Hanna Hellquist: "Varför verkar så få föräldrar ha roligt med sina barn? (utbruten)

[Badger]

@Voeux Jag gillar också tanken på flera vuxna runt barnen . Skulle dock hellre såga av mig ena handen än att bo i generationsboende . Vi vill ju liksom leva våra liv, ha vårt, vår lilla familj. Jag älskar att farmor och farfar är så bra med vår dotter och skulle älska att bo nära dem, så dottern kunde kila över själv. Men jag vill helt klart att jag och maken och våra barn är en egen liten familj som i första hand tar hand om vårt. Allt annat är bara en bonus .

Tror att generationsboende väl är att man bor nära eller på samma gård, eller i olika lägenheter i samma hus. Inte att man liksom delar kök.

 

[Badger]

Jag känner verkligen igen mig i ditt inlägg. Jag har ett barn. Tanken på ett till känns övermäktig och fullständigt ointressant. Just för att jag då skulle behöva välja bort sånt som jag inte vill välja bort. Tanken att börja om från början med bebis är helt otänkbar för mig!

Jag är glad att jag fått uppleva graviditet, förlossning och att jag har ett underbart barn. Men det räcker. Nu vill jag göra annat. Uppleva annat i livet.

Samma här, jag har ett barn och känner att det var precis vad jag mäktade med och jag känner att jag också faktiskt gjorde just det mestadels. (även om det finns några tillfällen då krönikören skulle fasat inför vår totala kollaps i affären ) Mysigt med läxläsning och sådant. Andra har större kapacitet och klarar att även ge barnet syskon

 

[BernT]

Så är det för mig med. Min sambo hade nog gärna haft fler barn. Men det kanske är därför jag inte blir det minsta provocerad av krönikan, den rör mig liksom inte eftersom min roll i livet inte är mamma annat än till mitt barn, jag har aldrig varit ”mamma” och var väldigt lite mammaledig, många av mina vänner blev mammor när de fick barn, jag blev aldrig det. (Nu kommer folk explodera tror jag..)

Min man vill nog också innerst inne ha fler barn. Typ alla vi känner har 2-3. Men jag dog nästan när dottern föddes så jag är inte sugen + för gammal nu för att börja om tror jag. Kan tänka mig vara familjehem framöver men det vill inte han.

Var heller knappt mammaledig, bytte nyss jobb och när rekryteraren läste mitt cv så frågade hen ”men har du aldrig varit föräldraledig?” För det är bara uppradat jobb efter jobb var helt ledig 2 månader sen började jag jobba. Så det hade jag kanske velat uppleva att ha en riktig föräldraledighet.

Får vi barnbarn däremot kan jag tänka mig göra typ allt varje dag och söndercurla min unge så hon inte behöver känna varken ekonomisk stress eller tidspress

 

[vemsomhelst123]

Min man vill nog också innerst inne ha fler barn. Typ alla vi känner har 2-3. Men jag dog nästan när dottern föddes så jag är inte sugen + för gammal nu för att börja om tror jag. Kan tänka mig vara familjehem framöver men det vill inte han.

Var heller knappt mammaledig, bytte nyss jobb och när rekryteraren läste mitt cv så frågade hen ”men har du aldrig varit föräldraledig?” För det är bara uppradat jobb efter jobb var helt ledig 2 månader sen började jag jobba. Så det hade jag kanske velat uppleva att ha en riktig föräldraledighet.

Får vi barnbarn däremot kan jag tänka mig göra typ allt varje dag och söndercurla min unge så hon inte behöver känna varken ekonomisk stress eller tidspress

Ja det kan jag också tänka att jag faktiskt missade, vi var lediga ihop i två månader, sen var jag ledig från att hon var 7 månader till nästan ett år, men jag jobbade nästan heltid varannan månad när min sambo var hemma och en del när jag var själv med (hade möten på vagnpromenader eller i lekparker..) och det var dessutom under pandemin. Det hade kanske varit skönt att faktiskt få den där pausen från arbetslivet såhär i efterhand. Men gjort är gjort och vi (jag) är snart för gamla på riktigt och inte bara för att börja om. Men det blev bra såhär, som någon skrev, vi mäktar faktiskt med och det är skönt.

