Hanna Hellquist: "Varför verkar så få föräldrar ha roligt med sina barn? (utbruten)

Jag tycker att mor- och farföräldrars engagemang är intressant. Jag hade trott att mina föräldrar skulle vilja hjälpa till mkt, eller åtminstone spendera mkt tid med sina barnbarn innan vi fick barn. Det har visat sig att de faktiskt inte är särskilt intresserade alls, trots goda förutsättningar (de är pigga, pensionärer, bor periodvis åtminstone nära, gillar barn). De hjälper typ inte till alls, vill umgås med oss alla nån gång i månaden men det är ju liksom knappast avlastning…
Jag tycker nästan alla mina kompisar säger samma, deras föräldrar är inte särskilt intresserade. Har börjat fundera på om det är en generationsgrej…

Mina föräldrar var inte intresserade av att vara barnvakter några gånger i veckan/dagligen till sina barnbarn (40/50-talister)
Jag är inte heller det minsta intresserad av att vara barnvakt några gånger i veckan/dagligen (70-talist).

Mina egna far och morföräldrar däremot älskade att ha/vara hos barnbarnen ofta.
 
Jag tycker att mor- och farföräldrars engagemang är intressant. Jag hade trott att mina föräldrar skulle vilja hjälpa till mkt, eller åtminstone spendera mkt tid med sina barnbarn innan vi fick barn. Det har visat sig att de faktiskt inte är särskilt intresserade alls, trots goda förutsättningar (de är pigga, pensionärer, bor periodvis åtminstone nära, gillar barn). De hjälper typ inte till alls, vill umgås med oss alla nån gång i månaden men det är ju liksom knappast avlastning…
Jag tycker nästan alla mina kompisar säger samma, deras föräldrar är inte särskilt intresserade. Har börjat fundera på om det är en generationsgrej…
Det där har jag hört från rätt många personer dvs att mor och farföräldrar inte är så intresserade. Men jag funderar om det också handlar om att det är okej att som tex mormor säga det idag? dvs på samma sätt som jag upplever att det idag är mer okej för kvinnor att säga att de inte vill ha barn än vad jag upplever att det var typ 50 år sen.
 
Det där har jag hört från rätt många personer dvs att mor och farföräldrar inte är så intresserade. Men jag funderar om det också handlar om att det är okej att som tex mormor säga det idag? dvs på samma sätt som jag upplever att det idag är mer okej för kvinnor att säga att de inte vill ha barn än vad jag upplever att det var typ 50 år sen.
Så kan det säkert vara, det har jag ingen aning om.. utfallet blir ju hur som helst det samma, minimal ”hjälp” från den äldre generationen :)

Min känsla är att mina föräldrar har mer av en ”egen agenda” och egna planer än vad min egen mormor/farmor/farfar hade. Jag var hos min mormor varje dag ett år istället för att gå på förskola. Mina föräldrar har fortfarande inte satt sin fot på mitt ena barns skola, han går i tvåan nu..
 
Så kan det säkert vara, det har jag ingen aning om.. utfallet blir ju hur som helst det samma, minimal ”hjälp” från den äldre generationen :)

Min känsla är att mina föräldrar har mer av en ”egen agenda” och egna planer än vad min egen mormor/farmor/farfar hade. Jag var hos min mormor varje dag ett år istället för att gå på förskola. Mina föräldrar har fortfarande inte satt sin fot på mitt ena barns skola, han går i tvåan nu..

Fast besvikelse över bristande intresse behöver ju inte nödvändigtvis ha med hjälp och avlastning att göra.

Mina barn har en far/morförälder som inte har ett särskilt stort intresse i sina barnbarn. Det är en sorg för oss, men det har verkligen inte med hjälp eller avlastning att göra. Det vi tycker är så tråkigt är den uteblivna relationen, att våra barn tycker att de nästan inte känner personen.
 
Fast besvikelse över bristande intresse behöver ju inte nödvändigtvis ha med hjälp och avlastning att göra.

Mina barn har en far/morförälder som inte har ett särskilt stort intresse i sina barnbarn. Det är en sorg för oss, men det har verkligen inte med hjälp eller avlastning att göra. Det vi tycker är så tråkigt är den uteblivna relationen, att våra barn tycker att de nästan inte känner personen.
Fast besvikelse över bristande intresse behöver ju inte nödvändigtvis ha med hjälp och avlastning att göra.

