen också bli andfådd och svettig för minsta lilla.
Men nu är det mycket bättre och det utan att ens ha tränat upp kondisen , bara teknik.

 

[Reville]

Jag är den som ligger en meter före.
Tycker det är jobbigt att gå långsamt, man kommer ju ingen vart

Som någon skrev, det har nog med steglängd. Jag har korta ben men tar rätt långa kliv

Samma här! Så tröttsamt när folk hamnar på efterkälken, jag tycker inte ens att jag går fort. Och jag är dessutom kort

 

[Rosett]

Öka steglängden inte stegen,benen behöver inte gå som trummpinnar om ni länger steget.

Jo jag har tänkt på det men det finns tydligen ett sätt att ”gå rätt” så att inte ben och rygg belastas fel. Tar man längre/kortare steg än det som är naturligt för ens kropp så kan man få ont. Ska se om jag hittar …
… äsch, hittade inte.

 

[julgrisen]

Jag går alltid för fort, har insett att jag gillar att ligga ungefär ett halvt steg före den jag går med, annars känns det som att jag halkar efter och då går jag bara snabbare... min syster är likadan så när vi går tillsammans urartar det eftersom båda vara går snabbare och snabbare tills nån av oss inser vad som håller på att hända.
Min kollega som jag brukar ta sällskap med till tåget frågar alltid om vi verkligen har så bråttom, då brukar jag inse att jag går orimligt fort och lugna ner mig. Precis som nån annan sa här ovanför så går jag liksom för att komma fram till ett mål så kan behöva påminnas om att det inte är nån stress, då kan jag tycka att det är lite skönt att strosa.

 

[Hoarfrost]

Jag är en såndär snabbgående person. För det mesta inga problem eftersom de jag oftast går med är lite som jag. Däremot blir det annorlunda när jag går med sådana som går långsammare.

Jag tycker ju att det är den som går snabbt som ska anpassa sig efter den som går långsamt inte tvärtom.
Försöker därför gå långsammare. Men alltså det känns så orimligt konstigt?
Det känns som att gå som jättar ofta går i filmer, upp med benet, skifta vikt, vinkla benet, sätt ner benet, vila med foten på marken, skifta vikt, vinkla anklar, skifta vikt, upp med andra benet. I slow motion.
Jag blir helt förbryllad och får nästan svårt att koncentrera mig på något annat än hur jag går i slow motion
Känner mig som en häger som smyyyger fram med aldeles för långa ben:

 

[Badger]

Jo jag har tänkt på det men det finns tydligen ett sätt att ”gå rätt” så att inte ben och rygg belastas fel. Tar man längre/kortare steg än det som är naturligt för ens kropp så kan man få ont. Ska se om jag hittar …
… äsch, hittade inte.

Samtidigt tror jag att om man går mycket och lite raskt så går man efter hand snabbare och snabbare helt naturligt. Tror inte det måste vara så att man går "rätt" bara för att man går långsamt utan det finns säkert ett "rätt" i olika hastigheter.

Eller längre steg kan bli naturligt för ens kropp.

(samtidigt som man kan få ont i benhinnor om man övertar hårda steg på asfalt i övertempo när man är ovan.)

Jag går ju nog ganska raskt och är liten och kort. Men har gått långsammare, det är bara så tråkigt och jobbigt att gå (eller cykla) långsamt (känns som dubbla ansträngningen nästan). Men det märkte jag inte när jag gick/cyklade långsammare.

Min hastighet är uppdriven av släktingars hund, tyckte synd om honom att han måste dra så förtvivlat (sa till honom också såklart) så jag höll en rask marschtakt som han fann det lättare att gå med lite hängande koppel i. (han drog iofs inte med min långsamme man heller, men han är mer hundvan. Ägare med barn och man gnällde jämt om hur han drog.)

 

[Badger]

Jag är en såndär snabbgående person. För det mesta inga problem eftersom de jag oftast går med är lite som jag. Däremot blir det annorlunda när jag går med sådana som går långsammare.

Jag tycker ju att det är den som går snabbt som ska anpassa sig efter den som går långsamt inte tvärtom.
Försöker därför gå långsammare. Men alltså det känns så orimligt konstigt?
Det känns som att gå som jättar ofta går i filmer, upp med benet, skifta vikt, vinkla benet, sätt ner benet, vila med foten på marken, skifta vikt, vinkla anklar, skifta vikt, upp med andra benet. I slow motion.
Jag blir helt förbryllad och får nästan svårt att koncentrera mig på något annat än hur jag går i slow motion
Känner mig som en häger som smyyyger fram med aldeles för långa ben:

Jag som har en långsam man kan hejda mig och börja strooooosa vid behov. Men det känns lite som att man är en elvisp som måste gå ned till degblandarhastigheten på ett knapptryck.

(Hans familjs hundar strosade till och med för långsamt för mig, som att de gick i sirap. jag kunde typ springa ifrån dem även om jag lyckats spralla till dem.)

 

[Kirre]

Tror inte detta handlar om att ena parten vill gå raskare. Jag upplever själv också fenomenet med vissa men om ni som säger att ni vill gå snabbare hamnar en meter före och sen ligger kvar där, då går ni ju bara snabbare några steg, för att hamna före, och därefter går ni ju i samma tempo som den andre iom avståndet sen inte ökar och då borde det ju lika gärna gå att promenera bredvid.
Detta är hur jag upplever att det blir, inte att avståndet fortsätter att öka vilket det borde bli om ena parten generellt håller ett högre tempo. Därav tror jag fenomenet har med något annat att göra.

 

[Badger]

Tror inte detta handlar om att ena parten vill gå raskare. Jag upplever själv också fenomenet med vissa men om ni som säger att ni vill gå snabbare hamnar en meter före och sen ligger kvar där, då går ni ju bara snabbare några steg, för att hamna före, och därefter går ni ju i samma tempo som den andre iom avståndet sen inte ökar och då borde det ju lika gärna gå att promenera bredvid.
Detta är hur jag upplever att det blir, inte att avståndet fortsätter att öka vilket det borde bli om ena parten generellt håller ett högre tempo. Därav tror jag fenomenet har med något annat att göra.

Man blir naturligt lite hämmad av släpet så det gör att man går långsammare, samtidigt som den andre får lite fart framåt av social dragning därför blir det nog inte att man går ifrån. Samtidigt som hjärnan inte riktigt hinner med att uppfatta vad som är fel. Efter ett tag eller när den andre säger till inser jag snabbt vad grejen är och slår av på takten och går bredvid.

Sedan beror det ju på vem, är det min mamma och mitt barn som släpar och jag har bråttom i affärer så blir jag mer som en hund som travar iväg till en buske nosar, vänder, travar tillbaka osv.