 

[Badger]

Jag tycker att mor- och farföräldrars engagemang är intressant. Jag hade trott att mina föräldrar skulle vilja hjälpa till mkt, eller åtminstone spendera mkt tid med sina barnbarn innan vi fick barn. Det har visat sig att de faktiskt inte är särskilt intresserade alls, trots goda förutsättningar (de är pigga, pensionärer, bor periodvis åtminstone nära, gillar barn). De hjälper typ inte till alls, vill umgås med oss alla nån gång i månaden men det är ju liksom knappast avlastning…
Jag tycker nästan alla mina kompisar säger samma, deras föräldrar är inte särskilt intresserade. Har börjat fundera på om det är en generationsgrej…

Tror det, mamma och farmor är ganska gammeldags. Mamma överraskade faktiskt, hon har aldrig varit speciellt intresserad av barn, men hon finner väldigt lätt glädje tillsammans med barn på samma plan. -tex för henne var det helt njutbart att gå runt på ett museum med en treåring eller låta det ta 3 timmar utflykt att gå till ICA runt hörnet/hem från förskolan (dock totalt ointresserad av hushållet). Herrarna i äldre generationen och deras fruar är mer moderna, totalt ointresserade av barn på annat plan än det teoretiska och att de är gulliga på avstånd (herrarna som är ihop med mormor och farmor är båda härliga barnpassare i egen rätt).

Har reflekterat över det eftersom den generationen hos oss fick väldigt mycket hjälp från sina föräldrar, galet mycket, de vabbade nästan inte alls tex, men herrarna har helt glömt det.

 

[Lingon]

Samma här, jag har ett barn och känner att det var precis vad jag mäktade med och jag känner att jag också faktiskt gjorde just det mestadels. (även om det finns några tillfällen då krönikören skulle fasat inför vår totala kollaps i affären ) Mysigt med läxläsning och sådant. Andra har större kapacitet och klarar att även ge barnet syskon

Jag tänker ofta att den nära relationen jag och min tonårsdotter har nu tror jag inte vi hade haft om hon haft ett småsyskon som jag behövde fördela min tid till också.

 

[Badger]

Det där har jag hört från rätt många personer dvs att mor och farföräldrar inte är så intresserade. Men jag funderar om det också handlar om att det är okej att som tex mormor säga det idag? dvs på samma sätt som jag upplever att det idag är mer okej för kvinnor att säga att de inte vill ha barn än vad jag upplever att det var typ 50 år sen.

Men säger de det? Det jag upplevt eller hört av andra är att de (även en av våra äldre) pratat jättemycket om hur härligt det är med barnbarn och hur gärna de vill vara barnvakter och resa med barnbarn osv. Bara det att det är helt och hållet på ett teoretiskt plan.

(Det blir ju lite ansträngande på många plan eftersom även barn kan höra deras prat och om de trampar fel ofta blir det ju en del elände o sådant man måste styra.)

 

[Badger]

Det är säkert delvis generationsrelaterat. Tittar jag tillbaka på mina egna mor- och farföräldrar så upplever jag inte att de egentligen hade några intressen, något "eget liv" på det sättet, utan de bara fanns där och var fullt tillgängliga eftersom de inte jobbade. Min föräldrageneration är något helt annat - pappa har aldrig varit så upptagen som när han blev pensionär! Då skulle han ju göra allt det där han inte hunnit medan han jobbade! Nu hade han iofs en bra relation till min dotter ändå, och hämtade under en period på förskolan en dag i veckan, men något heltids-barnpassande hade han ju definitivt inte hunnit med!