Mina barn har en far/morförälder som inte har ett särskilt stort intresse i sina barnbarn. Det är en sorg för oss, men det har verkligen inte med hjälp eller avlastning att göra. Det vi tycker är så tråkigt är den uteblivna relationen, att våra barn tycker att de nästan inte känner personen.

Det är ju givetvis så att man inte kan kräva något av den äldre generationen, hur skulle ens ett sådant krav kunna se ut, men jag känner en sorg över den uteblivna hjälpen. Det är ju liksom utebliven omsorg gentemot mig, under en för de flesta ganska tuff period i livet. Och den känslan är oberoende av vad jag har för rätt att kräva.

Jag är dock tacksam över att finns ett tillräckligt stort intresse för att relationen till barnbarnen ska vara god.
 
Intressant diskussion, önskar jag kunde läsa krönikan! Spontant kom jag att tänka på detta:
IMG_8444.jpeg
Det stör mig liksom inte att folk drar felaktiga slutsatser om mitt föräldraskap, eller föräldraskap generellt, baserat på en eller några ögonblicksbilder i offentligheten. Jag vet ju hur min verklighet ser ut, vad andra (ffa människor som inte själva har barn) tror rör mig faktiskt inte i ryggen.

Men utan att ha läst den tror jag att jag fattar att den kan vara provocerande. Men jag tänker som flera varit inne på att krönikor nuförtiden ska vara provocerande. Det är det som ger klick och delningar och engagemang. Hörde några krönikörer diskutera detta, hur de liksom medvetet drar en åsikt eller ”take” till sin spets. Det är inte alltid de ens håller med sig själva men det måste bli intressant.
 
Fast besvikelse över bristande intresse behöver ju inte nödvändigtvis ha med hjälp och avlastning att göra.

Mina barn har en far/morförälder som inte har ett särskilt stort intresse i sina barnbarn. Det är en sorg för oss, men det har verkligen inte med hjälp eller avlastning att göra. Det vi tycker är så tråkigt är den uteblivna relationen, att våra barn tycker att de nästan inte känner personen.
Absolut, tänkte nog mest till min egen situation..Mina föräldrar är liksom tillräckligt intresserad för att de ska ha en bra relation, vi träffar dem som sagt hela familjen nån gång i månaden. Idag har vi till exempel varit ute allihopa och ätit middag 😄

Vet inte om jag skulle säga att jag är direkt besviken på utebliven hjälp heller, kanske mer förvånad. Och tycker många av mina kompisar säger samma därför jag funderat på om det är generationsrelaterat :)
 
Intressant diskussion, önskar jag kunde läsa krönikan! Spontant kom jag att tänka på detta:
Visa bifogad fil 134888
Det stör mig liksom inte att folk drar felaktiga slutsatser om mitt föräldraskap, eller föräldraskap generellt, baserat på en eller några ögonblicksbilder i offentligheten. Jag vet ju hur min verklighet ser ut, vad andra (ffa människor som inte själva har barn) tror rör mig faktiskt inte i ryggen.

Men utan att ha läst den tror jag att jag fattar att den kan vara provocerande. Men jag tänker som flera varit inne på att krönikor nuförtiden ska vara provocerande. Det är det som ger klick och delningar och engagemang. Hörde några krönikörer diskutera detta, hur de liksom medvetet drar en åsikt eller ”take” till sin spets. Det är inte alltid de ens håller med sig själva men det måste bli intressant.

Tack för påminnelsen. Jag brukar vara ganska bra på att hålla distans, framförallt under de senaste åren så upplever jag att någon form av inre trygghet har växt fram. Det kommer väl med åldern också, insikten att man inte behöver vara omtyckt av alla. Eller förstådd. Just ens barn är så känsligt dock att jag upplever att det är svårt att hålla den barriären ibland. Det är väl därför krönikan och liknande åsikter retar mig så mycket. Det är ett slag under bältet. Att klampa in på folks allra ömmaste tår. Det blir elakheter i min värld, och elakheter gör mig upprörd.

Så tack för påminnelsen. Det är faktiskt inte varken mitt, eller någon annan förälders problem, när någon väljer att fultolka. Men jag diskuterar gärna föräldraskapet och dess tidvis väldigt svåra utmaningar på ett mognare, och snällare, sätt.
 
