Araminta
Trådstartare
Diagnos eller inte? Ett hett diskuterat ämne under de senaste åren och nu har frågan blivit aktuell för mig personligen. Finns det fler (vuxna) här inne som misstänker att de har ADD/ADHD alternativt har fått diagnos i vuxen ålder? Varför valde ni det ena eller andra? Hur hanterar ni era svårigheter (koncentration, hyperaktivitet etc) till vardags (skola, jobb, relationer)? Samtalskontakt, medicinering, egna strategier (vilka?) etc.
Jag har senaste året börjat ta tag i mitt eget mående vilket inneburit samtalskontakt och antidepressiv medicinering. Nu gjorde jag även av ren nyfikenhet screening testerna för ADD/ADHD (i kontakt med närstående som är psykolog) och fick ett resultat som tyder på att jag sannolikt skulle få en diagnos om jag skulle vilja.
Det är just det där ordet "vilja". Hur vet man om man vill det? Tanken är både lockande och väldigt främmande. ADHD/ADD betecknas som en funktionsnedsättning men jag fungerar ju! Jag klarar av mitt liv och min vardag. Det finns definitivt en hel del ADD/ADHD i mig. Misstankarna har funnits där sen jag var liten men av någon anledning har någon utredning aldrig blivit av. Jag lärde mig hitta egna strategier och kunde hantera problemen. Samtidigt så hade jag exakt samma tankar kring den antidepressiva medicinen, "jag klarar mig", och kan nu i efterhand bara tacka läkaren för att han bad mig prova. Livet blev med ens så mycket lättare. Tänk om eventuell behandling mot ADD/ADHD skulle kunna ge mig samma effekt? Varför uppfinna egna hjul när man kan få ett helt gäng på recept? Hur "nedsatt" är "normalt"?
Nu blev det mer "jag" och rörighet än vad jag tänkt mig. Är dock främst ute efter att få höra hur ni som varit i liknande situationer tycker och tänker. Skulle bli oerhört glad om någon här ville bolla lite tankar och funderingar
Jag har senaste året börjat ta tag i mitt eget mående vilket inneburit samtalskontakt och antidepressiv medicinering. Nu gjorde jag även av ren nyfikenhet screening testerna för ADD/ADHD (i kontakt med närstående som är psykolog) och fick ett resultat som tyder på att jag sannolikt skulle få en diagnos om jag skulle vilja.
Det är just det där ordet "vilja". Hur vet man om man vill det? Tanken är både lockande och väldigt främmande. ADHD/ADD betecknas som en funktionsnedsättning men jag fungerar ju! Jag klarar av mitt liv och min vardag. Det finns definitivt en hel del ADD/ADHD i mig. Misstankarna har funnits där sen jag var liten men av någon anledning har någon utredning aldrig blivit av. Jag lärde mig hitta egna strategier och kunde hantera problemen. Samtidigt så hade jag exakt samma tankar kring den antidepressiva medicinen, "jag klarar mig", och kan nu i efterhand bara tacka läkaren för att han bad mig prova. Livet blev med ens så mycket lättare. Tänk om eventuell behandling mot ADD/ADHD skulle kunna ge mig samma effekt? Varför uppfinna egna hjul när man kan få ett helt gäng på recept? Hur "nedsatt" är "normalt"?
Nu blev det mer "jag" och rörighet än vad jag tänkt mig. Är dock främst ute efter att få höra hur ni som varit i liknande situationer tycker och tänker. Skulle bli oerhört glad om någon här ville bolla lite tankar och funderingar