Hm min mormor och farmor hade ganska mycket för sig, mormor tex jobbade ju o var lärare så jag brukade ranta runt skolan efter henne när hon höll på att röja upp det sista inför sommarlovet. Dock hade hon ju långt sommarlov såklart. Båda var ändå engagerade i att hjälpa hela veckor, morfar med senare. Tror det bara var kulturen att man gjorde så eller något. Tror jag gillar det ändå. De gjorde sitt också men hjälpte där de kunde. (De var väl från 1927)

 

[Palermo]

Samma här, jag har ett barn och känner att det var precis vad jag mäktade med och jag känner att jag också faktiskt gjorde just det mestadels. (även om det finns några tillfällen då krönikören skulle fasat inför vår totala kollaps i affären ) Mysigt med läxläsning och sådant. Andra har större kapacitet och klarar att även ge barnet syskon

Eller man har olika prioriteringar och önskemål. Skulle jag koppla till Hellquists krönika, så tycker jag nog att jag ser betydligt fler familjer med ett barn, än med två, där föräldrar och barn verkar ha just roligt. Ett barn kräver ju en väldigt mycket mindre omfattande barnanpassning av livet än vad två eller fler barn gör. Med två vuxna och ett barn, kan alla i familjen rätt lätt få den plats de behöver.

Jag minns tiden med ett litet barn som ofta rolig, utmattad som en trasa var jag i princip aldrig. Lite mer sömnbrist än önskvärt i förkylningstider, kanske. Men små barn har ju rätt enkla behov överlag.

Det du å andra sidan beskriver @Voeux låter ju som en helt extrem utmaning från början till slut. Det låter ärligt talat inte just roligt. Fyllt av känslor, absolut, men det låter inte som att känslan av att ha jättekul direkt dominerar? Om man längtade efter barn, och allt tydde på att längtan var förgäves, så hade det väl inte varit konstigt om det du skriver här hade gett en en hel del att fundera på? (För att jämföra med det Hellquist ser av andra.)

(Då var tonårstiden betydligt svårare, absolut föräldraskapets svåraste tid för mig. Trots att barnet enbart hade den sorts bekymmer man kan förvänta sig, inget anmärkningsvärt. Men fy fan!)

 

[hundtant]

Några är inne på att krönikörer driver extrema åsikter för att få klick och uppmärksamhet. Ja, sådana finns. Jonatan Unge och Linda Skugge t ex. Men: Hanna Hellquist är ingen sådan. Hon har en helt egen röst i krönikebruset, hon skriver ofta hudlöst om sig själv och lämnar ut sina tankar och sitt känsloliv. Och numera handlar detta mycket om hennes försök att få barn eftersom det sannolikt överskuggar det mesta i hennes liv just nu.

Att avfärda henne med att krönikörer överdriver och spetsar till håller helt enkelt inte. DN är säkert lyckliga över engagemanget hon drar till deras statistik, men det är inte vad hon själv jagar. Hon är en skrivande människa, helt enkelt.

 

[hundtant]

Texten är en krönika, och den är en krönika om en konflikt som man kan uppfatta som inbyggd i föräldraskapet. Det är väl inte konstigt att någon som önskar sig barn så intensivt som just Hellquist verkar göra (och som hon antyder redan i krönikans ungefär tredje mening) kan bli skrämd av det? Vad är det jag längtar så efter, är det väl rimligt att fråga sig när man ser sömnstörda föräldrar gå med barnvagn i snömodden?

Detta lyckades jag inte formulera men det är ju exakt så det är.

 

[Voeux]

Eller man har olika prioriteringar och önskemål. Skulle jag koppla till Hellquists krönika, så tycker jag nog att jag ser betydligt fler familjer med ett barn, än med två, där föräldrar och barn verkar ha just roligt. Ett barn kräver ju en väldigt mycket mindre omfattande barnanpassning av livet än vad två eller fler barn gör. Med två vuxna och ett barn, kan alla i familjen rätt lätt få den plats de behöver.