Jag har aldrig upplevt att barn inte får plats under offentliga rummet. Jag tycker mitt barn får orimligt mycket plats. Men barnet har heller aldrig fibblat på min telefon i offentliga sammanhang. Inget dömande utan kanske mer en reflektion. Barnet får fibbla mycket med skärm men jag har inte öppnat dörren för att göra det i köer än.

Jag har aldrig blivit påhoppad själv och blickar noterar jag inte ens. Jag tänker på de som vräker ur sig skit på sociala medier över sånt de sett.
 
Alltså. När jag läser överskriften så tänker jag bara, jaaaa... Det är väl vad alla vetenskapliga studier kommer fram till numera? Den lyckligaste kvinnan är en ogift, barnfri kvinna. Knappast kontroversiellt längre, eller? Det har väl pratats om det ett tag nu? Så det är väl ingen som är förvånad, eller?
 
Jag tycker att mor- och farföräldrars engagemang är intressant. Jag hade trott att mina föräldrar skulle vilja hjälpa till mkt, eller åtminstone spendera mkt tid med sina barnbarn innan vi fick barn. Det har visat sig att de faktiskt inte är särskilt intresserade alls, trots goda förutsättningar (de är pigga, pensionärer, bor periodvis åtminstone nära, gillar barn). De hjälper typ inte till alls, vill umgås med oss alla nån gång i månaden men det är ju liksom knappast avlastning…
Jag tycker nästan alla mina kompisar säger samma, deras föräldrar är inte särskilt intresserade. Har börjat fundera på om det är en generationsgrej…
Jag har också gjort samma spaning i omgivningen och tänkt på det som en generationsgrej, i termer av att boomer-generationen mer är inne på att förverkliga sig själva och sina intressen snarare än att leva för barn och barnbarn, även som äldre. Jag tror inte att vår generation kommer att göra likadant när vi får barnbarn, men vi får se.

Och jag förbereder mig för allmän halshuggning nu, men jag tycker faktiskt att man får bli besviken på mor- och farföräldrar som inte engagerar sig. Men så är jag också för tajtare familjeband än vad jag har förstått att många är. Om man definierar en god relation som att man absolut ska flytta ut som 20-åring och klippa navelsträngen, träffa föräldrarna vid högtider och annars prata i telefon varannan vecka, så är det inte rimligt att bli besviken över föräldrar som inte vill vakta barn. Och det är förstås helt fine, det finns gott om både föräldrar och vuxna barn som tycker att den typen av relation är optimal och det är ju toppen att man kan välja.

För mig är det dock självklart att träffas mycket och ofta och att ställa upp för varandra, och om mina föräldrar hade levt hade jag (och mina föräldrar) sett det som självklart att de skulle både hjälpa till och bygga relation med barnbarnen. Precis som det var självklart att jag släppte allt och tillbringade nästan två månader dygnet runt hemma hos min mamma för att hon skulle få dö hemma. Men även om det går åt båda hållen så vill jag ha relationen så att jag som förälder ändå ska hjälpa mina barn mer än vad de hjälper mig, och att de får pay it forward senare, och att det gäller även när barnen har blivit vuxna.
 
Jag har också gjort samma spaning i omgivningen och tänkt på det som en generationsgrej, i termer av att boomer-generationen mer är inne på att förverkliga sig själva och sina intressen snarare än att leva för barn och barnbarn, även som äldre. Jag tror inte att vår generation kommer att göra likadant när vi får barnbarn, men vi får se.

Och jag förbereder mig för allmän halshuggning nu, men jag tycker faktiskt att man får bli besviken på mor- och farföräldrar som inte engagerar sig. Men så är jag också för tajtare familjeband än vad jag har förstått att många är. Om man definierar en god relation som att man absolut ska flytta ut som 20-åring och klippa navelsträngen, träffa föräldrarna vid högtider och annars prata i telefon varannan vecka, så är det inte rimligt att bli besviken över föräldrar som inte vill vakta barn. Och det är förstås helt fine, det finns gott om både föräldrar och vuxna barn som tycker att den typen av relation är optimal och det är ju toppen att man kan välja.

