Han tror att jag försöker manipulera honom

Varför skriver man ens så om barn?
Att föräldrarnas brist på uppfostran och slapphet ger besvärliga barn som beter sig mindre bra, är knappast barnens fel.
För att man nästan börjar gråta av det här: De vill även väldigt gärna hetsa min gamla katt som har dåliga erfarenheter av barn samt hjärtfel, så till den milda grad att katten sjunker ihop flämtandes av stress i en hög på golvet.

Jag är en ovanligt barnkär person. Men de här sadisterna skulle jag förgå mig mot. Vidriga jävla ungar.
 
Jo, jag blir lite knäpp av detta. Absolut. Varit i relationer tidigare där jag faktiskt råkat ut för fullblodspsykopater som verkligen manipulerade mig, och det medvetet. Den gemensamma nämnaren på de männen var missbruk av något slag. De hade vettiga jobb och såg ut som vem som helst, men var otroligt vidriga mot mig bakom stängda dörrar.

Den här är dock inte sådan. Han är snäll, får mig att känna mig trygg, vi har kul ihop. Därför vill jag inte spola detta utan att ha fått kommunicerat till honom vad jag känner och att vi MÅSTE prata och vara konstruktiva. Vill verkligen inte. Det har gått så många månader till att bygga upp och lära känna, och jag hatar att ta avslut. Jag vill veta om vi kan ordna detta, eller om han fortsatt kommer förneka mina känslor.

Bara för att han är bättre än de du hade tidigare innebär inte det att det är bra. Tycker du ska undvika att jämföra honom med de lägsta krypen; brevid dem ser ju alla strålande ut.

Häng dig inte kvar för att det tagit lång tid. Du kan inte ändra honom. Du kan bara välja själv vad du vill vara med om och vad du vill acceptera. Vill du vara med någon som inte kommunicerar, som anklagar dig för att vara manipulativ, inte uppfostrar sina barn, har en skitkass syn på djur och en bortförklarande attityd; ja då stannar du kvar. Vill du inte det så går du.

Även om svaren du fått inte är de du vill ha är de inte mindre kloka för det.

Tillägg: Katten är ditt ansvar och det är din skyldighet som djurägare att skydda och försvara katten oavsett vad någon konstig partner tycker om det hela. Sätt katten före din partners känsloyttringar.
 
Glas i stenhus osv, men EGENTLIGEN tycker jag att det är synd att ännu en tråd får handla om hur hemska just styvbarn är.

Nånstans är vi väl ändå alla överens om att pappans ansvar för barnens beteende väger tyngre än barnens ansvar så länge de är just barn.

Dvs problemet är pappan och relationen mellan de vuxna, inte barnen.
 
Och hur fasen ska jag få honom att fatta att prata om sånt som skaver och känns jobbigt inte är grund för att ge den ene dåligt samvete? Han har väl haft ett och annat stolpskott till flickvän innan vad jag fattat, som spelat ut samvetskortet för att få sin vilja igenom, men för mig handlar det inte om att vinna nåt annat än att jag känner mig bekväm och glad med honom. Fan, man blir ju helt allmänpåverkad, exempelvis sexlusten är ju helt obefintlig när man känner sig begränsad att inte kunna säga hur man känner till sin partner:banghead:

Ja, alltså man blir ju om något själv manipulerad till att tro att man faktiskt är manipulativ, om du förstår vad jag menar. Har funnits tillfällen då jag tänkt "jag kanske är en manipulativ käring, det kanske finns en orimlighet i att jag alltid ska tjata och ta upp problem", samtidigt vet jag ju att det är osunt att inte kommunicera, även om det rör något som skaver. Jag har hoppet uppe i alla fall, än så länge.
Han verkar dels väldigt konflikträdd och dels helt ovillig att se sig själv som delaktig i någon typ av problem, han flyr allt ansvar.

Jag ställer mig med tanke på detta en aning tvivlande till att han haft en rad tidigare flickvänner som försökt manipulera honom med sina negativa känslor. Det kan lika gärna vara så att de, precis som du, hade vissa invändningar och inte med ett leende godtog allt och detta gjorde honom illa till mods.
Att se sina flickvänner som manipulativa kärringar, såsom du beskriver att han får dig att känna att du kanske är, innebär ju att man inte behöver förändra något hos sig själv, eller för den delen sina barn som man ju har ett ansvar för. Problemet ligger då inte hos honom, han behöver inte ta ansvar för situationen som uppkommit, han kan förneka att det alls existerar något verkligt problem som har med honom själv att göra, problemet ligger då bara i att andra försöker manipulera honom genom att ha besvärliga känslor.

Han skjuter ifrån sig att han kanske skulle kunna vara rak, att han skulle kunna säga åt sina barn att inte plåga din katt till döds. Istället för att se det som rimligt att han själv är ärlig är det du som är manipulativ som inte alltid reagerar med glädje inför allt han gör. Istället för att se det som rimligt att han själv tar ansvar för sina barns beteende och brist på empati så är det din stackars katt som ska skärpa till sig.