Jag minns tiden med ett litet barn som ofta rolig, utmattad som en trasa var jag i princip aldrig. Lite mer sömnbrist än önskvärt i förkylningstider, kanske. Men små barn har ju rätt enkla behov överlag.

Det du å andra sidan beskriver @Voeux låter ju som en helt extrem utmaning från början till slut. Det låter ärligt talat inte just roligt. Fyllt av känslor, absolut, men det låter inte som att känslan av att ha jättekul direkt dominerar? Om man längtade efter barn, och allt tydde på att längtan var förgäves, så hade det väl inte varit konstigt om det du skriver här hade gett en en hel del att fundera på? (För att jämföra med det Hellquist ser av andra.)

(Då var tonårstiden betydligt svårare, absolut föräldraskapets svåraste tid för mig. Trots att barnet enbart hade den sorts bekymmer man kan förvänta sig, inget anmärkningsvärt. Men fy fan!)

Det beror nog på vad man väljer att läsa, jag skriver mycket om föräldraskapets både utmaningar och vackra sidor. Jag drabbades av förlossningsdepression med första barnet, och vi har haft en enorm utmanande höst med en son som har sömn- och magproblem. Men vi är lyckliga. Vi har roligt. Vi har mycket kärlek. Det har jag också skrivit mycket om, även om jag har haft störst behov av att skriva här de dagar som jag behövt stöd, och att det kan ge en viss bild. Vilket jag också skrivit.

Nu ser jag visserligen inga problem alls i att läsa vad andra skriver på forum, och fundera på vad det innebär för ens egna barntankar. Det är klokt. Så jag vet inte varför du ställer frågan till just mig. Men eftersom du vet att jag är skör just nu, och står mitt i stora utmaningar. Känner du inte att det är lite oschysst att lyfta de utmaningar som jag har delat med mig av, och ställa frågan direkt till mig att vi inte verkar ha jätteroligt? Du känner inte att det är rätt taskigt?

Nu råkar det ju dessutom vara så att vi inte planerade att få sonen. Han dök upp, mitt i funderingar om vi verkligen borde ha ett till barn. Men han är älskad. Högt. Så vad vill du ha från mig. Ett erkännande att vi inte har kul? Vill du, att jag mitt i det som vi går igenom just nu, ska leta fram känslorna inom mig att det här inte blev bra? Är det vad du vill att jag ska känna just nu?

Vi har två barn under två år. Det är speciellt, och slitsamt. Föräldrar kommer vi vara hela livet, och jag tror att sonen en dag kommer att sova och slippa ha ont.

 

[vemsomhelst123]

Eller man har olika prioriteringar och önskemål. Skulle jag koppla till Hellquists krönika, så tycker jag nog att jag ser betydligt fler familjer med ett barn, än med två, där föräldrar och barn verkar ha just roligt. Ett barn kräver ju en väldigt mycket mindre omfattande barnanpassning av livet än vad två eller fler barn gör. Med två vuxna och ett barn, kan alla i familjen rätt lätt få den plats de behöver.

Jag minns tiden med ett litet barn som ofta rolig, utmattad som en trasa var jag i princip aldrig. Lite mer sömnbrist än önskvärt i förkylningstider, kanske. Men små barn har ju rätt enkla behov överlag.

Det du å andra sidan beskriver @Voeux låter ju som en helt extrem utmaning från början till slut. Det låter ärligt talat inte just roligt. Fyllt av känslor, absolut, men det låter inte som att känslan av att ha jättekul direkt dominerar? Om man längtade efter barn, och allt tydde på att längtan var förgäves, så hade det väl inte varit konstigt om det du skriver här hade gett en en hel del att fundera på? (För att jämföra med det Hellquist ser av andra.)

(Då var tonårstiden betydligt svårare, absolut föräldraskapets svåraste tid för mig. Trots att barnet enbart hade den sorts bekymmer man kan förvänta sig, inget anmärkningsvärt. Men fy fan!)

Jag håller med dig och ha tji bara erfarenheten av att ha ett barn som nu börjar bli större (fyller 5). Men om man konstant beskriver sitt liv som den största utmaningen man stått inför (jag känner själv att jag står inför betydligt större utmaningar än att ha barn) och sen tar illa vid sig när någon ifrågasätter om det är värt det, dessutom någon som desperat längtar efter ett barn, så blir det en konflikt i mig. Klart det inte är en dans på rosor att leva generellt, men att ha barn gör dansen lite bökigare och de valen måste kunna ifrågasättas i media utan att det blir personlig kritik. Nu har ju inte @Voeux startat tråden men generellt upplever jag att den pressen som läggs på mammor skapar en press och stress som är otroligt osund och jag kan i mycket ducka den radarn för att för mig är föräldraskapet ungefär som att ha en bil, jag har ett barn men primärt är jag forskare, kliniker och människa. Sen har jag en bil och ett barn också. Men vi har ofta roligt jag och det där barnet.

 

[vemsomhelst123]

Det beror nog på vad man väljer att läsa, jag skriver mycket om föräldraskapets både utmaningar och vackra sidor. Jag drabbades av förlossningsdepression med första barnet, och vi har haft en enorm utmanande höst med en son som har sömn- och magproblem. Men vi är lyckliga. Vi har roligt. Vi har mycket kärlek. Det har jag också skrivit mycket om, även om jag har haft störst behov av att skriva här de dagar som jag behövt stöd, och att det kan ge en viss bild. Vilket jag också skrivit.

Nu ser jag visserligen inga problem alls i att läsa vad andra skriver på forum, och fundera på vad det innebär för ens egna barntankar. Det är klokt. Så jag vet inte varför du ställer frågan till just mig. Men eftersom du vet att jag är skör just nu, och står mitt i stora utmaningar. Känner du inte att det är lite oschysst att lyfta de utmaningar som jag har delat med mig av, och ställa frågan direkt till mig att vi inte verkar ha jätteroligt? Du känner inte att det är rätt taskigt?

Nu råkar det ju dessutom vara så att vi inte planerade att få sonen. Han dök upp, mitt i funderingar om vi verkligen borde ha ett till barn. Men han är älskad. Högt. Så vad vill du ha från mig. Ett erkännande att vi inte har kul? Vill du, att jag mitt i det som vi går igenom just nu, ska leta fram känslorna inom mig att det här inte blev bra? Är det vad du vill att jag ska känna just nu?

Vi har två barn under två år. Det är speciellt, och slitsamt. Föräldrar kommer vi vara hela livet, och jag tror att sonen en dag kommer att sova och slippa ha ont.

Men jag förstår inte varför det blir så känsligt för dig? Man gör ju olika val. Jag tror ni gör ett hästjobb just nu, och jag tror alla förstår att det är överjävligt slitigt, men att någon som desperat längtar efter det du har uttrycker sig som krönikören gjorde, eller att påstå att det är enklare med ett barn är ju inte personlig kritik mot dig.
Sen kanske man är olika på andra sätt också, jag ska också ha middag på julafton men har knappt lagt en tanke på det (annat än att beställa skaldjur, sill och lax) idag är jag hemma och vabbar och hade tänkt handla ost, sista julklapparna och glögg på lunchen och har under julen ingen annan förälder hemma men jag är ändå inte stressad, det blir vad det blir, kanske blir det inga gäster alls om vi blir sjuka, kanske får vi klara oss utan ost, men det blir bra ändå. Jag hade aldrig provlagat en julmiddag innan med två barn under två så jag tror det är värt att reflektera över hur mycket press man sätter på sig själv med.

 

[BernT]

Jag håller med dig och ha tji bara erfarenheten av att ha ett barn som nu börjar bli större (fyller 5). Men om man konstant beskriver sitt liv som den största utmaningen man stått inför (jag känner själv att jag står inför betydligt större utmaningar än att ha barn) och sen tar illa vid sig när någon ifrågasätter om det är värt det, dessutom någon som desperat längtar efter ett barn, så blir det en konflikt i mig. Klart det inte är en dans på rosor att leva generellt, men att ha barn gör dansen lite bökigare och de valen måste kunna ifrågasättas i media utan att det blir personlig kritik. Nu har ju inte @Voeux startat tråden men generellt upplever jag att den pressen som läggs på mammor skapar en press och stress som är otroligt osund och jag kan i mycket ducka den radarn för att för mig är föräldraskapet ungefär som att ha en bil, jag har ett barn men primärt är jag forskare, kliniker, sambo och människa. Sen har jag en bil och ett barn också. Men vi har ofta roligt jag och det där barnet.

Jag tycker inte heller det är så himla jobbigt men vi har ett barn som är rätt stort. Och jag inser efter att ha läst i tråden att jag är välsignad med världens slappaste jobb.

Tjänar ändå bra bit över medellönen men har väldigt slappa dagar = skapar inte alls den stress som många verkar uppleva när man kanske har ett stressigt/krävande jobb + flera barn.

Sen känner jag ett betydligt större lugn nu när vi börjar få rätt gott om pengar. Visst saker är skitdyra men vi har höjt våra löner med nästan 20000 sammanlagt denna höst. DET har gett mig ett enormt lugn

Just det med jul också (som du skrev i annat inlägg), min mans familj har lagat mat i flera dagar som de ska ha med. Jag/vi har inte ens börjat. Det gör man väl på julafton? Blir det skit finns det väl pizza

 

[BernT]

Det beror nog på vad man väljer att läsa, jag skriver mycket om föräldraskapets både utmaningar och vackra sidor. Jag drabbades av förlossningsdepression med första barnet, och vi har haft en enorm utmanande höst med en son som har sömn- och magproblem. Men vi är lyckliga. Vi har roligt. Vi har mycket kärlek. Det har jag också skrivit mycket om, även om jag har haft störst behov av att skriva här de dagar som jag behövt stöd, och att det kan ge en viss bild. Vilket jag också skrivit.

Nu ser jag visserligen inga problem alls i att läsa vad andra skriver på forum, och fundera på vad det innebär för ens egna barntankar. Det är klokt. Så jag vet inte varför du ställer frågan till just mig. Men eftersom du vet att jag är skör just nu, och står mitt i stora utmaningar. Känner du inte att det är lite oschysst att lyfta de utmaningar som jag har delat med mig av, och ställa frågan direkt till mig att vi inte verkar ha jätteroligt? Du känner inte att det är rätt taskigt?

Nu råkar det ju dessutom vara så att vi inte planerade att få sonen. Han dök upp, mitt i funderingar om vi verkligen borde ha ett till barn. Men han är älskad. Högt. Så vad vill du ha från mig. Ett erkännande att vi inte har kul? Vill du, att jag mitt i det som vi går igenom just nu, ska leta fram känslorna inom mig att det här inte blev bra? Är det vad du vill att jag ska känna just nu?

Vi har två barn under två år. Det är speciellt, och slitsamt. Föräldrar kommer vi vara hela livet, och jag tror att sonen en dag kommer att sova och slippa ha ont.

Det kommer vända. Kan inte era familjer avlasta lite om det är jobbigt? Tex julafton, kan inte de fixa all mat? Hade mitt barn haft två små barn hade jag servat med allt, hade inte begärt eller förväntat mig att hon fixade maten på julafton. Om det inte var typ beställa pizza/foodora. Förstår att era familjer inte kräver att bli servade käk, men tänker för er egen skull att det kanske är skönt slippa?

 

[Palermo]

Det beror nog på vad man väljer att läsa, jag skriver mycket om föräldraskapets både utmaningar och vackra sidor. Jag drabbades av förlossningsdepression med första barnet, och vi har haft en enorm utmanande höst med en son som har sömn- och magproblem. Men vi är lyckliga. Vi har roligt. Vi har mycket kärlek. Det har jag också skrivit mycket om, även om jag har haft störst behov av att skriva här de dagar som jag behövt stöd, och att det kan ge en viss bild. Vilket jag också skrivit.

Nu ser jag visserligen inga problem alls i att läsa vad andra skriver på forum, och fundera på vad det innebär för ens egna barntankar. Det är klokt. Så jag vet inte varför du ställer frågan till just mig. Men eftersom du vet att jag är skör just nu, och står mitt i stora utmaningar. Känner du inte att det är lite oschysst att lyfta de utmaningar som jag har delat med mig av, och ställa frågan direkt till mig att vi inte verkar ha jätteroligt? Du känner inte att det är rätt taskigt?

Nu råkar det ju dessutom vara så att vi inte planerade att få sonen. Han dök upp, mitt i funderingar om vi verkligen borde ha ett till barn. Men han är älskad. Högt. Så vad vill du ha från mig. Ett erkännande att vi inte har kul? Vill du, att jag mitt i det som vi går igenom just nu, ska leta fram känslorna inom mig att det här inte blev bra? Är det vad du vill att jag ska känna just nu?

Vi har två barn under två år. Det är speciellt, och slitsamt. Föräldrar kommer vi vara hela livet, och jag tror att sonen en dag kommer att sova och slippa ha ont.

Jag vill inte ha något särskilt från dig. Varför skulle jag vilja det?

Även om ju du inte startade tråden, så var det du som tog illa vid dig av Hellquists krönika. (Jag är mest förvånad över att du inte kände till henne. Hon har skrivit i DN jättemånga år, och hon skriver i stort sett alltid sina krönikor om relationer och sådant. Och syns i annan media, en mycket mångbottnad och intressant person att läsa, tycker jag. Jag hade gissat att du kände till henne.) Därför är det ju inte konstigt om kommentarer vänds till dig.

Du skriver gång på gång att du är slutkörd, dessutom då rätt nyss deprimerad. Det verkar osannolikt att du samtidigt skulle se ut att ha roligt. Utmattning och depression ser ju inte så roligt ut. Och om då kvinnor som du (låt oss gissa att man som ofrivilligt barnlös får syn på just småbarnsmammor i det allmänna folkvimlet) inte ser ut att ha roligt, så är det inte konstigt. Men något att fundera på som ofrivilligt barnlös.

Hanna Hellquist är inte typen som reproducerar romantiska idéer om att småbarnsmammor på något vis samtidigt är utmattade men enastående fantastiska (de enda i hela världen som kan antas vara superhjältar och helt jävla slut samtidigt, alla andra är max en sak i taget av de två) utan hon resonerar mycket mer naket och självutlämnande om stort och smått som kommer i hennes väg.

 

[stjarnhimmel]

Men säger de det? Det jag upplevt eller hört av andra är att de (även en av våra äldre) pratat jättemycket om hur härligt det är med barnbarn och hur gärna de vill vara barnvakter och resa med barnbarn osv. Bara det att det är helt och hållet på ett teoretiskt plan.

(Det blir ju lite ansträngande på många plan eftersom även barn kan höra deras prat och om de trampar fel ofta blir det ju en del elände o sådant man måste styra.)

Ja det har jag absolut hört folk säga men också vänner som har äldre släktingar som säger så. tex en vän som jag pratade med om det för en tid sedan. De brukade umgås ett par gånger per år och hen upplevde släktingarna som lite oengagerade i barnen när de träffades dvs de var inte otrevliga men heller inte jätteengagerade och lekte med barnen etc. De pratade om att vara barnvakt och då sa föräldrarna att de inte var intresserade av att vara barnvakt.