För mig är det dock självklart att träffas mycket och ofta och att ställa upp för varandra, och om mina föräldrar hade levt hade jag (och mina föräldrar) sett det som självklart att de skulle både hjälpa till och bygga relation med barnbarnen. Precis som det var självklart att jag släppte allt och tillbringade nästan två månader dygnet runt hemma hos min mamma för att hon skulle få dö hemma. Men även om det går åt båda hållen så vill jag ha relationen så att jag som förälder ändå ska hjälpa mina barn mer än vad de hjälper mig, och att de får pay it forward senare, och att det gäller även när barnen har blivit vuxna.
Jag undrar om det inte är en familjegrej snarare, och som någon nämnt en normgrej. Det är okej nuförtiden att säga nej, att ha ett eget liv även om äldre och att avsäga sig ansvaret som vårdare för sina nära släktingar.
Vi är allesammans i släkten rörande överens om att ingen ska behöva sätta sitt liv på paus för att bli vårdare om någon annan - "Kör in mig på hemmet om jag inte klarar mig med hemtjänsten!" säger mormor som nu är cancersjuk, och mina föräldrar har sagt detsamma om varandra.
De är också gärna barnvakter till barnbarnen, men det måste höras av i tid. De har betydligt mer planerat på helgerna än både mig och brorsan. Jag tycker att det är ganska sunt. Far och morföräldrar nuförtiden är ju ganska "unga" och har ett eget liv och umgänge. :)
 
Tack för påminnelsen. Jag brukar vara ganska bra på att hålla distans, framförallt under de senaste åren så upplever jag att någon form av inre trygghet har växt fram. Det kommer väl med åldern också, insikten att man inte behöver vara omtyckt av alla. Eller förstådd. Just ens barn är så känsligt dock att jag upplever att det är svårt att hålla den barriären ibland. Det är väl därför krönikan och liknande åsikter retar mig så mycket. Det är ett slag under bältet. Att klampa in på folks allra ömmaste tår. Det blir elakheter i min värld, och elakheter gör mig upprörd.

Så tack för påminnelsen. Det är faktiskt inte varken mitt, eller någon annan förälders problem, när någon väljer att fultolka. Men jag diskuterar gärna föräldraskapet och dess tidvis väldigt svåra utmaningar på ett mognare, och snällare, sätt.
Texten är en krönika, och den är en krönika om en konflikt som man kan uppfatta som inbyggd i föräldraskapet. Det är väl inte konstigt att någon som önskar sig barn så intensivt som just Hellquist verkar göra (och som hon antyder redan i krönikans ungefär tredje mening) kan bli skrämd av det? Vad är det jag längtar så efter, är det väl rimligt att fråga sig när man ser sömnstörda föräldrar gå med barnvagn i snömodden?

Din tolkning ser för mig ut som att du letar efter saker att bli sårad av, eller något liknande. Du kan ju inte mena att allting som skrivs om föräldraskap ska vara hyllningar till föräldrarna?

Fast mest konstigt är väl att du inte bara släppte det. Det var en krönika, inte en myndighetstext.
 
Fast det blir ju ett väldigt märklig utgångspunkt att ansvaret ska ligga på läsaren att "avkoda" skribentens syfte på det viset istället för att ansvaret ska ligga på skribenten i vad man faktiskt formulerar. För det tidigare fungerar ju uppenbarligen inte. Det är ju bara att titta på vilket kommentarsfält som helst på nätet för att inse att folk inte reflekterar utan sväljer andras texter med hull och hår, och så är liknande texter en sanning.
what? det här är alltså ditt argument för att t ex krönikor måste skrivas ur en klart ställningstagande vinkel? rätta mig om jag har fel, någon bättre litteraturvetare, men hela grejen med läskunnighet är att just avkoda vad som sägs både på och mellan raderna, vad skribentens intentioner är och att sedan koda detta i utifrån både sin egen och andra möjliga vinklar.
 
Jag ser inte problemet med motreaktion när någon är taskig. Men som jag också skrev är det i ljuset av en utav höstens svåraste dagar, och jag har snälltolkat därefter.
Men det var väl ingen som var taskig mot dig? Det var en krönika som handlar om hur man kan längta efter något som bara verkar vara jobbigt baserat på vad man ser och hör runt omkring sig.
 
Men det var väl ingen som var taskig mot dig? Det var en krönika som handlar om hur man kan längta efter något som bara verkar vara jobbigt baserat på vad man ser och hör runt omkring sig.

Det börjar bli väldigt tjatigt det här, att du citerar och fultolkar precis alla mina inlägg i den här tråden. Det är tröttsamt och jag orkar inte svara längre så jag avslutar här. Jag har aldrig sagt att någon varit taskig mot mig.
 
Texten är en krönika, och den är en krönika om en konflikt som man kan uppfatta som inbyggd i föräldraskapet. Det är väl inte konstigt att någon som önskar sig barn så intensivt som just Hellquist verkar göra (och som hon antyder redan i krönikans ungefär tredje mening) kan bli skrämd av det? Vad är det jag längtar så efter, är det väl rimligt att fråga sig när man ser sömnstörda föräldrar gå med barnvagn i snömodden?

Din tolkning ser för mig ut som att du letar efter saker att bli sårad av, eller något liknande. Du kan ju inte mena att allting som skrivs om föräldraskap ska vara hyllningar till föräldrarna?

Fast mest konstigt är väl att du inte bara släppte det. Det var en krönika, inte en myndighetstext.

Men snälla. Jag har skrivit, gång på gång i den här tråden, att jag inte tycker att ämnet är det minsta problematiskt. Jag har skrivit gång på gång att jag tycker problemet ligger i hur krönikören formulerar sig på ett dömande och oschysst sätt. JAG har inte haft några problem med att släppa en krönika, jag skrev en kommentar i all trötthet i VGV-tråden och det hade varit det men det blev en utbruten helt egen tråd och sen dess har jag svarat på inlägg skrivna till mig. Just nu är jag mer brydd över tonen här på Buke. Som jag skrev ovan, jag lämnar den här diskussionen nu. Kanske borde jag gjort det redan när min trötta kommentar bröts ut till en helt egen tråd.
 
Alltså. När jag läser överskriften så tänker jag bara, jaaaa... Det är väl vad alla vetenskapliga studier kommer fram till numera? Den lyckligaste kvinnan är en ogift, barnfri kvinna. Knappast kontroversiellt längre, eller? Det har väl pratats om det ett tag nu? Så det är väl ingen som är förvånad, eller?

Vilket inte alls är vad tråden handlar om, heller.
 
Absolut, tänkte nog mest till min egen situation..Mina föräldrar är liksom tillräckligt intresserad för att de ska ha en bra relation, vi träffar dem som sagt hela familjen nån gång i månaden. Idag har vi till exempel varit ute allihopa och ätit middag 😄

Vet inte om jag skulle säga att jag är direkt besviken på utebliven hjälp heller, kanske mer förvånad. Och tycker många av mina kompisar säger samma därför jag funderat på om det är generationsrelaterat :)
Det är säkert delvis generationsrelaterat. Tittar jag tillbaka på mina egna mor- och farföräldrar så upplever jag inte att de egentligen hade några intressen, något "eget liv" på det sättet, utan de bara fanns där och var fullt tillgängliga eftersom de inte jobbade. Min föräldrageneration är något helt annat - pappa har aldrig varit så upptagen som när han blev pensionär! Då skulle han ju göra allt det där han inte hunnit medan han jobbade! Nu hade han iofs en bra relation till min dotter ändå, och hämtade under en period på förskolan en dag i veckan, men något heltids-barnpassande hade han ju definitivt inte hunnit med!
 
Ja, det är klart att det skulle vara det. Men vill mor- och farföräldrar verkligen det? Kan man verkligen kräva det av dem? Att behöva bli småbarnsföräldrar igen (även om det är på deltid) är det ju inte alla som vill ägna sitt liv åt när deras egna barn blivit vuxna. Jag ser personligen fram emot perioden från det att mitt barn blir vuxen och självständig tills jag är för gammal för att göra det jag vill, när jag vill det. Man vet ju inte hur många bra år man får innan man blir sjuk, gammal och inte orkar göra det man vill längre.
De gör ju andra typer av saker med barnen än föräldrarna gör :) Känns lite som att du överdriver. Mamma hämtade en gång i veckan och var barnvakt någon lördag i månaden. Farmor vabbade några dagar när det var sjukdom och hade sina barnbarn ett par veckor om året när hon hade planerat för det och bad om det. Båda samtidigt som de definitivt hade en hel massa egna saker att rådda som de absolut hade tid med som föreningsengagemang och jobb. (samma med mina mor och farföräldrar och andra äldre släktningar)

Saker kan ju vara precis lagom också :) på en nivå som är trevlig och mysig för alla.
 

Liknande trådar

Gravid - 1år Jag känner inte att jag tycker om mitt barn längre. Hur överlever man det? Jag älskar honom och skulle offra livet för honom när som om...
4 5 6
Svar
106
· Visningar
24 221
Senast: Amk
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • 🇪🇺EU VALET 2024🇸🇪
Tillbaka
Upp