Efter 30+ år som hästintresserad och 20+ år som hästägare är jag i ett hästligt vägskäl och har insett att så som jag har häst nu vill jag inte ha det längre.
Så något behöver göras, minska ner, byta häst, eller sluta helt. Jag får ingen riktig ordning i tankarna vad jag vill.
Ni hästmänniskor som valt att sluta med häst, hur resonerade ni?
Jag har hållit på med hästar i stort sett hela mitt liv, varit otroligt intresserad, utbildat mig inom häst, förkovrat mig i träningsformer och behandlingar och hela tiden haft 1-2 hästar.
Tyvärr har jag haft ett flertal som fått tas bort efter långvariga skador och rehabperioder och det har nog varit en stor anledning till att jag känt mig väldigt sliten i mitt hästägande.
Då har de inte tränats sönder utan det har varit allt ifrån akuta skador till gamla okända eller genetiska förändringar som efter lång rehab och undersökningar kunde diagnosticeras.
jag har ofta stått på kollektiv och eftersom jag också har jobbat med hästar blev det mycket tid, energi, förslitningar kroppsligt...
jag kände att det var lite vägs ände även om jag alltid älskat djur och framförallt hästar och egentligen alltid trivts med att ta i, slita och lite såg det som min livsstil så insåg jag när jag blev 50 och var mitt i klimakteriet att det inte kommer hålla för mig. jag behövde välja om.
Jag var på ett intuitionretreat när jag bara kände hur det kom till mig
jag kände att jag dels måste läka, träna upp kroppen utan att hela tiden vara på bristningsgränsen, få en möjlighet att titta framåt, på hur jag vill leva resten av livet och också att hela industrin inte passar mig längre.
för mig som levde häst dygnet runt blev det verkligen en radikal förändring men jag tvekade aldrig när jag väl hade bestämt mig.
Eftersom min sista häst fick en hagskada in i kotleden och efter operation och lång rehab aldrig blev sig själv, så avslutades mitt hästliv med att hon togs bort. sedan bara sålde jag av allt. och har faktisk inte saknat det utan snarare så kan jag fortfarande efter mer än 2 år känna hur skönt det är att inte gå upp 06 varenda dag för att antingen åka till jobbet eller åka till ett stall och fodra och släppa ut hästar året runt. jag känner hur jag börjar bli stark och att kroppen håller när den inte ständigt slits. jag har inget sug efter att stå i ett kallt stall vintertid eller traska runt i lera letande efter en sko eller flugveil.
självklart var mitt hästliv mer än så och jag kan sakna när man åkte på träningsläger med sin bästa hästvän eller möttes av en gnäggande kompis som kom emot en i hagen. Men jag känner mig faktiskt klar på så sätt att det kom alldeles för många saker för mig som inte var hållbara. även mitt hjärta tog stryk av ständiga rehabperioder och avsked. Jag kände att det inte fanns ork att starta om än en gång.
jag blev bemött med väldigt mycket avfärdande, att dt bara var en period, att jag inte skulle kunna sluta att jag bara skulle "kasta mig in i det igen" etc men efteråt så har jag faktiskt inte engagerat mig alls i hästar, jag slutade behandla och jag har ridit enstaka gånger på vänners hästar, det känns liksom inte intressant för mig när det inte är mina egna. Jag har aldrig varit medryttartypen. Jag har varit på några resor där jag ridit och även tagit några så långritter och det har sin charm men egentligen känner jag mer att det är för att i såfall få uppleva mer eller se mer som jag gör det, jag kan ju rida liksom och det är ett bra sätt att upptäcka nya platser.