Jag har hört lite liknande från andra bekanta och kollegor. Att man blir lite besviken då man hoppades att morföräldrar till barnen skulle vilja vara barnvakt etc men dessa är nöjda med att träffas ett par gånger per år hela släkten och de verkar inte ha något intresse av att skaffa en egen nära relation till barnen.

Jag tänker mest att folk är olika och de av mina vänner som har blivit besvikna verkar inte ha haft någon diskussion om det innan barnen kommit utan man har bara tagit för givet att äldre släktingar ska vilja vara tex barnvakt.

 

[Palermo]

Jag håller med dig och ha tji bara erfarenheten av att ha ett barn som nu börjar bli större (fyller 5). Men om man konstant beskriver sitt liv som den största utmaningen man stått inför (jag känner själv att jag står inför betydligt större utmaningar än att ha barn) och sen tar illa vid sig när någon ifrågasätter om det är värt det, dessutom någon som desperat längtar efter ett barn, så blir det en konflikt i mig. Klart det inte är en dans på rosor att leva generellt, men att ha barn gör dansen lite bökigare och de valen måste kunna ifrågasättas i media utan att det blir personlig kritik. Nu har ju inte @Voeux startat tråden men generellt upplever jag att den pressen som läggs på mammor skapar en press och stress som är otroligt osund och jag kan i mycket ducka den radarn för att för mig är föräldraskapet ungefär som att ha en bil, jag har ett barn men primärt är jag forskare, kliniker och människa. Sen har jag en bil och ett barn också. Men vi har ofta roligt jag och det där barnet.

Jag kommer inte på i vilken ordning jag skulle rangordna sådana där grejer i mitt liv. Men att ha barn/vara förälder har definitivt inte varit en primär identitet någonsin. Det är ju så vanligt att ha barn, de flesta människor blir föräldrar. Det är en väldigt opersonlig egenskap så sett. Alldeles för vanlig för att vara en stor del av min bild av mig.

 

[BernT]

Ja det har jag absolut hört folk säga men också vänner som har äldre släktingar som säger så. tex en vän som jag pratade med om det för en tid sedan. De brukade umgås ett par gånger per år och hen upplevde släktingarna som lite oengagerade i barnen när de träffades dvs de var inte otrevliga men heller inte jätteengagerade och lekte med barnen etc. De pratade om att vara barnvakt och då sa föräldrarna att de inte var intresserade av att vara barnvakt.

Jag har hört lite liknande från andra bekanta och kollegor. Att man blir lite besviken då man hoppades att morföräldrar till barnen skulle vilja vara barnvakt etc men dessa är nöjda med att träffas ett par gånger per år hela släkten och de verkar inte ha något intresse av att skaffa en egen nära relation till barnen.

Jag tänker mest att folk är olika och de av mina vänner som har blivit besvikna verkar inte ha haft någon diskussion om det innan barnen kommit utan man har bara tagit för givet att äldre släktingar ska vilja vara tex barnvakt.

Jag tycker (rent personlig åsikt, ingen behöver bli offended) att det är jättemärkligt att inte vilja ha en relation med sitt barnbarn. Alltså en djupare relation, inte bara hej hej 2 gånger om året. Det är ju ens (förhoppningsvis) älskade barns barn. Mina barnbarn kommer kännas som mina extra-barn tror jag. Ska ge dem allt jag kan, får inte mitt barn barn så blir jag nog lite besviken (men inte visa) men då finns det säkert andra barn i min omgivning jag kan förbarma mig över. Tänk att få köpa en vit sagoponny till sitt barnbarn och hänga i stallet. Dröm! Eller en cross eller racket eller så håller det på med stavhoppning. Eller så spelar vi in klipp till TikTok.