Det är helt absurt att han kräver att din katt ska ta större ansvar för händelseförloppet än vad han själv gör.

Personligen hade jag inte tillåtit honom eller hans barn att komma nära mig eller min katt igen förrän de alla lärt sig vikten av respekt, empati och förståelse för att andra (du och din katt, i det här fallet) faktiskt också har känslor, verkliga, giltiga känslor, som man måste ta hänsyn till om man vill se sig som en någorlunda bra människa.
 
Glas i stenhus osv, men EGENTLIGEN tycker jag att det är synd att ännu en tråd får handla om hur hemska just styvbarn är.

Nånstans är vi väl ändå alla överens om att pappans ansvar för barnens beteende väger tyngre än barnens ansvar så länge de är just barn.

Dvs problemet är pappan och relationen mellan de vuxna, inte barnen.
Självklart har du rätt. Den där scenen med en hjärtsjuk katt som bli så hetsad att hon sjunker ihop och hyperventilerar är bara så smärtsam.
 
Men det är ju just prata ni inte kan.

Ha lite kul kan man ju med nästan vem som helst, och förälskad kan man ju bli i allt mellan grannen och Barak Obama - men prata och verkligen mötas i förståelse, det kan man bara med några få.

Som jag ser det ÄR relationen kommunikationen. Det finns helt enkelt inte en bra relation med dålig kommunikation.

Åh herregud vad bra uttryckt. Funderar på att tatuera in det i pannan, men det blir kanske lite långt...:)
 
Killen låter som en riktig ynkrygg, finns det någon stake i honom?

Sätt ner foten ordentligt när det gäller barnens möten med din katt. Barn förstår när gränsen är nådd om du är riktigt tydlig! Det kan räcka med en blick "rör du katten så dör du" typ :)

När det gäller killen så tycker jag ni ska sluta messa varandra, det är lätt hänt att det blir missförstånd och en kan tolka messen efter egna negativa tidiga erfarenheter.
Va tydlig även med killen, visa att du inte accepterar någon offermentalitet från honom om du vill ha klarhet och reda ut något som du tycker är fel i er relation
 
Nu är jag ju av den uppfattningen att det är pappan som är ansvarig för vad hans ungar gör och hur de uppför sig mot @Filifjonkan_, hennes katt, andra människor och djur men jag förstår mycket väl varför man skriver ungjävlar då man trots allt inte är mer än mänsklig och blir förbannad på BARNEN som trots tillsägelse inte låter katten vara.

Hade det varit min katt hade jag vrålat och svurit så både de och deras korkade farsa suttit gråtandes i ett hörn för att aldrig vågat visa sina fula trynen igen. Går det inte in i skallen på varken vuxen eller ungar efter x antal tillsägelser så skulle jag skita i om de började drömma mardrömmar efteråt. :rage:
 
Glas i stenhus osv, men EGENTLIGEN tycker jag att det är synd att ännu en tråd får handla om hur hemska just styvbarn är.

Nånstans är vi väl ändå alla överens om att pappans ansvar för barnens beteende väger tyngre än barnens ansvar så länge de är just barn.

Dvs problemet är pappan och relationen mellan de vuxna, inte barnen.

Det är ju i det här fallet skilda problem. TS verkar vara medveten om att ha styvbarn inte är okomplicerat och försöker så gott hon kan, utan hjälp från barnens pappa.

Att pappan/partnern sedan inte vill kommunicera om något alls har ju inget med barnen att göra.
 
Självklart har du rätt. Den där scenen med en hjärtsjuk katt som bli så hetsad att hon sjunker ihop och hyperventilerar är bara så smärtsam.

Jag blev faktiskt lite kräkfärdig på allvar och kunde alltför väl sätta in mina egna kissar i scenariot (nu är de tack och lov friska *peppar, peppar*). Plus att deras matte är en total kärring med noll tolerans för djurmisshandel så risken för att det faktiskt skulle hända är minimal.
 
Det är ju i det här fallet skilda problem. TS verkar vara medveten om att ha styvbarn inte är okomplicerat och försöker så gott hon kan, utan hjälp från barnens pappa.

Att pappan/partnern sedan inte vill kommunicera om något alls har ju inget med barnen att göra.
Förutom att barnens existens gör att behovet av prat är än större.

Poängen är hursomhelst att barnen är pappans ansvar.
 

Liknande trådar

Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 216
Senast: Whoever
·
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
6 044
Senast: mars
·
Relationer Hej! En situation som känns som ett svek för mig men som jag måste få hjälp med att reda ut annars känns det som att vår relation är...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
8 941
L
Relationer Jag har en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja veta hur andra tänker! Men jag ska försöka att förklara utan att av slöja förmycket...
2 3
Svar
48
· Visningar
4 041
Senast: LiviaFilippa
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp